W H Auden

Lyrikens betydelse ska inte underskattas

Just nu läser jag en kurs på Göteborgs Universitet som vänder sig till yrkesverksamma lärare och handlar om poesi och film i undervisningen. En udda kombination kan tyckas, men gemensamt är kanske att det egentligen är kultur som lämpar sig väl i undervisningen, men som ändå sällan får plats där. Igår hade vi ett seminarium där vi bland annat diskuterade bland annat Förtätade filmögonblick: den rörliga bildens förmåga att beröra av Thomas Axelson (2014) där vi möter en rad personer som sett sina favoritfilmer hur många gånger som helst och ständigt återvänder till dem för att återskapa en känsla som de längtar efter just då. En slags kulturell snuttefilt. Dikter eller sånger för den delen, kan fungera på samma sätt.

Igår efter seminariet förde mitt twitterflöde mig till Åsa Beckmans artikel med titeln “Därför vänder vi oss till poesin när en människa har dött”, (DN 20-09-24). Där berättar Beckman om hur en ung man som mist sin mor kontaktade henne för att få tips på en passande dikt till moderns begravning. Jag tänker mig att det koncentrerade formatet kan hjälpa oss att föra fram de tankar vi så gärna vill sätta ord på. Dikter eller sånger som spelar roll och kanske påminner oss om personen vi förlorat. En dikt jag plockat fram flera gånger den senaste tiden är “Regnar gör det alltid” av Werner Aspenström, som är på samma gång sorglig och hoppfull och visar att tårar faktiskt kan vara något naturligt som inte behöver döljas. Jag kan fråga mig själv, “hur långt når gråtpelaren i dig?” och sedan konstatera att “till imorgon torkar dina fingervantar”.

Åsa Beckman skriver fint om hur läsningen av en kort text kan kännas:

Ja, jag tycker fortfarande att det är hisnande att några futtiga ord på en boksida kan börja samspela och skapa bilder, stämningar, episoder, ja berättelser som kan blir lika uttrycksfulla som en hel roman.

Och så är det ju det där med ensamheten. När jag läser en dikt går jag in i en sorts förhöjd uppmärksamhet. Allt annat liksom stannar upp, hejdar sig, väntar. Det är bara de där orden och jag. Bara vad just de skapar och väcker. Inget annat.

 

Upplevelsen av ord som går rakt in i hjärtat är något alldeles speciellt. På min begravning vill jag att någon läser “Gråt inte för att jag är död” av Barbro Lindgren. En dikt som ger hopp till de som lämnas kvar. Idag har vi minnesgudstjänst för min pappa som gick bort i maj. Då lyssnar vi på Bohemian Rhapsody, men jag kommer också att tänka på Lindgrens ord som säger att han finns kvar inom mig alltid.

En annan begravning och en annan fantastisk dikt är W H Audens fantastiska Funeral blues som John Hannah läser så vackert i Fyra bröllop och en begravning. Där används verkligen en annan persons ord för att sätta ord på en sorg som är omöjlig att hitta ord för.

 

 

Photo by Michele Orallo on Unsplash

 

Stadsbesök: London

Det var alldeles för länge sedan vi var ute och reste tycker jag. Dags för en ny form av Bokgeografi, med städer istället för länder i fokus. Tanken är att jag varje vecka presenterar en stad genom att skriva om en bok som utspelar sig där och/eller är skriven av en författare därifrån. För att göra bilden av staden lite mer mångfacetterad vore det roligt med filmer om staden. Det kanske inte funkar varje vecka, men ibland.

Den här veckan beger vi oss till London och jag presenterar därför en bok och en film med anknytning dit:

Boken är Long way down av Nick Hornby, där fyra personer träffas en nyårsafton. Det vore ju inte alls konstigt om inte platsen var taket på en skyskrapa och att de alla planerat att hoppa. Nu är det knappast en sådan där “vandraomkringochtittapåstadenbok”, men det är en fin historia som råkar utspela sig i London. Vill du ha en bra sådan bok ska du satsa på Saturday av Ian McEwan.

En av mina absoluta favoritfilmer är Fyra bröllop och en begravning och trots att huvudpersonerna åker runt på sina fester är basen ändå London. Det var i den här filmen jag för första gången kom i kontakt med den fantastiska poeten W H Auden. Bara en sådan sak gör filmen värd att nämnas.

Annars är väl Notting Hill en film med ännu mer London-känsla?! Ännu en film jag sett typ tusen gånger.

 

Nu är det din tur att ta oss med till London! Svara i ett inlägg eller i en kommentar. Länka gärna hit och/eller skriv en kommentar med länk till ditt inlägg så att vi kan få läsa det.

Mycket nöje och safe trip!

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: