Bokbubblarna

Hemma efter en skön helg

I fredags drog jag från jobbet så snabbt jag bara kunde och landade på Hotell Gästis i Varberg runt tre. Fråga mig inte hur snabbt jag körde ner, tack. Det är fjärde året i rad som vår bokklubb Bokbubblarna (främst Annette om jag ska vara ärlig) ordnar en läshelg på det unika hotellet. I år pågick en del renoveringar, men det funkade fint ändå. Nästa år är det femårsjubileum och förhoppningsvis färdigfixat.

Vi brukar ha ett luftigt schema och i år var det nästan luftigare än vanligt. Jag var också mer asocial än vanligt, då jag verkligen behövde tid att varva ner och tanka energi. För mig var det därför perfekt att kunna läsa och sova på rummet, men ändå få trevligt sällskap under helgen. De flesta av deltagarna var gamla bekanta, men ett par av dem hade jag aldrig träffat tidigare, även om jag “känt” dem ett tag via bloggar och sociala medier.

Fredagens middag intogs på Pinchos och det var alldeles lagom. Ett glas vin på hotellet blev det också innan läsdags. På lördagen sågs vi först för pocketbyte och jag är väldigt nöjd med att ha fått Och bergen skall rämna av Erika Olofsson Liljedahl., men det fanns ovanligt många titlar i år som jag inte läst. Själv köpte jag Vår älskade av Kamila Shamsie, som var en av de bästa böcker jag läste under 2019. Lördagens middag var på hotellets restaurang och därefter var det dags för det numera traditionsenliga litteraturquizet som Linda står för. Alltid roligt och alltid svårt.

Sista gemensamma aktiviteten idag var en bokcirkel, som från början var tänkt att hållas i tre grupper, då vi valt tre titlar, men det slutade med att vi pratade om alla tre böcker gemensamt. Först ut var Ålevangeliet av Patrik Svensson, som verkligen fick blandad kritik. Själv är jag kluven och vill läsa, men det får bli när jag har rejält med tid. Vi pratade också om Järtecken av Christoffer Carlsson, som har lokal anknytning och Villa Havsbris av Caroline Säfstrand, som kändes passande i miljön. Tema hav, hus och Halland alltså. Helgen avslutades med en härlig och blåsig promenad längs havet i det soliga och fina vädret.

Två böcker blev utlästa under helgen. Dels Ljuskällan av Hanna Landahl, som jag påbörjade förra helgen och Minns oss som nu av Anna Lönndahl. Inlägg kommer senare. Jag ligger lite efter med bokinläggsskrivandet. Veckan som kommer är galen, så frågan är hur mycket läst och skrivet det blir, men sedan är jag ledig i en vecka och då ska jag verkligen ta det lugnt. Hoppas jag.

Tack alla fina bokvänner för en härlig helg. Det var precis vad jag behövde.

Därför sätter jag upp läsmål

Hanna på Feministbiblioteket skriver idag om att utmana sig gällande läsningen och sätta upp läsmål. Det kan gälla antal böcker som ska läsas eller andra utmaningar. Hon ställer sig frågan om det är stressande eller peppande. För mig är svaret enkelt.

Det är lätt att se att jag trots att jag var en storläsare innan jag började blogga om böcker, verkligen blivit det på allvar som bokbloggare. Det handlar kanske mest om att jag prioriterar läsning ännu mer nu än jag gjort tidigare, vilket inte är så konstigt med tanke på att bloggen och alla goda sidoeffekter av den gör att jag har fler bokälskare och fler böcker runt mig än tidigare. Visst hamnar jag ibland i någon slags lässtress, men det handlar i så fall om att det finns så otroligt många böcker jag vill läsa, men alldeles för lite tid för att hinna göra det. Rent krasst hade det inte räckt om jag slutade jobba och läste på heltid, alla böcker hade ändå inte blivit lästa. Den stressen är med andra ord bara att glömma.

Läsutmaningar kallade jag det förut, nu säger jag läsmål, vilket är ett sätt att undvika att drabbas av press och stress. Målet är att 2020 läsa i snitt 12 böcker i månaden, vilket blir 144 böcker. Det är också där jag legat de senaste åren, vilket gör det till ett rimligt mål. Blir det inte riktigt så många böcker lästa är det ingen katastrof. Roligast är egentligen att klicka in böcker i Goodreads utmaning och följa sin läsning. Just nu ligger jag lite före, men jag vet att det kommer att gå upp och ner under året.

Vad har jag då mer för läsmål? Att läsa nobelpristagare är ett och där har jag i alla fall läst en bok redan i januari. Ett mål i bakhuvudet är att läsa de kvinnor som fått priset och de få olästa jag har kvar sedan 10-talet, men någon absolut tidsgräns har jag faktiskt inte satt. Hinner jag inte förr får det bli när jag är pensionär.

Texter skrivna av författare från 26 länder är ett annat mål. Förra året klarade jag det gällande texter, men inte med hela böcker, vilket gjorde att min lässammanställning inte innehöll 26 länder. Det är ändå okej. I år har jag börjat bra och redan läst böcker från fem länder, varav två för mig ovanliga. Det är de mer ovanliga jag behöver fokusera på då Sverige, Storbritannien, USA och Frankrike kommer av sig själv. Detsamma brukar gälla Irland och Australien, oftast även Kanada, men meningen är ju att jag ska ta mig utanför den engelskspråkiga världen. Ibland uppstår frustration, som just nu när jag läser Framtidens arab av Riad Satouff, som har en syrisk pappa och en fransk mamma och skriver om sin uppväxt i Libyen och Syrien. Ändå tror jag tyvärr att jag måste räkna honom som fransk, eftersom det är så han verkar definiera sig. Hur hade ni gjort?

Ett sätt att lättare klara utmaningarna är att anpassa dem lite. Som årets boktolva som innehåller en rad författare som kommer med nya böcker i vår. Inte fusk direkt, men visst underlättar det om jag som vill läsa aktuella böcker väljer just dessa författare. Jag har redan stiftat bekantskap med Augustin Erba, vars Snöstorm vi diskuterar i Kulturkollo läser och när det var min tur att välja bok i Bokbubblarna blev det en annan författare på listan.

Hur planerar och strukturerar du din läsning med läsmål eller läsutmaningar?

Mannen som läste högt på 6.27-tåget

Igår träffades Bokbubblarna och pratade om Mannen som läste högt på 6.27-tåget av Jean-Paul Didierlaurent, en bok vars titel nästan är längre än innehållet. Nej, inte riktigt självklart, men vi konstaterade i alla fall att titeln var för lång och boken faktiskt lite för kort. Det var flera karaktärer som inte fick lov att utvecklas nästan alls, vilket gjorde boken lite ytlig. Det onödigt röriga omslaget gillade vi inte heller, men det väldigt franska föll de flesta av bubblarna i smaken, även om det kändes lite väl mycket som ett försök att skriva en bok som liknar Amélie från Montmartre.

Mannen som läste högt på 6.27-tåget handlar om 36-årige Guylain Vignolles som delar lägenhet med guldfisken Rouget de Lisle. Han jobbar på en papperskross där böcker mals ner till pappersmassa. Ett tråkigt och ibland ganska farligt jobb. Ibland räddar han några boksidor från att krossas och på tåget på väg till jobbet läser han högt från dem. Lösryckt kan tyckas, men det visar sig att han har fans. Två äldre damer som bor på ett äldreboende bjuder in honom att läsa högt hos dem och det faktum att han tackar ja är kanske min favoritdel av boken. Mötet med de gamla är riktigt fint.

En dag hittar Guylain ett USB-minne på tåget och han tar hem det och finner att det innehåller dagboksanteckningar gjorda av en kvinna som arbetar på en offentlig toalett. Nu börjar han läsa hennes texter högt på tåget och blir mer och mer nyfiken på vem hon är. Han startar sökandet efter kvinnan som han hoppas ska bli en del av hans liv.

Mannen som läste högt på 6.27-tåget  är en ganska charmig bok och som sagt väldigt fransk med sitt kluriga språk och sina udda karaktärer. Det var ganska trevlig läsning, men jag tillhör de som tyckte att boken kändes väl kort. Att skriva kort och fullständigt kräver stor skicklighet och tyvärr har Jean-Paul Didierlaurent inte riktigt lyckats knyta ihop allt. Istället känns berättelsen lite ofärdig och det är synd, då det är en rätt trevlig historia om en trevlig man.

 

 

Några pingvinböcker och massor av te

Igår träffades BokbubblarnaFröken Olssons för att frossa i Afternoon Tea och prata om böcker på temat pingviner. Som vanligt var det trevligt att träffas, även om just den här versionen av Afternoon Tea var långt ifrån det bästa.

Själv hade jag bara läst en halv pingvinbok, men andra hade varit duktigare.

Pingvinlektionerna av Tom Michell var det flera som hade läst och lyssnat på. De engelska inläsningen av Bill Nighy rekommenderades och trots att jag är en skeptisk ljudbokslyssnare lockar den.

När isarna smälter av Joël Baqúe var också populär. Även det en bok jag tänkt läsa. Den låter märklig, men samtidigt bra.

För några år sedan läste vi Döden och pingvinen av Andrej Kurkov. En absurd och actionfylld berättelse om en man och en pingvin. Nu hade Linda läst fortsättningen som heter Pingvin försvunnen och verkar minst lika galen.

Vad jag läste? Halva Pingvinerna håller ihop av Viveca Lärn, som är rätt charmig och är värd att läsa ut. Jag har dock prioriterat Evelyn Hugos sju äkta män av Taylor Jenkins Reid och den innehåller i alla fall en rad frackklädda pingviner. Det är dock boken vi ska ha läst till nästa träff, så samtalen kring den får vänta. Jag har ungefär 70 sidor kvar och tycker mycket om den.

52 bra saker: Läshelg

Snart, snart, snart får jag dra till Varberg och Hotell Gästis för att tillbringa en hel helg med näsan i en bok. Förutom då jag umgås med andra som också mer än gärna tillbringar helger med näsan i just en bok. Den som inte läser lika mycket som vi kan ha svårt att förstå hur fantastiskt det är att ägna en hel helg åt just läsning. Att som bonus kanske få läsa i sällskap med trevliga bokälskare, äta god mat, dricka ett glas bubbel eller två och bara vara är helt fantastiskt.

För tredje året i rad åker vi ett gäng boknördar (som lärt känna varandra just för att vi är boknördar) på läshelg i Varberg. Tidigare har vi träffats några gånger på Syninge kursgård i Norrtälje kommun och konceptet var redan då detsamma. Kravlöst umgänge med böcker i centrum.

Läshelg är inte bara en bra sak, utan faktiskt en superbra sak. Och rolig. Faktiskt så rolig att vi valt att använda taggen #rolighetskonferens i år. Jag längtar och har gjort det länge, länge!

52 bra saker: Bokbubblarna

Bokbubblarna är bokcirkeln som jag är med i, bestående av ganska många bokbloggare, några som tidigare bloggat och andra som aldrig gjort det. Idag träffas vi och pratar om Alex Schulmans senaste bok Bränn alla mina brev.

Första mötet jag var med på var i maj 2011 (tror att det var cirkelns andra träff) då vi läste Sorgesång av Siri Hustvedt, som tyvärr var en besvikelse för mig. Deltagarna i bokcirkeln var det däremot inte och vissa av oss har varit med sedan dess. Ett fint gäng med trevliga bokälskare som gillar att samtala länge om böckerna vi läst. Sedan pratar vi om annat också självklart, men det är också ganska skönt att böckerna får stå i centrum.

Tidigare turades vi om att välja bok och den ansvariga kom med fyra förslag som vi sedan röstade om. Nu har vi också lagt till ett tema varannan träff, då alla väljer valfri bok inom det. Jag missade julträffen då det bestämdes att pingviner och sci-fi skulle vara vårens teman. Behöver jag säga att det var en träff med bubbel?

Bloggåret 2017 enligt O

Så var ett nytt bloggår avslutat, mitt nionde. I början av januari 2009 smög jag igång min första blogg och det tog ett tag innan jag ens vågade berätta för någon att den fanns. Sommaren 2010 körde jag igång på allvar med den här bloggen och sedan har jag bloggat på (med någon periods avbrott på annan plats). Rent statistiskt har 2017 varit ett riktigt bra år för bloggen, som haft fler läsare än på flera år. Rekordåret 2012 står sig fortfarande, följt av 2013, men sedan kommer faktiskt 2017. Ryktet om bokbloggens död är alltså synnerligen överdrivet. Det var därför inte sant att enligt O skulle bli en fotbollsblogg.

Det mest lästa inlägget 2017 var ett som riktade sig till lärare med tips på vad som kan läsas istället för Ondskan. Skrev dessutom ett om alternativ till I taket lyser stjärnorna, som också fick många läsare. Mycket troligt kommer fler liknande inlägg 2018.

När jag blir lite sur eller rent av förbannad brukar det bli en del läsare. Jag vet inte hur jag ska tolka det. Jag rasade till exempel över föräldrar som gnäller över att barn får “läxa” att läsa böcker över sommaren och passade på att tipsa om bra böcker för barn och unga.

I februari listade Cision de bästa bok- och litteraturbloggarna och enligt O återfanns på andra plats efter Bokhora. Det var roligt.

Samma månad kunde jag hämta ut min senaste bok Start with English from the Beginning och nu i dagarna ska jag börja skriva ordentligt på nästa lärobok. Det är alltid lite läskigt precis i början innan idén helt tagit form och i slutet när det är dags att släppa ifrån sig manuset.

Månadens bokrelaterade aktivitet var en läshelg i Varberg ordnad av vår bokklubb Bokbubblarna, där vi bland annat diskuterade Musselstranden. Snart åker vi dit igen. Det ser jag verkligen fram emot. Under året har vi också bland annat cirklat Återstoden av dagen av årets nobelpristagare och sett Mordet på Orientexpressen.

Mars bjöd på årets första uteläsning och nya veckoutmaningen Olikhetsutmaningen. Så snart jag landat i vardagen kör jag igång den igen.

Sandra Beijer besökte mitt lokala bibliotek och jag var där. Trevligt. Sedan dess har jag frekvent använt begreppet “hisspitch”.

I april skrev yngste sonen sitt första inlägg på bloggen under namnet Lilla O. Det har inte blivit jättemånga inlägg, men i alla fall några. Vi har också samläst Nyckeln och skrivit om den.

I slutet av månaden besökte jag för första gången LiteraLund. En mycket trevlig upplevelse där jag bland annat lyssnade på Meg Rosoff, Anne-Marie Körling och Sally Green. Tre finfina damer.

I maj drog nästan alla kulturkollare till Stockholm på kulturkollo-kollo. Vi planerade veckoteman, läste, åt och tittade på Eurovision. I alla fall vissa av oss. Som vanligt var det jättetrevligt att ses, men vi ses ju faktiskt i princip dagligen via datorn.

Juni betyder student och mina elever fick ett tal bestående av boktitlar. I mitten av månaden blev det så äntligen läslov. Mycket läst och många sommarprogram i öronen. Ett av de bästa stod Linnea Claeson för. Juli betydde semester för hela familjen och ett par veckor i Spanien. Sol, strand och läsning — min bästa kombo.

I augusti besökte jag för första (och sista) gången Crimetime Gotland. Mycket trevligt, trots en del regn. Synd att festivalen flyttar och istället blir en del av Bokmässan. Det lär absolut inte bli samma grej.

September betyder Bokmässa i Göteborg, som i år blev väldigt annorlunda. Stora demonstrationer utanför och ett enormt säkerhetspådrag även inne på mässan. Besökarna blev betydligt färre än vanligt och nästa år kommer Nya Tider inte att få ställa ut. Frågan är dock om det gör att besökarna hittar tillbaka, eller om Bokmässan skadats även på längre sikt.

Det blev en märklig mässa på många sätt, men också en väldigt trevlig. En av höjdpunkterna var att träffa Jennifer Niven och självklart var det mysigt med alla mingel och vår numera traditionella bloggmiddag. För första gången träffade jag också ett gäng skoltwittrare och mitt i maten dök självaste gymnasieministern upp.

Jag och Anna drog som vanligt till Stockholm Literature och det var ett bättre och därmed stressigare år än vanligt. Om man ska få lunch måste det finns något i programmet att hoppa över. Det gick inte. Många fantastiska samtal och trevliga möten, som det med Lise Tremblay.

Och sen blev det jul. Jo, men så känns det nästan. November och december har liksom försvunnit i någon slags stressdimma, men nu har jag hittat lite energi efter lediga dagar. Mycket under årets två sista månader handlade om #metoo, som jag bloggade lite om. I december blev det för andra gången en kanonkalender, denna gång med ganska nya böcker med det gemensamt att de påverkat mig på något sätt och troligen skulle passa många läsare i olika åldrar.

Tv-serieåret toppades av This is Us, som just nu är inne på andra säsongen. Mycket bra. Efter att ha vägrat Skam ett tag klämde jag tre säsonger och delade sedan alla andras längtan efter den fjärde och sista. Jag gillade alla säsonger, men speciellt de två sista. Så här skrev jag när serien var slut.

Familjen O har sett 3 säsonger av The 100 och längtar nu efter den fjärde. I väntan på den ser vi Suits och Designated survivor. Själv har jag sett ovanligt lite på tv det här året och det film ska vi inte tala om. Kanske är det därför jag läst mer än på flera år.

Nu är 2017 över. Ett ganska tungt år, men i alla fall bättre än 2016. Jag hoppas på en uppåtgående kurva och ett riktigt fint 2018. Ett riktigt gott nytt år önskar jag er!

När jag tänker på framtiden

Veckans tema på Kulturkollo handlar om framtiden. Allt från morgondagen till den framtid som är långt borta. Utmaningen handlar kanske om det som förhoppningsvis händer ganska så snart. Så här lyder den:

Vad i din framtid längtar du mycket till just nu? Böcker du inte riktigt kan bärga dig till de äntligen kommer ut, filmer du villvillvill se nu, semesterresan du sparat till och planerat i flera år, att boken du själv skrivit kommer att ges ut…? Du bestämmer och väljer vad du vad du vill dela med dig av!

Visst ska man leva i nuet, men det är så himla svårt så här den mörkaste tiden på året. Är man som jag en riktig julskeptiker hägrar inte heller pynt, granar och annat krafs. Däremot ser jag fram emot ledig tid med familjen och även om julhelgen kan vara mysig är det de andra dagarna jag längtar till mest. De när jag kan ägna mig åt att läsa de böcker jag inte hunnit läsa under året, se några halvsedda tv-serier och kanske ta en tupplur närhelst jag behöver en. Jag har med åren blivit grymt bra på att släppa allt och bara vara ledig och det ska jag verkligen vara under jullovet.

Sedan bjuder våren på en del trevligheter. En läshelg med bokklubben Bokbubblarna med gäster i Varberg första helgen i februari, påsklov i Spanien med mina tre favoritgrabbar och sedan en bokresa med Breakfast Bookclub och en massa superdupertrevliga bokvänner till Brighton veckan efter. Det ska bli så himla kul att återse staden efter nästan 20 år.

Böcker jag ser fram emot då? Helt ärligt har jag ingen större koll alls på vårens böcker, men jag har noterat att Marie Hermansson kommer med en nya roman i januari som heter Den stora utställningen och handlar om jubileumsutställningen i Göteborg 1923. Den ser jag verkligen fram emot!

 

 

 

Bokcirkel om nobelpristagarbok

Idag träffades bokklubben Bokbubblarna i ett före detta snötäckt och numera regnigt Göteborg för att diskutera Återstoden av dagen av Kazuo Ishiguro. Jag kan tänka mig att vi är långt ifrån ensamma om att cirkla just den boken nu i höst, då Ishiguro den 10:e december mottager årets Nobelpris i litteratur.

Butlern Stevens har under många år tjänat sin arbetsgivare, trots att denne fick mer och mer extrema åsikter. Han har offrat hela sitt liv för att vara den perfekte tjänare och missat en hel del viktiga saker. Nu har han fått en ny husbonde och han har fått några dagar ledigt. Han får låna en bil och ger sig iväg för att hälsa på den forna hushållerskan miss Kenton, som just blivit änka. Under resan har han en del problem med bilen, men kommer till slut fram. Under tiden får vi också veta en del om hans liv som butler. Så mycket mer händer inte.

Berättelsen om den mycket lojale butlern filmatiserades 1993 och då gjorde Anthony Hopkins ett fantastisk rollporträtt av den något buttre Stevens. De undertryckta känslorna blev tydligare än i boken, men det är som påpekades under dagens samtal, hans tolkning av bokens Stevens och inget annat. Jag föredrar ändå filmen framför boken, vilket händer extremt sällan.

Ingen var direkt lyrisk över Återstoden av dagen och den fick 3,2 i betyg, flest treor, en fyra och en tvåa. En helt okej bok tyckte de flesta av oss, men ingen kunde riktigt förstå vad det är som imponerade så på Svenska Akademien att de tilldelade honom Nobelpriset. Nu har jag själv visserligen bara läst två av hans böcker och jag tyckte bättre om Never let me go, men ingen av dem känns direkt exceptionell. Den lågmälda stilen finns i båda dess böcker, liksom de ordrika beskrivningarna. Inte riktigt min kopp te. Jag är dock lite sugen på att läsa

Någon beskrev boken “som att en lobotomerad Murakami tvingats skriva manus till Downton Abbey” och det ligger något i det. Apropå Downton Abbey måste vi tala om omslaget till senaste upplagan (se ovan) som består av en beskuren bild av en person som utan tvekan är Thomas Barrow i just nämnda tv-serie. En aspirerande butler som är så långt ifrån bokens mönsterbutler som man kan komma. En bild av butlern Carter kunde möjligen platsat, men inte ens han är så absurt trogen sin arbetsgivare som Stevens är.

Sammanfattningsvis en bok jag är nöjd att jag läst, men inte någon direkt höjdare.

Det som får mig att må bra

Veckans utmaning på Kulturkollo lyder som följer:

Vilket är ditt allra mest hälsosamma tips? Vad gör du för att boosta självförtroendet? När mår du som allra bäst?

Hälsotips? Även om jag inte hatar hälsotidningar riktigt lika mycket som Lotta, så tycker jag väldigt illa om hälsotips som ofta blir hälsohets. Mitt bästa hälsotips är därför “bry dig inte så himla mycket”. Nej, det är inte bra att väga för mycket och röra sig för lite, men jag tror inte heller att det är så himla bra att följa en massa dieter och lägga en massa energi på att tänka på hur mycket som är dåligt med ens kropp. Jag tränar för lite, det gör jag verkligen. Det hade jag kunnat ha ungefär hur dåligt samvete som helst för, men det tar alldeles för mycket energi. Dåligt samvete är en energitjuv om något. Jag vet dock att jag mår bra av yoga och jag gillar också att promenera. Hade jag fått igång det vore jag nöjd. Det krävs dock lite mer ljus och lite mindre regn för att jag ska orka ge mig ut på promenad. Men snart. Då.

Att boosta självförtroendet då? Att faktiskt våga göra saker som är lite läskiga. Det gör jag egentligen för sällan, men jag gör det. Mina böcker boostar mitt självförtroende, positiv feedback på mitt jobb gör det och faktiskt också mina bloggar. Att veta att jag kan skapa något som andra tar del av är en bra grej.

Allra bäst mår jag i en solstol med en bok. Värme och ljus är min grej. Solstolen får gärna stå på min egen altan eller på en strand i ett varmt land. Är det väldigt varmt lägger jag gärna till ett parasoll. Böcker får mig att må bra. Bokrelaterade aktiviteter även utanför solstolen får mig också att må bra. Ikväll har jag till exempel träffat bokklubben Bokbubblarna och det ger energi om något. Jag träffar helst människor som ger energi. De som tar energi finns i princip inte kvar i mitt liv.

Även om jag har varit ganska så energirik just den här veckan (hej vänd dygnsrytm under sportlovet) ger mitt jobb mig oftast energi. Igår spelade våra teatertreor sina slutproduktioner och det gav verkligen energi. Jag kan bli så löjligt stolt över deras utveckling, trots att jag verkligen inte har någonting med deras teaterprestationer att göra. Till föreställningen kom också några före detta elever och det är så himla härligt att få träffa dem. Det skrivs mycket om hur skolan är i kaos och vilka hemska och obildade elever som finns där, men i min lilla del av den svenska skolverkligheten finns det fantastiska unga vuxna. Det får mig att må bra. Visst blir jag tokig på dem ibland, men de ger helt klart mer energi än de tar. Det blir många skratt och många kramar varje dag. Det är bra för hälsan.

Så mina råd för en bättre hälsa är nog:

  1. Bry dig inte så mycket om alla krav som ställs på dig att vara perfekt.
  2. Njut av platser och aktiviteter som får dig att må bra.
  3. Umgås med människor som ger mer energi än de tar.
  4. Våga utmana dig själv.
  5. Se till att du har ett jobb som du (oftast) trivs med och som gör dig glad.
%d bloggare gillar detta: