enligt O

Tankar från en bokberoende

Tagg: Bokbubblarna Sida 1 av 3

52 bra saker: Bokbubblarna

Bokbubblarna är bokcirkeln som jag är med i, bestående av ganska många bokbloggare, några som tidigare bloggat och andra som aldrig gjort det. Idag träffas vi och pratar om Alex Schulmans senaste bok Bränn alla mina brev.

Första mötet jag var med på var i maj 2011 (tror att det var cirkelns andra träff) då vi läste Sorgesång av Siri Hustvedt, som tyvärr var en besvikelse för mig. Deltagarna i bokcirkeln var det däremot inte och vissa av oss har varit med sedan dess. Ett fint gäng med trevliga bokälskare som gillar att samtala länge om böckerna vi läst. Sedan pratar vi om annat också självklart, men det är också ganska skönt att böckerna får stå i centrum.

Tidigare turades vi om att välja bok och den ansvariga kom med fyra förslag som vi sedan röstade om. Nu har vi också lagt till ett tema varannan träff, då alla väljer valfri bok inom det. Jag missade julträffen då det bestämdes att pingviner och sci-fi skulle vara vårens teman. Behöver jag säga att det var en träff med bubbel?

Bloggåret 2017 enligt O

Så var ett nytt bloggår avslutat, mitt nionde. I början av januari 2009 smög jag igång min första blogg och det tog ett tag innan jag ens vågade berätta för någon att den fanns. Sommaren 2010 körde jag igång på allvar med den här bloggen och sedan har jag bloggat på (med någon periods avbrott på annan plats). Rent statistiskt har 2017 varit ett riktigt bra år för bloggen, som haft fler läsare än på flera år. Rekordåret 2012 står sig fortfarande, följt av 2013, men sedan kommer faktiskt 2017. Ryktet om bokbloggens död är alltså synnerligen överdrivet. Det var därför inte sant att enligt O skulle bli en fotbollsblogg.

Det mest lästa inlägget 2017 var ett som riktade sig till lärare med tips på vad som kan läsas istället för Ondskan. Skrev dessutom ett om alternativ till I taket lyser stjärnorna, som också fick många läsare. Mycket troligt kommer fler liknande inlägg 2018.

När jag blir lite sur eller rent av förbannad brukar det bli en del läsare. Jag vet inte hur jag ska tolka det. Jag rasade till exempel över föräldrar som gnäller över att barn får “läxa” att läsa böcker över sommaren och passade på att tipsa om bra böcker för barn och unga.

I februari listade Cision de bästa bok- och litteraturbloggarna och enligt O återfanns på andra plats efter Bokhora. Det var roligt.

Samma månad kunde jag hämta ut min senaste bok Start with English from the Beginning och nu i dagarna ska jag börja skriva ordentligt på nästa lärobok. Det är alltid lite läskigt precis i början innan idén helt tagit form och i slutet när det är dags att släppa ifrån sig manuset.

Månadens bokrelaterade aktivitet var en läshelg i Varberg ordnad av vår bokklubb Bokbubblarna, där vi bland annat diskuterade Musselstranden. Snart åker vi dit igen. Det ser jag verkligen fram emot. Under året har vi också bland annat cirklat Återstoden av dagen av årets nobelpristagare och sett Mordet på Orientexpressen.

Mars bjöd på årets första uteläsning och nya veckoutmaningen Olikhetsutmaningen. Så snart jag landat i vardagen kör jag igång den igen.

Sandra Beijer besökte mitt lokala bibliotek och jag var där. Trevligt. Sedan dess har jag frekvent använt begreppet “hisspitch”.

I april skrev yngste sonen sitt första inlägg på bloggen under namnet Lilla O. Det har inte blivit jättemånga inlägg, men i alla fall några. Vi har också samläst Nyckeln och skrivit om den.

I slutet av månaden besökte jag för första gången LiteraLund. En mycket trevlig upplevelse där jag bland annat lyssnade på Meg Rosoff, Anne-Marie Körling och Sally Green. Tre finfina damer.

I maj drog nästan alla kulturkollare till Stockholm på kulturkollo-kollo. Vi planerade veckoteman, läste, åt och tittade på Eurovision. I alla fall vissa av oss. Som vanligt var det jättetrevligt att ses, men vi ses ju faktiskt i princip dagligen via datorn.

Juni betyder student och mina elever fick ett tal bestående av boktitlar. I mitten av månaden blev det så äntligen läslov. Mycket läst och många sommarprogram i öronen. Ett av de bästa stod Linnea Claeson för. Juli betydde semester för hela familjen och ett par veckor i Spanien. Sol, strand och läsning — min bästa kombo.

I augusti besökte jag för första (och sista) gången Crimetime Gotland. Mycket trevligt, trots en del regn. Synd att festivalen flyttar och istället blir en del av Bokmässan. Det lär absolut inte bli samma grej.

September betyder Bokmässa i Göteborg, som i år blev väldigt annorlunda. Stora demonstrationer utanför och ett enormt säkerhetspådrag även inne på mässan. Besökarna blev betydligt färre än vanligt och nästa år kommer Nya Tider inte att få ställa ut. Frågan är dock om det gör att besökarna hittar tillbaka, eller om Bokmässan skadats även på längre sikt.

Det blev en märklig mässa på många sätt, men också en väldigt trevlig. En av höjdpunkterna var att träffa Jennifer Niven och självklart var det mysigt med alla mingel och vår numera traditionella bloggmiddag. För första gången träffade jag också ett gäng skoltwittrare och mitt i maten dök självaste gymnasieministern upp.

Jag och Anna drog som vanligt till Stockholm Literature och det var ett bättre och därmed stressigare år än vanligt. Om man ska få lunch måste det finns något i programmet att hoppa över. Det gick inte. Många fantastiska samtal och trevliga möten, som det med Lise Tremblay.

Och sen blev det jul. Jo, men så känns det nästan. November och december har liksom försvunnit i någon slags stressdimma, men nu har jag hittat lite energi efter lediga dagar. Mycket under årets två sista månader handlade om #metoo, som jag bloggade lite om. I december blev det för andra gången en kanonkalender, denna gång med ganska nya böcker med det gemensamt att de påverkat mig på något sätt och troligen skulle passa många läsare i olika åldrar.

Tv-serieåret toppades av This is Us, som just nu är inne på andra säsongen. Mycket bra. Efter att ha vägrat Skam ett tag klämde jag tre säsonger och delade sedan alla andras längtan efter den fjärde och sista. Jag gillade alla säsonger, men speciellt de två sista. Så här skrev jag när serien var slut.

Familjen O har sett 3 säsonger av The 100 och längtar nu efter den fjärde. I väntan på den ser vi Suits och Designated survivor. Själv har jag sett ovanligt lite på tv det här året och det film ska vi inte tala om. Kanske är det därför jag läst mer än på flera år.

Nu är 2017 över. Ett ganska tungt år, men i alla fall bättre än 2016. Jag hoppas på en uppåtgående kurva och ett riktigt fint 2018. Ett riktigt gott nytt år önskar jag er!

När jag tänker på framtiden

Veckans tema på Kulturkollo handlar om framtiden. Allt från morgondagen till den framtid som är långt borta. Utmaningen handlar kanske om det som förhoppningsvis händer ganska så snart. Så här lyder den:

Vad i din framtid längtar du mycket till just nu? Böcker du inte riktigt kan bärga dig till de äntligen kommer ut, filmer du villvillvill se nu, semesterresan du sparat till och planerat i flera år, att boken du själv skrivit kommer att ges ut…? Du bestämmer och väljer vad du vad du vill dela med dig av!

Visst ska man leva i nuet, men det är så himla svårt så här den mörkaste tiden på året. Är man som jag en riktig julskeptiker hägrar inte heller pynt, granar och annat krafs. Däremot ser jag fram emot ledig tid med familjen och även om julhelgen kan vara mysig är det de andra dagarna jag längtar till mest. De när jag kan ägna mig åt att läsa de böcker jag inte hunnit läsa under året, se några halvsedda tv-serier och kanske ta en tupplur närhelst jag behöver en. Jag har med åren blivit grymt bra på att släppa allt och bara vara ledig och det ska jag verkligen vara under jullovet.

Sedan bjuder våren på en del trevligheter. En läshelg med bokklubben Bokbubblarna med gäster i Varberg första helgen i februari, påsklov i Spanien med mina tre favoritgrabbar och sedan en bokresa med Breakfast Bookclub och en massa superdupertrevliga bokvänner till Brighton veckan efter. Det ska bli så himla kul att återse staden efter nästan 20 år.

Böcker jag ser fram emot då? Helt ärligt har jag ingen större koll alls på vårens böcker, men jag har noterat att Marie Hermansson kommer med en nya roman i januari som heter Den stora utställningen och handlar om jubileumsutställningen i Göteborg 1923. Den ser jag verkligen fram emot!

 

 

 

Bokcirkel om nobelpristagarbok

Idag träffades bokklubben Bokbubblarna i ett före detta snötäckt och numera regnigt Göteborg för att diskutera Återstoden av dagen av Kazuo Ishiguro. Jag kan tänka mig att vi är långt ifrån ensamma om att cirkla just den boken nu i höst, då Ishiguro den 10:e december mottager årets Nobelpris i litteratur.

Butlern Stevens har under många år tjänat sin arbetsgivare, trots att denne fick mer och mer extrema åsikter. Han har offrat hela sitt liv för att vara den perfekte tjänare och missat en hel del viktiga saker. Nu har han fått en ny husbonde och han har fått några dagar ledigt. Han får låna en bil och ger sig iväg för att hälsa på den forna hushållerskan miss Kenton, som just blivit änka. Under resan har han en del problem med bilen, men kommer till slut fram. Under tiden får vi också veta en del om hans liv som butler. Så mycket mer händer inte.

Berättelsen om den mycket lojale butlern filmatiserades 1993 och då gjorde Anthony Hopkins ett fantastisk rollporträtt av den något buttre Stevens. De undertryckta känslorna blev tydligare än i boken, men det är som påpekades under dagens samtal, hans tolkning av bokens Stevens och inget annat. Jag föredrar ändå filmen framför boken, vilket händer extremt sällan.

Ingen var direkt lyrisk över Återstoden av dagen och den fick 3,2 i betyg, flest treor, en fyra och en tvåa. En helt okej bok tyckte de flesta av oss, men ingen kunde riktigt förstå vad det är som imponerade så på Svenska Akademien att de tilldelade honom Nobelpriset. Nu har jag själv visserligen bara läst två av hans böcker och jag tyckte bättre om Never let me go, men ingen av dem känns direkt exceptionell. Den lågmälda stilen finns i båda dess böcker, liksom de ordrika beskrivningarna. Inte riktigt min kopp te. Jag är dock lite sugen på att läsa

Någon beskrev boken “som att en lobotomerad Murakami tvingats skriva manus till Downton Abbey” och det ligger något i det. Apropå Downton Abbey måste vi tala om omslaget till senaste upplagan (se ovan) som består av en beskuren bild av en person som utan tvekan är Thomas Barrow i just nämnda tv-serie. En aspirerande butler som är så långt ifrån bokens mönsterbutler som man kan komma. En bild av butlern Carter kunde möjligen platsat, men inte ens han är så absurt trogen sin arbetsgivare som Stevens är.

Sammanfattningsvis en bok jag är nöjd att jag läst, men inte någon direkt höjdare.

Det som får mig att må bra

Veckans utmaning på Kulturkollo lyder som följer:

Vilket är ditt allra mest hälsosamma tips? Vad gör du för att boosta självförtroendet? När mår du som allra bäst?

Hälsotips? Även om jag inte hatar hälsotidningar riktigt lika mycket som Lotta, så tycker jag väldigt illa om hälsotips som ofta blir hälsohets. Mitt bästa hälsotips är därför “bry dig inte så himla mycket”. Nej, det är inte bra att väga för mycket och röra sig för lite, men jag tror inte heller att det är så himla bra att följa en massa dieter och lägga en massa energi på att tänka på hur mycket som är dåligt med ens kropp. Jag tränar för lite, det gör jag verkligen. Det hade jag kunnat ha ungefär hur dåligt samvete som helst för, men det tar alldeles för mycket energi. Dåligt samvete är en energitjuv om något. Jag vet dock att jag mår bra av yoga och jag gillar också att promenera. Hade jag fått igång det vore jag nöjd. Det krävs dock lite mer ljus och lite mindre regn för att jag ska orka ge mig ut på promenad. Men snart. Då.

Att boosta självförtroendet då? Att faktiskt våga göra saker som är lite läskiga. Det gör jag egentligen för sällan, men jag gör det. Mina böcker boostar mitt självförtroende, positiv feedback på mitt jobb gör det och faktiskt också mina bloggar. Att veta att jag kan skapa något som andra tar del av är en bra grej.

Allra bäst mår jag i en solstol med en bok. Värme och ljus är min grej. Solstolen får gärna stå på min egen altan eller på en strand i ett varmt land. Är det väldigt varmt lägger jag gärna till ett parasoll. Böcker får mig att må bra. Bokrelaterade aktiviteter även utanför solstolen får mig också att må bra. Ikväll har jag till exempel träffat bokklubben Bokbubblarna och det ger energi om något. Jag träffar helst människor som ger energi. De som tar energi finns i princip inte kvar i mitt liv.

Även om jag har varit ganska så energirik just den här veckan (hej vänd dygnsrytm under sportlovet) ger mitt jobb mig oftast energi. Igår spelade våra teatertreor sina slutproduktioner och det gav verkligen energi. Jag kan bli så löjligt stolt över deras utveckling, trots att jag verkligen inte har någonting med deras teaterprestationer att göra. Till föreställningen kom också några före detta elever och det är så himla härligt att få träffa dem. Det skrivs mycket om hur skolan är i kaos och vilka hemska och obildade elever som finns där, men i min lilla del av den svenska skolverkligheten finns det fantastiska unga vuxna. Det får mig att må bra. Visst blir jag tokig på dem ibland, men de ger helt klart mer energi än de tar. Det blir många skratt och många kramar varje dag. Det är bra för hälsan.

Så mina råd för en bättre hälsa är nog:

  1. Bry dig inte så mycket om alla krav som ställs på dig att vara perfekt.
  2. Njut av platser och aktiviteter som får dig att må bra.
  3. Umgås med människor som ger mer energi än de tar.
  4. Våga utmana dig själv.
  5. Se till att du har ett jobb som du (oftast) trivs med och som gör dig glad.

Galet och charmigt med sing-along Hair

MV5BODUzNjUzNzIzM15BMl5BanBnXkFtZTcwMjc4MjkzNA@@._V1_SY1000_CR0,0,666,1000_AL_

Jag måste erkänna att jag blev lite trött på mig själv när jag insåg att den Hair sing-along vi bokat var samma dag och samma tid som Sveriges första EM-match. Nu så här i efterhand är jag glad att jag inte bangade, slapp se ett bakåtmål och ett självmål och istället sjöng högt och ljudligt.

Hair är en av mina favoritmusikaler och jag har sett den flera gånger, bland annat i London och Göteborg. Skivan från London-föreställningen spelade jag jämt under många år. Filmen har jag självklart också sett ett antal gånger. Det var filmversionen som gällde när Bio Roy bjöd in till Hair sing-along och jag hade glömt hur fantastiskt bra den är rent filmiskt. Musikaliskt ska vi inte tala om. Sånginsatserna är grymma och koreografin sjukt snygg många gånger.

Jag kom ihåg den okända scenen då Berger dansar på bordet på en socitetsfest gänget bjudit in sig själva till för att Claude ska få se Sheila, men hade helt glömt hur fantastiskt roligt det är när de mönstringsansvariga körar till Black boys och White boys. Jag hade också glömt i vilket sammanhang den fantastiskt fina Easy to be hard sjöngs. Den lilla pojken fick mitt hjärta att brista. Och slutet. Jag hade helt förträngt riktigt hur hemskt det är.

Filmen Hair hade premiär 1979 och den håller utan tvekan fortfarande. Vilken skön känsla det var att faktiskt få sjunga med precis så mycket jag ville, utan att någon tittade snett. Det var uppfriskande och gav en massa energi. Det finns fler chanser att sjunga till Hair i höst på Bio Roy, det tycker jag absolut att ni ska göra!

IMG_3126 IMG_3123

Jag är osäker på Hausfrau

589

Igår diskuterade bokklubben Bokbubblarna romanen Hausfrau av Jill Alexander Essbaum. Betygen blev allt från 2 till 5, med ett medel på 3,75. Själv satte jag en fyra, trots att det här är en bok jag inte ens är säker på att jag tycker om. Låt mig förklara.

Det jag föll mest för var språket. Jill Alexander Essbaum är en otroligt skicklig författare, som väljer sina ord med omsorg. Tidigare har hon skrivit lyrik och det märks. Varje ord är precis rätt och språket väldigt poetiskt. Det blir en rejäl krock mellan det vackra språket och det ganska vidriga innehållet.

Historien om Anna Benz är långt ifrån vacker. Hon är utanför och isolerad som hemmafru i ett litet samhälle utanför Zürich och frågan är hur mycket som handlar om att hon odlar sin offerroll. Hon är gift med en man hon snarare verkar ha sett som en biljett från ett tråkigt liv än som sitt livs kärlek. Har tre barn som hon aldrig verkar ha velat ha och bryr sig väldigt lite om. Någon gång vaknar hon till ur sin dvala och säger något uppskattande om sin man, eller om en av sönerna som verkar vara något av en favorit. Annas distans till sin familj och oförmågan att vara en del av sin familj helt och hållet gör mig sjukt frustrerad.

Den klaustrofobiska stämningen i Hausfrau gör mig illa berörd. Jag har svårt att tycka om Anna, eller ens förstå henne, men jag drabbas ändå av hennes liv. Någonstans verkar hon vilja ta tag i sitt liv. Hon går i terapi till exempel, men avslöjar egentligen ingenting. Det är som att hon förstår att hon måste göra något, kanske för sin mans skull, men inte riktigt är beredd att verkligen skapa sig ett bättre liv. Frågan är om hon ens vill må bra, eller om hela hennes identitet handlar om att lida. De som försöker lära känna henne kommer aldrig henne nära.

Det är svärmor som tar hand om Annas barn större delen av tiden. I alla fall verkar det så. Anna jobbar inte, men hon är hemifrån stora delar av dagarna ändå. Visserligen tar hennes tyskakurs lite tid, men mest ägnar hon sig åt sex. Hon har flera älskare, men det handlar inte om kärlek, utan om brutalt sex. Det ska göra ont. Som om det är det enda som får henne att känna något alls.

Hausfrau beskrivs som en modern version av Madame Bovary av Gustave Flaubert, en bok jag läst massor om och utdrag ur, men faktiskt aldrig läst i sin helhet. Blir faktiskt lite sugen på att göra det. Jag tänker också på Edna i The Awakening av Kate Chopin, som liksom söker bekräftelse och i viss mån frigörelse, men ändå inte finner lyckan.

Hausfrau är lika snygg som tragisk. Innehållet är nattsvart, men ändå är det en läsvärd bok. Det gäller att ta en paus då och då bara för att orka vidare.

 

Snart bokcirkel

Nästa torsdag träffas Bokbubblarna och då ska vi prata om Främlingar på ett tåg av Patricia Highsmith och faktiskt dricka bubbel för att fira jubileum. Jag förbereder mig för båda sakerna!

52 bra saker: Bokklubbar

Eftersom jag börjar förlora hoppet om världen och riskerar att gräva ner mig i ett hål för att slippa se eländet, tar jag hjälp av Fiktiviteter för att hitta bra saker. Meningen är att det till slut ska bli 52, dvs en varje vecka, men då jag missat de första veckorna får jag väl dubbla några veckor.

Idag blir det bokklubben Bokbubblarna som får stå i centrum. Om några timmar ska vi ses och prata om fantastiska MiniatyrmakarenSteampunk Bar i Göteborg. Många bra saker i ett, då det vankas Afternoon Tea.

I fredags träffade jag min andra bokklubb, där läsningen numera är ganska så bortglömd. Vi ses i alla fall regelbundet och det är bra.

Återkommer senare eller imorgon med ett längre inlägg om dagens bokbubblarbok. Kan säga så mycket att det är den klart bästa bok jag läst på länge.

 

 

En söndagssmakbit från Amsterdam

original

Idag började jag så äntligen läsa Miniatyrmakaren av Jessie Burton, som är vår nästa bokcirkelbok i bokklubben Bokbubblarna. Jag har hunnit knappt 50 sidor och så jättemycket har inte hunnit hända. Huvudpersonen Nella har anlänt till Amsterdam och träffat först sin svägerska och sedan sin make. Det är en minst sagt märklig familj hon tagit plats. Det citat jag valt att dela med mig av som är dagens smakebit på en søndag lyder så här:

Är detta min nya familj? frågar hon sig. Det förefaller omöjligt att en enda av människorna här någonsin skrattat, kanske bara fnissat i ena ärmen.

(s.48)

Miniatyrmakaren liknar inte de böcker jag brukar läsa, men jag har gott hopp om den.

 

Sida 1 av 3

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: