Bokbubblarna

Bakvatten av Maria Broberg

Bakvatten är Maria Brobergs debut och den har hyllats av kritiker. Berättelsen om några människor som bor någonstans i närheten av Sorsele i Västerbotten, som alla på något sätt påverkas av en pojkes försvinnande, men också av hans mamma, är stillsam och välskriven. Pojken Nilas försvinnande går som en röd tråd genom berättelsen. Det sker på 60-talet och vad som egentligen hänt avslöjas först 2008, men berättelsen om de som stod Nolas nära börjar redan 1948. Vi möter först av allt Assar som är 18 år och förälskad i grannfrun Margareta. De inleder ett förhållande, men hon lämnar inte sin man. Inte heller blir det Assar och Margareta när hennes man Hebbe dör. Håkan, Margaretas äldste son, är kanske den som berör mig mest. Det är också han som är halvbror till Nilas och dessutom ses som ansvar för hans försvinnande. I korta kapitel som döps efter ett namn och ett år, får vi pusselbit efter pusselbit i de liv som står i centrum för handlingen och som på många sätt halar i varandra. Det är snyggt upplagt och aldrig svårt att följa.

Det finns mycket jag tycker om med Bakvatten, men jag inser ännu en gång hur förtvivlat svårt jag har för böcker skrivna på dialekt. Jag försöker bortse ifrån det, utan att lyckas. Anstränger mig för att istället omfamna språket och läsa som karaktärerna talar, men det går inte speciellt bra. Språket står i vägen för berättelsen. Tyvärr. För den som till skillnad från mig tycker om att läsa på dialekt tror jag att Bakvatten kan vara en fullträff. Språket är nämligen det som gör kritikerna helt lyriska. För mig förstör det snarare läsupplevelsen. Av samma anledning har jag inte lyckats ta mig igenom varken Jag for ner till bror av Karin Smirnoff eller Testamente av Nina Wäha.

Vi diskuterade Bakvatten i bokklubben Bokbubblarna i söndags och var överens om att Maria Broberg är en skicklig författare, speciellt med tanke på att hon är debutant. Att använda ett så komplext tidsperspektiv och ro det i land kräver sin skribent. Däremot var vi också ganska överens om att boken är onödigt jämnsvart och saknar den finess och humor som finns i t.ex. Annika Norlins Jag ser allt du gör och enligt dem som läst även i Testamente. Det finns inget hopp och ingen ljusning, vilket hade gjort boken mer komplex och mycket troligt bättre. Relationen mellan Nilas och hans pappa hade kunnat utvecklas och även förhållandet mellan Assar och Margareta, där det hade kunnat infogas i alla fall lite glädje i stunden. En bok som säkerligen stannar kvar, men jag var inte ensam om att känna att språket stod i vägen för berättelsen. De som lyssnat var nöjda med det, men tyckte att de olika berättarperspektiven ställde till det lite under lyssningen. Att lyssna med boken nära till hands verkar vara det perfekta sättet att uppleva Bakvatten.

Små glädjeämnen av Clare Chambers

Små glädjeämnen av Clare Chambers återfinns på årets långa lista till Women’s Prize for Fiction och var vår förra bok i bokklubben Bokbubblarna. Det är en annorlunda berättelse som utspelar sig 1957 och innehåller en väldigt massa trådar som till största del är intressanta. Min kritik är att det var lite väl många trådar och att flera av dem gärna hade fått utvecklas mer. Med det sagt har Chambers utan tvekan lyckats beröra mig med sin bok, då jag flera veckor efter att jag läst ut den fortfarande tänker på den ofta.

Huvudpersonen Jean arbetar som journalist på en lokaltidning och som enda kvinna får hon uppdraget att undersöka en historia om en kvinna som påstår sig genomgått en jungfrufödelse. Samtidigt som hon var inlagd på en klinik där endast kvinnor arbetade och var så sjuk att hon inte kunde röra sig blev hon nämligen gravid och födde därefter en dotter. Gretchen, som kvinnan heter, verkar otroligt trovärdig och trots att Jean är minst sagt skeptisk till hennes berättelse inledningsvis börjar hon faktiskt tro att hon talar sanning.

Jean behöver glädje i sitt liv och Gretchen erbjuder henne inte bara ett intressant jobbuppdrag, utan också vänskap och gemenskap. Hon bjuder in den ensamma journalisten i sitt liv, till sin familj och förändrar Jeans liv. Jag berörs av båda kvinnors öden. Jean som närmar sig 40 och bor med sin sjuka mor. Hon har inga direkta vänner och inga drömmar. Allt fokus läggs på ett jobb som främst går ut på att skriva husmorstips och efter jobbet är det bara modern som står i fokus. När Jean träffar Gretchen och hennes familj får hon en ny tillhörighet. Det är inte bara Gretchen som blir Jeans vän, utan också hennes man Howard. En äldre man som är helt medveten om att Gretchen bara valt honom för att slippa vara ensamstående mamma och för att lugna sin mor. Till Gretchens dotter blir Jean en extra vuxen och det närmaste en mor hon någonsin kommit.

Det är egentligen inget fel på Små glädjeämnen. Miljön är fantastisk, karaktärerna intressanta och berättelsen berör. Det är bara det att läsaren får veta lite om mycket när jag hellre hade velat få veta mycket om vissa saker som nu förblir halvfärdiga. Samtidigt är det modigt av Clare Chambers att inte berätta allt och hade hon skrivit en tegelsten skulle jag säkerligen bli besviken på det också. Många hyllar Små glädjeämnen och det är en läsvärd bok. Att diskutera den med andra gjorde den dessutom bättre.

En fantastisk utställning av Stina Wollter

Det hjälper om man känner bibliotekarien, då går det att få se Stina Wollters utställning ” En slags rörelse” på Mölnlycke Kulturhus. Efter ett år av kulturell torka var jag orimligt peppad över att både få se konst och träffa några Bokbubblare en helt vanlig, regnig onsdag. Utställningen hänger kvar till den tionde april och jag rekommenderar verkligen ett besök.

Den här tavlan heter “och jag stängde dörren” och är ganska typiskt för de olika lager i Wollters målningar. Hon kallar den en uppgörelse med det förflutna och det faktum att hennes morfar var nazist och möjligen också hennes mormor, eller så tyckte hon bara som sin man, i alla fall officiellt. Detta påverkade självklart Stina Wollters mamma och det påverkade senare även Vissa saker måste stoppas och inte följa med till kommande generationer. Tavlan påbörjade 2010 och ställdes ut då, men Wollter var inte nöjd, utan fortsatte med den och den blev färdig först två år senare. I bakgrunden skymtar tidigare generationer och det ser ut som att hon målat på ett fotografi. Flera av verken är just målade på andra verk, bland annat “Ser genom dig” som är en gammal tavla, ett porträtt, som Wollter målat ett självporträtt över. Konturerna av den anonyma kvinnan har skrapats fram med kniv och hon tittar genom konstnären på oss. Så himla coolt.

Här kan ni höra Stina Wollter tala om konst och upplevelsen av densamma. Hon talar om att konst kräver en aktiverad “upplevelsekärna” och den var inte svår att få igång igår. Det som är så speciellt med just den här utställningen är att varje verk har så många lagar, bokstavligen och bildligt. Nu lyckades jag missa att fotografera de många bilder med kjolar som innehåller bilder av kvinnor, collage som visar många kvinnor, inte sällan leende och oskyldiga. Kjolen som finns med är den som tillhör Sara Danius och den är fantastiskt den med.

Jag är ingen konstkritiker och har svårt att sätta ord på denna fantastiska konstupplevelse, men klart är att utställningen berörde mig mycket. Jag funderade mycket på kvinnorollen, på de trånga kjolarna som vi tvingar in oss i, på leenden som inte nödvändigtvis är äkta och på det ansvar många kvinnor tar för så många människor. I flera av de kvinnor som porträtteras finns andra människor. Ofta som collage på kläderna eller runt dem, men också i den i form av något som skulle kunna vara barn, eller ett annat, yngre jag. Nu ser jag fram emot att läsa Stina Wollters kommande bok Kring denna konst, som kommer ut i maj. Då ska jag verkligen detaljstudera hennes verk och förhoppningsvis lära mig en massa om dem.

En styck slottsutflykt

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det måste sägas ha blivit en tradition att vår bokklubb Bokbubblarna har en sommarträff på Tjolöholms slott söder om Göteborg. Mycket handlar om utställningarna som varit där de senaste åren och i år är det kläder från 20-talet som visas upp. Riktigt snygga plagg även för den som är så där lite lagom klädintresserad och såväl slottet som dess omgivningar var som vanligt värt ett besök. I år var trädgården vackrare än jag sett den förut med rosor i olika rosa nyanser och fantastiska planteringar i lila och blått.

Tyvärr var denna julidag en dag som visserligen bjöd på någon solglimt, men mest kall vind och att frysa är inte min grej. Vi åt vår lunch inne och det var trevligt det med!

Hemma efter en skön helg

I fredags drog jag från jobbet så snabbt jag bara kunde och landade på Hotell Gästis i Varberg runt tre. Fråga mig inte hur snabbt jag körde ner, tack. Det är fjärde året i rad som vår bokklubb Bokbubblarna (främst Annette om jag ska vara ärlig) ordnar en läshelg på det unika hotellet. I år pågick en del renoveringar, men det funkade fint ändå. Nästa år är det femårsjubileum och förhoppningsvis färdigfixat.

Vi brukar ha ett luftigt schema och i år var det nästan luftigare än vanligt. Jag var också mer asocial än vanligt, då jag verkligen behövde tid att varva ner och tanka energi. För mig var det därför perfekt att kunna läsa och sova på rummet, men ändå få trevligt sällskap under helgen. De flesta av deltagarna var gamla bekanta, men ett par av dem hade jag aldrig träffat tidigare, även om jag “känt” dem ett tag via bloggar och sociala medier.

Fredagens middag intogs på Pinchos och det var alldeles lagom. Ett glas vin på hotellet blev det också innan läsdags. På lördagen sågs vi först för pocketbyte och jag är väldigt nöjd med att ha fått Och bergen skall rämna av Erika Olofsson Liljedahl., men det fanns ovanligt många titlar i år som jag inte läst. Själv köpte jag Vår älskade av Kamila Shamsie, som var en av de bästa böcker jag läste under 2019. Lördagens middag var på hotellets restaurang och därefter var det dags för det numera traditionsenliga litteraturquizet som Linda står för. Alltid roligt och alltid svårt.

Sista gemensamma aktiviteten idag var en bokcirkel, som från början var tänkt att hållas i tre grupper, då vi valt tre titlar, men det slutade med att vi pratade om alla tre böcker gemensamt. Först ut var Ålevangeliet av Patrik Svensson, som verkligen fick blandad kritik. Själv är jag kluven och vill läsa, men det får bli när jag har rejält med tid. Vi pratade också om Järtecken av Christoffer Carlsson, som har lokal anknytning och Villa Havsbris av Caroline Säfstrand, som kändes passande i miljön. Tema hav, hus och Halland alltså. Helgen avslutades med en härlig och blåsig promenad längs havet i det soliga och fina vädret.

Två böcker blev utlästa under helgen. Dels Ljuskällan av Hanna Landahl, som jag påbörjade förra helgen och Minns oss som nu av Anna Lönndahl. Inlägg kommer senare. Jag ligger lite efter med bokinläggsskrivandet. Veckan som kommer är galen, så frågan är hur mycket läst och skrivet det blir, men sedan är jag ledig i en vecka och då ska jag verkligen ta det lugnt. Hoppas jag.

Tack alla fina bokvänner för en härlig helg. Det var precis vad jag behövde.

Därför sätter jag upp läsmål

Hanna på Feministbiblioteket skriver idag om att utmana sig gällande läsningen och sätta upp läsmål. Det kan gälla antal böcker som ska läsas eller andra utmaningar. Hon ställer sig frågan om det är stressande eller peppande. För mig är svaret enkelt.

Det är lätt att se att jag trots att jag var en storläsare innan jag började blogga om böcker, verkligen blivit det på allvar som bokbloggare. Det handlar kanske mest om att jag prioriterar läsning ännu mer nu än jag gjort tidigare, vilket inte är så konstigt med tanke på att bloggen och alla goda sidoeffekter av den gör att jag har fler bokälskare och fler böcker runt mig än tidigare. Visst hamnar jag ibland i någon slags lässtress, men det handlar i så fall om att det finns så otroligt många böcker jag vill läsa, men alldeles för lite tid för att hinna göra det. Rent krasst hade det inte räckt om jag slutade jobba och läste på heltid, alla böcker hade ändå inte blivit lästa. Den stressen är med andra ord bara att glömma.

Läsutmaningar kallade jag det förut, nu säger jag läsmål, vilket är ett sätt att undvika att drabbas av press och stress. Målet är att 2020 läsa i snitt 12 böcker i månaden, vilket blir 144 böcker. Det är också där jag legat de senaste åren, vilket gör det till ett rimligt mål. Blir det inte riktigt så många böcker lästa är det ingen katastrof. Roligast är egentligen att klicka in böcker i Goodreads utmaning och följa sin läsning. Just nu ligger jag lite före, men jag vet att det kommer att gå upp och ner under året.

Vad har jag då mer för läsmål? Att läsa nobelpristagare är ett och där har jag i alla fall läst en bok redan i januari. Ett mål i bakhuvudet är att läsa de kvinnor som fått priset och de få olästa jag har kvar sedan 10-talet, men någon absolut tidsgräns har jag faktiskt inte satt. Hinner jag inte förr får det bli när jag är pensionär.

Texter skrivna av författare från 26 länder är ett annat mål. Förra året klarade jag det gällande texter, men inte med hela böcker, vilket gjorde att min lässammanställning inte innehöll 26 länder. Det är ändå okej. I år har jag börjat bra och redan läst böcker från fem länder, varav två för mig ovanliga. Det är de mer ovanliga jag behöver fokusera på då Sverige, Storbritannien, USA och Frankrike kommer av sig själv. Detsamma brukar gälla Irland och Australien, oftast även Kanada, men meningen är ju att jag ska ta mig utanför den engelskspråkiga världen. Ibland uppstår frustration, som just nu när jag läser Framtidens arab av Riad Satouff, som har en syrisk pappa och en fransk mamma och skriver om sin uppväxt i Libyen och Syrien. Ändå tror jag tyvärr att jag måste räkna honom som fransk, eftersom det är så han verkar definiera sig. Hur hade ni gjort?

Ett sätt att lättare klara utmaningarna är att anpassa dem lite. Som årets boktolva som innehåller en rad författare som kommer med nya böcker i vår. Inte fusk direkt, men visst underlättar det om jag som vill läsa aktuella böcker väljer just dessa författare. Jag har redan stiftat bekantskap med Augustin Erba, vars Snöstorm vi diskuterar i Kulturkollo läser och när det var min tur att välja bok i Bokbubblarna blev det en annan författare på listan.

Hur planerar och strukturerar du din läsning med läsmål eller läsutmaningar?

Mannen som läste högt på 6.27-tåget

Igår träffades Bokbubblarna och pratade om Mannen som läste högt på 6.27-tåget av Jean-Paul Didierlaurent, en bok vars titel nästan är längre än innehållet. Nej, inte riktigt självklart, men vi konstaterade i alla fall att titeln var för lång och boken faktiskt lite för kort. Det var flera karaktärer som inte fick lov att utvecklas nästan alls, vilket gjorde boken lite ytlig. Det onödigt röriga omslaget gillade vi inte heller, men det väldigt franska föll de flesta av bubblarna i smaken, även om det kändes lite väl mycket som ett försök att skriva en bok som liknar Amélie från Montmartre.

Mannen som läste högt på 6.27-tåget handlar om 36-årige Guylain Vignolles som delar lägenhet med guldfisken Rouget de Lisle. Han jobbar på en papperskross där böcker mals ner till pappersmassa. Ett tråkigt och ibland ganska farligt jobb. Ibland räddar han några boksidor från att krossas och på tåget på väg till jobbet läser han högt från dem. Lösryckt kan tyckas, men det visar sig att han har fans. Två äldre damer som bor på ett äldreboende bjuder in honom att läsa högt hos dem och det faktum att han tackar ja är kanske min favoritdel av boken. Mötet med de gamla är riktigt fint.

En dag hittar Guylain ett USB-minne på tåget och han tar hem det och finner att det innehåller dagboksanteckningar gjorda av en kvinna som arbetar på en offentlig toalett. Nu börjar han läsa hennes texter högt på tåget och blir mer och mer nyfiken på vem hon är. Han startar sökandet efter kvinnan som han hoppas ska bli en del av hans liv.

Mannen som läste högt på 6.27-tåget  är en ganska charmig bok och som sagt väldigt fransk med sitt kluriga språk och sina udda karaktärer. Det var ganska trevlig läsning, men jag tillhör de som tyckte att boken kändes väl kort. Att skriva kort och fullständigt kräver stor skicklighet och tyvärr har Jean-Paul Didierlaurent inte riktigt lyckats knyta ihop allt. Istället känns berättelsen lite ofärdig och det är synd, då det är en rätt trevlig historia om en trevlig man.

 

 

Några pingvinböcker och massor av te

Igår träffades BokbubblarnaFröken Olssons för att frossa i Afternoon Tea och prata om böcker på temat pingviner. Som vanligt var det trevligt att träffas, även om just den här versionen av Afternoon Tea var långt ifrån det bästa.

Själv hade jag bara läst en halv pingvinbok, men andra hade varit duktigare.

Pingvinlektionerna av Tom Michell var det flera som hade läst och lyssnat på. De engelska inläsningen av Bill Nighy rekommenderades och trots att jag är en skeptisk ljudbokslyssnare lockar den.

När isarna smälter av Joël Baqúe var också populär. Även det en bok jag tänkt läsa. Den låter märklig, men samtidigt bra.

För några år sedan läste vi Döden och pingvinen av Andrej Kurkov. En absurd och actionfylld berättelse om en man och en pingvin. Nu hade Linda läst fortsättningen som heter Pingvin försvunnen och verkar minst lika galen.

Vad jag läste? Halva Pingvinerna håller ihop av Viveca Lärn, som är rätt charmig och är värd att läsa ut. Jag har dock prioriterat Evelyn Hugos sju äkta män av Taylor Jenkins Reid och den innehåller i alla fall en rad frackklädda pingviner. Det är dock boken vi ska ha läst till nästa träff, så samtalen kring den får vänta. Jag har ungefär 70 sidor kvar och tycker mycket om den.

52 bra saker: Läshelg

Snart, snart, snart får jag dra till Varberg och Hotell Gästis för att tillbringa en hel helg med näsan i en bok. Förutom då jag umgås med andra som också mer än gärna tillbringar helger med näsan i just en bok. Den som inte läser lika mycket som vi kan ha svårt att förstå hur fantastiskt det är att ägna en hel helg åt just läsning. Att som bonus kanske få läsa i sällskap med trevliga bokälskare, äta god mat, dricka ett glas bubbel eller två och bara vara är helt fantastiskt.

För tredje året i rad åker vi ett gäng boknördar (som lärt känna varandra just för att vi är boknördar) på läshelg i Varberg. Tidigare har vi träffats några gånger på Syninge kursgård i Norrtälje kommun och konceptet var redan då detsamma. Kravlöst umgänge med böcker i centrum.

Läshelg är inte bara en bra sak, utan faktiskt en superbra sak. Och rolig. Faktiskt så rolig att vi valt att använda taggen #rolighetskonferens i år. Jag längtar och har gjort det länge, länge!

52 bra saker: Bokbubblarna

Bokbubblarna är bokcirkeln som jag är med i, bestående av ganska många bokbloggare, några som tidigare bloggat och andra som aldrig gjort det. Idag träffas vi och pratar om Alex Schulmans senaste bok Bränn alla mina brev.

Första mötet jag var med på var i maj 2011 (tror att det var cirkelns andra träff) då vi läste Sorgesång av Siri Hustvedt, som tyvärr var en besvikelse för mig. Deltagarna i bokcirkeln var det däremot inte och vissa av oss har varit med sedan dess. Ett fint gäng med trevliga bokälskare som gillar att samtala länge om böckerna vi läst. Sedan pratar vi om annat också självklart, men det är också ganska skönt att böckerna får stå i centrum.

Tidigare turades vi om att välja bok och den ansvariga kom med fyra förslag som vi sedan röstade om. Nu har vi också lagt till ett tema varannan träff, då alla väljer valfri bok inom det. Jag missade julträffen då det bestämdes att pingviner och sci-fi skulle vara vårens teman. Behöver jag säga att det var en träff med bubbel?

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: