Familjeliv

Finns det björkar i Sarajevo?

Kevin har ganska nyss börjat på gymnasiet och han trivs för första gången på länge i skolan. Mycket tack vare Hannes, förut en lagkompis som alla andra och nu en god vän. Efter att ha varit en riktig ensamvarg är Kevin nu en del av ett sammanhang. I vet egentligen inte mycket om Kevins tidigare liv, men vi vet att något har gjort hans mamma så orolig att hon tvingar honom att träffa skolpsykologen Odette. Vi vet dock att han varit ensam och att han äntligen fått börja om på en ny skola. Att han fått börja om.

Kevin bor i östra Göteborg med sina föräldrar och Charlie, som på pappret är hans storebror, men egentligen fungerar mer som lillebror. Charlie behöver hjälp med det mesta och ständig tillsyn. När deras förändrar åker till forna Jugoslavien för första gången sedan de flydde kriget där innan Kevin föddes, är de noga med att Kevin ska lova att ta hand om Charlie. Och visst har Kevin tänkt göra det, men när Hannes ringer och erbjuder honom ett gratis åkband drar han ändå till Liseberg.  Innerst inne vet han att det är ett både dumt och egoistiskt beslut, men några timmar hoppas han att Charlie ska klara sig själv.

När Kevin kommer hem ganska många timmar senare än Charlie borta. Han svarar inte i telefonen, men snart kommer det kryptiska sms. Charlie säger sig vara med en kompis och planerar inte att komma hem på flera dagar. Visst är Kevin orolig och visst letar han efter sin bror, men mycket kretsar ändå kring Amanda, som var med på Liseberg. Hon är kompis med Hannes flickvän Linn och hon är magisk. Inne i den nu accepterade Kevin finns dock den osäkra och utsatte kvar och han vet inte riktigt hur han ska närma sig henne.

Berättelsen om Kevin utspelar sig under några få dagar, men det är händelserika sådana. Lindström lyckas också med konststycket att redan efter några sidor få mig att ta Kevin till mitt hjärta och hon berättar precis lagom mycket om hans bakgrund och hans hemförhållanden för att jag ska förstå honom. Trots en del trådar blir det aldrig rörigt, utan perfekt avvägt. Språket hjälper till att dels driva på tempot och dessutom tydliggöra vänskapen mellan Hannes och Kevin. Dialogerna flyter fint och Kevins inre monologer, som inte sällan får mig att småfnissa, bidrar till den goda läsupplevelsen.

Finns det björkar i Sarajevo? är en vardaglig berättelse med en hel del djup. Jag imponeras av Lindströms förmåga att skriva om ganska svåra saker på ett lättsamt sätt, samtidig som hon hela tiden tar så är sina karaktärer som läsaren på allvar. Inget skämtas bort, men inget blir heller nattsvart. Det här är helt enkelt en läsvärd bok för ungdomar som jag hoppas och tror ska nå många läsare. Om jag hade jobbat på högstadiet skulle det vara givet att läsa Finns det björkar i Sarajevo? med mina elever. Dels för att det finns få böcker om killar som Kevin, de vanliga killarna som inte är kaxiga eller coola och hans historia behöver berättas, men också för att det finns så mycket att diskutera kring vänskap, status, kärlek och inte minst ansvaret för sin familj. Det här är utan tvekan en riktigt bra bok och jag tycker allt att det luktar Augustpris. Efter flera böcker av hög kvalitet vore en nominering mer än rimlig.

PS. En helt oviktig detalj bara som ger läsningen ännu en dimension, killen på omslaget ser precis ut som en gammal elev, som förvisso är mer som Jack, huvudpersonen i Lindströms förra bok, men som ändå finns med mig under läsningen. DS.

Gröna fingrar sökes

Agnes älskar sommaren då hon kan flytta från lägenheten till sin kolonistuga där hon kan ägna all tid åt sin trädgård. I år har hon dock inte den energi hon brukar ha, då hon just genomgått en cancerbehandling och hon inser att hon behöver hjälp att hålla sin trädgård i ordning. Hon annonserar efter en hyresgäst med gröna fingrar och får svar av Leyla. Leyla vill gärna tillbringa sommaren i Måneby och hon ser fram emot att påta i Agnes trädgård. Med sig har hon sin son Hugo, men maken Johan lämnar hon hemma. Faktiskt flyr hon honom, då han ännu en gång gått över gränsen och i sin ilska misshandlat henne.

Stugan i Måneby blir en fristad för både Leyla och Hugo. De får en lugn sommar och en rad nya vänner. Agnes hälsar på ibland och har då med sig kakaduan Arthur, som Hugo blir god vän med. Han hänger också en del med grannen Viggo som brukar ta med honom på fisketurer. De flesta grannarna är riktigt trevliga, förutom Göte då, som är som Ove förutom att han är ännu bittrare och otrevligare. De flesta i koloniområdet är dock trevliga och miljön är fantastisk. Jag skulle gärna sitta och fika i Agnes trädgård.

Jag har läst och tyckt om Estassys tre tidigare böcker och jag tycker om även Gröna fingrar sökes. Speciellt tycker jag om Agnes, som på många sätt är huvudpersonen, men ändå får ta ganska lite plats. Leyla är också trevlig att följa och jag hade gärna fått veta ännu mer om henne. De får båda stå tillbaka lite då det finns väldigt många karaktärer och trådar i boken, vilket gör att vissa karaktärer blir ganska så platta och en hel del trådar blir hängande. Nu skulle det kunna vara så att det här är första delen i en planerad serie och då knyts trådarna säkert ihop senare. Som fristående bok hade Gröna fingrar sökes däremot mått bättre av att renodlas. Jag tror dock att Gröna fingrar sökes skulle passa utmärkt som film. Då spelar det inte så stor roll om alla karaktärer utvecklas, då en skådespelare kan förmedla så mycket utan ord. Speciellt Göte hade kunnat bli riktigt underhållande.

 

Etthundra mil

Mitt första möte med Jojo Moyes var för sju eller åtta år sedan, då jag läste hennes Brudskeppet. Jag var inte imponerad. Så dök hon så upp igen då Printz Publishing gav ut Livet efter dig, som jag fick i julklapp 2012, men läste först ett halvår senare. Fortfarande var jag skeptisk och än mer så blev jag då alla började hylla. Ibland kan jag nämligen bli lite barnsligt tvärtemot, då en bok höjs till skyarna. Så läste jag och jag var såld. Egentligen är Livet efter dig på många sätt förutsägbar, men det som gör Jojo Moyes bättre än de flesta inom genren, är att hon är riktigt skicklig på att skapa trovärdiga karaktärer, som är lätta att engagera sig i.

Nu har jag just läst min femte bok av Jojo Moyes, Etthundra mil, som jag tycker är hennes bästa hittills. Återigen har Moyes skapat fantastiska karaktärer och jag sträckläste boken under en, mycket trevlig dag. Detta trots att den avslutades med totalt fulgråt. Vi får möta den ensamstående mamman Jess, som sliter hur mycket som helst för att få ekonomin att gå runt. Hennes man har lämnat henne och bor hemma hos sin mamma, fortfarande för deprimerad för att arbeta. Detta betyder att Jess får exakt noll i underhållsbidrag och att hon därför behöver jonglera flera jobb. Trots detta räcker pengarna aldrig till. När dottern Tanzie får erbjudande om ett nittioprocentigt stipendium på en privatskola, inser Jess att hon inte kommer att kunna uppfylla sin dotters önskan. Visserligen ska hon bara betala 10% av avgifterna, men pengarna finns inte.

Ed är affärsmannen som anställt Jess som städerska i sin semesterbostad. När han hamnat i problem på jobbet och anklagas för insiderbrott, flyttar han dit träffas de för första gången. Ett minst sagt annorlunda möte. Det slumpar sig dock så att de några dagar senare sitter i samma bil för att resa till en mattetävling i Skottland. Det är Tanzie som ska tävla och prispengarna ska bli hennes biljett in till skolan hon drömmer om att gå på. Självklart har Jess tänkt att ta sig till Skottland för egen maskin, men tågbiljetterna är för dyra och när hon rullar iväg med en bil utan skattemärke och försäkring går det minst sagt sådär.

Större delen av Etthundra mil utspelar sig i Eds bil, där han, Jess, Tanzie, Jess styvson Nicky och deras feta, fisande hunden ger sig ut på en lika lång resa. Dessa lagom trasiga och excentriska personer är fantastiska att läsa om. Lättsmält förvisso och inte alldeles oförutsägbart, men ack så charmigt. Det här skulle kunna bli en fantastisk film av Richard Curtis, gärna med Andrew Lincoln och Keira Knightley i huvudrollerna.

Det enda som stör mig en aning är översättningen, som stundtals innehåller väl många anglicismer. Ofta flyter det bra, men vid dessa tillfällen hakar läsningen upp sig. Trots detta är Etthundra mil en riktigt fin feelgood-roman, som rekommenderas varmt.

______________________________________

Inlägget har tidigare publicerats på Kulturkollo.

Och sen var hon borta

Lisa Jewell har bytt genre helt och blivit en renodlad spänningsförfattare. I senaste boken Och sen var hon borta ligger fokus vid ett försvinnande. Huvudpersonen Laurel förlorade tio år tidigare sin dotter Ellie, som försvann spårlöst precis före sin examen. Polisen arbetade efter teorin att Ellie försvann frivilligt, men det fanns egentligen inga skäl till varför hon skulle välja att försvinna. Hon verkade nöjd med livet, med skolan, med sin pojkvän, ja med det mesta.

Laurel har verkligen försökt gå vidare, men saknaden finns där hela tiden. Hon har separerat från sin man och kontakten med de två kvarvarande, nu vuxna, barnen är inte direkt bra. Någonstans inser Laurel ändå att det är dags att släppa Ellie och faktiskt börja leva. Hon träffar Floyd och tillsammans med honom och hans dotter hittar hon en ny gemenskap.

Någonting i Floyds historia väcker minnen av det som hände när Ellie försvann och en person som skulle kunna vara viktig i historien. Kopplingarna mellan nutid och dåtid är snygga och drivet finns där helt klart. Jewells styrka är skildringen av familjelivet. Gärningsmannen är i det här fallet däremot väldigt endimensionell och jag köper inte skildringen av brottet. Jag förstår verkligen Jewells längtan efter att utvecklas och hitta nya vägar, men hon lyckas bara delvis. Och sen var hon borta är helt klart en spännande bok, men det är långt ifrån Jewells bästa. Jag tyckte att hon var på rätt väg i förra boken Jag fann dig, som var en perfekt blandning mellan spänning och relationer, men den här gången blir det inte lika bra. Nu är Jewells lägstanivå hög märk väl, så Och sen var hon borta är långt ifrån dålig. Tvärtom läste jag den snabbt för att få veta hur allt hängde ihop. Det är bara det att jag saknar den Lisa Jewell som väljer relationer framför spänning, men det är kanske dags att släppa det och inse att Jewell valt en annan väg.

 

Seven days of us

Det är inte det att jag inte gillar min familj, för det gör jag verkligen, men julen innebär ändå alltid lite ångest. Att vara social och umgås med andra i tre dagar är trevligt, men tar enormt mycket energi för den som behöver ensamtid. Efter att ha läst Seven days of us av Francesca Hornak inser jag dock att tre dagar med min familj är absolut ingenting, jämfört med vad som händer familjen Birch över jul och nyår.

Eftersom äldsta dottern Olivia varit i Liberia och arbetat med patienter som drabbats av Haag-influensan tvingas familjen vara i karantän i sju dagar, tills de vet att hon är smittfri. Att de ens ställer upp på det är i sig fantastiskt, då just den här influensan verkar vara något alldeles extra, men det gäller att köpa det för annars blir det ju inget familjedrama. Nu ska de tillbringa sju dagar tillsammans i mamma Emmas ärvda jättehus Weyfield Hall, där ingen utom hon egentligen känner sig hemma.

Emma möter henne vid flygplatsen och hälsar snabbt på mannen hon rest med. En man hon säger är en arbetskamrat, men som är så mycket mer. Emma, som är social och pratar med alla, småpratar också en bra stund med en annan ung man som rest från USA till London för att söka efter sin biologiska far. Han har mailat flera gånger, men inte fått något svar och nu har han helt enkelt bestämt sig för att knacka på hans dörr.

Mannen heter Jesse och hans biologiska pappa heter Andrew Birch, gift med Emma och pappa till Olivia. Dessutom finns en egoistisk och bortskämt lillasyster i familjen, Phoebe som planerar sitt bröllop med George, snygg, rik och definitivt inte mannen i hennes liv.

Upplagt för intriger och trubbel alltså, när såväl Jesse som George tar sig in i huset och tvingas till karantän även de. Konstigt nog är Seven days of us både läsvärd och charmig, trots att den på ytan kan verka krystad och förutsägbar. Troligen handlar det om att Hornak är riktigt bra på att göra sina karaktärer levande och dessutom har hon en skön humor. Det här är definitivt en läsvärd bok både för den som gillar jul och den som är lite skeptisk som jag.

Blod rödare än rött

Mina elever i ettan har just läst Stjärnlösa nätter av Arkan Asaad. En fantastisk bok att läsa i helklass och med ganska nyanlända elever i klassen är det extra bra att det finns en bearbetad version utgiven av Vilja förlag. En bearbetning av originalet som självklart inte innehåller allt, men som är väldigt välgjord.

Några elever hade redan läst Stjärnlösa nätter och fick då istället läsa Arkan Asaads andra bok Blod rödare än rött, där han berättar sin fars historia och ger oss en hel del förklaringar till varför Casim agerade som han gjorde. Det börjar ganska bra med en ung Casim som är coolast av de coola, men ganska snart ställer hans humör och hans ovilja att rätta in sig i leden, till det för honom. Våldet finns ofta närvarande och även om Casim aldrig klagar riktigt är det lätt att förstå att han önskade att mycket vore annorlunda.

Lyckan ler mot honom igen när han några år senare gifter sig. Han väljer inte den brud hans föräldrar valt åt honom, utan önskar sig istället att få gifta sig med hennes lillasyster Jamila som bara är 13 år gammal. Det här reagerade både jag och eleverna på, men de som levt i en liknande kultur menar att så unga brudar var vanligare förr än nu och jag hoppas verkligen att de har rätt. Asaad väljer också att inte direkt problematisera åldern, utan framställer sina föräldrar som förälskade och lyckliga. Casim får lova att hålla sig ifrån Jamila sexuellt tills hon är femton, men så blev det inte. Också detta beskrivs som ett ömsesidigt beslut och så kanske det var. Med dagens västerländska ögon är det dock mycket problematiskt.

Hur som helst är det svärmodern Fatem som gör livet surt för Jamila och definitivt inte hennes make. Casim är Fatems favorit, men hans fru ger hon inte mycket för. Lite bättre blir det när första barnbarnet föds, ett barn som Fatem nästan ser som sitt eget. Under den här tiden befinner sig Casim långt från sin familj och krigar mot Iran. Livet i armén är tufft och när han förvägras permission tar han beslutet att lämna. Ett beslut som gör att han måste fly från sitt land.

I sitt sommarprogram från 2015 berättar Asaad mer om flykten och vad som hände mellan böckerna han skrivit. I både Blod rödare än rött och detta sommarprogram finns förklaringar om än inte ursäkter för Casims agerande. Helheten som skapas är egentligen bättre än delarna och det är väl precis så det ska vara.

 

 

Glädjen — en bok om att vara mor och dotter

I flera böcker har Justine Lévy skrivit om sig själv och sin familj. Visserligen har hon inte använt de korrekta namnen, men originalpersonerna finns där och kan utan några större svårigheter letas fram. Lévy är nämligen dotter till den franske filosofen och författaren Bernard Henri Lévy och fotomodellen Isabelle Doutreluigne. Hon är nu gift med skådespelaren Patrick Mille, men var tidigare gift med Raphaël Enthoven som lämnade henne för Clara Bruni, som senare lämnade honom för Nicolas Sarkozy. När jag berättade att jag nyss läst Justine Lévys senaste bok småskrattade min franske svåger lite och berättade om den sörja hon en gång var en del av. Nu är det passerat och även om jag googlat mig igenom läsningen av hennes tidigare böcker var den här av en annan sort. Fortfarande är den kände pappan och den numera döda mamman en stor del av handlingen, men störst fokus ligger på författaren själv och hennes relation till sina egna barn.

Senaste boken heter Glädjen och den innehåller både en del glädje över att livet faktiskt är helt okej, men också panik för den hysteriska glädje man förväntas känna som mamma. Louise, som huvudpersonen heter, känner sig ibland lite för instabil för att kunna vara en riktigt bra mamma och avundas sin man Pablo och när hon får veta att hon är gravid kommer paniken smygande. Hon tänker tillbaka på hur hennes egna föräldrar behandlade henne. Faderns stora kärlek, men också lika stora egoism och mammans missbruk. Det dyker också upp en rad styvmödrar och de tycker inte sällan att Louise är i vägen.

Glädjen är en ärlig och brutal bok. Många gånger så frispråkig att jag nästan blir orolig för Louise/Justine, men samtidigt är det viktiga saker hon skriver om. Det är inte okomplicerat att vara förälder och ens egen barndom har definitivt en påverkar både på det liv man lever och den föräldraroll man har. Att få barn är utan tvekan en glädje, men föräldraskapet väcker också så många andra känslor, inte minst rädsla och oro. Justine Lévy räds inga av dem i sin modiga beskrivning av sitt liv.

 

För oss är natten ljus

“Om ni tänker er att Emma Hamberg och Fredrik Backman har fått ett kärleksbarn ihop, så skulle det vara Christoffer Holst.”, skrev Lotta på Kulturkollo, men jag skulle hävda att Jonathan Tropper måste funnits med på ett hörn. I alla fall finns stråk av hans humoristiska svärta i Holst senaste bok För oss är natten ljus. Kanske har det med den där begravningen att göra. Det är nämligen där vi träffar familjen Brickman för första gången.

Det är farfar Brickman som har dött. Han som sonen Dan inte sett på många, men som han ändå tar med hela familjen till. Och med hela familjen menar jag verkligen hela, vilket är två vuxna barn, en ung flickvän och en bitter ex-fru. På begravningen träffar han sin syster Tammy och henne var det ännu längre sedan han såg.

Det står tidigt klart att familjen Brickman inte är någon direkt harmonisk familj, i alla fall inte som den beskrivs ur sonen Olivers synvinkel. Enda gången han träffade farfar Kenny var han tolv år och familjen var fortfarande någon slags enhet, eller som han själv säger “en välfungerande, normalstörd familjeorganism utan större katastrofer”. Nu finns en rad sådana katastrofer och fler ska komma.

Kanske hade katastroferna blivit färre om flyget hade gått hem som det skulle. Då skulle de fem medlemmarna i familjen åka tillbaka till hemlandet och fortsätta leva sådär parallellt och ofarligt. Nu slumpar det sig så att det är strejk på Norwegian och familjen blir strandsatt i New York i flera dagar. Andra hade kanske varit nöjda med en oväntad semester i staden som aldrig sover, men för familjen Brickman är det en smärre katastrof. Speciellt mamma Maggan är riktigt bitter över att tvingas umgås med Dan och hans alldeles för unga fru, men även dottern Jenny har bråttom hem, då hon är orolig för hus hennes fästman Dennis ska klara sig utan henne. Nästa bekymmer blir att hitta ett hotell med rum som de kan lösa utan att de blir ruinerade. Det verkar omöjligt och det är då Dan kläcker att hans syster Tammy bor i New York. En stund senare står hela familjen utanför hennes dörr.

Tammy låter familjen bo hos henne och vi får hänga med dem under några intensiva och omvälvande dagar. Vi får följa Dans fru Malee tillbaka till sin studietid, Maggan till en tid då hon var hyfsat lyckligt gift, Jennys kamp för det perfekta bröllopet och i förlängningen det perfekta bröllopet och så Oliver, som kämpar för att våga leva över huvud taget. Det ska visa sig att faster Tammy är mer lik honom än någon annan och det är med hennes (och stadens) hjälp som han vågar i alla fall snegla mot sitt sanna jag.

Det är detaljerna som får mig att älska För oss är natten ljus lite extra. Som de olika utdragen ur diverse låtklassiker från 80- och 90-talet som inleder varje kapitel. Låtar som sedan ljuder i mitt huvud tills nästa kapitel och nästa låt tar vid. Det är gamla favoriter som Crowded House, U2 och Starship och jag blir hur nostalgisk som helst.

Lägg därtill ett snyggt språk, en stor dos humor och riktigt charmiga karaktärer, så får du en riktigt underhållande berättelse med en hel del svärta och faktiskt också en del djup. Holst kan konsten att skriva om ganska svåra saker utan att för den skull göra det tungt. Det är skickligt gjort. För oss är natten ljus är på många sätt lik Mitt hjärta går på, fylld av värme men också en del svåra saker. Det är svårt att välja vilken av dem som är bäst, men klart är att För oss är natten ljus är det bästa Holst skrivit sedan debuten.

Familjens värkande smärtpunkt

Jag har möjligen börjat omvärdera Daniel Sjölin lite, men mitt förhållande till honom är lite komplicerat. Jag ville dock lyssna till Audur Ava Ólafsdóttir så här sitter jag nu. Sjölin beskriver henne som en poetisk författare, men också roligt. Det här med att hon skulle skriva roligt var ingenting Ólofsdóttir varit medveten om tidigare, då ingen på Island skrattat åt hennes böcker. Läsarna på Island är för svarta för att skratta. Det blir dock tydligt under samtalet att Ólofsdóttir har en helt underbar och absurd humor, som döljs bakom ett ansikte som visar få känslor. Jag kommer att tänka på Erlend Loe, som också kombinerar allvar med helt absurda uttalanden.

Även detta samtal kommer att handla om minnen och hur de kan lura en. Ditt förflutna är fiktion, säger Ólofsdóttir och menar att alla i en familj minns olika saker från samma händelser. Sjölin känner igen sig och påpekar att det märkliga är att han är den enda i familjen som minns fel och dessutom har en ovana att skriva om det. Fantasi och minnen ligger nära varandra och sanningen är knappast objektiv.

De talar om boken Den sista kvinnan som handlar om en kvinna som blir lämnad av sin man, då han insett att han inte älskar kvinnor och att hon därför är hans sista. Han lämnar henne för en man som har samma ovanliga isländsk namn, som betyder kaotisk på isländska. Betydelsen av namn är viktiga för Ólofsdóttir och hon använder samma namn för flera karaktärer i flera av sina böcker. Mer fokus får senaste boken Ärr.

Ärr handlar om Jónas, som är 49 år och just blivit lämnad av sin fru som dessutom avslöjat att deras barn inte är hans biologiska barn. Han bestämmer sig för att ta livet av sig, men för att göra det lättare för dottern bestämmer han sig för att resa utomlands till ett riktigt farligt land, landet är ett farligt land utan namn, med en befolkning som är som oss. Istället för att ta livet av sig börjar han hjälpa andra och eftersom han lär känna människor där kan han inte riskera att de hittar hans döda kropp. Han kan alltså inte ta livet av sig i det här landet heller, för genom att hjälpa andra hjälper han faktiskt sig själv, Ólofsdóttir ville skicka en typiskt isländsk man ut i världen för att rädda den och på ett märkligt sätt verkar han göra det. Han blev ett ljus i en väldigt märk värld.

Mansrollen på Island är traditionell och liksom här är det kvinnorna som arbetar i välfärdssektorn, som läser böcker medan männen snickrar och/eller bär kostym. Kvinnorna styr, men det de inte kan styra är att männen röstar fel. Det är därför det finns konflikter i alla familjer, som inte sällan skapar en tystnad. Jónas är tyst och hans fru lämnar honom just för att deras liv är så tyst. Han har mycket inom sig, men släpper inte ut det. Han är en “handyman” och inte en konveratör.

Sjölin jämför Ólofsdóttirs stil med Hemingways och hon berättar att hon verkligen försöker skrivs så kort som möjligt, för att det är i mellanrummen det händer. En kritiker kallade henne en Hemingway full av kvinnliga hormoner, men trots denna mycket märkliga kommentar gillar hon kritiker. Hon har nämligen så få läsare, säger hon, att hon behöver alla hon kan få. Hon talar om sina 200 läsare och menar att hon i princip känner dem alla. Efter det här samtalet får hon garanterat fler, jag kommer definitivt att vara en av dem. I detta allvarlga samtal fyllt av humor gör sig faktiskt Sjölin riktigt bra (förutom att han som alltid tar för mycket plats), men stjärnan är utan tvekan Audur Ava Ôlofsdóttir.

Blodet droppar…

Under bokmässan lyssnade jag på Jenny Jägerfeld både när hon talade om sina egna böcker och när hon intervjuade andra författare. Jag gillade henne skarpt från första stund, frispråkig och spontan med en rejäl dos jävlaranamma, det gillar jag.

Nu har jag så äntligen läst hennes bok Här ligger jag och blöder som belönades med Augustpriset 2010. Egentligen var det flera veckor sedan jag läste den, men av någon anledning har jag haft svårt att sätta ord på det jag läst.

Det är blod, mycket blod som inleder historien, då huvudpersonen Maja sågar av toppen av sin tumme i skolan. Med en elektrisk sticksåg då hon sågar en hylla under skulpturlektionen. Är det meningen? Nej, menar Maja, men många runt henne tvekar. Många oroar sig, men av sin mamma får hon absolut ingen reaktion.

Maja har ett ganska annorlunda förhållande till båda sina föräldrar skulle jag säga. De är skilda och hon bor hos sin pappa, men varannan helg åker hon till sin mamma i  Norrköping. En helg då hon kommer dit är det ingen som möter henne och inte ens någon som är hemma. Istället går hon till grannen som har fest och där träffar hon Justin.

Maja kan lösenordet till sin pappas mail och Facebook. Så jävla förutseende är han nämligen att han valt Maja. Som den omtänksamma dotter hon är ser hon till att han inte får läsa de meddelande hon inte tycker att han ska läsa och hon skriver också inte direkt trevliga meddelanden från honom till en tjej som hon hoppas ska försvinna.

Här ligger jag och blöder är både sjukt rolig, sjukt sorgligt och faktiskt också rätt sjuk. Det är lätt att känna med Maja, att förstå henne, men samtidigt är hon jävligt påfrestande. Mycket av det hon gör grundar sig i en desperat längtan efter att ta kontroll över sitt liv. Jag förstår det.

Intressant att läsa om hur det är att ha en annorlunda mamma och hur detta påverkat Maja både som barn och tonåring. Någonstans kan jag dock tycka att hennes pappa borde gjort lite mer. Visst är det där hon bör mest, men någon riktigt trygg punkt i tillvaron verkar inte han heller vara.

Det här är en bok om att våga leva och att våga vara sig själv. Det gäller både Maja, hennes mamma och Justin, som visar sig heta något helt annat. Sedan har vi pappan som vill gå vidare och ha ett eget liv, men som inte riktigt vet hur han ska göra.  Det är inte alltid lätt att leva, men det blir en aning lättare om man faktiskt pratar med varandra och att man då talar sanning.

En bra och viktig bok, med ett bra budskap. Jag är glad att jag äntligen fick läst den och vill nu läsa Hål i huvudet. Har du något nytt på gång Jenny?

 

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: