Chimamanda Ngozi Adichie på Stockholm Literature 2013

En gång bloggade jag på Litteraturmagazinet och där skrev jag om Chimamanda Ngozi Adichies inledningstal på Stockholm Literature 2013. Jag repriserar texten här för att minnas ett av de mest fantastiska författarmöten jag upplevt.


Det känns som att vänta på en rockstjärna. Publiken är förväntansfull och när Chimamanda Ngozi Adichie väl äntrar scenen möts hon av applåder och busvisslingar. Hon inleder med att tala om sina böcker och omslagen till dessa. Hur glad hon är att de i Sverige fått neutrala omslag utan en enda giraff eller zebra. Att vara kvinna med ett nigeriansk pass är sällan enkelt. Många har fördomar om henne och tulltjänstemän tillhör definitivt denna grupp. De tror sällan på att hon är författare. En enda gång har det hänt att hon blivit trodd, i Frankrike. Den tulltjänstemannen är hon evigt tacksam mot.

Förhållandet mellan Afrika och Europa är komplicerat och det är vad Adichies föredrag handlar om. Hon tar sin utgångspunkt i ett tal som dåvarande franska presidenten Nicolas Sarkozy höll i Dakar, Senegal 2007. Ett tal där han önskade att förminska den betydelse kolonialismen haft för dagens Afrika. Det har gått drygt 50 år och “de” borde ha lärt sig något fixat ett fungerande samhälle. Att det tog hundratals år för nationalstaten att formas i Europa tas ingen hänsyn till.

Adichie talar om hur kolonialismen döljs i de forna kolonialmakterna och ger Belgien som exempel, där Kongo knappt nämns i skolan, utan Afrika som helhet beskrivs som en kontinent i behov av vår europeiska godhet. Vi stöttar dem för att vi är snälla. De behöver vår hjälp och vårt stöd för att de är hopplösa. Ungefär. Sarkozy menade i sitt tal att kolonialismen inte kan hållas ansvarig för krig, diktaturer och andra problem i dagens Afrika. Europa är byggt med hjälp av pengar och tillgångar från Afrika. Alltså har vi ett ansvar. Det handlar inte primärt om att söka skuld, men förklaringar.

Sarkozy talade i sitt tal om att kolonisatörerna faktiskt inte bara var onda. De byggde vägar och andra viktiga samhällsfunktioner också. Adichie drar paralleller till Tysklands ockupation av Frankrike under andra världskriget och undrar om Sarkozy tycker att nazisterna var okej för att de också byggde vägar? Varför försöker man sudda ut skulden och förmildra den?, undrar Adichie.

I talet talade Sarkozy också om att alla förutsättningar för att bygga ett samhälle finns i Afrika, men att det handlar om att befolkningen inte släppt sina afrikanska myter och sin symbios med naturen. Tala om att förminska och animalisera. Sarkozy talade om den afrikanska mentaliteten som skuld till de konflikter och svprigheter som finns idag. Allt sagt med en väldigt vänlig röst. Lite tacksamma borde de ändå vara för att kolonisatörerna lärde dem ett och annat, annars hade de säkert fortfarande varit bönder.

Sveriges roll då? “Ja, fråga norrmännen”, säger Adichie med ett skratt. Sedan blir hon igen allvarlig och påpekar att hon har ett lite okritiskt förhållande till landet som stöttade Biafra så mycket. “Men ni har inte speciellt trevlig personal på era ambassader och inte heller trevliga tulltjänstemän”, tillägger hon.

För den som, liksom jag, är nyfiken på Sarkozys tal finns det en massa skrivet, men tyvärr verkar det mesta vara på franska. Här finns dock en artikel på engelska.


Texten publicerades ursprungligen på Litteraturmagazinet 2013-10-27

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: