Julian Barnes

Dagens kulturella VM-spaning Ryssland

Idag invigs fotbolls-VM i Ryssland och jag inleder också min planerade bloggserie med kulturella spaningar från de deltagande länderna. Värdlandet spelar som vanligt första matchen (där de i skrivandets stund leder med 2-0 i halvtid mot Saudiarabien) och därför får de också det första inlägget.

När jag tänker på rysk kultur är det de stora, klassiska författarna jag tänker på först. Egentligen är jag inget fan av vare sig Tolstoj eller Dostojevskij, men visst hör de till de författare man “ska” ha läst något av. En gammal favorit, som jag gärna skulle återupptäcka är Anton Tjechov. Jag har läst Tre systrar och Körsbärsträdgården, men har bland annat Måsen och Damen med hunden kvar. Novellix har gett ut en rysk fyra, som jag äger, men ännu inte har läst. Där ingår noveller av Fjodor Dostojevskij, Nikolaj Gogol, Anton Tjechov och Michail Bulgakov. De har också gett ut “Efter balen” av Lev Tolstoj.

Ryssland är för mig också förknippat med klassisk musik och balett. Sergey Prokofiev är en stor favorit. Jag är också nyfiken på Julian Barnes bok Tiden larm om kompositören Dmitrij Sjostakovitj.

Kvinnorna då?

Jag inser att jag läst pinsamt lite, men jag är nyfiken på Ljudmila Ulitskaja, aktuell med En munter begravning. Ersatz har gett ut flera av hennes böcker.

Sedan finns också amerikanska Elif Batuman som skriver om ryska klassiker i Besatta och i höst är aktuell med sin andra bok Idioten.

Vilken rysk kultur vill du lyfta fram?

Stockholm Literature in retrospect

Den femte upplagan av Stockholm Literature är över och det är kanske den jämnaste årgången hittills. Alla samtal jag lyssnade till var bra. Däremot hade jag i år svårt att hinna med andra saker och lyssnade till exempel inte på någon läsning. Inte heller hann jag stå i mer än en signeringskö, men å andra sidan kanske det var bra för plånboken.

Det finns inte några uttalade teman på Stockholm Literature, men efter att ha lyssnat på alla samtal utom ett kan jag se några tydliga linjer som löper genom författarnas böcker och det de talade om.

Mohsin Hamid från Pakistan inledde lördagen och hans bok Exit West är en intressant berättelse om flykt på ett annorlunda sätt. Hamid berättade att han medvetet valt att inte alls fokusera på själva resan, utan istället skildra de delar av flykten som visar att människor som tar sig till Europa är mer lika oss än de är olika. Hamid talade också om hur absurt det är att vi delar in världen i ett vi och dom som närmast skulle beskrivas som “de som förtjänar att ha ett tryggt och bra liv och de som inte gör det”. Genom att stänga våra gränser säger vi att vi är förmer än andra. Det finns en passage i boken som ringt i mig sedan jag läste den där huvudpersonerna Nadia och Saeed diskuterar rädslan bland människorna i London, som är staden de flytt till. Att det är London är egentligen ointressant. Det hade kunnat vara vilken stad som helst i Europa.

 

“They sat on their bed and watched the rain and talked as they often did about the end of the world, and Saeed wondered aloud again if the natives would really kill them and Nadia said once again that the natives were so frightened that they could do anything.

‘I can understand it,’ she said. ‘Imagine if you lived here. And millions of people from all over the world suddenly arrived.’

‘Millons arrived in our country,’ Saeed replied. ‘When there were wars nearby.’

‘That was different. Our country was poor. We didn’t feel we had as much to lose.'”

 

Jag tycker sista meningen ringar in ett centralt problem i alla diskussioner om flykt och så kallade flyktingkriser. Fattiga länder gör mer än rika och det handlar kanske just om att vi tycker att vi har mycket att förlora. Dessutom förtjänar vi inte att förlora det. Inte ens att dela med sig är tänkbart för alla. Möjligen om hjälpen sker långt bort, så att vi slipper se fattigdom och annat elände.

Läs mer om Mohsin Hamids framträdande här.

Även den turkiske författaren Hakan Günday talade om hur de som har det bra stänger dörren mot de som har det dåligt, istället för att hjälpa till. Hans senaste bok Mer handlar om flyktingsmuggling och han låter ett barn vara en av de grymmaste och mest cyniska av dem alla. Alla människor tjänar pengar på andra människors olycka är hemskt i sig, men att politiska beslut gör att enda sättet att fly till Europa är genom att betala människosmugglare och riskera sitt liv är det mest cyniska av allt.

Günday delger oss en otroligt tydlig och drabbande metafor av världen som ett hus, där ett rum innehåller en pool och ett rum bredvid brinner. Istället för att använda vattnet i poolen för att släcka elden, stänger vi dörren och inser inte att elden kommer att sprida sig. Vi vet inte mycket om framtiden, men vi vet att vi måste ha ett hus att bo i och att vi måste ta hand om huset i fråga. I Exit West skriver Hamid om en värld där gränser suddas ut och Günday talar om att det är en nödvändighet. Det duger inte att vi skickar vapen från väst till öst, samma vägar som människorna flyr i andra riktningen och sedan stänga dem ute.

Läs mer om Hakan Gündays fantastiska samtal med Cecilia Uddén här.

Rädslan för en framtid där världen förändrats, skriver Johannes Anyuru om i sin bok De kommer att drunkna i sina mödrars tårar. Där undersöker han människors rädsla för islam och terrorism, kanske samma rädsla som Hamid skriver om i Exit West. Han öppnar dock för att en sådan framtid kan undvikas. Hans samtal med Ida Linde handlade också mycket om att inte riktigt höra till i sin gamla kontext när man tar sig in i en ny. Det går inte att se sig själv som en outsider och ett offer när man får litteraturpris. Läs mer om samtalet här.

Alla flyr inte från krig. Kvinnorna i Lise Tremblays bok Hägern flyr istället från den lilla byn och ett liv som inte längre ger dem något längre. Tomheten hos dessa kvinnor finns också hos de kvinnor som Julia Peirone fotograferar. Samtalet med de båda finns att läsa om här.

Även huvudpersonen i Audur Ava Ólafsdóttirs senaste bok Ärr flyr från sitt hem, men han gör det egentligen inte för att leva ett bättre liv, utan för att dö. Hans fru har lämnat honom och han vill ta livet av sig, men för att hans dotter ska slippa hitta hans döda kropp vill han begå självmord långt ifrån henne.

Läs mer om samtalet mellan Audur Ava Ólafsdóttir och Daniel Sjölin här.

Minnen är ett annat genomgående tema i flera samtal under Stockholm Literature. Tremblays senaste bok heter Huset på Saint Pauls väg har självbiografisk grund och handlar om hur en vuxen dotter tänker tillbaka på sitt liv med en psykiskt sjuk mor. Något man aldrig talade om, men som hela tiden fanns där.

Just tystnaden var något som Johanna Adorján och Kjell Westö återkom till flera gånger. I Adorjáns familj var tystnaden farföräldrarnas upplevelser under förintelsen, som de överlevde men sedan ville glömma, medan tystnaden i Westös familj handlade om hans farfar och morfar som båda dog i krig.

Medan Adorján valt att skriva om sina farföräldrar har Westö istället undvikit det. Han har bearbetat historien, men inte sin släkts historia även om delar av den finns med i de fiktiva karaktärernas upplevelser.

Läs om hela samtalet här.

Även Jason Diakité har skrivit en självbiografisk bok, en som förlaget valt att kalla familjebiografi. Det är hans fars minnen han beskriver och minnets bedräglighet diskuteras under flera samtal. På samma sätt som Adorján talade om sitt behov av att skriva ner minne för att förstå, säger Diakité att hans skrivande blev ett sätt att sortera sina egna minnen, komplettera dem med andras minnen och sedan skapa en slags sanning. I samtalet med Audur Ava Ólafsdóttir talade Daniel Sjölin om det märkliga i att han ofta hade andra minnen än andra i hans familj, trots att de upplevt samma sak. Det är lätt att konstatera att det inte finns en sanning om det förflutna, utan bara olika personers upplevelser. Däremot blir det någon slags sanning när det skrivs ner, men den innehåller alltid ett visst mått av fiktion. “Ditt förflutna är fiktion”, som Ólofsdóttir sa.

Diakité samtalar med Petina Gappah och i hennes bok spelar minnen en stor roll. Huvudpersonen heter till och med Memory och ett minne från hennes barndom har format hela hennes liv.

Läs mer om samtalet mellan Petina Gappah och Jason Diakité här.

Julian Barnes är väl den som vid första anblick står lite vid sidan av de andra deltagarna, men det går att hitta kopplingar. Han har skrivit boken Tidens larm om kompositören Dmitrij Sjostakovitj, som försöker leva ett kreativt liv i ett land som inte tillåter konstnärlig frihet, eller någon frihet över huvud taget. Ett land att fly från kanske, vilket många andra böcker som omtalas under helgen handlar om. Barnes har också liksom Westö försökt att bringa klarhet i något han funderat länge på.

Läs mer om Julian Barnes här.

Alla samtal filmades och kommer att kunna ses i sin helhet. Jag är ytterst tacksam över att ha fått uppleva dem på plats.

 

 

 

Gränser för yttrandefrihet

Julian Barnes senaste bok Tidens larm handlar om kompositören Dimitrij Sjostakovitjs kamp för överlevnad och för att behålla sin konstnärliga frihet i en diktatur i ett samtal Ann-Sofi Noring, vice museichef för Moderna Museet. Tyvärr saknas dirigenten Daniel Harding, som skulle ha deltagit. Samtalet börjar med att Noring presenterar rysk konst samtida med Sjostakovitj, som finns i Moderna Museets samlingar för att ge en känsla av konst vid förra sekelskiftet. 

Jag har bara läst The Sense of an ending av Barnes, men har Tidens larm på min Kindle. Där samsas den med andra olästa E-böcker med min uppmärksamhet. Barnes är verkligen den äkte engelsmannen personifierad, så brittisk. Att läsa en bok av honom som utspelar sig i Sovjetunionen, i ett annat land i en annan tid vore spännande. 

Redan som fjortonåring började Barnes fascination för klassisk musik och för det ryska. Han studerade ryska i skolan och lyssnade en hel del på Tjajkovskij och senare upptäckte han Sjostakovitj. Han säger sig inte vara intresserad av kompositörers liv, men Sjostakovitj är ett undantag. Han läste Testimony 1979, en bok som påstods vara Sjostakovitjs memoarer, vilket förnekades av Sovjetunionen. Nu var det äntligen tid att skriva sin egen bok om kompositören. Först tänkte han göra denne kompositör anonym, men insåg att det var lika bra att berätta att det var Sjostakovitj. 

Barnes försökte skriva Tidens larm i första person och skrev om den omtalade scenen när Sjostakovitj väntar på att bli bortförd, men det blev inte bra och han körde fast. Istället bytte han till tredje person och insåg att det gav honom mer flexibilitet. Angående scenen finns det egentligen ingenting som säger att den är sann, men historien är berättad många gånger. Det är omöjligt och ganska ointressant att skilja på det som är sant och det som är fiktion, säger Barnes. Han låter till exempel Sjostakovitj ställa frågan om vilken ledare som var bäst för en kompositör, Lenin som tyckte att den var farlig och deprimerande, Stalin som tyckte att han förstod den, eller Crusjtjov som avskydde den? Självklart vet han inte om Sjostakovitj verkligen funderade över det, men spelar det någon roll? Sanningen är ändå att han inte var fri som kompositör. Man fick inte köpa notpapper om man inte var med i facket, inte uppföra någon musik som inte godkänts och om det misstänktes att någon hade “fel” politisk uppfattning förbjöds ens musik, vilket hände Sjostakovitj som Barnes säger var den kompositör som led mest. Även Prokofjev kontrollerades, men inte lika mycket. Sjostakovitj var en snabb kompositör och skrev sådant som staten ville ha, som filmmusik och hyllningar till Stalin, sedan fanns de publika symfonierna och den musik han skrev för sig själv, till exempel kammarmusiken som är svartare än det andra han komponerat. 

Barnes talar om Sjostakovitj olika byrålådor där han förvarade de olika delarna av sin totala komposition. Han insåg när han skrev om bristen på konstnärlig frihet i Sovjetunionen, hur fri han själv varit. Han talar om de texter som andra skrev åt Sjostakovitj i t.ex. Pravda, men ändå ville ha Sjostakovitjs signatur under. I kvarter där kulturarbetare bodde dök den hemliga polisen upp och för bort någon regelbundet. Att då inte vägra att skriva under texter var inte att tänka på. Att vägra vara medlem i kommunistpartiet är inte heller en möjlighet. Det är bara det att det inte spelade någon roll att Sjostakovitj till slut gav upp och gick med i partiet. Makten ville ändå styra honom. 

Läslista inför höstens aktiviteter

Höst betyder litteraturfestivaler och jag ska på två (eller fler), Bokmässan i Göteborg eventuellt med tillhörande alternativfestivaler och Stockholm Literature i Stockholm. Till den senare släpptes biljetterna idag och eftersom vi kulturtanter ser på litteraturfestivaler som rockkonserter hängde jag på låset och har redan de biljetter jag vill ha i min ägo.

Det går självklart bra att lyssna till författare utan att ha läst deras senaste böcker, men jag har ändå satt ihop en lista med böcker som jag hoppas hinna läsa i höst. De står i någon slags prioriteringsordning.

De som går på tigerstigar av Helena Thorfinn, inför Kulturkollos livebokcirkel under Bokmässan.

Samtal med vänner av Sally Rooney, boken verkar bra och hon kommer till Bokmässan.

Den svavelgula himlen av Kjell Westö, en författare som kommer både till mässan och till Stockholm Literature.

Kidnappningen av Anna Schulze, kommer till Bokmässan och brukar skriva riktigt bra.

Så här upphör världen av Philip Teir. En författare jag länge tänkt läsa något av. Dags nu.

Den första stenen av Carsten Jensen. En favoritförfattare och en bok jag glömt bort.

Kata Dalström Agitatorn som gick sin egen väg av Gunnela Björk. En bok om en kvinna jag vill veta mer om.

Exit West av Mohsin Hamid, ska definitivt läsas innan Stockholm Literature.

Tidens larm av Julian Barnes är redan inköpt på engelska.

En droppe midnatt av Jason Diakité, också inför Stockholm Literature.

 

Stockholm Literature blir spännande

Idag släpptes de medverkande vid Stockholm Literature, som hålls för femte gången på Moderna Museet i Stockholm 27-29 oktober. Jag har varit där varje år sedan starten och gillar verkligen upplägget med samtal och uppläsningar.

I år finns flera spännande författare med och jag ser mest fram emot att få lyssna till Mohsin Hamid från Pakistan som bland annat skrivit Den ovillige fundamentalisten. Han är aktuell med Exit West, som kommer ut på svenska i oktober.

Jag är också väldigt glad över att Petina Gappah kommer. Jag lyssnade på henne på Bokmässan för några år sedan och hon är en spännande person och dessutom en bra författare. Senaste Memorys bok är riktigt läsvärd.

Julian Barnes är en annan favorit, som jag visserligen inte läst mycket av ännu, men det jag läst har varit mycket bra. Känslan av ett slut är lågmäld och snygg. I höst kommer hans nya bok Tidens larm, en skönlitterär bok om kompositören Dmitrij Sjostakovitj.

Kjell Westö är alltid trevlig att lyssna på och även han dyker upp. Det ska bli spännande att se vem han ska samtala med, då just valet av samtalspartner brukar vara intressanta under festivalen. Hans bok Den svavelgula himlen ligger på vänt och planen är att läsa den inför Bokmässan.

Johannes Anyuru har tilldelats P O Enquist-priset och det delas ut under Stockholm Literature, följt av ett samtal med författaren.

Bland de andra medverkande märks Johanna Adorján (Tyskland), Hakan Günday (Turkiet), Sergej Lebedev (Ryssland), Auður Ava Ólafsdóttir (Island) och Lise Tremblay (Kanada).

Nu är det bara att börja läsa …

Grantas lista 1983

Jag var ju tvungen att kolla upp det här med magasinet Grantas listor över de bästa brittiska författarna, efter att både Esther Freud och Robert McLiam Wilson tydligen återfunnits där. Jag har nu lärt mig att det hittills publicerats fyra listor och att den första kom 1983 i Granta 7. Kravet är att de ska vara lovande och under 40.

På listan återfanns följande författare och de texter som representerade dem i Granta 7:

  1. Martin Amis: Money (skrev inte mycket mer efter denna succéroman, men ser bekant ut tycker jag. Har enligt Wikipedia inspirerat många unga författare som Zadie Smith)
  2. Pat Barker: Blow Your House Down (fick Bookerpriset 1995 och är kanske mest känd för Regeneration Triloginsenaste boken kom 2012 och heter Toby’s room.)
  3. Julian Barnes: Emma Bovary’s Eyes (En känd gubbe helt klart, men just den här boken hittar jag inte, kanske är det en uppsats, han har skrivit en del om Emma Bovary, eller så menar de boken Flaubert’s Parrot)
  4. Ursula Bentley: Foreign Buddies (blev ingen litterär succé, dog 2004 i cancer)
  5. William Boyd: Extracts from the Journal of Flying Officer J (har skrivit massor och fått en drös priser, har dock inget minne av att jag läst något)
  6. Buchi Emecheta: Head Above Water (nigeriansk författare som publicerat mer än 20 böcker, senast på 90-talet)
  7. Maggie Gee: Rose on the broken (har skrivit en hel del och några titlar, som The Ice People, känns vagt bekanta)
  8. Kazuo Ishiguro: Summer After the War (Ishiguro tillhör de författare på listan som jag läst böcker av, senast  Never let me go)
  9. Alan Judd: Obsessions (är fortfarande aktiv författare och gav ut Uncommon enemy 2012)
  10. Adam Mars-Jones: Trout Day by Pumpkin Light (fanns med på listan även 1993 och är förutom författare också filmkritiker, senaste boken heter Cedilla)
  11. Ian McEwan: The Writing of ‘Or Shall We Die?’ (är helt klart en av de författare som fortfarande är aktuell)
  12. Shiva Naipaul: The Fortune-Teller (Nobelpristagaren V S Naipauls yngre bror, som dog redan 1985, mest känd för North of South)
  13. Philip Norman: Ol’ Black Rock (har skrivit en hel del rockbiografer om bland annat The Beatles, Buddy Holly, John Lennon och senast om Mick Jagger 2012)
  14. Christopher Priest: The Miraculous Cairn (skriver science fiction och har fått hur många priser som helst, The Prestige, som också blivit film, verkar vara en av de mest kända av hans böcker)
  15. Salman Rushdie: The Golden Bough (en gigant som inte behöver någon närmare presentation, jag har dock bara läst Satansverserna)
  16. Lisa St. Aubin de Teran: The Five of Us  (skriver självbiografiska romaner och memoarer, är mest känd för The Hacienda)
  17. Clive Sinclair: Antics (en författare jag inte hittar mycket om, men Meet the wife om Penelope låter intressant)
  18. Graham Swift: About the Eel (fortfarande produktiv och ålar finns även med i hans Waterland)
  19. Rose Tremain: My Wife is a White Russian (fick Orange Prize for Fiction 2008 för The Road Home, och återfanns på korta listan 2004 för The Colour)
  20. A. N. Wilson: Scandal (biografier och historiska romaner verkar vara hans grej, är också kolumnist på Daily Mail)

 

Hyfsat bra lyckade de ändå trots några missar, några riktiga giganter, några fortfarande aktiva om än inte internationellt kända. Vilka har du hört talas om?

Dagens bubbel

9789137137209

Alltid trevligt att träffa Bokbubblarna. Jag gillar att våra samtala böljar fram och tillbaka, men att det också finns tid för tystnad och eftertanke, innan en ny tråd tas upp. Kring Känslan av ett slut av Julia Barnes fanns en del att tala om. Vi konstaterade snabbt att det här ändå måste ses som en bra bok, mot bakgrund av den senaste tidens diskussion i bokbloggarvärlden. Ändå var det ingen som valde att ge den en femma i betyg, istället fick den ett gäng fyror, en trea och en tvåa. Kanske för att det ibland kändes som om Barnes ansträngde sig lite för mycket. Det är snyggt, men ibland lite konstlat. Jag är imponerad av Barnes, det är jag, men vi pratade också om att det är en lite gubbig bok.

Slutet var en överraskning, det var vi ense om. Testamentet och arvet, med också det faktum att Veronica fortfarande var så himla arg på Tony. Nu var det bevisligen hans syn på saken , hans minnen vi fått läsa, men ingen av oss förstod egentligen vad det var Veronica tyckte att Tony borde ha förstått. Hade hon berättat något som han inte registrerat, eller helt enkelt glömt bort?

Vi talade också om titeln och kände av avslut kanske hade varit bättre än slut. Visserligen känns det som om Tonys liv är slut, men egentligen borde han ha många år kvar. Kanske är det slutet på det liv han levt hittills, då händelserna med Adrian och Veronica på något sätt hindrat honom från att leva. Men tanke på hur mycket Tonys fd. fru visste om Veronica, så måste han varit hyfsat fixerad vid henne.

Vi fortsatte samtalet kring minnet och hur det fungerar. Mycket intressant. Egentligen är ju en stor del av boken uppbyggd kring väldigt få minnen, som första tiden då Adrian kom till skolan, mötet på Trafalgar Square, helgen hos Veronicas familj och så sveket. Vad som händer mer vet vi egentligen inte så mycket om.

Jag tänker att just minnet och det faktum att det ibland spelar oss spratt, som gör självbiografier så knepiga. Det går inte att komma ihåg alla detaljer, precis som de var, utan de har med all sannolikhet förändrats. Vissa detaljer har bevarats och de lyfts fram, andra har helt enkelt försvunnit. Om två personer ska berätta om samma händelse är det mycket troligt att de fokuserar på olika saker. Kanske är det vad som hänt i relationen mellan Tony och Veronica. Julian Barnes har inte skrivit en självbiografisk bok, det är inte det jag säger, men han leker med problematiken som kan uppkomma då händelser ska beskrivas en låg tid senare.

Känslan av ett slut är helt klart en bra bok att diskutera. Rekommenderar den som bokcirkelsbok!

Anna skriver också om dagens cirkel.

Här kan du läsa mer om vad jag tyckte om boken.

 

Men sig själv i centrum

0099570335

Min tolkning av världen är den sanna, min förståelse av vad det egentligen är som är sant är den rätta. Det är nog inte så att vi medvetet tänker så, men visst är det ändå med den tolkningen av världen som vi lever vårt liv?

The Sense of an Ending av Julian Barnes handlar om minnen och hur sanna de egentligen är. Inte sällan går berättaren in i historien och kommenterar svårigheten med att skriva om någonting som hänt för länge sedan. Det ger en häftig effekt och gör boken till något så mycket mer än en berättelse om en numera flintskallig man, som tänker tillbaka på sitt liv.

Huvudpersonen Tony berättar om sin ungdom. Om eleven Robson som tar sitt liv efter att ha gjort sin flickvän gravid. Om Adrian som kommer ny till klassen och är mer intelligent och mer fascinerande än någon annan. Om vänskapen mellan fyra unga pojkar, som blir män. Om Veronica, Tonys första kärlek och om sveket som på många sätt definierat hans liv. Om vad som händer när man börjar inse att minnen kanske inte går att lita på.

Drygt fyrtio år har gått då Tony börjar berätta sin historia, eller minnet av den historia han tror sig ha upplevt. Den subjektiva tolkningen av vad det egentligen var som hände och vad som egentligen var hans roll. För visst tolkar vi allt så, subjektivt och med oss själv i fokus.

Första delen av boken handlar om vännerna och ungdomen. På två sidor får vi sedan veta vad som hänt Tony under de år vi inte får träffa honom, fram tills han i den andra delen av boken blir den sextioåring som på många sätt verkar ha levt färdigt. Är det inte lite sorgligt så säg?!

Julian Barnes belönades med Man Booker Prize 2011 för denna hans elfte bok. Välförtjänt? Definitivt. Den här lågmälda historien sjuder av liv under ytan. Stora känslor beskrivs på ett mycket stillsamt och ibland nästan neutralt sätt. Mycket är ofullständigt, precis som de minnen vi har om det som hände för länge sedan. De relativt få sidorna kräver långsam läsning och koncentration. Språket är exakt och minimalistiskt, de små vändningarna många och jag njuter av det fina hantverket.

The Sense of an Ending, jag smakar på titeln och undrar vilket slut som Julian Barnes egentligen syftar på. Det finns så många tolkningar. Ikväll talar vi om boken då bokcirkeln Bokbubblarna träffas. Det ska bli riktigt, riktigt intressant.

 

Hur går det med favoriterna?

Tanken var ju att februari skulle ägnas åt böcker jag kallt räknade med skulle bli favoriter. Allt för att muntra upp mig så här i mörkaste och tråkigaste februari. Och snuvigaste icke att förglömma.

Hur går det då?

Jo tack, långsamt men bra.

Till min glädje har jag upptäckt att många av Sekwas titlar kommit som e-bok och därför går att låna på e-lib. Bland favoriterna finns alltså en del franskt. Hittills har jag läst Dagar utan hunger av Delphine de Vigan, en stark berättelse om anorexi.

Bäst hittills är Mississippi av Hillary Jordan som Hyllan gav mig att läsa i boktipsutmaningen. Mycket, mycket bra. Inlägg om den kommer, men den är så komplex att det är svårt att få till något vettigt.

Just nu läser jag Kod 400 av Sophie Divry, underbart franskt babblig och The Sense of an Ending av Julian Barnes, lite mer återhållsam med en klurig humor.

Tematrio – Olästa författare

Veckans tematrio handlar om författare jag inte läst, men vill läsa. Jag har ju en lång lista på sådana och utöver dem finns en rad till på en mental lista som ständigt blir längre. Min trio består av författare jag velat läsa länge och som snart kommer ut med nya böcker.

1. Claire Castillon har jag tänkt läsa länge och det ska bli av snart. Sekwa släpper nytt av henne i februari i form av novellsamlingen Bubblor.

2. På samma förlag ges Delphine de Vigans nya bok Dagar utan hunger ut i maj. Jag har No och jag hemma och kanske börjar med den.

3. Julian Barnes fick Man Booker Prize 2011 för The sense of an ending. I april kommer den ut på svenska och heter då Känslan av ett slut och ges ut av Forum.

 

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: