USA

Genom märg och ben

Genom märg och ben är Jacqueline Woodsons första bok översatt till svenska, som i första hand vänder sig till vuxna läsare. Egentligen är det dock en bok som passar för alla åldrar, då livets olika stadier är centrala i berättelsen om en familj. Just den kväll när boken utspelar sig är sextonåriga Melody den som är huvudpersonen. Hon har blivit vuxen och det ska firas. Iklädd en vit klänning som skulle burits av hennes mamma i samma ålder, går hon ner för trappan i sina morföräldrars hus till tonerna av Prince, för att möt släkt och vänner. Där finns mormor Sabe, morfar Sammy Po’Boy, pappa Aubrey och mamma Iris. Människor som självklart varit viktiga i hennes liv, men olika mycket.

Iris skulle ha burit den vita klänningen på sin födelsedag, men gjorde det inte eftersom hon strax dessförinnan upptäckte att hon var gravid. Hon och Aubrey trodde att de varit tillräckligt försiktiga, men nu ska de alltså bli föräldrar. De reagerar olika och är inte båda beredda att sätta sitt liv på paus. Föräldrar finns där för att stötta de unga tu, men Melodys föräldrar finns inte alltid där. Samtidigt har hon många som älskar henne. Bit för bit får vi lära känna de vuxna kring henne, för trots att Melody kanske är viktigast är hon en del av en historia.

Jag imponeras alltid av författare som med på ord lyckas berätta mycket. Woodson är helt exceptionell när det kommer till att fylla mellanrummen mellan orden utan att det blir otydligt. Det som står är egentligen tillräckligt, men texten är så skickligt uppbyggd att berättelsen blir så mycket mer komplex än vid första anblick. Genom märg och ben beskrivs som en släktkrönika och det är faktiskt en sådan, trots att den inte är mer än knappt 200 sidor. Jag har sett recensenter som tycker att Woodsons poetiska och sparsmakade språk är för vagt och otydligt, men jag tycker istället att det är perfekt avvägt och inte sällan riktigt vackert.

The Twelve days of Dash and Lily

Inspirerad av tv-serien läste jag vidare i det som numera är en trilogi om Dash och Lily. I Twelve days of Dash and Lily har det nästan gått er år sedan vi träffade dem sist och julen närmar sig igen. Lilys morfar har varit sjuk, hennes föräldrar är tillbaka från Fiji, men vill att familjen flyttar igen och förhållandet mellan Dash och Lily går helt ärligt på tomgång. Ingen av dem vill egentligen något annat än att vara tillsammans, men de lyckas inte riktigt vara det där perfekta paret som de var när de träffades.

Nu när julen närmar sig har Lily dessutom helt tappat lusten att fixa någonting, trots att det här brukar vara hennes favorithögtid. Brodern Langston, som egentligen inte är superförtjust i Dash, inser att de båda måste hjälpas åt för att få Lily att må bättre. Med Boomers hjälp ordnar de en stor gran som Dash ger till Lily som en tidig julklapp. Allt för att visa att hans motvilja mot julen inte finns där längre.

Det blir julfest, konflikter mellan gästerna är ett faktum, julstämningen försvinner och kampen både för att hitta den och kärleken är det som driver Dash och Lily i den här boken. Det är helt okej, inte lika mysigt som det var att lära känna dem genom den röda anteckningsboken, men det funkar. Jag kommer definitivt inte att kasta mig över den tredje delen Mind the Gap Dash and Lily, men kanske blir det läst nästa jul.

Virgin River — andra säsongen

När vi återvänder till Virgin River för en andra säsong har Mel lämnat det lilla samhället, eller kanske har hon framför allt lämnat Jack som väntar barn med sin före detta flickvän Charmaine. Men det hade ju inte blivit någon andra säsong om hon inte återvänt, så tursamt nog gör hon självklart det.

Efter en trevande start kommer den andra säsongen igång och när Mel och Jack inte längre är tillsammans får vi istället fokusera på andra kärlekspar. Charmigast är kanske Doc Mullins och Hope som hittat tillbaka till varandra och gör allt för att ingen i byn ska misstänka det.

Droghandeln utanför Virgin River pågår fortfarande och Jack blir indirekt inblandad dels genom att Brady är det, men också för att han försöker få en annan man att vittna för polisen. Preacher är ihop med Paige och hennes förflutna gör det svårt för henne att slappna av. Ricky blir kär för första gången och det utvecklas till en av de gulligaste historierna i den andra säsongen.

Om du frågat mig när det var två avsnitt kvar vad jag tyckte om säsong två hade jag svarat att den var okej, men inte mer. Sedan blev det åka av och sista avsnittet avslutades med några rejäla cliffhangers. Som tur är blir det en tredje säsong och jag hoppas att vi inte behöver vänta allt för länge på den. Jag gillar nämligen kombinationen av svärta och mys som Virgin River bjuder på även i denna omgång.

Nu verkar serien inte direkt följa böcker som Robyn Carr skrivit, mer än möjligen den första om Mel och andra delen om Preacher och Paige, men det finns hur som helst en rad nya karaktärer att plocka in bland dem vi redan känner. Varför inte Jack’s syster Brie som verkar finnas med i flera böcker.

Billy Lynn’s Long Halftime Walk

Fear is the mother of all emotion. Before love, hate, spite, grief, rage, and all the rest, there was fear, and fear gave birth to them all, and as every combat soldier knows there are as many incarnations and species of fear as the Eskimo language has words for snow. Spend any amount of time in the realms of deadly force and you will witness certain of its fraught and terrible forms.

 

Billy Lynn och de andra soldaterna i kompaniet Bravo är hjältar. De har krigat i Irak och nu i halvtid åker de på turné i hemlandet för att hyllas som hjältar hyllas bör. Bravo har krigat i Irak i månader, men det är några minuter, filmade och upplagda på YouTube som gjort dem kända. Filmen har nått Bush Administrationen och det är därför en segerturné har ordnats. Det är mötena med de rika och mäktiga som gör mig mest illamående under läsningen. De som aldrig behöver kriga och som visserligen hyllar de unga män som gör det, men som befinner sig på bekvämt avstånd. De som tar de politiska besluten, men inte behöver offra sina liv för att genomföra dem. Vi läsare får inte följa med till Irak, utan nöja oss med att följa Bravo i USA, men kriget är ändå smärtsamt påtagligt.Under några korta och intensiva dagar får vi lära känna Billy Lynn och det är en känslosam resa för både honom och mig.

Billy är nitton år och han är i Irak som straff för något han gjort. Det tar ett tag innan i får veta, så jag vill inte spoila  det här, men klart är att han vinner mina sympatier. Det är självklart Ben Fountains syfte och trots att Billy Lynn absolut inte är ett offer, så märks det mer och mer att han är ett offer för USA:s sätt att delta i världspolitiken. Det blir smärtsamt tydligt att alla inte behöver kriga och att de som gör det ibland känner samma känsla av kaos som soldaterna i Vietnam många år tidigare. De vet inte egentligen varför de är där och funderar över om de verkligen gör nytta.

Jag har vikt så många hundöron i Billy Lynn´s Long Halftime Walk och många av dem handlar just om konstrasten mellan den rädsla Billy känner och den patriotism som de rika och mäktiga menar att de känner, trots att de aldrig skulle offra sina liv för sitt land. Det är en lågmäld kritik många gånger och Fountain låter den girige filmproducenten personifiera. Det blir så smärtsamt tydligt att den som inte befunnit sig mitt i striderna, aldrig kan förstå hur kriget påverkar de som inte bara ser allt på avstånd.

Ben Fountain har skrivit en historia som är kritisk till kriget, men som inte nedvärderar de som faktiskt befunnit sig i Irak och både där och under hyllningsturnén framstår som pjäser i ett politiskt spel, där de avhumaniseras. Vem vill egentligen tänka på att det är människor som dör i krig? Människor som har en familj, som älskar och som finner lika delar stolthet och frustration i sin roll som soldat. Billy blir en människa, inte bara för att han är en ung man som funderar mycket, utan kanske mest i relationen till sin familj som han hinner besöka kort. Speciellt relationen till systern är gripande. Och så kärleken som dyker upp under en fotbollsmatch, den är plötslig, intensiv och vacker.

Billy Lynn´s Halftime Walk är ingen lättsmält historia, men en viktig bok. Den har tagit tid att läsa och det gör kanske att den inte når så många läsare som jag skulle önska. Något svenskt förlag borde dock låta översätta boken om Billy Lynn, för det är en riktigt spännande bok. Klart är i alla fall att boken ska bli film under 2016, med den ännu okände Joe Alwyn i huvudrollen. En film av Ang Lee om soldater som varit med i en film,  som en filmproducent vill göra en riktig film av. Men inte med soldaterna i fråga, för de ska tillbaka till Irak för fler månader i helvetet. Kanske är det vetskapen om just det som gör boken än mer hjärtskärande.

________________________________________________ 

Inlägget har tidigare publicerats på Kulturkollo.

Filmen är förresten färdig nu. Läs mer om den här.

Idag är allt

Idag är allt av Nicola Yoon tillhör en av de få böcker som jag tycker har fått en bättre titel på svenska. Originaltiteln The Sun is also a star är fin och den får sin förklaring, men mer än något annat handlar boken om en dag som betyder allt och som på många sätt är allt.

Natasha föddes i Jamaica, men de senaste åren har hon bott i USA med sin familj. Hennes lillebror är född i landet och själv känner hon sig amerikansk. Det är bara det att hon egentligen inte har rätt att leva i USA. Hon och hennes familj har inte uppehållstillstånd, utan vistas illegalt i landet, något som hennes pappa råkat avslöja i fyllan och villan. Nu ska de tillbaka till ett land som Natasha knappt minns, men hon har bestämt sig för att göra allt för att förhindra utvisningen. Mitt i en vardag där utvisningar är en realitet berör Natashas öde mig väldigt mycket. Hon kliver rakt in i mitt hjärta och jag önskar så att jag kunde hjälpa henne. Det kan jag inte, men jag kan lyssna till hennes historia om en dag som visar sig bli en av de mest betydelsefulla i hennes liv.

Dagen är viktig även för Daniel. Han är på väg till en collageintervju och är fast besluten att ta över rollen som den lyckade sonen från hans numera revolterande storebror. Daniels föräldrar är från Sydkorea och det har präglat hans uppfostran och inte minst hans syn på vad ett bra och lyckat liv är. Hans föräldrar ställer höga krav på honom och även om USA för många är drömmarnas land har han insett att de drömmar hans ska uppfylla är hans föräldrars mer än hans egna.

Natasha och Daniel möts av en slump och trots att de båda egentligen har väldigt viktiga saker att uträtta kan de inte riktigt släppa varandra. De skapar tid att umgås under den hektiska dagen och det gör det till en ännu mer speciell dag än de kunnat föreställa sig. Förutom att berätta om vad som händer dem under dagen låter Yoon oss ta del av korta sidohistorier som snyggt vävs ihop med händelserna under dagen. Det gör att vi får lära känna Natasha och Daniel bättre, men också att vi får en viss förståelse för människor i deras närhet som tycks agera på ett mycket märkligt sätt. Jag imponeras av hur Yoon skapar en helhet av de korta kapitel som boken består av och det driv som berättelsen har.

Idag är allt är en berättelse om en dag när två personer möts, men det är också en berättelse om identitet och rotlöshet, om krav och möjligheter och inte minst om familjens betydelse för hur ens eget liv blir. Debuten Ingenting och allting var bra och välskriven, men Idag är allt är relevant på ett helt annat sätt. Nicola Yoon har skrivit en angelägen bok med karaktärer som är komplexa och lätta att engagera sig i. Det här är en av de bästa ungdomsböckerna jag läst på ett bra tag.

 

En äkta man är ett trevligt återseendel

Jag älskade Dennis Lehanes Patient 67och tyckte mycket om såväl Rött regnsom Svart nåd, sedan började jag läsa Gone, baby gone som småbarnsmamma och slutade tvärt. Sedan dess har jag faktiskt helt tappat bort en författare som jag egentligen gillar. När nu nya boken En äkta man dök upp kändes det som ett bra tillfälle att återse Lehane.

Berättelsen om Rachel inleds med att hon skjuter ihjäl sin man. Som dotter till en relationsexpert borde hon hittat en annan lösning, men å andra sidan gifte sig hennes mamma aldrig, så hon kanske inte var den expert hon utgav sig för att vara.

Efter mordet låter Lehane oss åka tillbaka i tiden till huvudpersonens barndom. Rachel växte upp med sin mamma och fick aldrig veta vem som var hennes pappa. Det enda hon vet är att han hette James och arbetade på något av de fem universiteten i närheten och hans identitet är ett mysterium som får en hel del utrymme i berättelsen om Rachel, då rotlösheten har format henne. Det är också jakten på fadern som leder henne till sin blivande man.

Jag tyckte om En äkta man. Lehane är skicklig på att hålla spänningen uppe och genom en hel del överraskningar ser han till att det aldrig blir tråkigt. Egentligen är det här en ganska stillsam historia, men drivet finns där och jag vill hela tiden läsa vidare. Kanske främst för att jag tycker så mycket om Rachel.

Vargarnas historia

Emily Fridlunds debut Vargarnas historia har tagit litteraturvärlden med storm och jag förstår det verkligen. Berättelsen om 15-åriga Linda som bor i en avskild, primitiv stuga med sina ganska udda föräldrar berör mig mycket. De lever ett liv föräldrarna valt, men det känns som att Linda gärna skulle leva någon annanstans.

Lindas sökande efter ett sammanhang och att höra till går som en röd tråd genom boken och när hon får kontakt med Patra och börjar sitta barnvakt åt hennes son Paul hittar hon en plats att vila på. Patra är också en udda figur, som tar Linda till sitt hjärta och dessutom verkar lita väldigt mycket henne då hon får ta hand om Paul ensam väldigt ofta. Någonstans märker Linda att allt inte är så bra i familjen och Patra längtar hela tiden efter att hennes man, Pauls pappa ska komma till dem för att stanna.

Skolan är en annan plats som Linda tillbringar mycket tid på. Bilden av den gör mig som lärare ganska upprörd. Absolut ingen verkar bry sig och den lärare som gör det visar sig vara en ganska obehaglig person, eller så är det bara Linda som vill få oss att tro det.

Och titeln då? Linda gillar vargar och håller bland annat ett tävlingstal kring just vargar. I övrigt finns det säkert någon symbolisk mening med titeln som tyvärr undgått mig. Möjligen kan det handla om att karaktärerna liksom vargar befinner sig en bit från civilisationen och dessutom inte ses på med blida ögon av andra.

Vargarnas tid är en berättelse i flera lager. Det går att läsa den som en historia om en flickas vuxenblivande, men också som en spänningshistoria. Någon hemskt har nämligen hänt, det vet vi från början, men det tar lång tid innan vi får veta vad.

Idag diskuterade vi Vargarnas tid i Varberg och det är jag glad över. Det finns nämligen en hel del trådar att dra i och faktiskt också några saker som jag inte riktigt förstod. Slutet är till exempel lite tvetydigt, vilket gör att det kommer att bli ett spännande samtal.

 

 

 

Saker som vi döljer

Laurie Frankels bok Saker som vi döljer handlar om Rosie och Penn, lyckligt gifta föräldrar till fem pojkar. Fem pojkar måste betyda en besvikelse tycker vissa, för visst vill alla mammor ha minst en dotter?! En son är självklart alltid fint, men en dotter är något speciellt. Och jo, eftersom Rosie saknar sin syster Poppy, som dog allt för tidigt, och har drömt om att få döp en dotter efter henne, finns kanske någon form av saknad, men stor är den definitivt inte.

Nu blir det ändå så att Rosie får en dotter som heter Poppy. Yngste sonen Claude är nämligen helt på det klara med att han fått fel kropp och att hans riktiga jag är att vara flicka. Föräldrarna stöttar honom självklart och låter sin femåriga son få vara precis den hon är. Drömmen är att Poppys liv ska bli så okomplicerat som det bara går och för att ingen ska minnas Claude bestämmer sig familjen för att flytta till Seattle. Rosie får utan problem ett nytt läkarjobb på en mindre mottagning och Penn kan skriva på sin bok var som helst. Alla barn utom ett tycker att flytten är fantastisk och de gör den för Poppy. Nu blir hon inte längre en pojke som älskar att vara prinsessa, utan hon blir en flicka som är prinsessa på riktigt.

Saker som vi döljer handlar om att göra allt för sina barn, men också om att i ivern att skydda sina barn faktiskt komplicera livet onödigt mycket. Från att ha varit en familj med en son som blivit en dotter är de nu en familj med en hemlighet. En familj som skyddar den de älskar, men som också gör sitt liv onödigt komplicerat. Mest av allt är ändå Saker som vi döljer en bok om kärlek.

Laurie Frankel har själv ett barn som liksom Poppy fötts i fel kropp. Det betyder inte att Saker som vi döljer är helt självbiografisk, vilket hon påpekar i efterordet till boken, men att hon vet vad hon talar om. Det är en ärlig bok som på ett rättfram sätt beskriver det enkla och det svåra med att vilja skapa ett så bra liv som möjligt för ett barn som andra kanske har svårt att acceptera. Samtidigt handlar det också om att inte våga lita på omgivningen, utan istället vilja dölja det som kanske egentligen inte är så svårt att tala om som det verkar vara. Eller så är det precis så svårt som det blir för Rosie och Penn. Jag inser att jag är naiv och vill tro att alla kan accepteras precis som de är, men jag förstår också att så inte är fallet.

Saker som vi döljer är en välskriven och relevant bok, som ibland balanserar på gränsen för att bli för smörig, men som alltid håller sig på rätt sida för att istället förbli ärlig och fylld av kärlek och värme.

Moonrise — en helt fantastisk bok

Jag upptäckte Sarah Crossan av en slump när hennes Vi är en dök upp som e-bok när jag behövde något nytt att läsa. Jag var inte alls beredd på hur mycket jag skulle beröras av boken om de sammanvuxna tvillingarna Tippy och Grace. När jag nu började läsa Moonrise av samma författare borde jag varit förberedd, men det var jag inte. Moonrise är som ett brutalt knytnävsslag i magen och den komplexitet Crossan skapar med få ord är otroligt imponerande. Crossan skriver nämligen prosalyrik och hennes böcker består av en rad dikter som tillsammans bildar en helhet. Vissa är så korta som en rad eller två, andra längre och mer berättande.

Moonrise handlar om en splittrad familj. En familj där pappan dog av en drogrelaterad hjärtinfarkt och där mamman var mer intresserad av alkohol och andra män än att ta hand om sina barn. Huvudpersonen Joe var sju ringde den gröna telefonen i hallen, den som nästan aldrig ringde. Han svarade och den som ringde var Ed, hans storebror som just fyllt 18. Jag har gjort något dumt, sa han.

Och Ed försvinner. Kvar finns systern Angela, en mamma som kommer och går och aunt Karen, som troligen är moster, men det framgår inte. Det vi vet är att hon försöker göra det sitt bästa, men ändå ser Joe henne som någon som bryr sig alldeles för lite. Vi förstår mer och mer att Ed var hans trygghet. Hans pappa och hans mamma.

När vi träffar Joe i nutid är han sjutton år. Ed har flyttats till en anstalt i en håla någonstans i Texas. Hans datum för avrättning är satt i augusti. Nu är det juni och Joe reser dit för att vara ett stöd för den bror han inte träffat på tio år. Aunt Karen är inte nöjd med hans beslut.

 

Aunt Karen told me not to come here.
She said Ed didn’t deserve an entourage
after the pain he’s caused our family.

Even after ten long years
she blames him for everything.
She points to Ed and says,
“see what he did to us.”

And maybe she´s right.
Everything turned to shit
when Ed got put away;
nothing worked anymore.

 

Ed står anklagad för att ha skjutit ihjäl en polisman och mina tankar går till Jessica Schiefauers När hundarna kommer när Joe berättar hur det ser ut i tidningarna. En bild på Ed från när han fängslades, där han ser hemsk och elak ut och vid sidan om honom en bild av en leende polis med en perfekt familj. Det är tydligt vem som är ond, men vad som egentligen hände vet vi inte. En enda fråga ringer i Joes huvud, “gjorde du det?”. Den korta dikten “Innocent” säger mycket med få ord.

 

Is Ed innocent?
I mean
I’ve never actually asked him outright.

 

Det gör fysiskt ont att läsa Moonrise. Jag blir arg på så mycket. På barn som lider, på ett korrupt rättssystem, på tanken att rättvisa skipas när en person dödas. Samtidigt är det här inte någon nattsvart bok. Det finns inte mycket hopp, men hoppet är helt klart det sista som lämnar människan. Jag hoppas verkligen att B Wahlström ger ut även den här boken på svenska, då det är en bok som jag hoppas att många kommer att läsa. Berättelsen om familjen Moon kommer inte att lämna mig på länge, länge.

 

Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt

Eleanor Oliphant är en ensam människa. Hon lever ett inrutat liv, jobbar på samma ställe som hon gjort i många år, går sedan hem och stänger världen ute. Hon klarar sig själv och behöver ingen annan. Varje vecka ringer hon sin mamma som vi förstår har gjort något hemskt. En mamma som försöker begränsa Eleanor och som faktiskt är riktigt elak.

Så träffar hon Raymond som arbetar på it-avdelningen. Tillsammans hjälper de en äldre man till sjukhuset och utan att Eleanor riktigt förstår vad som händer har dessa två män och deras närstående tvingat sig in i hennes liv. För så känns det till en början. Hur ska hon nu kunna dränka helgerna i vin och vodka och hur ska det gå om hon tvingas äta annat än sin vanliga lunch och sin helgpizza? Rutinerna som har blivit livsnödvändiga hotas och det känns obehagligt.

Självklart börjar Raymond och Eleanor att umgås och självklart bjuder den äldre mannen Sammy in henne i sin familj. Det som på pappret låter som en förutsägbar och söt kärlekshistoria blir något mer. Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt är Gail Honeymans debut och hon kan konsten att hålla det sentimentala på ett rimligt avstånd. Det här är en välskriven och trevlig bok, med mer svärta än rosenrött skimmer. Den passade mig alldeles utmärkt.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: