USA

Billy Lynn’s Long Halftime Walk

Fear is the mother of all emotion. Before love, hate, spite, grief, rage, and all the rest, there was fear, and fear gave birth to them all, and as every combat soldier knows there are as many incarnations and species of fear as the Eskimo language has words for snow. Spend any amount of time in the realms of deadly force and you will witness certain of its fraught and terrible forms.

 

Billy Lynn och de andra soldaterna i kompaniet Bravo är hjältar. De har krigat i Irak och nu i halvtid åker de på turné i hemlandet för att hyllas som hjältar hyllas bör. Bravo har krigat i Irak i månader, men det är några minuter, filmade och upplagda på YouTube som gjort dem kända. Filmen har nått Bush Administrationen och det är därför en segerturné har ordnats. Det är mötena med de rika och mäktiga som gör mig mest illamående under läsningen. De som aldrig behöver kriga och som visserligen hyllar de unga män som gör det, men som befinner sig på bekvämt avstånd. De som tar de politiska besluten, men inte behöver offra sina liv för att genomföra dem. Vi läsare får inte följa med till Irak, utan nöja oss med att följa Bravo i USA, men kriget är ändå smärtsamt påtagligt.Under några korta och intensiva dagar får vi lära känna Billy Lynn och det är en känslosam resa för både honom och mig.

Billy är nitton år och han är i Irak som straff för något han gjort. Det tar ett tag innan i får veta, så jag vill inte spoila  det här, men klart är att han vinner mina sympatier. Det är självklart Ben Fountains syfte och trots att Billy Lynn absolut inte är ett offer, så märks det mer och mer att han är ett offer för USA:s sätt att delta i världspolitiken. Det blir smärtsamt tydligt att alla inte behöver kriga och att de som gör det ibland känner samma känsla av kaos som soldaterna i Vietnam många år tidigare. De vet inte egentligen varför de är där och funderar över om de verkligen gör nytta.

Jag har vikt så många hundöron i Billy Lynn´s Long Halftime Walk och många av dem handlar just om konstrasten mellan den rädsla Billy känner och den patriotism som de rika och mäktiga menar att de känner, trots att de aldrig skulle offra sina liv för sitt land. Det är en lågmäld kritik många gånger och Fountain låter den girige filmproducenten personifiera. Det blir så smärtsamt tydligt att den som inte befunnit sig mitt i striderna, aldrig kan förstå hur kriget påverkar de som inte bara ser allt på avstånd.

Ben Fountain har skrivit en historia som är kritisk till kriget, men som inte nedvärderar de som faktiskt befunnit sig i Irak och både där och under hyllningsturnén framstår som pjäser i ett politiskt spel, där de avhumaniseras. Vem vill egentligen tänka på att det är människor som dör i krig? Människor som har en familj, som älskar och som finner lika delar stolthet och frustration i sin roll som soldat. Billy blir en människa, inte bara för att han är en ung man som funderar mycket, utan kanske mest i relationen till sin familj som han hinner besöka kort. Speciellt relationen till systern är gripande. Och så kärleken som dyker upp under en fotbollsmatch, den är plötslig, intensiv och vacker.

Billy Lynn´s Halftime Walk är ingen lättsmält historia, men en viktig bok. Den har tagit tid att läsa och det gör kanske att den inte når så många läsare som jag skulle önska. Något svenskt förlag borde dock låta översätta boken om Billy Lynn, för det är en riktigt spännande bok. Klart är i alla fall att boken ska bli film under 2016, med den ännu okände Joe Alwyn i huvudrollen. En film av Ang Lee om soldater som varit med i en film,  som en filmproducent vill göra en riktig film av. Men inte med soldaterna i fråga, för de ska tillbaka till Irak för fler månader i helvetet. Kanske är det vetskapen om just det som gör boken än mer hjärtskärande.

________________________________________________ 

Inlägget har tidigare publicerats på Kulturkollo.

Filmen är förresten färdig nu. Läs mer om den här.

Idag är allt

Idag är allt av Nicola Yoon tillhör en av de få böcker som jag tycker har fått en bättre titel på svenska. Originaltiteln The Sun is also a star är fin och den får sin förklaring, men mer än något annat handlar boken om en dag som betyder allt och som på många sätt är allt.

Natasha föddes i Jamaica, men de senaste åren har hon bott i USA med sin familj. Hennes lillebror är född i landet och själv känner hon sig amerikansk. Det är bara det att hon egentligen inte har rätt att leva i USA. Hon och hennes familj har inte uppehållstillstånd, utan vistas illegalt i landet, något som hennes pappa råkat avslöja i fyllan och villan. Nu ska de tillbaka till ett land som Natasha knappt minns, men hon har bestämt sig för att göra allt för att förhindra utvisningen. Mitt i en vardag där utvisningar är en realitet berör Natashas öde mig väldigt mycket. Hon kliver rakt in i mitt hjärta och jag önskar så att jag kunde hjälpa henne. Det kan jag inte, men jag kan lyssna till hennes historia om en dag som visar sig bli en av de mest betydelsefulla i hennes liv.

Dagen är viktig även för Daniel. Han är på väg till en collageintervju och är fast besluten att ta över rollen som den lyckade sonen från hans numera revolterande storebror. Daniels föräldrar är från Sydkorea och det har präglat hans uppfostran och inte minst hans syn på vad ett bra och lyckat liv är. Hans föräldrar ställer höga krav på honom och även om USA för många är drömmarnas land har han insett att de drömmar hans ska uppfylla är hans föräldrars mer än hans egna.

Natasha och Daniel möts av en slump och trots att de båda egentligen har väldigt viktiga saker att uträtta kan de inte riktigt släppa varandra. De skapar tid att umgås under den hektiska dagen och det gör det till en ännu mer speciell dag än de kunnat föreställa sig. Förutom att berätta om vad som händer dem under dagen låter Yoon oss ta del av korta sidohistorier som snyggt vävs ihop med händelserna under dagen. Det gör att vi får lära känna Natasha och Daniel bättre, men också att vi får en viss förståelse för människor i deras närhet som tycks agera på ett mycket märkligt sätt. Jag imponeras av hur Yoon skapar en helhet av de korta kapitel som boken består av och det driv som berättelsen har.

Idag är allt är en berättelse om en dag när två personer möts, men det är också en berättelse om identitet och rotlöshet, om krav och möjligheter och inte minst om familjens betydelse för hur ens eget liv blir. Debuten Ingenting och allting var bra och välskriven, men Idag är allt är relevant på ett helt annat sätt. Nicola Yoon har skrivit en angelägen bok med karaktärer som är komplexa och lätta att engagera sig i. Det här är en av de bästa ungdomsböckerna jag läst på ett bra tag.

 

En äkta man är ett trevligt återseendel

Jag älskade Dennis Lehanes Patient 67och tyckte mycket om såväl Rött regnsom Svart nåd, sedan började jag läsa Gone, baby gone som småbarnsmamma och slutade tvärt. Sedan dess har jag faktiskt helt tappat bort en författare som jag egentligen gillar. När nu nya boken En äkta man dök upp kändes det som ett bra tillfälle att återse Lehane.

Berättelsen om Rachel inleds med att hon skjuter ihjäl sin man. Som dotter till en relationsexpert borde hon hittat en annan lösning, men å andra sidan gifte sig hennes mamma aldrig, så hon kanske inte var den expert hon utgav sig för att vara.

Efter mordet låter Lehane oss åka tillbaka i tiden till huvudpersonens barndom. Rachel växte upp med sin mamma och fick aldrig veta vem som var hennes pappa. Det enda hon vet är att han hette James och arbetade på något av de fem universiteten i närheten och hans identitet är ett mysterium som får en hel del utrymme i berättelsen om Rachel, då rotlösheten har format henne. Det är också jakten på fadern som leder henne till sin blivande man.

Jag tyckte om En äkta man. Lehane är skicklig på att hålla spänningen uppe och genom en hel del överraskningar ser han till att det aldrig blir tråkigt. Egentligen är det här en ganska stillsam historia, men drivet finns där och jag vill hela tiden läsa vidare. Kanske främst för att jag tycker så mycket om Rachel.

Vargarnas historia

Emily Fridlunds debut Vargarnas historia har tagit litteraturvärlden med storm och jag förstår det verkligen. Berättelsen om 15-åriga Linda som bor i en avskild, primitiv stuga med sina ganska udda föräldrar berör mig mycket. De lever ett liv föräldrarna valt, men det känns som att Linda gärna skulle leva någon annanstans.

Lindas sökande efter ett sammanhang och att höra till går som en röd tråd genom boken och när hon får kontakt med Patra och börjar sitta barnvakt åt hennes son Paul hittar hon en plats att vila på. Patra är också en udda figur, som tar Linda till sitt hjärta och dessutom verkar lita väldigt mycket henne då hon får ta hand om Paul ensam väldigt ofta. Någonstans märker Linda att allt inte är så bra i familjen och Patra längtar hela tiden efter att hennes man, Pauls pappa ska komma till dem för att stanna.

Skolan är en annan plats som Linda tillbringar mycket tid på. Bilden av den gör mig som lärare ganska upprörd. Absolut ingen verkar bry sig och den lärare som gör det visar sig vara en ganska obehaglig person, eller så är det bara Linda som vill få oss att tro det.

Och titeln då? Linda gillar vargar och håller bland annat ett tävlingstal kring just vargar. I övrigt finns det säkert någon symbolisk mening med titeln som tyvärr undgått mig. Möjligen kan det handla om att karaktärerna liksom vargar befinner sig en bit från civilisationen och dessutom inte ses på med blida ögon av andra.

Vargarnas tid är en berättelse i flera lager. Det går att läsa den som en historia om en flickas vuxenblivande, men också som en spänningshistoria. Någon hemskt har nämligen hänt, det vet vi från början, men det tar lång tid innan vi får veta vad.

Idag diskuterade vi Vargarnas tid i Varberg och det är jag glad över. Det finns nämligen en hel del trådar att dra i och faktiskt också några saker som jag inte riktigt förstod. Slutet är till exempel lite tvetydigt, vilket gör att det kommer att bli ett spännande samtal.

 

 

 

Saker som vi döljer

Laurie Frankels bok Saker som vi döljer handlar om Rosie och Penn, lyckligt gifta föräldrar till fem pojkar. Fem pojkar måste betyda en besvikelse tycker vissa, för visst vill alla mammor ha minst en dotter?! En son är självklart alltid fint, men en dotter är något speciellt. Och jo, eftersom Rosie saknar sin syster Poppy, som dog allt för tidigt, och har drömt om att få döp en dotter efter henne, finns kanske någon form av saknad, men stor är den definitivt inte.

Nu blir det ändå så att Rosie får en dotter som heter Poppy. Yngste sonen Claude är nämligen helt på det klara med att han fått fel kropp och att hans riktiga jag är att vara flicka. Föräldrarna stöttar honom självklart och låter sin femåriga son få vara precis den hon är. Drömmen är att Poppys liv ska bli så okomplicerat som det bara går och för att ingen ska minnas Claude bestämmer sig familjen för att flytta till Seattle. Rosie får utan problem ett nytt läkarjobb på en mindre mottagning och Penn kan skriva på sin bok var som helst. Alla barn utom ett tycker att flytten är fantastisk och de gör den för Poppy. Nu blir hon inte längre en pojke som älskar att vara prinsessa, utan hon blir en flicka som är prinsessa på riktigt.

Saker som vi döljer handlar om att göra allt för sina barn, men också om att i ivern att skydda sina barn faktiskt komplicera livet onödigt mycket. Från att ha varit en familj med en son som blivit en dotter är de nu en familj med en hemlighet. En familj som skyddar den de älskar, men som också gör sitt liv onödigt komplicerat. Mest av allt är ändå Saker som vi döljer en bok om kärlek.

Laurie Frankel har själv ett barn som liksom Poppy fötts i fel kropp. Det betyder inte att Saker som vi döljer är helt självbiografisk, vilket hon påpekar i efterordet till boken, men att hon vet vad hon talar om. Det är en ärlig bok som på ett rättfram sätt beskriver det enkla och det svåra med att vilja skapa ett så bra liv som möjligt för ett barn som andra kanske har svårt att acceptera. Samtidigt handlar det också om att inte våga lita på omgivningen, utan istället vilja dölja det som kanske egentligen inte är så svårt att tala om som det verkar vara. Eller så är det precis så svårt som det blir för Rosie och Penn. Jag inser att jag är naiv och vill tro att alla kan accepteras precis som de är, men jag förstår också att så inte är fallet.

Saker som vi döljer är en välskriven och relevant bok, som ibland balanserar på gränsen för att bli för smörig, men som alltid håller sig på rätt sida för att istället förbli ärlig och fylld av kärlek och värme.

Moonrise — en helt fantastisk bok

Jag upptäckte Sarah Crossan av en slump när hennes Vi är en dök upp som e-bok när jag behövde något nytt att läsa. Jag var inte alls beredd på hur mycket jag skulle beröras av boken om de sammanvuxna tvillingarna Tippy och Grace. När jag nu började läsa Moonrise av samma författare borde jag varit förberedd, men det var jag inte. Moonrise är som ett brutalt knytnävsslag i magen och den komplexitet Crossan skapar med få ord är otroligt imponerande. Crossan skriver nämligen prosalyrik och hennes böcker består av en rad dikter som tillsammans bildar en helhet. Vissa är så korta som en rad eller två, andra längre och mer berättande.

Moonrise handlar om en splittrad familj. En familj där pappan dog av en drogrelaterad hjärtinfarkt och där mamman var mer intresserad av alkohol och andra män än att ta hand om sina barn. Huvudpersonen Joe var sju ringde den gröna telefonen i hallen, den som nästan aldrig ringde. Han svarade och den som ringde var Ed, hans storebror som just fyllt 18. Jag har gjort något dumt, sa han.

Och Ed försvinner. Kvar finns systern Angela, en mamma som kommer och går och aunt Karen, som troligen är moster, men det framgår inte. Det vi vet är att hon försöker göra det sitt bästa, men ändå ser Joe henne som någon som bryr sig alldeles för lite. Vi förstår mer och mer att Ed var hans trygghet. Hans pappa och hans mamma.

När vi träffar Joe i nutid är han sjutton år. Ed har flyttats till en anstalt i en håla någonstans i Texas. Hans datum för avrättning är satt i augusti. Nu är det juni och Joe reser dit för att vara ett stöd för den bror han inte träffat på tio år. Aunt Karen är inte nöjd med hans beslut.

 

Aunt Karen told me not to come here.
She said Ed didn’t deserve an entourage
after the pain he’s caused our family.

Even after ten long years
she blames him for everything.
She points to Ed and says,
“see what he did to us.”

And maybe she´s right.
Everything turned to shit
when Ed got put away;
nothing worked anymore.

 

Ed står anklagad för att ha skjutit ihjäl en polisman och mina tankar går till Jessica Schiefauers När hundarna kommer när Joe berättar hur det ser ut i tidningarna. En bild på Ed från när han fängslades, där han ser hemsk och elak ut och vid sidan om honom en bild av en leende polis med en perfekt familj. Det är tydligt vem som är ond, men vad som egentligen hände vet vi inte. En enda fråga ringer i Joes huvud, “gjorde du det?”. Den korta dikten “Innocent” säger mycket med få ord.

 

Is Ed innocent?
I mean
I’ve never actually asked him outright.

 

Det gör fysiskt ont att läsa Moonrise. Jag blir arg på så mycket. På barn som lider, på ett korrupt rättssystem, på tanken att rättvisa skipas när en person dödas. Samtidigt är det här inte någon nattsvart bok. Det finns inte mycket hopp, men hoppet är helt klart det sista som lämnar människan. Jag hoppas verkligen att B Wahlström ger ut även den här boken på svenska, då det är en bok som jag hoppas att många kommer att läsa. Berättelsen om familjen Moon kommer inte att lämna mig på länge, länge.

 

Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt

Eleanor Oliphant är en ensam människa. Hon lever ett inrutat liv, jobbar på samma ställe som hon gjort i många år, går sedan hem och stänger världen ute. Hon klarar sig själv och behöver ingen annan. Varje vecka ringer hon sin mamma som vi förstår har gjort något hemskt. En mamma som försöker begränsa Eleanor och som faktiskt är riktigt elak.

Så träffar hon Raymond som arbetar på it-avdelningen. Tillsammans hjälper de en äldre man till sjukhuset och utan att Eleanor riktigt förstår vad som händer har dessa två män och deras närstående tvingat sig in i hennes liv. För så känns det till en början. Hur ska hon nu kunna dränka helgerna i vin och vodka och hur ska det gå om hon tvingas äta annat än sin vanliga lunch och sin helgpizza? Rutinerna som har blivit livsnödvändiga hotas och det känns obehagligt.

Självklart börjar Raymond och Eleanor att umgås och självklart bjuder den äldre mannen Sammy in henne i sin familj. Det som på pappret låter som en förutsägbar och söt kärlekshistoria blir något mer. Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt är Gail Honeymans debut och hon kan konsten att hålla det sentimentala på ett rimligt avstånd. Det här är en välskriven och trevlig bok, med mer svärta än rosenrött skimmer. Den passade mig alldeles utmärkt.

Once and for all

I Once and for all, Sarah Dessens senaste bok, finns det fiktiva samhället Colby med på ett hörn, men handlingen utspelar sig i huvudsak på en annan plats. Vi får lära känna Louna som jobbar extra i sin mammas eventföretag som specialiserat sig på att arrangera bröllop. Hon är ortens bästa wedding planner och alla vill ha ett “Natalie-Barrett-bröllop”.

Det är på ett av dessa bröllop som Louna träffar Ethan, sitt liv kärlek och bokens koppling till Colby. Vi vet redan tidigt att något har hänt, men inte riktigt vad. Klart är att Louna helt tappat hoppet om kärleken och när Ambrose (guds gåva till mänskligheten enligt sig själv) försöker dansa med henne på ett bröllop hon jobbar på, fräser hon att personalen aldrig får umgås med gästerna.

Umgås behöver de göra trots allt, då ett villkor för att firman ska ordna hans syster bröllop är att han jobbar extra hos dem. Ett sätt att försöka uppfostra slarvern, något som länge verkar omöjligt. Ambrose är en glidare helt klart, men självklart har han andra sidor också. Det är också han som slår vad med Louna om att hon ska börja dejta igen och han lovar i utbyte att bara dejta en tjej under flera veckor.

Jag brukar sluka Sarah Dessens böcker, men när jag läste Once and for all gick det faktiskt lite trögt. Kanske för att det jag vill ha när jag läser Dessen är något annat än det jag fick. När jag väl bestämde mig för att läsa koncentrerat blev det faktiskt riktigt bra. Kanske lite för mycket svärta och lite för lite sommar, men läsvärt trots allt. Annars är det ju just Dessens förmåga att skriva härliga sommarskildringar om personer som inte är helt okomplicerade som jag älskar och jag vill inte att hon tar bort den soliga delen helt. Bäst i boken är Lounas extrapappa William, som också är mamma Natalies partner. Han hade gärna fått ta ännu mer plats.

 

Petina Gappah och Jason Diakité


Ett av de samtal jag sett fram mest emot på Stockholm Literature är det mellan Petina Gappah och Jason Diakité modererat av fantastiska Yukiko Duke. Gappahs Memorys bok är fantastisk på så många sätt, med den dubbla betydelsen av Memory som ett namn och som minnen som försvinner i den svenska titeln, men som ändå genomsyrar boken.

Memory lider av albinism, vilket betyder att hon ser vit ut, men inte får de privilegier som vitt skinn ofta ger. Istället kallas hon “fake white” som är betydelsen av ordet som används för dem i Zimbabwe.

Förlaget kallar Diakités bok En droppe midnatt beskrivs av förlaget som en familjebiografi. Själv skulle han inte kalla det så, utan ser den som en nödvändighet i den kris han befann sig i. Det var inte bara att han skulle fylla 40, han var också på väg att skilja sig och hans syskonbarn drabbades av en kronisk sjukdom. Han kunde inte sjunga sig ur den krisen, musiken räckte inte till. Istället började han samla historier från sin pappa om sina farföräldrar och började skriva en bok. När hans pappa insåg det reagerade han inte direkt positivt och ifrågasatte om någon skulle vara intresserade av att läsa om fattiga svarta i södern, men nu finns boken och visst är det viktigt att även tillsynes obetydliga liv är viktiga att berätta om.

Gappah frågar om hur det känns för hans släktingar att nu finnas med i en bok och Diakité menar att även om drivkraften inte var annat än kärlek, så går vissa saker tolkas som kritik, vilket hans pappa också gjorde. Att skriva boken gjorde att han kom närmare sina föräldrar, men det förändrade också hans pappas syn på sin son. På många sätt har sonen svikit sin pappas förtroende genom att berätta personliga och privata saker för andra. När boken var färdig och de läste dem blev förhållandet bättre, men skapade också ett dåligt samvete hos föräldrarna. Pappan hanterade texten akademiskt och skrev flera sidor med kommentarer.

Fattigdom påverkar människor och Diakité själva har aldrig behövt uppleva den eftersom hans far flytt den. Däremot märkte Diakité när han besökte den plats där farföräldrarnas hus finns att fattigdomen finns kvar för de som inte flytt den.

Gappah talar om Memorys syn på fattigdom och att den inte märktes förrän hon insåg att det finns andra liv utan fattigdom. För den som flyr fattigdom finns ett annat liv, men den påverkar hela livet. Den som varit fattig är alltid rädd att bli det igen.

Memorys bok är inte självbiografisk, men det finns lite av Gappah i henne. Båda älskar böcker och historia. Memory passar inte in, inte bara för att hon har vitt skinn, men också för att hon adopteras av en vit man. Lloyd är också annorlunda och Gappahs mål var att göra honom till en svart man med vit hud. Han har på ett sätt svikit sitt folk genom att försöka vara svart, trots att han inte är det.

Hudfärg är betydelsefull i båda författarens böcker. Memory är vit och sticker därför ut. Gappah berättar om hur det kändes att vara en av få färgade på sin skola. Att alltid sticks ut. Diakité kände detsamma och trodde (kanske till och med hoppades) länge att hans vita fläckar på händerna var början till en förändring från svart till vit. Han skulle kunna bli någon annan, med ett lättare liv. Det i kombination med det dåliga samvetet för att ha ett bättre, mer priviligierat liv än sin pappa.

Även Diakité talar liksom Johannes Anyuru igår om att nära sin roll som underdog, trots att hans liv förändrats. Hudfärg är inte det enda som spelar någon roll för status i livet. Man kan vara priviligierad och underdog samtidigt.

Minnets oberäkneliga funktion är också ett tema som återkommit i flera samtal den här helgen.  Två personer som upplever samma saker kommer att få olika minnen. Diakité har skrivit om sina egna minner, men också sin pappas. Vissa saker behövde han dubbelkolla med andra, då andra kanske kunde komplettera eller korrigera minnena.

Memory är en berättare som inte är helt ärlig. Hennes minnen förändras för att hon vill skydda andra. Hon vet inte allt och kan därför inte berätta sanningen. Som att hon berättar att hennes föräldrar sålde henne som nioåring, något som inte ör helt sant, men inte heller helt fel. Boken handlar om att sortera och förstå sina minnen. Genom att skriva ner vissa minnen dyker andra upp. På samma sätt blev det för Diakité när han skrev om jobbiga saker som hände honom under skoltiden. Han insåg att det han skrev ner skulle bli hans nya minnen, den definitiva sanningen som dessutom skulle delas med andra. Det är därför jag aldrig kommer att skriva någon självbiografi, säger Gappah.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: