Sverige

Någonstans brister himlen

Vår förra bokbubblarbok var Någonstans brister himlen av Erika Olofsson Liljedahl. Mitt förslag och därför en bok jag såg fram emot att läsa, dessutom en bok som hyllats av väldigt många, däribland min kulturkollokollega Ulrica. För vår bokcirkel blev det dock ett kollektivt jaha och vi hade inte jättemycket att prata om. Däremot sa jag redan då att det här trots allt skulle kunna vara en bok som stannade kvar och det verkar det vara.

Det är egentligen mycket som är fint med Någonstans brister himlen, speciellt beskrivningarna av livet i 20-talets Bohuslän som inleder berättelsen. Vi får träffa Elis, som är 13 år och redan viktig som familjeförsörjare. Han bor med sin far, mor och syster och fattigdomen är stor. När systern Signe försvinner och visar sig ha tagit sig till Höganäs för att rota i en familjhemlighet försvinner också en stor del av Elis trygghet. Han bestämmer sig för att ta sig till Signe och övertyga henne om att följa med hem.

Det finns många scener att fastna för, som den då Elis blir av med sina träskor och tvingas resa vidare barfota och den när han får ett nytt par av en ovanligt trevlig man. Som helhet tycker jag dock att berättelsen är för stillsam och för distanserad. Jag har svårt att engagera mig riktigt i karaktärerna. Någonstans brister himlen är utan tvekan en välskriven debut, men den är nästan för välputsad. Många berömmer det som händer i tystnaden, men för mig räcker det inte riktigt. Jag önskar mig mer känslor helt enkelt.

 

När det förflutna hinner ikapp

Gänget är Katarina Wennstams senaste bok om Shirin Sundin, som efter sin skilsmässa nu heter Shirin Nouri. Som vanligt när det gäller Wennstams deckare är ämnet relevant och aktuellt med fokus på kvinnors utsatthet. En ung flicka dricker väldigt för mycket under en utomhusfest och några tonårskillar turas om att våldta henne. Många år senare träffar vi dem igen. Gänget består numera av en grupp män som träffas ibland för att spela innebandy. De är välanpassade, vanliga män, vad det nu är, men de är färre än de var från början. En av dem har begått självmord och när en av de andra i gänget mördas blir de andra minst sagt skraja. Shirin dras in i fallet rent personligt, då den mördade mannens fru är hennes barndomsvän. Även Charlotta Lugn får vara med på ett hörn igen efter sin sjukskrivning och jag hoppas att hon snart kommer på fötter igen.

Gänget är kanske inte Wennstams bästa bok, men hennes lägsta nivå är så hög att den ändå är väldigt läsvärd. Trots att historien till viss del känns igen lyckas hon undvika de vanligaste fällorna och faktiskt överraska mig. Att bära på hemligheter kan tära på en människa och flera i gänget påverkas väldigt av händelsen i tonåren, men jag kommer inte riktigt så nära dem som jag brukar göra i Wennstams böcker. Å andra sidan är det kanske höga krav att alla karaktärer i en deckare ska fastna i en och flera av dem gör det faktiskt.

Det bästa med välskrivna deckarserier är dock att få återse huvudpersonerna och även om privatlivet inte står i fokus så mycket denna gång är det som alltid roligt att återse Shirin och Charlotta. Jag hoppas på en ny bok om dem riktigt snart.

Husdjuret — en välskriven kriminalroman

Camilla Grebe har fått stor uppmärksamhet för sin senaste bok Husdjuret, som bland annat utsetts till Årets bästa svenska kriminalroman 2017 av Svenska deckarakademin. Boken är den andra i serien Flickorna och mörkret, men även om några personer från den första boken Älskaren från huvudkontoret finns med även här skulle jag säga att den faktiskt fungerar att läsa fristående.

Den här gången lämnar Grebe Stockholm och tar oss med till Ormberg där polisen Malin, som till vardags arbetar i Katrineholm, är med och utreder ett fall i sin gamla hemort. Hennes mamma och några andra släktingar bor kvar, vilket gör hela situationen lite märklig. Hon är både sitt gamla och nya jag samtidigt och det är svårt. Fallet som utreds har dessutom kopplingar till ett gammalt brott som är knutet till den gamla flyktingförläggningen som nu öppnat igen. Då hittades kraniet av en död flicka av några ungdomar, varav Malin var en, nu hittas en mördad kvinna på samma plats.

Även Hanne och Peter, som var centrala i förra boken, finns med på ett hörn i utredningen. Hannes hälsa har blivit sämre och någonting hände henne och Peter då de följer upp en ledtråd. Peter försvinner och Hanne hittas irrande runt i skogen. Någon ser en ung kvinna i paljettklänning med henne, men trots att polisen söker hittar de henne inte.

Att den unga kvinnan förblir ett mysterium är inte så konstigt. Hon är nämligen en han. En ung kille som heter Jake och som ibland provar sin döda mammas kläder. Dels för att han saknar henne, men mest för att han tycker om att använda hennes kläder. Att erkänna detta för polisen skulle han dock aldrig göra. Inte heller berättar han för dem att han hittat Hannes anteckningsbok, där hon skrivit ner alla saker hon behöver minnas. När Jake läser boken får vi också veta mer om vad som hänt Hanne och Peter.

Husdjuret påminner en del om Lina Bengtsdotters debut Annabelle, där polisen Charlie, liksom Malin gör, återvänder till sin gamla hemort. Glesbygdens förfall och frustrationen hos de som blev kvar. Malin ser det på ett sätt som ett misslyckande att vara kvar, men samtidigt vill hon skydda sin hemby från andras kritik. Hon kan också förstå de upprörda känslor som väckts när Ormberg fått en stor grupp nya invånare i form av flyktingar. Händelserna placeras mitt i nuet i ett Sverige där det bubblar.

Flickorna och mörkret heter alltså serien och jag hoppas att Grebe fortsätter den med några böcker till. Gärna med Malin eller kanske någon av de andra poliserna som huvudpersoner. Jag gillar faktiskt hur hon i Husdjuret, likt Tana French, förändrar perspektivet. Oavsett så läser jag gärna mer av Camilla Grebe. Hon är skicklig både på att bygga upp stämningen och att sy ihop trådar.

 

Shirins första fall

Bonnier Bookery är Bonnierförlagens satsning på böcker skrivna direkt för den digitala marknaden. Ett gäng kända författare som Anna Jansson, Malin Persson Giolito och Johan Theorin kommer att ge ut kortromaner på förlaget och flera har redan släppts.

Katarina Wennstams bidrag är Shirins första fall, en kortroman som faktiskt redan publicerats i Damernas värld 2014. För mig var det dock en ny text och eftersom Shirin Sundin, numera Shirin Nouri, är en av mina favoritkaraktärer ville jag självklart veta mer om henne.

Shirins första fall var ett mord och nu, många år senare, står hon öga mot öga med mördaren. Vi får veta vad han gjorde och varför. Tyvärr är det här en väldigt kort kortroman och även om den är bra hade jag önskat mig mer. Fallet är nämligen tillräckligt intressant för att vara värd en längre text.

Trots att det korta ibland blir för kort gillar jag konceptet med kortromaner och jag är sugen på att läsa flera böcker i utgivningen. Mest lockar kanske Malin Persson Giolitos nysläppta Processen, men även de två andra böckerna i trion om terror av Jonas Bonnier och Anna Jansson låter spännande.

Allt du önskar

Kristin Emilsson fortsätter sin berättelse om Amanda och Erik i tredje boken Allt du önskar och slutet gör att jag misstänker att det blir fler delar. När jag läste andra boken Äta kakan och ha den kvar tyckte jag att det hade räckt med en bok om Amanda och Erik, men jag måste säga att tredje boken slår den andra med hästlängder. Som vanligt händer det massor, på gränsen till för mycket, men även om Emilsson ofta lägger ut en galen mängd trådar lyckas hon också knyta ihop dem. I Allt du önskar finns dock material för långt mer än en bok, så det gäller att spänna fast säkerhetsbältet för att inte trilla av under läsningen då vi bjuds på extra allt.

Amanda och Erik är separerade och har varit så en tid. Amanda har gått vidare med livet och bor med nya pojkvännen Simon. Tillfälligt säger hon, men Simon vill mer och varför inte då allt flyter på fint. Visst känns det som att Amanda har ett perfekt liv på gång.

Det är dessutom Simon, eller hans förlag då, som gett ut hennes roman Dubbelliv. Även om Amanda använder pseudonymen Amber Johansson är Erik ständigt rädd för att det ska avslöjas att det är han som är mannen i boken. Det är som att romanen förföljer honom och han tar en del ogenomtänkta beslut på grund av dess existens.

Om Amanda spurtar vidare med sitt nya liv är Erik mer tveksam. Han har visserligen en ny lägenhet, men där står de få saker han tagit med sig från villan kvar i flyttkartonger. Det mesta finns i ett magasin i väntan på något slags nytt liv som är värt att leva. Visst tar han hem kvinna efter kvinna från krogen, men lycklig är han definitivt inte.

En av de många slumpmässiga vändpunkterna i boken är när Erik träffar Boel, ledare för den normkritiska teatergruppen Syster Yster. Ett möte som verkligen förändrar honom. Lyckan är fortfarande en bit bort, men livet börjar i alla fall tvekande om på nytt.

Allt du önskar är en underhållande och fartfylld historia. En lättläst och välskriven feel-goodroman som står sig väl i sin genre.

 

Livet går så fort. Och så långsamt.

Jag tyckte verkligen om Martina Haags förra bok Det är något som inte stämmer. En stark och brutalt ärlig bok, fint inläst av författaren själv. Ganska naturligt därför att jag lyssnade på nya boken Livet går så fort. Och så långsamt. när den kom ut. Tyvärr var det en helt annan upplevelse.

Haag skildrar en smärtsam tonårstid, där huvudpersonen Sonja kämpar för att höra till, men misslyckas med i princip allt. Hemma är det kaos, skolan går kasst och hon lyckas aldrig bli speciellt populär eller älskad. Hon skolkar, snattar, dricker för mycket och testar droger med rätt dåligt resultat. Visst är det ärligt och visst är det brutalt även den här gången och visst är det så att jag känner för Sonja. Det är bara det att det blir för mycket “gammal försöker vara coolt ungdomlig” och författarinläsningen av boken är hemsk. Haag läser definitivt med inlevelse, det ska jag inte ta ifrån henne, men det blir teatraliskt och pinsamt. Speciellt när hon låter de coola tjejerna prata bebisspråk. Det är mycket möjligt att de gjorde det, men det blir inte roligt eller fyndigt, utan bara löjligt.

Livet går så fort. Och så långsamt. var en besvikelse. Möjligen funkar den lite bättre som pappersbok, men som ljudbok var den verkligen ingen hit och jag fick tvinga mig att lyssna klart. Vissa saker är bra, som skildringen av det hemska och så vanliga hierarkiska systemet som råder i en klass och på en skola, men andra har skildrat det bättre. Det här var definitivt ingen bok för mig.

Älskaren från huvudkontoret

Husdjuret av Camilla Grebe blev utsedd till Årets bästa kriminalroman 2017 och eftersom jag har mycket svårt för att hoppa in i serier, även om de påstås vara fristående, bestämde jag mig för att läsa första delen Älskaren från huvudkontoret. Det är jag glad för. Egentligen borde jag inte vara överraskad över att jag uppskattade Grebes bok, då jag tyckt mycket om serien om Siri Bergman som hon skrivit tillsammans med sin syster Åsa Träff.

I Älskaren från huvudkontoret får vi träffa Emma som arbetar i en klädbutik. Hon har haft ett ganska tufft liv, men nu verkar det ha vänt. En ärvd lägenhet och pengar, men bäst av allt är att hon funnit kärleken. Förhållandet behöver dock hållas hemligt, eftersom mannen hon älskar är vd på det stora klädföretaget där hon arbetar. Nu ska de dock förlova sig och göra allt officiellt. Det är bara det att han inte dyker upp på sin egen förlovningsmiddag.

Vi får också lära känna den klassiskt buttre polisen Peter Lindgren. Fallet han får tilldelat sig är synnerligen brutalt. En kvinna hittas mördad och hennes huvud har huggits av. Ett tillvägagångssätt som påminner mycket om ett annat brutalt mord som skedde för tio år sedan. Ansvarig för fallet då var beteendevetaren Hanne Lagerlind och hon kallas in igen. Eftersom hon drabbats av en demenssjukdom tvekar hon först, men bestämmer sig sedan för att hålla sjukdomen hemlig och köra på.

Älskaren från huvudkontoret är välskriven och spännande. Enda invändningen jag har är egentligen att upplösningen blir lite plötslig, men jag är helt klart ännu mer sugen på att läsa Husdjuret nu än jag var tidigare.

Sista striden i Engelsfors enligt två O

Så fick jag då äntligen läst Nyckeln, sista delen i Engelsforstrilogin av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg. Varför? För att Lilla O läste hela trilogin nu i höst och det kändes trevligt med en samläsning.

För min del var det ett tag sedan jag läste Eldoch det var också bra att ha någon i närheten som kunde förklara när jag glömt. I Nyckeln förbereder de utvalda sig för den sista striden, eller de utvalda som är kvar. Så här tyckte vi om den avslutande delen av trilogin. Eftersom vi spoilar en hel del är texten vit, så markera den om du vill läsa.

Hälsningar två O

O: Vad tyckte du nu om Nyckeln? Jag gillade mycket av den, som att Gränslandet fanns, men anda delar kändes den lite lång och långsam. 

Lilla O: Jag tyckte att den var bra, men de andra två böckerna var nästan bättre, men jag gillade inte alls delarna i Gränslandet. Det blev tråkigt efter ett tag. Det var många delar som var bra och alla personerna blev både bra och dåliga. Men kanske var det lite mycket känslor och alla var så stressade.

O: Det är ju inte konstigt visserligen, med tanke på apokalypsen. Vem hade inte blivit känslosam och stressad då?

Lilla O: Nej, man kan ju inte döma någon efter hur de är när de är stressade, men efter den här boken har jag inga favoritkaraktärer längre. Jag både gillar och inte gillar alla.

O: Min favorit har ju varit Minou hela tiden och nu var hon huvudperson, men inte bara på ett bra sätt. Jag tyckte om att vi fick lära känna hennes familj bättre, men inte att hon hamnar på fel sida. 

Lilla O: Det var okej i början med Minou, men det blev lite mycket av det onda.

O: Jag håller med, jag ville inte att hon skulle vara ond. Men jag tyckte verkligen att det var ett bra slut. Jag gillade att det blev en riktig kamp och att det var så himla spännande. 

Lilla O: Jag också, men det är tråkigt att det är slut. Det skulle faktiskt gå att skriva en fortsättning, typ en novell eller så i alla fall. Det finns liksom en cliffhanger fast det är sista boken.

O: Det finns ju ett seriealbum mellan Eld och Nyckeln, så det kanske kan bli fler sådana efter Nyckeln?

Lilla O: Jo, om det fanns fler böcker skulle jag läsa, men jag känner inte riktigt för att läsa om dem en gång till, för då blir det inte lika spännande, men de var väldigt bra nu första gången jag läste dem.

O: Nej, jag kommer inte heller läsa om dem, men jag är glad att du fick mig att läsa Nyckeln, så att jag fick veta slutet. Jag önskar nog att jag hade gjort som du och läst alla böckerna i rad, för jag märkte att jag hade glömt lite, men det mesta kom tillbaka under läsningen.

Vi rekommenderar båda att ni läser Engelsforstrilogin, som är väldigt bra, trots att Nyckeln kanske var lite tjockare än den hade behövt vara. Det är en riktigt läsvärd trilogi.

Rum: en roadtrip genom psyket

Jag har absolut ingen relation till Alex & Sigge som duo, men har mer och mer börjar uppskatta Alex Schulman som författare och krönikör. Från att ha varit en gapig och irriterande idiot (pardon my French) har han blivit äldre, mognare och ofta väldigt ärlig. Uppfriskande ärlig. När höstbingot jag deltog i hade en ruta för en bok som jag absolut inte tänkt läsa valde jag därför att läsa (och lyssna på) Rum: en roadtrip genom psyket. Jag lyssnade på större delen av boken, men läste vissa delar. Fördelen med att lyssna var självklart författaruppläsningen, men kartorna och bilderna gav också en hel del till läsningen, så jag rekommenderar att bläddra lite även om du bestämmer dig för att lyssna.

Den roadtrip genom psyket vi bjuds på tar oss till platser som “Vilsenheten”, där Sigge berättar om “De svårfångade stämningarnas hav” och den gråtande dottern som inte vill gå till skolan efter jullovet. Alex bjuder med oss till “Melankoliklippan” och berättar om sina tre melankoliska rum. Andra platser är “Mammaholmarna”, “Avundsjukans flod” och “Konflikträdslans örike”. Vi får också läsa om saker som “De tre mest svårartade miljöerna på teve”, “Jag mötte Lassie x 23” och “Saker jag gör när ingen ser”.

Det är ärligt, ofta roligt, men många gånger också en aning pretentiöst. Metaforerna haglar och ofta blir det snyggt, men inte sällan faller de platt. På så sätt fungerade det kanske bäst att lyssna på författarna, då mycket låter snyggare uppläst än på papper. Sammanfattningsvis är Rum: en roadtrip genom psyket ändå en underhållande och läsvärd bok, som fick mig att både fnissa och fundera.

 

Karta för förälskade & andra vilsna

Karta för förälskade & andra vilsna har en titel som påminner om Nadeem Aslams Kartor för vilsna älskande och ett omslag som för tankarna till Här ligger jag och blöder, men innehållet är väldigt mycket Johanna Lindbäck. Huvudpersonerna Julia och Rasmus turas om att berätta om hur de båda åkte på stugsemester och träffades. De berättar om den varma sommaren och den smygande förälskelsen som de inte riktigt vet vad de ska göra med.

Julia brukar ha med sin bästa vän Karin till sommarstugan, men i år är hon på tjejresa med Astrid och deras mammor. Visst var Julia också medbjuden till Mallorca, liksom hon var välkommen att hänga på till London några månader tidigare, men hon har inte råd. När Karin och Astrid verkar ha obegränsat med pengar, behöver Julia alltid tänka på hur hon ska ha råd att i alla fall hänga med dem och äta lunch eller fika.

Rasmus tillhör inte heller det fina folket, men han verkar inte bry sig på samma sätt. Det han tänker mest på är den hemliga drömmen att teckna på riktigt, att faktiskt stänga in sig i flera dagar utan att träffa någon och “bara” hålla på med sin konst. Han har en bildlärare som peppar honom, men vågar inte riktigt bli den han vill vara. Rasmus är verkligen en perfekt kille på många sätt. Trevlig, litteraturintresserad och konstnärlig. Inte konstigt att Julia blir kär, trots att hon är tillsammans med Isak.

Johanna Lindbäck är riktigt bra på att gestalta trovärdiga karaktärer. Jag tycker mycket om både Julia och Rasmus och deras familjer är trevliga de med. Det enda jag kan tycka är att det blir lite för lite svärta. Jag tycker absolut inte att Lindbäck ska skriva annat än vardagliga och trovärdiga berättelser, men jag skulle ändå önska att hon t.ex. drog den ekonomiska orättvisan i alla fall ett halvt varv till. Samtidigt så låter hon Julia känna avundsjuka mot sina vänner som har det så mycket bättre rent ekonomiskt än hon och avundsjukan gör att hon tar beslut som kanske inte är så genomtänkta Det är trovärdigt och bra. Jag skulle önska fler böcker som faktiskt tar upp problem utan att göra misär av det. Julias föräldrar har nämligen gjort ett val. De följer sina drömmar snarare än jagar pengar, vilket på ett sätt går ut över dottern, men också ger henne mer tid med dem.

Lindbäck lyckas också skapa en perfekt sommarkänsla, som får mig att tänka på Sarah Dessens böcker. Jag gillar verkligen att läsa om varma sommardagar och kvällsdopp vid bryggan. Mer sådant! Mer sommar åt läsarna. Och så biblioteken. Jag älskar hur biblioteken och litteraturen får ta plats i handlingen. Så, lite mer svärta, men absolut inte några överdrivna konflikter eller allt för galna händelser. Snarare mer glass, fler bibliotek och många, långa lata dagar i solen.

 

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: