O lyfter kvinnor på Internationella kvinnodagen

Nu är den här igen, den där dagen som jag varje år hoppas inte ska behövas, men som tyvärr behövs även i år och med all säkerhet många år framöver. Jag talar självklart om Internationella kvinnodagen när ingen, absolut ingen, ska säga grattis till någon enda kvinna (om hon inte fyller år då, för då ska du självklart gratulera, allt annat vore oartigt och otrevligt) men gärna lyfta positiva kvinnliga förebilder.

För mig är en förebild någon som vågar ta plats, men som inte gör det på bekostnad av andra. Som står för en sund syn på jämställdhet och inser att de väldigt trånga könsnormer som råder i samhället innebär ett förtryck för både kvinnor och män, liksom flickor och pojkar. En förebild är också någon som inser att förtryck från en grupp inte försvinner om förtrycket kommer från ett annat håll.

Foto: Infinity Studio

Nina Rung är kriminolog och genusvetare, som under många år arbetat hos polisen med sexuellt våld mot barn och unga. Rung är också föreläsare och de två senaste åren har hon föreläst för tvåorna på gymnasieskolan där jag arbetar.

Nina Rung talar om siffrorna som med all önskvärd tydlighet klargör att män står för i princip allt sexuellt våld i samhället, mot såväl kvinnor som män. Hon visar bilder som får oss att förstå att vårt samhälle är fyllt av stereotypa bilder av män och kvinnor, inte minst inom porrindustrin. Det handlar inte om att skuldbelägga alla män, men förklara att någonting måste ske när våld allt för ofta blir en del av ett förhållande. Våld har nämligen absolut ingenting med kärlek att göra.

Simone de Beauvoir lever inte längre, men hon är och förblir en förebild för mig. Jag glömmer aldrig hur berörd jag blev av förordet till Det andra könet och hur mycket hennes tankar påverkade mig och min syn på feminism och jämställdhet. “Man föds inte till kvinna, man blir det” är ett av hennes mest kända citat och att se kön som en social konstruktion var verkligen banbrytande i ordets rätta bemärkelse. Fortfarande ses kvinnan ofta som det andra könet, trots att det i år är 70 år sedan boken med samma namn kom ut.

Foto: Ulrica Zwenger

Yvonne Hirdman är en annan kvinna som format mig som feminist. När jag för första gången kom i kontakt med hennes teori om “genuskontraktet” och den dikotomi som finns mellan kvinnor och män i vardagen började jag se på världen på ett nytt sätt. Jag insåg att Hirdman hade helt rätt i att kvinnor och män befann sig i olika sfärer och att den som klev över de osynliga, men skarpa gränserna, inte gjorde det ostraffat. Som ung student blev det också väldigt tydligt för mig att feministiska teorier sällan uppskattas av äldre, manliga professorer.

 

Angela Davis var aktiv i kampen för svarta kvinnors rättigheter under 60-talet. Egentligen vet jag för lite om henne för att kunna kalla henne en personlig förebild, men en förebild är hon likafullt. Davis är nu 75 år och ett hennes mest kända citat är ett väldigt bra sådant, som säger en hel del om hur vi behöver se på kampen för jämställdhet:

“I’m no longer accepting the things I cannot change … I’m changing the things I cannot accept.”

Foto: Wani Olatunde

Chimamanda Ngozi Adichie är en favoritförfattare och även om jag inte lärt mig mer om feminismen genom att lyssna på henne, så har jag inspirerats av hennes tydlighet, frispråkighet och mod. De Chimamanda Ngozi Adichie vänder sig till med sina TED-talks och med boken We should all be feminists är inte en övertygad feminist som jag är, utan till de som behöver övertygas. Jag tror och hoppas att hon kan nå många. Det behövs röster både för de nyfrälsta och de som redan är säkra på att det är feminister de är och vågar stå för det.

 

 

Foto: Thron Ullberg

Katarina Wennstam skriver alltid om utsatta kvinnor. Den första boken jag läste av hennes var Flickan och skulden, som kom ut första gången 2003. I den visar Wennstam hur kvinnor som blivit utsatta för våldtäkt behandlas i rätten och hur mycket fokus som läggs på vad de gjorde eller inte gjorde eller till och med så oviktiga saker som vad de hade på sig, snarare än vad förövarna gjorde eller inte gjorde, eller för den delen hade på sig. Boken följden av En riktig våldtäktsman, där Wennstam gjorde upp med myten om den främmande våldtäktsmannen som överfaller sina offer i en park.

Foto: Anders Hellberg

Greta Thunberg är ännu en flicka, men ändå någon jag vill lyfta. Hon är Sveriges just nu kanske vikigaste röst och vår egen Malala. Är det inte märkligt förresten hur rädda många är för Greta Thunberg? Det påminner mig lite om hur rädda talibanerna var för Malala Youzafzai och visar helt klart att det Greta Thunberg gör skakar makthavare. Jag är dessutom tämligen säker på att få kan bestämma över eller styra över denna modiga flicka och är lika säker på att hennes föräldrar tar hand om henne, medan hon tar hand om världen. Några av mina elever kom i veckan och bad om lov för att få delta i den skolstrejk för klimatet som Greta Thunberg initierat och trots att jag vet att de deltagit oavsett vad jag sagt till dem, kändes det skönt att få stötta dem och indirekt grundaren. Det finns hopp för de unga helt klart.