The Beatles

Veckans kulturfråga v.26 2022

Sommar i P1 har startat för säsongen, men jag har bara lyssnat på ett program hittills, det med Diamant Salihu. Idag är det dock din tur att bestämma både innehåll och musik.

Vad skulle ditt sommarprogram handla om?

Vilken musik spelar du?

Jag hade pratat om böcker och lärarliv i någon slags kombination. Vikten av läsning, vikten av tydlighet och lugn och gemenskap i skolan. Jag hade också talat om relationellt ledarskap och hur npf-problematik och psykisk ohälsa kan göra skolgången väldigt svår. Vi behöver verkligen skapa en skola där både vuxna och barn kan trivas. Där lärare stannar och elever får den hjälp de behöver. Det behövs också en tydlighet gentemot eleverna. Jag vet att jag som lärare ställer höga krav, men jag är också noga med att ge beröm när det är befogat. Målet är att alla ska göra sitt bästa och utgångspunkten att alla kan utvecklas och bli bättre. Här skulle jag också ta upp det orimliga med vårt betygssystem och varför det är helt galet att betyget F finns.

Den senaste tiden har jag funderat extra mycket på litteraturundervisning, läsning i skolan och huruvida en kanon för undervisningen skulle kunna vända utvecklingen. Det skulle jag också prata om. Läsning måste få ta större plats i skolan än den gör nu av många anledningar. Dels handlar det om en demokratisk rättighet. För att bli en delaktig samhällsmedborgare och klara dig bra i livet måste du kunna läsa för att kunna ta till dig relevant information. Det handlar också om kulturarv och att gemensamma kulturella upplevelser och referensramar är viktiga. Med hjälp av litteraturen kan du också få kunskaper om andra kulturer och besöka platser du kanske aldrig hade kommit till annars.

Och så musiken. En given låt skulle vara Fly me to the moon med Frank Sinatra som var en av mormors favoriter och spelades på hennes begravning. Jag skulle också spela Brown eyed girl med Van Morrison för min pappa. Min egen musiksmak är påverkad av tidiga generationer och Paint it black med Rolling Stones skulle få ta plats, liksom In my life (eller något annat) av The Beatles. Alanis Morissettes You Oughta Know och Fuck you med Lily Allen är kanske för explicita, men annars vill jag ha med dem. Gothenburg med Maia Hirasawa och Din tid kommer med Håkan Hellström får representera staden Göteborg. Jag hade kunnat fortsätta länge till, men det får räcka.

Veckans kulturfråga v.23 2022

Efter att Andy Fletcher, en av mina största tonårsidoler, gick bort har jag funderat mycket över förlusten av kulturella personer och vad det innebär i form av avsaknaden av ny musik och nya böcker. Veckans kulturfråga handlar om kulturpersonligheter som avlidit eller slutat skapa. Det är alltså fritt fram att önska nya verk av personer som omöjligen kan skapa något nytt.

Vilka kulturella personer önskar du dig nya verk av?

En författare jag verkligen saknar är Bodil Malmsten. Jag läste i princip allt hon skrev och har möjligen någon oläst pjäs kvar, men inget annat. Visst håller hennes dikter för många omläsningar, men jag saknar henne och vill ha mer. Gärna diktsamlingar, men ännu hellre fler romaner. Jag vet att hon kämpade många år med en som aldrig blev färdig. Glädjande nog hittade jag dock en fin utgåva av hennes samlade noveller och där finns några olästa texter. Ska införskaffas!

En helt annan sorts författare var Stieg Larsson. Tänk om han hade fått vara kvar och uppleva den succé som hans trilogi fick. Undrar också om han hade skrivit vidare och vad han sagt om att andra författare gjort det som han inte kunde. Nu har jag inte läst de böcker David Lagercrantz författat i serien, men något säger mig att Stieg Larsson inte hade gillat jakten på pengar och berömmelse. Hade han själv skrivit en fortsättning hade chansen varit större att jag läst. Trilogin var trots allt ganska bra innan hypen förstörde allt.

Ofta undrar jag vad som hade hänt om John Lennon fått leva. Om inte annat hade han med säkerhet spelat en viktig roll i samhällsdebatten, men självklart hade jag velat ha mer musik också. Lennon var bara 40 år när han dog och hade kunnat vara aktiv i många år till. Kanske fortfarande.

När jag och yngste sonen åkte bil igår lyssnade vi på Nirvana och konstaterade att det också är ett band vi gärna fått mer musik av. Det var liksom Kurt Cobain och hans röst som var grejen. Foo Fighters har jag aldrig tyckt lika mycket om.

Veckans kulturfråga v.19 2022

Solen har visat sig ett bra tag nu, men den riktiga värmen har inte riktigt kommit. Jag har suttit ute en hel del, men vindarna är kalla. Ändå får solen mig att längta till sommaren. Veckans kulturfråga handlar om just det.

Vilken bok, film, tv-serie eller sång får dig att tänka på sommaren?

Sarah Dessen är en riktig sommarförfattare och just nu läser jag The Rest of the Story av Sarah Dessen, som finns på svenska med titeln Jag glömmer dig aldrig. Få kan som Dessen skapa en sommarkänsla och än så länge är det här en av hennes trevligaste böcker. Viss romatik, men mer familjerelationer och en sommarledighet med visst inslag av sommarjobb.

Sommarhits brukar kallas sommarplågor av en anledning och få sådana är några favoriter. Här finns en rolig lista över sommarplågor och även om det är en rätt kass låt kan även jag bli nostalgisk över sommaren 1994 och GES När vi gräver guld i USA.

En sång jag verkligen älskar och som ger mig sommarlängtan är Here comes the sun. Så fantastiskt med sol och värme efter en lång vinter.

Veckans kulturfråga v.10 2022

Ett av nyorden 2021 var domedagsscrollande, att inte kunna släppa de dåliga nyheterna i omvärlden och det har jag verkligen gjort allt för mycket den senaste tiden. Kanske började det med coronapandemin när jag blev besatt av att se presskonferenser och följa dödstalen i världen. Till slut fick jag sätta upp regler för mig själv och begränsa nyhetskonsumtionen. Nu har jag börjar domedagsscrolla igen och kan inte släppa kriget i Ukraina. Det händer alltid vansinnigt mycket hemskt i världen, men när det kommer extra nära är det som att återvända till 2015. Då arbetade jag på gymnasiets språkintroduktion och fick möta världens krig genom mina elever. Veckans kulturfråga handlar om hur kulturen kan skapa en bättre vardag i en hemsk värld. Inte för att förringa det som sker på något sätt, men för att överleva. Ibland kan det hjälpa att läsa och lära sig mer, medan det i andra stunder är bättre att fly i tanken.

Vilken kultur får dig att glömma världen för en stund?

Något jag märker är att elände inte funkar just nu. Lite som när alla tv-serier jag såg (kändes det som) försökte hantera covid genom att göra det till en del av handlingen. Det går bort för mig. Vill jag lära mig om omvärlden följer jag nyheter inte tv-serier. Jag märker att det är svårt att koncentrera sig på allt för glättig feelgood också, så det är inte lätt att hitta lämpliga kulturella tidsfördriv. I mars har jag bestämt mig för att läsa böcker av gamla favoritförfattare och det tror jag är en bra väg att gå. Jag funderar också på att se om This is Us, en av de tv-serier som jag verkligen älskat. Sista säsongen pågår just nu och snart släpps alla sex säsonger på Disney+. Välbekant och tryggt är alltså min strategi för att glömma världen en stund. Detsamma gäller musik där jag de senaste veckorna lyssnat massor på Simon & Garfunkel och The Beatles.

Veckans kulturfråga v. 9 2022

I fredags såg jag Kärlek skonar ingen som bygger på Håkan Hellströms musik. Däremot kan det vara så att jag är den enda som ännu inte sett Mamma Mia! varken musikalen eller filmen, men ABBAs musik gillar jag. Jag gillar också idén med att göra musikaler utifrån en artists musik och undrar nu vad ni skulle vilja se.

Vilka filmer eller musikaler med en viss artists musik har du redan sett och gillat?

Vilken artists eller bands musik skulle du vilja uppleva i musikalform?

Jag har två exempel på filmer som jag tycker om. Dels Rocketman som är en musikal om Elton Johns liv och innehåller en hel del bra arrangemang, Jag gillar att det inte “bara” är en konsertfilm, utan att musiken får ta mer plats. Sedan gillade jag Yesterday, som är en charmig och skruvad film om hur alla låtar av The Beatles glömts bort och en okänd musiker blir storstjärna med hjälp av deras låtar. Mitt tredje exempel handlar om soundtracket till Good Will Hunting som innehåller flera låtar av Elliott Smith och gjorde att jag upptäckte hans musik.

Är det någon musikal eller film jag saknar? Jag önskar mig en musikal eller film där Elvis Costellos mycket berättande album North från 2003 berättas. Låtarna går från ett uppbrott, genom sorg till en ny förälskelse.

Veckans kulturfråga v.44

Idag handlar kulturfrågan om musik. Inspirationen är dels debatten om gangsterrap, men också samtal och jämförelser i familjen O. Det handlar om musiken och texterna i de låtar vi lyssnar på och vad som egentligen är viktigast. Spelar det någon roll vad sångarna sjunger, eller är det melodierna som är viktigast. Vi har märkt att familjen O delas i två läger, de som gillar musik för att melodin är bra, men knappt vet vad texterna handlar om och de som primärt lyssnar på texten och tycker att det är det viktigaste.

Vad fokuserar du på när du lyssnar på musik, melodin eller texten?

Jag är en textmänniska helt klart. I veckan lyssnade jag och maken på The Beatles när vi lagade middag och låten Run for your life spelades. Maken nynnade med, men jag påpekade att musiken visserligen var bra, men att texten var gräslig. “Jaha, vad sjunger de då?”, undrade maken, som aldrig hade reflekterat över textrader som “Well, I’d rather see you dead, little girl, than to be with another man” eller “Catch you with another man, that’s the end, little girl”.

När jag väljer musik för att t.ex. få mig på bättre humör, eller lugna mig är det utifrån texterna jag väljer. En låt som alltid får mig att orka kämpa lite till är Stuck in a moment med U2, där texten bland annat lyder:

I never thought you were a fool
But darling, look at you
You gotta stand up straight, carry your own weight
These tears are going nowhere baby

You’ve got to get yourself together
You’ve got stuck in a moment
And now you can’t get out of it
Don’t say that later will be better
Now you’re stuck in a moment
And you can’t get out of it

 

Ord som påminner mig om att det inte är speciellt fruktbart att älta och fastna i saker. “Skärp dig” sjunger Bono, fast på ett trevligare sätt. På samma sätt kan det vara rätt skönt att få sjunga högt till Lily Allens Fuck you för att bli av med frustration. Sedan kan jag skita i texten ibland och till och med acceptera drogromantiken i favoritlåten Who says med John Mayor.

Fem böcker med musik i titeln

Idag är det dags för final i Eurovision och jag hade tänkt mig ett inlägg med klassiska låtar som tävlat, men bestämde mig istället för att bjuda på fem böcker som alla har en sång eller i alla fall en del av en sång i titeln.

Don’t you forget about me av Mhairi McFarlane heter Det kommer aldrig vara över för mig på svenska. Två låttitlar i en så att säga och dessutom två favoritlåtar.

All the lonely people av Mike Gayle kommer på svenska i sommar och har då fått titeln En sång för alla dom. Jag gillar när svenska låttitlar används, istället för att titeln direktöversätts.

Here comes the sun av Nicole Dennis-Benn fortsätter Beatles-temat. Boken har dock ingenting med det brittiska popbandet att göra, utan utspelar sig på Jamaica.

På andra sidan bron av Hanna Jedvik har ingen låttitel, utan titeln är en rad från Håkan Hellströms fantastiska När lyktorna tänds.

Norwegian Wood av Haruki Murakami har fått sin titel efter en låt av The Beatles som huvudpersonen hör och därefter förflyttas i minnet till sin ungdom.

 

Yesterday — en charmig film

Yngste sonen har pratat om att han vill se filmen Yesterday och när vi var ensamma i helgen passade vi på. Vi fick två timmar charmig underhållning och bra musik, även om ungen kanske inte var jätteimpad av att jag nynnade med (och då var jag ändå diskret).

Yesterday handlar om den misslyckade musikern Jack Malik, som egentligen är musiklärare, men trots en obefintlig karriär ändå valt musiken, ett extra jobb i en mataffär och ett rum hos sina föräldrar, framför att undervisa och tjäna pengar. Hans bästa vän Ellie, som också är också hans manager och hans största fan, jobbar kvar på skolan som mattelärare.

Efter en spelning släpper Ellie av Jack vid hans cykel och på väg hem händer något mycket märkligt. Under 12 sekunder försvinner all elektricitet över hela världen och samtidigt krockar Jack med en buss. Tala om ett riktigt “inget ont som inte har något gott med sig” när den tandlöse och skadade Jack kommer tillbaka från sjukhuset, träffar sina vänner som ger honom en ny gitarr, spelar Yesterday som absolut ingen av vännerna har hört. När Jack söker efter The Beatles på internet får han bara upp en massa bilder på skalbaggar och ingen verkar heller ha hört talas om Eleanor Rigby eller Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band. Fler saker har försvunnit, som coca cola, men det är The Beatles utradering från allas minnen som är det Jack fokuserar på. Problemet är bara att varken text eller musik går att få tag på, så det gäller att leta i minnet.

Några låtar läggs ut på nätet och Jack får vara med i en lokal tv-show där han presenteras som den sjungande lagerarbetaren. Strax därefter blir han uppringd av någon som säger sig vara Ed Sheeran och är självklart säker på att det är hans kompis Nick som driver med honom. När det ringer på dörren sent en kväll är det verkligen Ed Sheeran som står där och han bjuder med Jack till Moskva, där han ska vara förband. Självklart spelar han då Back in the USSR, som Sheeran gillar, men tycker är väldigt gammaldags. Publiken älskar honom däremot, men det är en av dem som verkar känna igen låten extra mycket.

Spelningen i Moskva blir Jack Maliks genombrott och Ed Sheerans manager tar honom under sina vingar. Nu ska ett varumärke byggas och Jack reser till LA tillsammans med sin lätt misslyckade vän Rocky för att bli rockstjärna. Ett framgångsrikt liv i sus och dus väntar, eller? Budskapet är självklart att framgång inte automatiskt ger lycka, något som också bekräftas i filmens kanske finaste scen, där Jack möter en av sina förebilder som levt en enkelt liv med kvinnan han älskar.

Yesterday är en riktig må-bra-film. Skådespelarna är fantastiska in i minsta biroll och både sonen och jag njöt av den brittiska engelskan och det roliga manuset. Richard Curtis kan verkligen konsten att skapa mänskliga karaktärer. Himesh Patel som spelar Jack Malik gör det bra, men ännu charmigare är Lily James som Ellie. Roligt också att se äkta paret Sanjay Bhaskar och Meera Syal från fantastiska Curry nam nam som Jack Maliks föräldrar. De som inte orkar höra mer än några takter av Hey Jude när deras son spelar den för dem, men sedan självklart är väldigt stolta över att vara de första som hört denna megahit vars titel Ed Sheeran ändrar till Hey Dude.

Jag kan varenda låt av The Beatles, sonen har hört väldigt få, men vi gillade båda två filmen. Yesterday är en mysig familjefilm som passar perfekt att se tillsammans. Kanske under julledigheten?

Ett kulturminne: Paul McCartney Scandinavium 1989

Sedan jag var liten har jag matats med musik från 60-talet av mina föräldrar. På den tiden var det inte tal om att barnen skulle bestämma musik i bilen. Det gjorde de vuxna. Visserligen kunde vi byta av med någon inläst saga (jag har ett svagt minne av Nicke Lilltroll) men annars var det 60-talet som gällde. När det gäller just The Beatles så har jag fortsatt lyssna på dem och tycker fortfarande att det är ett av de största och bästa band som någonsin funnits. För några år sedan gjorde jag en lista med mina favoriter bland deras låtar. Du hittar den här.

Men nu handlar det här kulturminnet inte om musik i bilen, utan om en av de mest minnesvärda konserterna jag varit på. Det var i september 1989 och jag hade just börjat gymnasiet. Helt ärligt var jag lagom otaggad på att gå på konsert med mina föräldrar, men jag följde med. Paul McCartney turnerade med nya skivan Flowers in the dirt, som förvisso är riktigt bra, men det var inte låtar från den som publiken väntade på. McCartney skulle nämligen sjunga Beatleslåtar och eftersom gruppen slutade turnera 1966 och därefter bara genomförde den berömda takkonserten i januari 1969, hade många av deras låtar aldrig framförsts live inför publik.

Nu fick vi höra en rad låtar som Paul McCartney framfört både med Wings och The Beatles. Mest minns jag publikens reaktioner när den första Beatleslåten spelades och alla flög upp på stolarna och skrek som vore det 1963 igen. Jag letade upp setlisten och insåg att det måste varit Got to get you into my life som fick igång dem.

Jag har sett Paul McCartney live en gång senare på Ullevi 2004, men även om det var bra var det inte lika magiskt. Ljudet var sådär och arenan för stor för att den riktiga stämningen skulle infinna sig.

The Soundtrack of My Dad

Hela veckan har vi kört temat Soundtracks of Our Blogs på Kulturkollo och för att fira min kära pappa som fyller 70 år idag (Hurra!) har jag satt ihop ett Soundtrack of My Dad med fyra låtar (av många) som jag förknippar med honom .

Min pappa är musik. Han sjunger gärna och visslar ännu mer. Faktiskt så mycket att han en gång fick (den ganska oförskämda) frågan om han käkat fågelfrön. Om vi var ute och lekte på gatan i radhusområdet där vi bodde hörde vi alltid att pappa var på väg hem innan vi såg honom.

Det finns få som har så många cd-skivor som min pappa och det finns nog ännu färre som älskar sina cd-skivor som han gör. LP-samlingen är också ganska imponerande och dessutom har ha fortfarande kvar sin gamla rullbandspelare som fortfarande fungerar utmärkt och saker som fungerar slängs inte. Till saken hör att min far definierar fungerar på ett lite annat sätt än de flesta andra, men det ska inlägget idag inte handla om. Istället ska jag ta er med på en resa genom pappas favoriter som också är ett soundtrack till min barndom. Den som styrde över musiken hemma och inte minst i bilen var min pappa.

Varje semester spelade pappa in ett blandband med låtar som följde oss ner genom Europa. Jag lärde mig engelska genom låtar av The Beatles, Manfred Mann, Gerry and the Pacemakers och Billy J Kramer som fyllde blandbanden 1983 då vi åker genom östra Europa till forna Jugoslavien. Hela familjen sjöng för full hals till låtar som “From a window” med Billy J Kramer, skriven av Lennon och McCartney. Många år önskade vi just det semesterbandet och låtarna väcker så många minnen.

En annan favorit var “Come tomorrow” med Manfred Mann. Jag blir helt galet nostalgisk av att titta på det här klippet.

Och så “Ferry Cross the Mersey” med Gerry and the Pacemakers som faktiskt fortfarande ger mig rysningar. Smörigt som satan, men så fint. Mamma påminde mig om att hela familjen stod och skrålade den vid floden Mersey i Liverpool. Självklart gjorde vi det.

Och så The Beatles självklart. De största av de största och ett band som följt mig genom livet. Den här väcker kanske flest minnen.

 

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: