The Beatles

Yesterday — en charmig film

Yngste sonen har pratat om att han vill se filmen Yesterday och när vi var ensamma i helgen passade vi på. Vi fick två timmar charmig underhållning och bra musik, även om ungen kanske inte var jätteimpad av att jag nynnade med (och då var jag ändå diskret).

Yesterday handlar om den misslyckade musikern Jack Malik, som egentligen är musiklärare, men trots en obefintlig karriär ändå valt musiken, ett extra jobb i en mataffär och ett rum hos sina föräldrar, framför att undervisa och tjäna pengar. Hans bästa vän Ellie, som också är också hans manager och hans största fan, jobbar kvar på skolan som mattelärare.

Efter en spelning släpper Ellie av Jack vid hans cykel och på väg hem händer något mycket märkligt. Under 12 sekunder försvinner all elektricitet över hela världen och samtidigt krockar Jack med en buss. Tala om ett riktigt “inget ont som inte har något gott med sig” när den tandlöse och skadade Jack kommer tillbaka från sjukhuset, träffar sina vänner som ger honom en ny gitarr, spelar Yesterday som absolut ingen av vännerna har hört. När Jack söker efter The Beatles på internet får han bara upp en massa bilder på skalbaggar och ingen verkar heller ha hört talas om Eleanor Rigby eller Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band. Fler saker har försvunnit, som coca cola, men det är The Beatles utradering från allas minnen som är det Jack fokuserar på. Problemet är bara att varken text eller musik går att få tag på, så det gäller att leta i minnet.

Några låtar läggs ut på nätet och Jack får vara med i en lokal tv-show där han presenteras som den sjungande lagerarbetaren. Strax därefter blir han uppringd av någon som säger sig vara Ed Sheeran och är självklart säker på att det är hans kompis Nick som driver med honom. När det ringer på dörren sent en kväll är det verkligen Ed Sheeran som står där och han bjuder med Jack till Moskva, där han ska vara förband. Självklart spelar han då Back in the USSR, som Sheeran gillar, men tycker är väldigt gammaldags. Publiken älskar honom däremot, men det är en av dem som verkar känna igen låten extra mycket.

Spelningen i Moskva blir Jack Maliks genombrott och Ed Sheerans manager tar honom under sina vingar. Nu ska ett varumärke byggas och Jack reser till LA tillsammans med sin lätt misslyckade vän Rocky för att bli rockstjärna. Ett framgångsrikt liv i sus och dus väntar, eller? Budskapet är självklart att framgång inte automatiskt ger lycka, något som också bekräftas i filmens kanske finaste scen, där Jack möter en av sina förebilder som levt en enkelt liv med kvinnan han älskar.

Yesterday är en riktig må-bra-film. Skådespelarna är fantastiska in i minsta biroll och både sonen och jag njöt av den brittiska engelskan och det roliga manuset. Richard Curtis kan verkligen konsten att skapa mänskliga karaktärer. Himesh Patel som spelar Jack Malik gör det bra, men ännu charmigare är Lily James som Ellie. Roligt också att se äkta paret Sanjay Bhaskar och Meera Syal från fantastiska Curry nam nam som Jack Maliks föräldrar. De som inte orkar höra mer än några takter av Hey Jude när deras son spelar den för dem, men sedan självklart är väldigt stolta över att vara de första som hört denna megahit vars titel Ed Sheeran ändrar till Hey Dude.

Jag kan varenda låt av The Beatles, sonen har hört väldigt få, men vi gillade båda två filmen. Yesterday är en mysig familjefilm som passar perfekt att se tillsammans. Kanske under julledigheten?

Ett kulturminne: Paul McCartney Scandinavium 1989

Sedan jag var liten har jag matats med musik från 60-talet av mina föräldrar. På den tiden var det inte tal om att barnen skulle bestämma musik i bilen. Det gjorde de vuxna. Visserligen kunde vi byta av med någon inläst saga (jag har ett svagt minne av Nicke Lilltroll) men annars var det 60-talet som gällde. När det gäller just The Beatles så har jag fortsatt lyssna på dem och tycker fortfarande att det är ett av de största och bästa band som någonsin funnits. För några år sedan gjorde jag en lista med mina favoriter bland deras låtar. Du hittar den här.

Men nu handlar det här kulturminnet inte om musik i bilen, utan om en av de mest minnesvärda konserterna jag varit på. Det var i september 1989 och jag hade just börjat gymnasiet. Helt ärligt var jag lagom otaggad på att gå på konsert med mina föräldrar, men jag följde med. Paul McCartney turnerade med nya skivan Flowers in the dirt, som förvisso är riktigt bra, men det var inte låtar från den som publiken väntade på. McCartney skulle nämligen sjunga Beatleslåtar och eftersom gruppen slutade turnera 1966 och därefter bara genomförde den berömda takkonserten i januari 1969, hade många av deras låtar aldrig framförsts live inför publik.

Nu fick vi höra en rad låtar som Paul McCartney framfört både med Wings och The Beatles. Mest minns jag publikens reaktioner när den första Beatleslåten spelades och alla flög upp på stolarna och skrek som vore det 1963 igen. Jag letade upp setlisten och insåg att det måste varit Got to get you into my life som fick igång dem.

Jag har sett Paul McCartney live en gång senare på Ullevi 2004, men även om det var bra var det inte lika magiskt. Ljudet var sådär och arenan för stor för att den riktiga stämningen skulle infinna sig.

The Soundtrack of My Dad

Hela veckan har vi kört temat Soundtracks of Our Blogs på Kulturkollo och för att fira min kära pappa som fyller 70 år idag (Hurra!) har jag satt ihop ett Soundtrack of My Dad med fyra låtar (av många) som jag förknippar med honom .

Min pappa är musik. Han sjunger gärna och visslar ännu mer. Faktiskt så mycket att han en gång fick (den ganska oförskämda) frågan om han käkat fågelfrön. Om vi var ute och lekte på gatan i radhusområdet där vi bodde hörde vi alltid att pappa var på väg hem innan vi såg honom.

Det finns få som har så många cd-skivor som min pappa och det finns nog ännu färre som älskar sina cd-skivor som han gör. LP-samlingen är också ganska imponerande och dessutom har ha fortfarande kvar sin gamla rullbandspelare som fortfarande fungerar utmärkt och saker som fungerar slängs inte. Till saken hör att min far definierar fungerar på ett lite annat sätt än de flesta andra, men det ska inlägget idag inte handla om. Istället ska jag ta er med på en resa genom pappas favoriter som också är ett soundtrack till min barndom. Den som styrde över musiken hemma och inte minst i bilen var min pappa.

Varje semester spelade pappa in ett blandband med låtar som följde oss ner genom Europa. Jag lärde mig engelska genom låtar av The Beatles, Manfred Mann, Gerry and the Pacemakers och Billy J Kramer som fyllde blandbanden 1983 då vi åker genom östra Europa till forna Jugoslavien. Hela familjen sjöng för full hals till låtar som “From a window” med Billy J Kramer, skriven av Lennon och McCartney. Många år önskade vi just det semesterbandet och låtarna väcker så många minnen.

En annan favorit var “Come tomorrow” med Manfred Mann. Jag blir helt galet nostalgisk av att titta på det här klippet.

Och så “Ferry Cross the Mersey” med Gerry and the Pacemakers som faktiskt fortfarande ger mig rysningar. Smörigt som satan, men så fint. Mamma påminde mig om att hela familjen stod och skrålade den vid floden Mersey i Liverpool. Självklart gjorde vi det.

Och så The Beatles självklart. De största av de största och ett band som följt mig genom livet. Den här väcker kanske flest minnen.

 

Året var 1968

Veckan på Kulturkollo ägnas åt det mytomspunna året 1968. Det var året då min mamma fyllde 18 år och redan året innan hade hon träffat min då 19-årig pappa. Jag var alltså inte född och definitivt inte ens påtänkt, vilket betyder att jag inte vet mycket mer om 1968 än det google kan berätta för mig.

Om jag bara tänker på 1968 är det Vietnamprotesterna och 68-vänstern som poppar upp först, men det hände annat också.

I januari gjorde Jimi Hendrix två konserter på Lorensbergs cirkus i Göteborg och lyckades också hinna med att slå sönder ett hotellrum på Hotell Opalen, vilket ledde till att han häktades. Även Led Zeppelin gästade staden, men varken de eller Hendrix tillhör egentligen mina favoriter. Det är däremot The Beatles och 1968 släpptes deras The White Album. En klassiker med låtar som McCartneys Blackbird, Lennons Julia, en hyllning till modern och Harrisons fina While my guitar gently weeps. Mina favoriter är nog ändå I will och Back in the U.S.S.R. Även Simon & Garfunkels fjärde studioalbum Bookends, med monsterhiten Mrs Robinson släpptes 1968.

Mrs Robinson hördes i film Mandomsprovet där en mycket ung Dustin Hoffman spelade en ung man som förförs av den betydligt äldre Mrs Robinson. Filmen nominerades till flera kategorier på Oscargalan 1968, men kom ut 1967. Bästa film blev dock I nattens hetta, som vann hela 5 Oscars. Flest nomineringar fick Gissa vem som kommer på middag? med tjusige Sidney Poitier (som också var med i I nattens hetta), min favorit Katharine Hepburn (som fick en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll, ett pris hon fick även 1969, men fdå fick hon dela det med Barbra Streisand)) och fantastiske Spencer Tracy, som gjorde sin sista roll. Inspelningen avslutades endast 17 dagar innan hans död och filmen hade premiär sex månader senare i december 1967. Jag älskade den här filmen när jag var i yngre tonåren och såg den om och om igen. En annan favorit var Dr Doolittle med Rex Harris som doktorn som kunde tala med djur. Filmen tilldelades Oscars för bästa specialeffekter och bästa sång “Talk to the animals”. Som jag älskade den låten.

Mer kultur från 1968. Nobelpriset tilldelades Yasunari Kawabata, som är helt okänd för mig, men hans Snow Country låter riktigt fin. Samma år debuterade två andra nobelpristagare, Patrick Modiano med La Place de l’étoile och Alice Munro med novellsamlingen Dance of the Happy Shades.

 

 

En egenbyggd kulturman

Vem kan motstå frestelsen att bygga en egen kulturman, som är veckans umaning på Kulturkollo? Eller kulturkvinna för den delen, men den mytomspunna kulturmannen lockar mer. En egen människa skapad av filmer, böcker, spel och sångtitlar. Tio delar fick just min kulturman:

Huvud: Ser mitt huvud tjockt ut i den här? av Randa Abdel-Fattah (bok)

Panna: Galenpanna (spel)

Öron: Busters öron av Maria Ernestam (bok)

Ögon: I dina ögon av Sarah Dessen (bok)

Hjärta: Gå dit hjärtat leder dig av Susanna Tamaro (bok)

Nacke: The thing around your neck av Chimamanda Ngozi Adichie (bok)

Rygg: Deras ryggar luktade så gott av Åsa Grennvall (bok)

Mage: Atlantens mage av Fatou Diome (bok)

Hand: I want to hold your hand av The Beatles (sång)

Fötter: Kalla fötter (tv-serie)

 

Kultur på alla hjärtans dag

IMG_4396

Det är alla hjärtans dag idag och det är helt klart en dag som gör mig kluven. Kärlek är bra och självklart ska vi hylla kärleken när vi får tillfälle, men allt annat hysteriskt runt omkring gör mig trött.

Jag tänkte dock frossa i kärlekskultur och bjuda på några böcker, filmer och sånger om kärlek.

Böcker om den sanna kärleken, det är svårt att hitta sådana faktiskt. Inte sällan beskrivs en olycklig kärlek eller en kärlekssaga med ett allt annat än lyckligt slut. Min favoritkärlekssaga mellan Lotten och Henning i Mina drömmars stad är till exempel vacker, men ack så sorglig. Ofta är det ungdomsböckerna som producerar den riktigt intensiva kärleken och Anna and the French kiss av Stephanie Perkins är en stor favorit. Andra fina böcker om kärlek är Mitt hjärta går på av Christoffer Holst och klassikern Stjärnor utan svindel av Louise Boije af Gennäs. Prologen till just Stjärnor utan svindel är något av det vackraste jag läst.

Detsamma gäller egentligen kärleksfilmer, men jag har några gamla favoriter som är sjukt smöriga, som jag ändå älskar. Notting Hill är en sådan och Fyra bröllop och en begravning en annan. Det går inte heller att bortse från Jane Austen och Stolthet och fördom är en favorit. Vi som älskade varann så mycket är inte i första hand en kärleksfilm, men den får ändå vara med här.

På vårt bröllop sjöng våra vänner två låtar, You are the sunshine of my life med Stevie Wonder och Till there was you med Beatles. De måste självklart finnas med när jag listar kärlekssånger. Andra fina låtar är The Nicest thing av Kate Nash och Still med Elvis Costello. Trots att den är skitsmörig älskar jag också The Luckiest med Ben Folds.

 

The Beatles bästa enligt O

the-beatles

Tidigare idag publicerade jag tidningen Mojos lista över de bästa låtarna av The Beatles. Nu gör jag min egen. Det blir i någon slags prioriteringsordning när jag listar mina favoriter, men jag har egentligen svårt att bestämma vilken låt som egentligen ska finnas på vilken plats. Jag vet bara att det här är ett gäng mycket bra låtar och att min lista inte stämmer överens med Mojos lista, som ni hittar här och här. Siffrorna inom parentes visar vilken plats Mojo placerat låtarna på i sin 101 låtar långa lista, när de finns med. 

Tanken var att jag skulle välja 20, men det var omöjligt så det blev 36, men jag ger mig inte på en egen 101-lista. Nu måste jag verkligen lyssna lite på The Beatles. Det var alldeles för länge sedan.

  1. For no one – fantastisk låt, med fantastisk text, som jag absolut älskar. (58)
  2. Julia – det här är en så vacker låt att det gör ont. (69)
  3. I will – ännu en lugn favorit. (54)
  4. Something – George Harrison kan också. (7)
  5. I saw her standing there – en av de mest svängiga av de tidiga låtarna. (22)
  6. Because – håller sig precis på rätt sida smörlinjen. (81)
  7. Strawberry fields forever – riktigt fin låt. (2)
  8. All you need is love – det går liksom inte att gå förbi den här. (28)
  9. Here, there and everywhere – en av de vackraste låtar jag vet. (30)
  10. If I fell – har blivit en stor favorit på senare år. (43)
  11. I’m only sleeping – något av en themesong i mitt liv. (29)
  12. In my life – en fin skildring av livet som gått. (6)
  13. Norwegian Wood (This bird has flown) – en stor favorit. (19)
  14. Girl– gillar den skarpt. (-)
  15. Hello Goodbye – hade jag länge som telefonsignal, en favorit. (36)
  16. Ticket to ride – en barndomsfavorit som svänger än. (23)
  17. Penny Lane – en charmig historia och en svängig melodi. (9)
  18. The Long and winding road – är låten som får mig att gråta. (27)
  19. You won’t see me – så fin och så sorglig, med snygga stämmor. (84)
  20. All I’ve got to do – en tidig pärla. (82)
  21. While my guitar gently weeps – jo, den platsar trots viss kaos. (17)
  22. You’re going to lose that girl – gillar verkligen denna charmiga låt. (57)
  23. We can work it out – gillar melodin, texten och stämmorna. (72)
  24. It’s only love – en låt jag alltid tyckt mycket om, som håller fortfarande. (92)
  25. Get back – det svänger ordentligt om den här favoriten. (77)
  26. Drive my car – ännu en svängig favorit. (42)
  27. I feel fine – så himla charmig låt, en gammal favorit. (45)
  28. The fool on the hill – egentligen för smörig för min smak, men bra ändå. (71)
  29. You’ve got to hide your love away – snygg, sorglig och vacker. (60)
  30. All my loving – en barndomsfavorit, som platsar på listan. (95)
  31. Hey Jude – jo, denna klassiker måste få plats, om än inte i topp. (12)
  32. Across the universe – en av de bästa på Let it be. (32)
  33. Can’t buy me love – en rolig, svängig och rätt sorglig låt. (18)
  34. I want to hold your hand – tidig favorit. (14)
  35. Lucy in the sky with diamonds – flumlåtarnas flumlåt. (52)
  36. A day in the life – bra låt, men spårar ur lite. (1)

 

Så här blev min lista, vilka är dina favoriter?

 

 

Ledsen, ni har fel …

the-beatles

Musikmagasinet Mojo har utsett de bästa låtarna av The Beatles och GP publicerar listan med de 20 bästa låtarna här.

Då The Beatles är ett av de band jag vuxit upp med, och älskat även som vuxen, måste jag självklart kommentera listan.

1. A day in the life – absolut en väldigt fin låt, men bäst, nej det är jag tveksam till. jag har lite svårt för de urflippade partierna om jag ska vara ärlig.

2. Strawberry fields forever – fantastisk helt enkelt och ja, den ska absolut vara bland topplåtarna.

3. Yesterday – nja, den är allt lite sönderspelad för att komma så här långt upp på listan.

4. Tomorrow never knows – det här är en av mina favoriter, men även här blir det blir lite väl mycket ibland.

5. She loves you – en av mina favoriter som barn och en av de låtar som gick varm i bilen då vi drog genom Europa.

6. In my life – riktigt bra, älskar både text och musik.

7. Something – George Harrison kunde också skriva vansinnigt bra låtar utan tvekan.

8. Happiness is a warm gun – en låt jag lyssnat ganska lite på, men jag gillar den, trots att den inte har någon speciell betydelse för mig.

9. Penny Lane – en gammal favorit, men jag gillade den mer förr än nu.

10. A hard day’s night – tillhör också barndomsfavoriterna.

11. Eleanor Rigby – under en period i tonåren sjöng jag den om och om igen och tokälskade, nu tycker jag nog att det är en lite väl smörig historia.

12. Hey Jude – när jag såg Paul McCarthney life första gången var det här den absolut största upplevelsen, men den är allt lite uttjatad.

13. Come together – en favorit helt klart, som troligen skulle platsa även på mitt topp 20.

14. I want to hold your hand – inte en av de bättre tidiga låtarna, enligt mig.

15. With a little help from my friends – en låt som väcker nostalgiska känslor.

16. Revolution – jo, men den är bra, men kanske inte topp 20.

17. While my guitar gently weeps – en låt jag upptäckt på senare tid och gillar skarpt.

18. Can’t buy me love – det är få låtar som gör mig så glad som den här.

19. Norwegian wood (This bird has flown) – den här placerar jag högt, sjöng den med maken första gången vi träffades.

20. Rain – trodde jag hade koll på alla låtar, men den här har jag faktiskt inte hört, helt okej.

Hela listan innehåller 101 låtar.

Lite spännande att se var mina favoriter finns. Återkommer med en egen topp 20 och berättar då var Mojo placerade dem.

%d bloggare gillar detta: