Klubben är årets bok

Jag trodde att jag hade koll på turerna kring Svenska Akademien och Jean-Claude Arnault, men efter att ha läst fantastiska Klubben av Matilda Gustavsson insåg jag att det som kommit fram i media endast är en liten del av en helt ofattbar skandal. Gustavsson har gjort en imponerande granskning, men mest av allt blir det tydligt vilken fantastisk skribent hon är. Klubben är spännande som en thriller och skurkarna läskigare än de flesta. Jag hade inte fattat hur infiltrerad Svenska Akademien är av gamla vänner som håller lojalitet mot varandra högre än något annat och blev helt klart illamående när jag förstod riktigt hur illa det var.

För allmänheten började det med en artikel i DN i november 2017 där 18 kvinnor berättar att de utsatts för sexuella trakasserier och övergrepp av en man som kallas Kulturprofilen. Då har Matilda Gustavsson arbetat länge med sin granskning inspirerad av fallet med Harvey Weinstein som övertygade henne om att det borde finnas fula fiskar även i den svenska kultursfären. Ett namn som nämndes när hon började rota var Jean-Claude Arnault. Han var gift med akademiledamoten Katarina Frostenson och tillsammans drev de Forum, en kulturscen i Vasastan i Stockholm. En plats för den kulturella eliten, som själva såg sig som missförstådda genier. En scen där de största framförde och visade sina verk, nästan alltid utan ersättning.

Så här säger Johanna Ekström, författare och dotter till författarna Per Wästberg och Margareta Ekström, som bjöds in till Forum som mycket tjugoåring och fick läsa sina dikter:

Källaren hade en air av allvar som kändes internationell. En elitism som var sexig, som inte bad om ursäkt för sig. Och för oss som brukade framträda på Forum fanns en känsla av att man trädde in i rummet och räknades. Man saknades om man försvann.

Ekström har också berättat i The Guardian om hur Arnault utnyttjat henne sexuellt, men att det inte handlade om våldtäkt, utan om att sex blev en slags betalning för en plats i den innersta kretsen. Det blir tydligt i Klubben att det handlar om makt och att Arnault inte verkar förstå när han går över gränsen. I alla fall verkar han inte förstå att det skulle vara fel. Än märkligare är det att hans fru Katarina Frostenson verkar ha varit väl medvetna om hans agerande. Vännerna i Svenska Akademien som finansierade hans verksamhet och dessutom lät honom använda deras lägenhet i Paris var med all säkerhet inte heller ovetande.

När Gustavsson börjar rota i röran finner hon många kvinnor som utsatts, men de vill vara anonyma. Så har skriver Gustavsson på s.23 i Klubben.

Men ingen av dem kan tänka sig att berätta om erfarenheterna under sina riktiga namn. Anledningen de uppger är att Arnault och hans vänner har för stor makt i kulturvärlden. Att få dem emot sig kan innebära att man aldrig beviljas stipendier. Att man utestängs från de viktiga rummen och inte kan arbeta med sitt skrivande.

Jean-Claude Arnault träffade Katarina Frostenson när hon var väldigt ung, endast 17 år gammal och de gifte sig 1989. Deras relation känns väldigt märklig och det gör mig faktiskt nyfiken på att läsa K, Frostensons egna berättelse om de händelser som Gustavsson skriver om. Att vara gift med en akademiledamot verkar passa Arnault perfekt och ger honom den status han tycker sig förtjäna.

Jean-Claude Arnault var också en av grabbarna. Nära vän med såväl Horace Engdahl som Anders Olsson, två av de ledamöter som hårdast motarbetade Sara Danius. Att de sitter kvar när så många andra har lämnat visar med all önskvärd tydlighet att Svensk Akademien inte rensat upp som de borde. Polarna sitter kvar och fick dessutom välja en egen Nobelpristagare i Peter Handke, ett val som än mer visar hur verklighetsfrånvända de är.

Mytoman, narcissist, psykopat eller kanske sociopat? Arnault framstår helt klart som något av eller allt detta. Han, hans fru och hans vänner tillhörde enligt sig själv de mest begåvade och stod därmed över alla andra. Jag mår illa när jag läser om hur Arnault hotar om att förstöra karriärer och utbildningsvägar för de kvinnor som andas motstånd. Den makt han har över dem gör att de hellre låter sig utnyttjas än att säga nej. De vet väl vem han är? Vem han är gift med? Vem han är vän med?

Alla visste att Arnault utnyttjade kvinnor, men ändå verkar allt för många ha vänt sig bort. I Klubben berättas om en lång rad situationer där Kulturprofilen betett sig mycket olämpligt, men ändå verkar ha kommit undan med det. Författarna Elise Karlsson och Gabriella Håkansson tillhör de få kvinnor som vill vara en del av Matilda Gustavssons granskning under eget namn. Arnaults agerande under så länge som tjugo år måste få ett stopp. Nu finns det en chans till upprättelse, även om Horace Engdahl även efter artikelns publicering menar att Arnault är “en stor livsstilsförebild”.

Klubben är en imponerande och välskriven bok som lämnar mig illamående och riktigt förbannad. Mest förbannad blir jag på de i Svenska Akademien som valde att blunda och som istället för att ta ansvar såg till att bli av med dem som gjorde det. Värst av allt är kanske att de inte förstår själva hur opassande de agerat. Horace Engdahl menar att Sara Danius förstörde Svenska Akademien och inser inte att han istället är en av dem som bär störst skuld till det fall som de uppsatta aderton gjort. Det går inte heller att låta bli att fundera över hur invalen har gjorts de senaste 25 åren. Kanske har institutionen alltid varit en klubb för inbördes beundran, men jag blev trots detta chockad över riktigt hur illa det verkar vara.

1 reaktion på ”Klubben är årets bok”

  1. Pingback: Det kränkta manliga geniet – enligt O

Kommentarer är stängda.

%d bloggare gillar detta: