Sverige och mångfalden

I rum för ideologi lyssnade jag på seminariet med Dona Hariri, Qaisar Mahmood och Segal Mohamed modererat av Patrik Lundberg.

Varför är just de här? Mohamed hoppas att det är en liten del i ett större arbete att genom representation öppna upp för en bredare publik. Samtidigt är det sammanhanget som bestämmer vad som är mångfald, säger Mahmood och trots att ha förut inte ville skriva om integration och mångfald, men sedan har insett att han faktiskt kan mycket om det. Hariri säger att hon inte har något problem med att tala om mångfald, men hon hoppas att hon också är inbjuden för att hon har något att säga. Rädslan för att bli en symbol finns alltid, säger Mohamed, som ofta presenteras som aktivist, kanske för att hon är en svart kvinna med föräldrar som flytt hit. Är hon tillräckligt mycket aktivist som konstnär och poet, eller har hon en skyldighet att kämpa mer. Den vita blicken vill gärna se att de lyckats när scenen ger en bild av mångfald, men Mohamed påpekar att det finns mycket mer att jobba med gällande mångfald och representation. Mångfald måste få vara mer komplext än att personer som vi ses som icke-svenska och därmed en symbol för det som ofta ses som mångfald, dvs att inte representera majoriteten.

Mahmood talar om hur vi länge ansett att vi måste välja en identitet, trots att vi har många olika identiteter som passar olika bra beroende på sammanhanget. Kön eller ursprung kan vara viktigt, liksom yrket eller kanske en roll som t.ex. förälder. Lundberg berättar att många verkar vilja arbeta mot mer mångfald, men att det blir lite pinsamt, eller cringe som han säger. Mahmood håller med om att det lätt blir naivt och förenklat när vi talar om mångfald. Egentligen handlar mångfald om att få olika människor som behövs för att lösa en uppgift. Det ska vara byggt på nytta, inte på godhet. Mohamed talar om vikten av att faktiskt vilja mötas istället för att tänka att vi ska lära dem, majoriteten som utbildar minoriteten. Det som saknas är en aktiv dialog och inkludera på riktigt. Nu finns en maktobalans där de som bor i förorter blir passiva och endast en bricka i ett mångfaldsspel där projekt ska bockas av och genomföras.

Hariri avskydde länge att bli inbjuden till paneler för att hon var kvinna och flykting som nu blivit jurist och därmed är lyckad. Hon hade önskat att de tänkt ett varv till och verkligen tagit vara på hennes kunskaper. Dessutom önskar hon att vi verkligen tänker igenom varför vi vill ha mångfald och vad vi menar med det.

Vill vi egentligen ha mångfald, undrar Mahmood, för mångfald är faktiskt ganska jobbigt. Det är lättare om alla är lika och tycker samma sak. Vi behöver hitta gemensamma regler och vår minsta gemensamma nämnare, men också låta människor vara sig själva. Vi kan faktiskt inte behandla andra som vi själva vill bli behandlade, utan faktiskt vara intresserade av hur andra vill ha det.

Hariri berättar hur jobbigt det kan vara att faktiskt vara en “mångfaldsperson” och ändå våga vara besvärlig på en arbetsplats. Vi måste våga vara ha konflikter, men vi måste också sätta regler för vad som accepteras. Samtidigt är det som Mohamed säger att vi inte man förvänta oss tacksamhet, utan faktiskt ta jobbiga frågor även för de som representerar mångfalden. Det handlar om den goda självbilden som får sig en törn när tacksamhet uteblir.

Mahmood talar om föreställningen att alla får vara som de vill, men så är det inte i praktiken och vi måste kanske nå ett nytt konsensus om vad som fungerar och vad som inte gör det. Exempel på den jobbiga mångfalden är t.ex. en politiker som Hanif Bali.

Vad är tolerans och är vi toleranta? Hariri menar att hon inte är speciellt tolerant och Mohamed påpekar att hon är trött på att vara tolerant gentemot människor som saknar empati. Det är något jag känner igen och då är jag ändå inte utsatt för intolerans speciellt ofta om någonsin. Mahmood ställer sig emot att klumpa ihop etniska svenskar som vore vi lika och att tolerans är komplicerad. Att träffa de utsatta, som Hariri gör i sitt jobb, gör henne mer medveten om sina egna privilegier och jag känner igen det. Hon talar också om vikten av att inte anlägga ett uppifrånperspektiv, utan möta andra med respekt på riktigt. Jag håller med henne, men också med Mohamed om att vi faktiskt inte kan tolerera allt. Jag har till exempel grymt svårt att tolerera ignorans och slentrianmässig rasism. Dessutom har jag sjukt svårt för människor som gnäller och inte inser hur priviligierade de är. Det gäller speciellt vita män med bra lön, för de har faktiskt inte mycket de borde få gnälla om gällande rättigheter i samhället. Då talar jag självklart om dem som grupp.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: