En smakbit på söndag

En söndagssmakbit ut Svärmodern

Idag är det söndag och jag hänger på En smakebit på søndag som idag finns på Flukten fra virkeligheten som bjuder på en smakbit ur Balladen om sångfåglar och ormar av Suzanne Collins som jag verkligen ser fram emot att läsa.

Själv läser jag Svärmodern av Moa Herngren som handlar om Åsa som är ensamstående och har en nu vuxen son Andreas. När Andreas var liten lämnade Janne, hand pappa, dem för en dansk kvinna och han har nu en ny familj. Inledningsvis är det Åsas berättelse vi får ta del av och hennes liv ställs på sin spets när Andreas och hans flickvän Josefin flyttar in hos henne under ett stambyte som gör att de inte kan bo hemma. Åsa drömmer om att komma Andreas och sin nya svärdotter närmare, men det blir inte alls som hon tänkt sig. De två hänger mest på sitt rum och Åsa känner sig åsidosatt. Hon kan inte riktigt hantera att Josefin är den viktigaste i Andreas liv och sättet hon försöker förändra relationen på uppskattas inte. När Andreas börjar berätta blir det tydligt att både han och Josefin uppfattar Åsa som gränslös, när hon bara ser sig som ovanligt omtänksam. Extra svårt är det när Josefins mamma Stina, som också är en av Åsas bästa vänner, ställer sig på sin dotters sida.

Smakbiten kommer från s.158 när Åsa funderar över sin relation med sonen:

Visst förtjänade jag kritik men Andreas och jag hade kunnat prata om det och jobbat oss igenom det, som vi brukade när det dök upp problem. Om det inte hade varit för Josefin. Jag hade ju försökt prata om det tidigare. Både med Andreas och Stina. Det var klart att jag ville ha tillbaka min son i mitt liv, men jag var framför allt orolig för hur han mådde och om Josefin verkligen var bra för honom. Han påstod att han var lycklig och glad utan mig, men jag hade svårt att verkligen tro att det kunde vara sant. Jag ville bara att han skulle vakna upp ur allt det här och bli sitt gamla jag.

Jag har läst ungefär hälften av Svärmodern och det är verkligen en bok fylld av såriga relationer. Det är lätt att förstå Åsas agerande, men samtidigt också Andreas reaktion. Josefin har vi inte fått höra så mycket av ännu, men det är mycket troligt så att den bild Åsa gett oss av en ung kvinna som vill ta en son ifrån en äldre kvinna något vinklad. Det kan vara en komplicerad relation den mellan en överbeskyddande mor och den kvinna som ersätter henne i sonens liv och jag vill verkligen läsa vidare för att se om de löser det hela.

En söndagssmakbit ur Samlade verk

Just nu läser jag Samlade verk som är Lydia Sandgrens debut i tegelstensformat. Jag läser den av tre skäl: den är vår nästa bokcirkelsbok, den utspelar sig i Göteborg och den är en av vårens snackisar. Nu har jag läst ungefär en fjärdedel och tycker om berättelsen, men har lite svårt för det omständliga och mångordiga sättet att skriva. Karaktärerna är dock intressanta och det är alltid mysigt att läsa en bok som utspelar sig i min hemstad. Smakbiten jag valt är hämtad ganska tidigt i boken då huvudpersonen Martin just lärt känna Gustav på Hvitfeldska gymnasiet. En anledning till att de finner varandra är kanske att de är bra på så olika saker. I alla fall verkar Martin tycka att det är skönt. Gustav är konstnären av de två och vi vet redan från början att han kommer att bli stor.

 

Det var tur att Gustav var begåvad inom ett område där Martin var så diskussionslöst urusel. Om han haft samma fallenhet för musik hade det genast blandat sig i Martins tragglande med gitarren. Eller om Gustav utmärkt sig som uppsatsskrivare och deras svensklärarinna alltid vänt sig till honom när det förväntades ett svar på frågan “är det någon som känner till något om Strindberg?” Martin hade bättre betyg i samtliga ämnen förutom bild, och då var det ingen stor sak att lämna över briljerandet när det kom till teckning.

 

Läsningen av Samlade verk får mig att fundera kring vänskap, men också kring konst och kultur. Martin är som vuxen förläggare på ett litet förlag i Göteborg som han driver tillsammans med en gammal vän. Vad som hänt med Gustav vet vi inte riktigt och inte heller varför Martins fru Cecilia har försvunnit. Trots en viss tröghet i läsningen är jag tillräckligt nyfiken för att vilja läsa ut den.

Idag finns länkarna till alla som deltar i En smakebit på søndag hos Flukten fra virkeligheten. Kika in där för fler smakbitar ur böcker.

En smakbit ur Om det inte vore för dig

Det är söndag och dags att bjuda på en smakbit ur boken jag läser. Idag är det bloggen Betraktninger som håller i trådarna och där kan du hitta en rad smakbitar från olika bloggar.

Delphine de Vigan är en favoritförfattare och just nu läser jag hennes senaste bok Om det inte vore för dig utgiven av Sekwa som är ett favoritförlag. Det här är berättelsen om en äldre kvinna som heter Michka. Hon bor på ett äldreboende och har drabbats av afasi som försämras trots hjälp av logopeden Jérôme. En av de som hälsar på Michka är Marie, en yngre kvinna som bor i den trappuppgång där Michka tidigare bodde. Inledningsvis vet vi inte så mycket om deras relation, men det är tydligt att de är viktiga för varandra.

Jag har läst ungefär halva boken och tycker mycket om det stillsamma sättet som de Vigan berättar historien på. Relationen mellan den äldre damen och den yngre kvinnan är fint skildrad, liksom den mer professionella relationen med Jérôme. Att Michka blir sämre är tydligt. I början av boken är det bara något ord som hamnar fel och jag funderar på om översättaren gjort ett märkligt fel, men snart blir det tydligt att Michka helt enkelt gör fel och väljer ord som liknar det rätta.

Det här citatet är taget från första sidan när allt redan är över och Marie funderar över skillnaden över ett artigt tack och ett allvarligt menat sådana och om hon verkligen tackade ordentligt medan Michka levde:

Har det hänt att du funderat på hur många gånger i livet du har tackat på riktigt? Ett tack från hjärtat. Ett uttryck för din tacksamhet, din erkänsla, din skuld.
Till vem?
Till läraren som fick dig att börja läsa böcker? Till den unge man som ingrep när du en dag blev överfallen på gatan? Till läkaren som räddade ditt liv? Till livet själv?
Idag dog en gammal dam som jag älskade.
Jag sa ofta: “Jag kan aldrig återgälda det hon gjort för mig.” Eller: Kanske är det hennes förtjänst att jag är i livet.”
Jag sa: Hon är ovärderlig för mig.”
Återgälda och värdera, är det mått på tacksamhet?
Men har jag tackat henne ordentligt? Har jag visat min erkänsla tydligt nog? Har jag varit tillräckligt uppmärksam, närvarande, lojal?

En söndagssmakbit ur Vuxna människor

Igår fick jag äntligen till lite lästid och lyckades läsa ut månadens tredje bok. Sjukt lite för att vara mig, som brukar läsa i alla fall det tredubbla och har satt upp en läsutmaning som är elva böcker per månad. Jag påbörjade också en ny bok nämligen Vuxna människor av Marie Aubert som efter en knapp tredjedel verkar riktigt bra. Boken handlar om en familj bestående av två vuxna systrar, en mamma och hennes nya man Stein. Den yngre systern Marthe har både sambo och bonusbarn, medan den äldre systern Ida är singel, barnlös och ganska bitter. Nu ska de fira moderns  födelsedag i stugan som varit familjens, men nu främst används av Marthe och hennes familj. Ida är den som berättar och hon funderar mycket över ålder:

När mamma fyllde fyrtio på nittiotalet fick hon ett kort där det stod “Life begins at forty!”. Jag kommer fortfarande ihåg det kortet, det var med en massa raketer och stjärnor. Mamma tyckte att det var piggt och roligt och tog vara på uttrycket, life begins at forty! sa hon hela det året och väninnorna skålade. Jag minns dem som vuxna damer, de hade torrt läppstift och barn som gick i skolan, och när de var tillsammans kallade de det för tjejkväll. När jag blev fyrtio var jag precis som innan, jag trodde verkligen inte att det var nu livet skulle börja. På födelsedagsmiddagen sa en väninna, som ett slags tröst, att jag såg bra ut, strax efter sa hon att det var fint att vara ensam för att man på det sättet lärde känna sig själv väldigt bra, och jag tänkte att det hade varit mer okej att lära känna någon annan.

 

Ida funderar mycket på sin ålder och inser att när hon nu passerat fyrtio att hon kanske inte får allt i livet som hon drömt om. Jag förstår det. När jag fyllde fyrtio hade jag barn och fick egentligen ingen större ålderskris. Den fick jag istället vid trettio när jag inte var säker på att jag faktiskt ville ha barn alls. Jag var inte redo att bli vuxen “på riktigt”.

Jag minns när mina föräldrar fyllde fyrtio. Då gick jag på högstadiet och tyckte självklart att de var ordentligt gamla. Jag känner helt igen mig i Idas tankar om att vi som fyller fyrtio nu omöjligen är lika gamla som våra föräldrar var i samma ålder. Om en månad fyller jag 46 och är då närmare femtio än fyrtio. Fortfarande känner jag mig inte gammal, men visst är jag vuxen med allt vad det innebär.

En smakebit på søndag anordnas den här veckan av bloggen Flukten fra virkeligheten. Kika in där för fler smakbitar.

En söndagssmakbit ur Alex Marwoods senaste

Det är söndag och jag har inte lust att göra någonting mer än att slappa, titta på tv-serier och kanske läsa lite. Det går lite trögt med läsningen den här månaden och jag har bara läst ut två böcker hittills i mars. Igår påbörjade jag dock Alex Marwoods senaste bok The Poison Garden, som just kommit i pocket och den verkar väldigt lovande. Jag tycker om Mrwoods spänningsroman som visserligen alltid handlar om brott, men är så mycket mer än en polisdeckare. Det finns poliser i The Poison Garden och det är dem vi träffar inledningsvis, därefter har Nita Bevan och hennes minst sagt påfrestande partner Martin Coles varit osynliga, men det är å andra sidan en bra bit kvar av boken. De får i uppdrag att åka till en gård där en domedagssekt bott i många år. Nu kommer en obehaglig stank ifrån gården och deras djur verkar inte blivit omskötta på länge.

Så här beskriver Nita Bevan sektens hus precis i början av boken:

The gateway is elegant, topped with pineapple finials. But someone has beaten out a message in metal letters and attached them in an arch over the top. She has to squint to read the words against the bright, grey sky. Everybody is a nobody, reads the outer layer; Everyone is someone, slightly smaller, inside. Not a good place, she thinks. It might have been once, but this is not a good place.

And then she sees the foot. Right there, in the gateway: bare, pointing upwards and black on the heel, the body to which it is attached is hidden by the wall. It is only eight inches long.

‘Oh, God,’ she says. ‘Are there children?’

None of us will be the same, by tomorrow, she thinks.

 

Det visar sig att många barn och alla vuxna utom en är döda och vi får följa den överlevande Romy som levt hela sitt liv i sekten som leds av Lucien Blake. Tidningarna är fulla av bilder på de döda och Romy får veta att hennes mamma och alla de andra i sekten egentligen heter något annat än de sagt och att de dessutom varit försvunna från sina tidigare liv under lång tid. En som känner igen Romys mamma är Sarah Byrne, som sedan hon var tio har trott att hennes syster Alison varit försvunnen för alltid, troligen död. Nu dyker bilder på henne upp överallt som en av medlemmarna i sekten. Dessutom tycker socialtjänsten att det är lämpligt att Sarah tar hand om systerns två yngre barn Eden och Ilo, båda födda i fångenskap och de uppmanar henne också att ta kontakt med  Romy som placerats på ett Halfway House. Vad som händer när de möts vet jag inte och inte heller vad som egentligen har hänt med de döda sektmedlemmarna. Det här kan bli en spännande läsning!

En smakebit på søndag arrangeras av norska bokbloggarna Flukten fra virkeligheten och Betraktninger. Den här veckan är det Flukten fra virkeligheten som håller i trådarna. Kika gärna in för fler boktips.

En söndagssmakbit ur Skuggjägaren

Dags för en söndagssmakbit och idag är det hos Flukten fra virkeligheten som du finner fler länkar till böcker olika bloggare läser just nu.

Camilla Grebe är en av mina svenska favoritförfattare när det kommer till spänningslitteratur och självklart kastade jag mig över hennes senaste bok Skuggjägaren när den kom från förlaget. Jag har nu läst drygt 150 sidor och hunnit träffa tre kvinnliga poliser under tre olika tider och jag gillar verkligen hur Grebe tar oss med på den resa som kvinnor inom polismyndigheten gjort. Mest intressant har det hittills varit att följa Britt-Marie, som under 70-talet väljer bort det förväntade livet som mamma och hemmafru och istället arbetar som polis. Hon får en tjänst som kriminalassistent på våldsroteln, men behandlas definitivt inte med samma respekt som kriminalassistent Rybäck, lika ny och oerfaren som hon, men man och se det gör hela skillnaden. Han bjuds in till chefen Fagerberg och får vara delaktig i utredningar, medan hon får sitta utanför och sköta dokumentation. Självklart längtar hon efter att också tas upp i gemenskapen.

Britt-Marie sneglar på de små lamporna på väggen intill dörren — rött för “upptaget”, gult för “vänta” och grönt för “ledigt”. Den gröna lampan lyser.

I nästa ögonblick upptäcker Fagerberg henne. Hans stenansikte är uttryckslöst när han reser sig upp, går fram till fönstret och möter Britt-Maries blick. Sedan höjer han handen och för en sekund tror hon att han ska vinka åt henne. Hon lyfter sin egen hand till en hälsning, men i nästa ögonblick drar han ner persiennen framför ögonen på henne.

 

 

En söndagssmakbit av Nina Bouraoui

En smakebit på søndag är en norsk bokbloggarutmaning som delas mellan bloggarna Betraktninger och Flukten fra virkeligheten. Idag är det den senare som ansvarar och du hittar inlägget här.

Idag bjuder jag på en smakbit från den allra första sidan i Nina Bouraouis senaste bok Alla människor har av naturen ett begär att få veta, en titel som i sig är ett citat av Aristoteles. Jag absolut älskar Nina Nouraoui och mest av allt tycker jag om hennes självbiografiska böcker där hon funderar mycket kring identitet och ursprung. I inledningen av den här boken konstaterar hon att hon bott en längre tid i sitt nya hemland Frankrike, än i Algeriet, livet där hon växte upp men lämnade som fjortonåring. Berättelsen i just den här boken kretsar hur hon blir kvinna och hur kärleken tyvärr lärde henne inte bara om åtrå, utan också om våldsamhet och underkastelse.

Citatet jag valt handlar dock om vad vi vet om andra människor:

Jag undrar vem i folkmassan som just blivit förälskad, vem som just har blivit lämnad, vem som har gått utan ett ord, vem som är lycklig, olycklig, vem som är rädd eller tar sig fram tillitsfull, vem som väntar på en ljusare framtid. Jag går över Seine, jag vandrar med de anonyma männen och kvinnorna och likafullt är de mina speglar. Vi bildar ett enda hjärta, en enda cell. Vi är levande.

En smakbit ur Välj mig

En smakebit på søndag är en bloggaktivitet från vårt grannland Norge. Varannan vecka  är det Astrid Terese på bloggen Betraktninger som håller i trådarna, och varannan vecka är det Mari på bloggen Flukten fra virkeligheten. Idag håller Astrid Terese i rodret och samlar ihop de smakbitar ur aktuell läsning som olika bloggare bjuder på.

Min smakbit den här söndagen kommer från Välj mig är Christina Lindströms nya ungdomsbok som just getts ut av B. Wahlströms. Eftersom jag tyckt om de tidigare böcker jag läst av henne hamnade den högt upp på min prioriteringslista. Huvudpersonen i Välj mig heter Silja och när vi träffar henne första gången är hon på väg till första skoldagen i nian. Hon går som vanligt till skolan med sin bästa kompis Mia, som varit bortrest hela sommaren. Siljes sommar har varit långt ifrån bra. Något hemskt har hänt hennes pappa, men så här i inledningen av boken vet vi inte riktigt vad. Alla andra verkar dock veta, men ingen säger något. Oftast är det Mia som skapar blickar, men nu vet Silje att det är hon.

Men när Mia och jag går förbi slutar alla med det de håller på med och tittar efter oss. Det är sant. Allt stannar upp. Man måste kunna hantera blickar om man ska korsa skolgården med en legend. […] I vilket fall som helst känner jag i magen att blickarna är annorlunda idag. Jag försöker att inte låtsas om dem och att inte sänka huvudet för mycket, men jag blir ändå kall i magen och vet faktiskt inte riktigt vad jag ska göra av händerna.

Försiktigt sneglar jag mot Mia. Hon verkar inte lägga märke till att blickarna är annorlunda. Kan det vara så att hon inte vet vad som har hänt? Är det ens möjligt? Har ingen ringt henne? Har hennes föräldrar inte hört något?

 

Ungefär 100 sidor in är jag fast. Ännu vet jag inte riktigt vad som har hänt, men jag vet lite mer och jag vet framför allt hur det påverkar Silje och hennes familj. Nu läser jag vidare!

En söndagssmakbit ur Elif Shafaks nya bok

Igår lyssnade jag på den turkiska författaren Elif ShafakLouisiana Literature. Jag köpte då hennes senaste bok 10 minutes and 38 seconds in this strange world och har ägnat dagen åt den. Bokens huvudperson Leila dör redan i bokens inledning och vi får följa henne under de 10 minuter och 38 sekunder som hennes medvetande finns kvar, trots att hennes kropp egentligen är död. Boken är nominerad till Man Booker Prize 2019 och det är den väl värd.

Första delen av boken handlar om hur Leila minns sitt liv. I andra delen tas hon till bårhuset och hennes fem vänner väntar förgäves utanför, för att få tillgång till kroppen så att de kan begrava henne. Endast familj och släktingar får den möjligheten och när de vägrar förs Leilas kropp istället till the Cemetery of the Companionless i Istanbul, där gravarna märks med en siffra istället för ett namn. Leilas vän Nostalgia Nalan funderar då över olika sorters familjer, s.198ff.

Nostalgia Nolan believed there were two kinds of families in this world: relatives formed the blood family; and friends, the water family. If your blood family happened to be nice and caring, you could count your lucky stars and make the most of it; and if not, there was still hope; things could take a turn for the better once you were old enough to leave your home sour home.

As for the water family, this was formed much later in life, and was, to a large extent, of your own making. While it was true that nothing could take the place of a loving, happy blood family, in the absence of one, a good water family could wash away the hurt and pain collected inside like black soot. It was therefore possible for your friends to have a treasured place in your heart, and occupy a bigger space than all your kin combined. But those who had never experienced what it felt like to be spurned by their own relatives would not know that there were times when water ran thicker than blood.

En smakebit på en søndag arrangeras idag av Astrid Therese på bloggen Betraktninger. Kika in där för fler utvalda bokcitat.

En söndagssmakbit om ångest

Idag är det Astrid Therese värd för utmaningen En smakebit på søndag. Jag håller visserligen på med flera böcker, slalomläsare som jag är, men fastnade speciellt mycket för några rader precis i inledningen av Anteckningar från en orolig planet av Matt Haig som handlar om det orimliga i att diskussioner på internet påverkar vårt (i alla fall mitt och Haigs) liv orimligt mycket. Haig går runt i cirklar med mobilen i högsta hugg, mitt inne i en diskussion som han verkligen vill vinna. Hans fru är samtidigt lite orolig för hans mående, vilket kanske inte är så märkligt.

Mitt hjärta rusade. Jag hade ett tryck över bröstet. Kämpa eller fly. Jag kände mig inträngd i ett hörn och hotad av någon på internet som bodde över 10000 km från mig och som jag aldrig skulle träffa, men som trots det lyckades förstöra min helg.

[…]

Saken med mentalt kaos är att så många saker som får mig att må bättre på kort sikt får mig att må sämre på lång sikt. När jag gör så här distraherar jag mig själv, när det jag egentligen behöver göra är att känna mig själv.

Anteckningar från en orolig planet är en självbiografisk bok där författaren undersöker eventuella samband mellan sin svåra ångest och världen runt omkring honom. Jag har precis börjat läsa, men känner att det nog är en bok för mig, en viktig bok till och med för mig, min ångest och min stressade hjärna. Det jag också fastnade för är författarens beskrivning av alla hemska och stressande rubriker, som bara ger ännu mer ångest och hans konstaterande att det inte handlar om att vårt dåliga mående är ologiskt för att vi egentligen har det bra. Inte heller vill han skylla allt på tekniken, vilket är vanligt idag. Däremot vill han undersöka det som finns bakom rubrikerna. Den största anledningen till att jag faktiskt tror att Haig kan bjuda på en bok som ger en mer balanserad bild av verkligheten är den här listan:

Psykisk ohälsa är inte:

En härmning.
Moderiktigt.
En fluga.
En kändistrend.
Följden av en växande medvetenhet om psykisk ohälsa.
Alltid lätt att tala om.
Samma som det alltid har varit.

 

 

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: