Bokmässan 2019

Från suffragetter till #metoo från Bokmässan 2019

Under årets digitala mässa kommer jag att flytta bokmässeinlägg från Kulturkollo hit. Det här är ett seminarium från förra året som inte blev riktigt så bra som jag hoppats, men ändå gav en del.


Tema Jämställdhet var på förhand det tema som lockade mig mest på årets Bokmässa och därför är det också naturligt att jag skriver om ett av de seminarier som ingår i temat. Medverkande på seminariet Från suffragetterna till #metoo var Helén Pankhurst, Ida Östensson, Anne Atombo, modererat av en tyvärr lite övertänd Alexandra Pascalidou.

Helen Pankhurst har ett arv att leva upp till. Namnet förpliktigar, men reaktionen från andra kunde vara så är positiv som negativ. Hon tar med oss till 1 oktober 1913 när Sylvia Pankhurst höll tal här i Göteborg. Hon vill också lyfta frågan om hur vi hade valt att kämpa för kvinnors rättigheter då. Vilken ledare hade vi valt, vilka metoder och vilken politisk inriktning? Pankhurst vill ha färre regler för vem som kan kalla sig feminist och att den minsta gemensamma nämnaren måste vara att vi är kvinnor. Kan hon ställa sig bakom sina släktingar användning av våld, undrar Pascalidou? Det var inte det första de gjorde, påpekar Pankhurst och det var faktiskt ingen som dödades av en suffragett och det handlar faktiskt om synen på vad som är tillåtet för kvinnor och även om våld var en liten del av kampen är det vad många fokuserar på.

Anne Atombo är feministisk aktivist och kämpar för mänskliga rättigheter i Kenya. Även om #metoo inte var så stort i just hennes hemland, inspirerade den även om deras kamp såg annorlunda ut. Kampanjen ”my dress, my choice” var stor och handlade om kvinnors rätt att se ut som de ville. Utmaningarna globalt påverkar deras liv, men när suffragetterna kämpade för rösträtt, var många länder i Afrika fortfarande kolonier. När de fick demokratiska rättigheter var det ingen könsskillnad på pappret, även om ojämlikhet självklart finns. Hon berättar t.ex. om hur skatt på mensskydd tagits bort, men ändå är något som å har råd med. Kampen är ibland lik, men skiljer sig också åt. Ofta försöker de inkludera männen i debatten för att kunna få förändring på riktigt.

Är Sverige ett feministiskt paradis? På många sätt, men vi är inte färdiga, säger Ida Östensson, som grundade stiftelsen Make equal och var med och grundade FATTA. Hennes frustration är påtaglig och hon funderar mycket på vilken roll som männen ska ges i jämställdhetskampen. Pankhurst påpekar att få män ens är intresserade av att delta och pekar på de få män som finns i publiken idag. Det är bra att män lyssnar och visad intresse, men de måste inte alltid vara en del av debatten. Samtidigt måste vi sluta se de män som faktiskt deltar som annat än feminister.

Precis som gällande suffragetterna blir fokuset kring #metoo ganska märkligt. Det mesta handlade om stora grupper som faktiskt vågade berätta om orättvisor och övergrepp, men ändå anklagas #metoo för att ha gått för långt för att några män namngetts och anklagats offentligt, något som media egentligen borde ta ansvar för.

Tyvärr får de internationella gästerna lite för lite plats under seminariet, då såväl Pankhurst som Atombo hade kunnat ge andra, nya perspektiv till den debatt som i Sverige har fastnat lite. Jag håller med Pankhurst att det handlar om att förändra normer och att det måste ske brett. Vi kan alla ifrågasätta sexism i vardagen och förhoppningsvis påverka så att det blir strukturella förändringar. De behövs också globala förändringar och en bred kamp för förändring. Dialog är väldigt viktigt, inte minst som inspiration för de som befinner sig längre ifrån jämställdhet än de flesta i Sverige.


Inlägget publicerades ursprungligen på Kulturkollo 28/9-2019

Bonnie-Sue Hitchcock är en vinnare från Bokmässan 2019

 

Jag har ganska nyss kommit i kontakt med och blivit medlem i IBBY-Sverige, men redan förra året var jag med när de delade ut Peter Pan-priset. Det här inlägget är från Bokmässan 2019.


Peter Pan-priset är ett svenskt barnbokspris som delas ut till en författare vars bok har översatts till svenska. Det instiftades 2000 av IBBY-Sverige och Bok- och biblioteksmässan och ges till en mindre känd författare från ett geografiskt område som vi inte läst så mycket om i Sverige

En del av priset är att författaren bjuds in till Bokmässan, där priset också delas ut. Årets pristagare är Bonnie-Sue Hitchcock som skrivit boken Doften av ett hem, översatt till svenska av Helena Hansson, utgiven av Gilla Böcker. Jag var med under prisutdelningen och lyssnade sedan på Bonnie-Sue Hitchcock i samtal med Ann-Helén Laestadius som bland annat handlade om den miljö där deras böcker utspelar sig. Samtalet modererades av en mycket påläst Mats Wänblad, som inledde med ett bildspel från Fairbanks och Soppero, som är författarnas platser och på ytan ganska lika.

Doften av ett hem utspelar sig i Alaska på 70-talet och miljön är otroligt viktig, så viktig att staden Fairbanks nästan blir som en egen karaktär. Alaska som en del av USA är också central, då Ruths, en av huvudpersonernas, pappa dör i en flygolycka då han  är i väg till ett möte som handlar om huruvida Alaska ska bli en delstat eller inte. Flygolyckan formar hela livet för de delar av familjen som är kvar och Ruth och hennes syster växer upp hos sin mormor.

Bonnie-Sue Hitchcock har levt hela sitt liv i Alaska, men tillhör “the non-natives” och berättar att det finns väldigt många olika folkgrupper, ungefär 250 stammar, som är “native” i betydelsen ursprungsbefolkning. Begreppen har förändrats och när Hitchcock växte upp sågs hon som native eftersom hon föddes i Alaska och växte upp där. Nu är hon visserligen från Alaska, men hon tillhör inte ursprungsbefolkningen och är alltså inte native. Tankar kring identitet och tillhörighet är centrala i Doften av ett hem. En av huvudpersonerna, Dora, tillhör ursprungsbefolkningen och har inledningsvis en mycket lägre status. Under seminariet diskuteras frågan om huruvida vem som helst har rätt att skildra situationen för ursprungsbefolkningar, eller om det krävs att man tillhör det folkslag man beskriver. De landar i att en författare måste ha friheten att skriva om andra människor än sin egen grupp, men att det måste göras med respekt. Det tycker jag att Bonnie-Sue Hitchcock har lyckats med.

Dora är Hitchcocks favorit av de fyra huvudkaraktärerna. I boken flyttar hon in hos en annan familj och vi får egentlige veta ganska lite om vad hon varit med om, även om vi anar att det är något hemskt. Hitchcock pratade mycket om vikten av att de övergrepp som aldrig talas om, måste lyftas fram i ljuset. “Issues are real, but the characters are fictional”, säger Hitchcock om sin bok, men det kommer fram att det inte riktigt stämmer. Flera av karaktärerna är baserade på släktingar till Hitchcock. En scen där Ruth dansar och får höra att hon är söt och verkar hålla med leder till att hennes farmor klipper av hennes hår. Att skryta och förhäva sig själv var inget accepterat beteende. Exakt detsamma gjorde Hitchcocks mamma med hennes storasyster, för att hon inte skulle tro att hon var speciell.

Dansen är också viktig för karaktären Alyce, som älskar att dansa, men förväntas fiska med sin pappa hela sommaren och därför riskerar att missa intagningsprovet till den dansskola hon vill gå på. Något de fyra karaktärerna har gemensamt är hur lite de kan styra över sina liv och hur begränsade de är av sin familj och de traditioner och krav som kommer från dem. Den fjärde huvudpersonen Hank rymmer hemifrån tillsammans med sina två bröder, för att komma ifrån sin destruktiva mor. I Doften av ett hem turas de fyra ungdomar om att berätta historien om sina liv och de få drömmar de tillåter sig att ha. Det är välskrivet och framför allt intressant, då jag själv visste i princip ingenting om Alaska och livet där på 70-talet.

FOTO: James Poulson/Daily Sitka Sentinel


Inlägget publicerades ursprungligen på Kulturkollo 2019-10-05

Bokmässan 2019 in retrospect

En Bokmässa måste självklart sammanfattas och när jag idag vacklar till jobbet med boksmälla är jag ändå så glad över att ha fått tillbringa fyra dagar med vänner och en massa fantastiska författare och debattörer. Faktiskt känner jag mig så här på söndagskvällen, när jag skriver det här, ganska pigg. Kanske är det som Anders Hansen säger att stress inte nödvändigtvis handlar om att göra mycket, utan om att hjärnan går på högvarv. Min hjärna har verkligen fått jobba de senaste fyra dagarna, men på ett positivt sätt. Faktiskt har jag inte känt mig stressad någon enda gång under Bokmässan, utan jag har gjort det som känns bra och njutit av det. Kanske har jag också känt mig lugnare eftersom samtalen visserligen varit många, men också ganska avslappnade. I vår snabba och stressade tid är det faktiskt fantastiskt att få sitta ner i 45 minuter och lyssna till ett lugnt och sansat samtal.

En av höjdpunkterna under Bokmässan var seminariet Klass på klassdebatten? som var något så ovanligt som ett konstruktivt, politiskt samtal mellan människor som ser på samhället på olika sätt och definitivt har olika idéer om hur de problem de ser ska lösas. Sådant saknas i dagens politiska debatt och jag är så glad att det faktiskt går att få till samtal som har en chans att faktiskt leda till förändring. Det ger mig hopp.

Det jag tar med mig från årets mässa är samtalen som kanske inte handlar just om böcker, utan om ideologi om än kopplat till konkreta titlar. Jag tänker t.ex. på seminariet USA, Trump och kvinnorna, där Tayari Jones och Meg Wolitzer diskuterade amerikansk politik och hur en pajas som Trump har kunnat bli så populär. Även samtalet Sverige och mångfalden lyckades komma längre än i princip alla politiska debatter de senaste åren. Det är en sådan befrielse att få luta sig tillbaka och faktiskt få lyssna till människor som inte bara slänger ur sig provocerande oneliners, utan faktiskt vill komma fram till något.

Självklart har jag lyssnat till författare också och den jag blev kanske mest förtjust i var Tessa Hadley, tätt följd av sympatiska Liane Moriarty. Sedan innan är jag totalt förälskad i Caitlin Moran och när hon intervjuades av Parisa Amiri var lyckan gjord. Läslistan har självklart blivit mycket längre under de senaste fyra dagarna och även om jag bara köpte två böcker och ett gäng noveller från Novellix, har den vuxit med väldigt många fler titlar.

Bäst av allt är ändå att träffa alla vänner som jag inte ser så ofta “på riktigt”. I torsdags var faktiskt alla kulturkollare på plats när vi hade redaktionsmöte och dagarna på mässan har inneburit en rad trevliga möten. Jag är så himla glad att ha alla fina boknördar i mitt liv. Extra kul var det också att vara Bookfluencer och få ett Guldkort med tillgång till såväl en lounge som pressavdelningen. Det gjorde det lättare att hitta en lugn plats att ta en paus på.

Sammantaget var det en fin Bokmässa, trots många schemakrockar och rejäl irritation på de små och alltid fulla J-salarna, vars köer dessutom ställde till det rejält både för att jag missade vissa författare helt, men också för att de gjorde förflyttningar mer än lovligt krångliga. Jag gillade inte heller att sal R2 användes till seminarier, då det innebär en extra, onödig kontroll av väskorna. Dessutom saknade jag verkligen de foldrar med dagens seminarier som förut funnits. De gjorde min mässplanering så mycket enklare. Att fler seminarier var 45 minuter uppskattades väldigt. Det måste behållas.

Av tre teman på årets mässa var det tema jämställdhet som jag ägnade mig mest åt. MIK är inte riktigt min grej och Sydkorea lyckades jag missa helt eftersom seminariet med Han Kang i en underdimensionerad J-sal inte gick att komma in på. Nästa år är temalandet Sydafrika. Det ser jag fram emot.

Hur var årets Bokmässa för dig?

Den bästa sommaren i mitt liv, typ

Mia Öström, Siri Spont och Julia Wickholm har alla skrivit böcker för unga där sommaren spelar en stor roll. Dessa talar de om med moderator Johanna Lindbäck och jag har läst Mitt hjärta borde slå någon annanstans och Är det nu allt börjar?, men ännu inte Olivia för alltid. Johanna Lindbäck har hittat ett gemensamt tema i de tre böckerna och lyfter det faktum att alla tre huvudpersoner tror att de ska få ett bättre liv om de bara får ett annat liv på en annan plats.

Platsen hjälper till att identifiera våra huvudpersoner, säger Mia Öström, genom att visa vad och var de inte vill vara, Även sommarlovet är som en plats. En begränsad tid fylld av möjlighet inför en höst när allt ska bli annorlunda. Olivia för alltid träffar vi första gången den sista dagen i nian och ett helt nytt liv väntar. Tyvärr är risken med att inte veta var man vill vara, bara var man inte vill stanna att besvikelsen kan uppstå när en ny plats inte gör någon skillnad. Storstaden lockar, men mest handlar det om en längtan bort från den lilla platsen. De måste bort för att kunna komma ifrån den färdiga roll de tilldelats.

Olivias flykt ser annorlunda ut, då hon hamnar i en liten ort. Hur stor platsen hon växer upp i är egentligen inte viktigt, utan det utanförskap hon känner. I den lilla orten blir hon istället en del av en gemenskap och det är det som gör hela skillnaden. Det är inget perfekt liv, snarare tvärtom, men det är i alla fall inget ensamt liv. De är visserligen utanför, men tillsammans. I alla tre böckerna är ett tydligt tema att det inte går att klara sig helt själva trots att man egentligen vill få det att verka så.

Det är tre mörka böcker och Lindbäck påpekar att det här inte handlar om något som händer en sommar, utan om händelser som kommer att prägla huvudpersonens liv. Mia Öström vill ändå lyfta fram att de tre böckerna ändå slutar med ljus och att mål omdefinieras. Siri Spont berättar om hur hon har en skyldighet att faktiskt låta sitt fjortonåriga jag få berätta allt det svarta precis som det var, men med inslag av de insikter som den vuxne författaren fått.

Hopplösa äktenskap

Mitt sista seminarium på Bokmässan 2019 blev ett med titeln Hopplösa äktenskap med Linda Skugge och Maria Sveland modererat av Behrang Behdjou, med en poetisk inledning av Jenny Högström med dikten “Mina bröllop”. En poet jag blev nyfiken på.

Samtalet börjar i möhipporna och Maria Sveland berättar om hur hon lurades att tro att hon skulle få 1000 spänn genom att vara med i ett medicinskt försök, men istället spelade paintball med sina vänner. Hon var väldigt ung då och behövde egentligen pengarna, men minns sin möhippa med värme.

Linda Skugge är aktuell med novellsamlingen Äktenskap som skulle blivit ett gäng berättelser med problem och hinder, men lyckliga slut, men inte riktigt även om budskapet “det är inte grönare på andra sidan” löper som en röd tråd. Skugge tycker att det är fint med människor inte ger upp om kärleken, mellan Sveland tycker att fler borde skilja sig när kärleken har blivit lika tråkig som en revisionsbyrå. Skugge tror egentligen inte på kärleken och att den skulle kunna leva för evigt. Det som finns är vänskap och då kan man lika gärna vara kvar i ett förhållande som bygger på respekt.

I Svelands bok Gråleken lever huvudpersonerna i en väldigt destruktiv relation som har blivit till en maktkamp. Julia och Jesper har olika bakgrund och därmed en maktobalans. Passionen räcker inte, eftersom han hela tiden känner sig underlägsen. Till slut kan de nästan inte prata allt, utan att anklaga varandra för saker och hamna i konflikt. I boken reser de iväg med sin nyfödda dotter och hoppas kunna förbättra sin relation, men istället närmar de sig sammanbrott. I Bitterfittan drar Sara från sin familj med ett litet barn för att hon känner sig lurad över att jämställdheten försvinner när barnen kommer.

Linda Skugge berättar att hon läste om Bitterfittan i somras i samband med att hon läste om Fittstim som nu är 20 år gammal. Då skrev hon en riktigt arg krönika och även om hon tycker om boken och gjorde det då också, men kände inte riktigt igen sig. Nu förstår hon mer, men inser att det kanske handlar om att hon själv sällan har dåligt samvete för saker som kvinnor ofta har dåligt samvete för. Boken väckte starka känslor, vilket Sveland egentligen inte förstod och inte förstår nu heller. Kanske handlar det om att alla längtar efter det perfekta förhållandet och att det ibland är känsligt att påpeka att det faktiskt inte är så himla lätt att leva jämställt ens i Sverige. Det är status att leva jämställt, så viktigt att det finns en slags förnekelse. Skugge fyller i att det är lättare att läsa nu med distans, än när man befinner sig mitt i.

Det som är spännande är att Sveland säger sig vara en extrem romantiker och därför skriver svart om äktenskap. Hon kan inte acceptera en sådan sak som otrohet, utan önskar sig ärlighet. Skugge beskriver sig istället som cyniker och menar att det är lika bra att stanna kvar trots otrohet, eftersom det inte finns någon garanti att nästa person man träffar inte skulle vara otrogen. Hur kan du tro att nästa man du ska träffa ska vara annorlunda?, frågar hon Sveland. Kanske är jag naiv, funderar Sveland och påpekar att det nuvarande förhållandet självklart är annorlunda än de tidigare. Skugge är istället helt ointresserad av att träffa någon, utan vill ha samtal framför samlag och aldrig har fått det av en partner. Just nu njuter hon av att leva själv.

Vilken härlig avslutning det här blev! Linda Skugge är verkligen helt fantastisk. Hon kallar sig egendomlig och säger att det kanske är därför hennes krönikor ofta provocerar, men jag älskar hennes ovanliga och cyniska syn på världen. Även Sveland är uppfriskande rak och hennes resonemang kring svårigheten med att leva jämställt när vår värld är ett patriarkalt rövhål är uppfriskande och dessutom tyvärr sann. Vissa saker ställer dessutom till det extra mycket, säger Skugge och talar om dagens stressade samhälle med den stora psykiska ohälsan som ett otroligt svårt ställe att vara gift på. Och ja, det är det verkligen. Är relationer hopplösa? Nej, säger romantikern Sveland, men uppmanar alla att lämna en relation som är dålig, medan Skugge förordar att stanna kvar eftersom det inte finns något bättre. Samtidigt är det superviktigt att faktiskt klara sig ekonomiskt för att kunna skilja sig om en relation på riktigt är dålig. Sveland håller med om att grunden för ett samhälle som är jämställt på riktigt är att det faktiskt går att leva själv.

Konsten att skriva populärvetenskap

Att skriva vetenskapliga texter och att skriva populärvetenskap är två helt olika saker, som kräver olika sorters språk och det arbetar Magnus Linton med. Han är aktuell med boken Text & stil, där han reflekterar kring skrivande som något som går att lära sig, inte en talang som är medfödd. Att skriva om vetenskap på ett sätt som kan tilltala många. Vissa generella regler finns, som att en bra inledning är viktig, något som forskare inte alltid är så bra på. En bra start kan istället vara en konkret händelse att ta avstamp i. Det vetenskapliga språket ska vara just vetenskapligt och neutralt, medan det i populärvetenskap är otroligt viktigt med en egen stil och ett mer personligt språk. Det gäller att hitta ett flyt och variera mellan konkretion i form av exempel och händelser, med mer teoretisk fördjupning. Text får inte vara stillastående, säger Linton och det gäller att veta när det är dags att byta perspektiv. Det går att vara teoretisk i kanske 30 sidor, men det behövs saker som bryter av. Han jämför med film och de olika perspektiv som finns där. Forskare är otränade på att hitta detaljer som lämpar sig i text.

Emma Frans är aktiv på Twitter och vet vad som funkar där, men det varierar beroende på sammanhang och publik. Att gå från akademiska uppsatser, som ska vara neutrala och vetenskapliga, till att faktiskt våga vara personlig igen. Frans tror att styrkan i hennes texter är det personliga tilltalet och det starka engagemang hon har. Däremot känner hon att det går att utveckla det rent stilistiska. Hon har skrivit mycket om fakta och myter och då kunnat kombinera vetenskapliga metoden med något mer konkret. Det gäller för den akademiska världen att faktiskt nå den breda allmänheten och inte isolera sig i sin lilla bubbla.

Katarina Gospic tycker att det är lätt att veta vad hon själv tycker är bra, men vägen dit kan vara svår. Ofta blir det en knölig text först, när allt ska med och det handlar om att skala bort för att behålla en kärna som många kan ta till sig. En del av den klassresa hon gjort har handlat om språk. När hon började studera fick hon också lära sig det akademiska språket och vet vad de som inte studerat inte heller kan. Ett sätt som hon konkretiserar på är genom liknelser. Senaste boken handlar om hur rädsla kan användas som drivkraft och istället för att använda komplicerade termer vill hon tydliggöra med hjälp av bilder. Hennes motto har varit att lära sig det språk som passar i sammanhanget, att “dansa med alla” och därför har hon lärt sig att kommunicera med olika grupper på olika sätt.

Magnus Linton talar om det akademiska språkbruket som måste få vara smalt och exkluderande, men språket blir också ett sätt att dölja dålig forskning bakom ett abstrakt språk. Det kan vara bekvämt att substantivera och gömma sig bakom passiva satser, vilket inte sällan är stort inom humanioran och samhällsvetenskapen. Det är ett fluffigt och onödigt tillkrånglat språk som blir som en slöja som läggs över oklarheter. Han vänder sig mot osäkerhetsmarkörer och garderingar som “allt tyder på” men Frans påpekar att vi inte heller kan vara mer säkra än vi egentligen är och luta läsaren att något är helt säkert, när det kanske inte är det. Det är ett intressant resonemang helt klart.

Att som forskare vara engagerad, politisk eller driven av känslor är fel om sakligheten försvinner, med det finns sätt att skriva sakligt och samtidigt engagerat, menar Linton, vilket Emma Frans är duktig på. Istället för att låta henne få berätta om det själv tar han tyvärr över, tills Frans avbryter. Det borde hon gjort mer. Det här är ett av flera samtal på årets Bokmässa där män tagit över samtal på bekostnad av kvinnor. Här behöver moderatorerna sätta ner foten, men tyvärr är det ibland just moderatorerna som tagit över. Just nu är det tre kvinnor och en man på scenen och det är den senare som får lov att ta i princip all tid. Inte okej och faktiskt ganska sorgligt. Som tur är blir det bättre.

Katarina Gospic berättar om hur hon nästan glömdes bort då hon skulle vara med i TV4 första gången, då ingen räknade med att hon skulle se ut som hon gör. Hon har fått kritik för att hon inte är tillräckligt seriös och påpekar att vi måste bredda bilden av vem som är forskare och hur en sådan kan och får vara. Får man t.ex. vara glad och sarkastisk?

Emma Frans använder sig ofta av humor och Bornholm frågar hur det funkar inom akademin. Hon säger att många nu börjar inse att akademin måste nå ut och att det är väldigt viktigt. När Frans nu fått stora journalistpriset är det svårare för akademin att kritisera henne, då hon bevisligen ger ut. Visst finns det kanske andra som vet mer, men alla kan inte heller skriva på ett sätt så att de når ut. Alla forskare ska inte skriva populärvetenskap, säger Frans, men de som kan måste uppmärksammas mer. I en tid av faktaresistens och fejkade nyheter är det extra viktigt att forskningen når ut även till allmänheten. Idag går forskares tid i stor del åt till att skriva ansökningar, sedan ska de skriva artiklar och det blir inte mycket tid över, påpekar Linton. Grundproblematiken är pengar, lägger Gospic till och efterfrågar ett system för finansiering som inte handlar om att forskares tid ska gå åt till att ha råd att forska.

Trots mitt lilla utbrott på Linton låter hans bok verkligen intressant och jag läser den gärna. Jag är också nyfiken på Frans och Gospics böcker och inser att jag behöver bli bättre på att läsa mer populärvetenskap.

Liane Moriarty på Bokmässan

Liane Moriarty växte upp i en stor familj med många biologiska syskon och en rad fosterbarn. Två av systrarna är också författare och Liane, som är äldst och tyckte att hon borde vara först, drevs att skriva av ren avundsjuka. Kanske är det också den stora familjen som gör att hon alltid har väldigt många karaktärer och låter allas röster komma till tals. Att skildra deras språk är hennes styrka, medan hon är sämre på att beskriva miljö och omgivning menar hon. Hon behöver jobba mer på miljöbeskrivningarna, säger hon. När hon reser är hon mer fokuserad på människor och relationer än på landskapet. Senaste boken heter Nio främlingar och har som titeln avslöjar en rad viktiga karaktärer. Huvudpersonen är Francis, en före detta bästsäljande författare, som nu verkar ha glömt bort hur hon ska skriva.

Seminariet har titeln Vad vet vi egentligen om varandra? och något som diskuteras är t.ex. långa äktenskap och hur kärlek är något som man måste bestämma sig för att fortsätta med varje dag. Det faktum att både vi och den vi är gifta med förändras ständigt och därför är det omöjligt att veta allt. I boken Öppnas i händelse av min död är en mans hemligheter centrala och moderator Pekka Heino tar upp ämnet hämndsex, som finns i boken och huruvida det går att jämna ut otrohet och svek. Att samtalet kommer att handla om underkläder, utseende, visslingar och kroppskomplex var kanske inte riktigt det jag hade väntat mig eller önskat.

Hur är det med läsning och den unga generationen? Liane Moriarty tror att det alltid kommer att finnas behov av berättelser och hörde från The English Bookshop att de ser fler och fler unga köpa vackert inbundna klassiker. Det finns hopp, säger hon och är övertygar om att det kommer att bli bra.

Saker vi inte vet om varandra, som t.ex. infertilitet är vanliga teman i Moriarty böcker. Hon träffade själv den rätta personen sent och trots att en kvinna som närmar sig 40 och längtar desperat efter barn är inte direkt attraktivt, påpekar hon, men hon lyckades hitta rätt och har nu man och två döttrar.

I Stora små lögner är det barnen och mammorna som står i centrum och som en äldre mamma den gemenskap med andra människor som råkar ha barn är hon fascinerad över hur lik skolan en mammagrupp kan vara. Det finns de med hög status, de som dömer andra, men också sådana som kan ställa upp när det behövs. Mammagruppen i Stora små lögner är minst saft spretig både i ålder, status och stil.

Drömmen om att förändras och bli en bättre, mer perfekt version av sig själv är central i flera av Moriartys böcker, men kanske mest tydlig i Nio främlingar då de ska tillbringa 10 dagar på hälsohem. Deras vistelse inleds med fem dagars tystnad, vilket kan göra vissa galna och andra väldigt lugna. Själv tror Moriarty att hon skulle haft svårt att klara av det, trots att hon inte ser sig som överdrivet pratsam.

Den som driver hälsohemmet är Masha och Nicole Kidman kommer att spela henne när boken blir tv-serie. Moriarty ser henne som en karaktär som faktiskt bryr sig om sina klienter, men visst är hennes metoden minst sagt annorlunda. Jag är glad över att boken blir en serie, då jag tycker att karaktärerna i Nine perfect srangers är intressanta och hoppas att vi faktiskt får veta mer om dem.

Caitlin Moran och Parisa Amiri

Två av mina rejäla kändiscrusher finns på scenen, Caitlin Moran och Parisa Amiri. Två avslappnade damer som är omöjliga att inte tycka om.

Amiri inleder med att från om det känns skönt att få lämnas Storbritannien och Caitlin Moran ber om ursäkt för det galenskap som pågår i hennes hemland. Hon menar att det är skrämmande att nostalgin får så stor plats, när den tid de vill tillbaka till är en tid då många hade mycket sämre rättigheter. För vita män var det kanske bättre, men hon har svårt att förstå hur andra grupper ska förhindras att få samma rättigheter för dem. De diskuterar också prideflaggan och Moran menar att den som tar ner en prideflagga lika gärna kan skjuta en enhörning. Det är precis lika illa.

Det var nu nästan tio år sedan Moran började skriva How to be a woman och nu kommer fortsättningen More than a woman, som hennes vänner föreslog skulle ha undertiteln “because it gets so much worse”. Att vara medelålders är att inte räknas och som inte tillåts eller tillåter sig själva att ta plats och Moran vill lyfta och hylla den medelålders kvinnan eftersom ingen annan gör det. Hon påpekar att det ofta är kulturen som får oss att se saker från en ny synvinkel.

I senaste boken How to be famous låter hon sin huvudperson bli utsatt för ett övergrepp och sedan lämna bort skammen till den som borde skämmas och det är förövaren. Den tidigare boken om Johanna som heter How to build a girl har just blivit film och nu behöver jag verkligen först läsa boken för att sedan se filmen. Den avslutande delen ska heta How to change the world.

How to be famous utspelar sig i London på 90-talet när brittpopen var som störst. Det var också männens tid, men de blev kända ta l vare en publik bestående av tonårsflickor. Något som de taktiskt skämdes för, vilket Moran tycker är märkligt. Amiri påpekar att en publik av flickor ger pengar, men en publik av äldre män ger cred och priser. Nu har det förändrats menar Moran, då det dels finns många fler kvinnor i musikbranschen men också för att synen på flickor och kvinnor har förändrats eller i alla fall börjat förändras. Ändå finns det i princip ingen känd kvinna som bara hyllas. Det kan hålla en kort stund, men det kommer alltid en rejäl backlash. De diskuterar till exempel all misogyni som Greta Thunberg får utstå.

Moran menar att det är dags att män förstår att makt inte är som paj. Det blir inte nödvändigtvis mindre plats kvar för dem, för att andra får ta del av makten och privilegierna. Det är inte så att feminismen har gått för långt och det är inte svårare att vara män än att vara kvinna och pratar vi på strukturell nivå. Problemet med patriarkatet är att det är ett kasst system för både män av kvinnor. Den problematiska mansrollen är destruktiv och vi behöver förändra de så väldigt begränsande könsrollerna. Det måste vara fruktansvärt för män att ses som ett hot, säger Moran. Kvinnor har tagit sig in i den manliga sfären, men inte tvärtom. Män behöver också få lov att förändra sina roller och det borde vara en självklarhet för dem att ta sig in de områden som traditionellt ses som kvinnliga.

Gemma Hartley är fed up

Termen emotional labour, på svenska känslomässigt arbete, är inte ett nytt begrepp, men har fått ett uppsving de senaste åren. Hartleys definition är det osynliga arbete vi gör för att få allt att flyta. Planera, hålla koll på detaljer och ser till att det sociala fungerar. Det mesta av detta arbete görs av kvinnor och det sker både hemma och på jobbet. Obalansen som fanns när kvinnor var hemmafruar och samhället var ännu mer ojämlikt existerar fortfarande, trots att vi på många sätt har blivit jämlika. Vi luras att tro att kvinnor är bättre på känslomässigt arbete, när det egentligen handlar om att vi tränat mer.

Repliken “all you have to do is ask” var den som satte igång ilskan hos Hartley för att hon förväntades fråga, istället för att hennes man skulle göra det ändå. Hon skyller inte på honom för att ha gjort henne till manager över deras familj med tre barn och inte sig själv heller, utan tänker att det är bra att de börjar arbeta medvetet med att utjämna ansvaret. Det är skillnad på sysslor och känslomässigt arbete och även om det första delas mer jämt är det sällan så att det senare göt det.

Hartley talar om hur hennes väldigt priviligierade problem egentligen är svårt att skriva om utan att låta gnällig och hon lyfter det faktum att det inte handlar om henne, utan om de förväntningar som finns på kvinnor. Det är också vanligt att lägga skulden på kvinnorna och vårt kontrollbehov. Att vi vill att saker ska göras på ett visst sätt handlar om beprövad erfarenhet och betyder inte att det automatiskt ska behöva göra det själva. Det Hartley önskar är att frågan om känslomässigt arbete inte ska behöva tas upp om och om igen och att det inte ska handla om att kvinnor gnäller och kontrollerar, utan om att vi måste kunna bli partners på riktigt. Vi är så vana vid att se på samhället genom mäns ögon och behöver förändra det perspektivet. Det handlar om ett kulturellt krav som ställs på kvinnor, men inte på män. Det är också därför det känns självklart för både män och kvinnor att det är kvinnans uppgift. Vi är fast i en roll som tidigare generationer format och behöver få ord för att beskriva det ansvar vi fått utan att be om det.

Självklart är känslomässigt arbete bara negativt. En man som blir ensam behöver ibland lära sig att sköta ett hem, men blir också ofta ensamma eftersom frun varit den som ansvarat för det känslomässiga arbetet och därmed deras sociala liv. Det är därför bra för båda i förhållandet att dela inte bara på sysslor, utan även på känslomässigt arbete. Thomsgård frågar om en bok som Hartley skriver om som heter Drop the ball och undrar varför hon inte helt enkelt släppt det känslomässiga arbetet, eller i alla fall delar av det. Harley hade inte fixat det och även om jag släppt massor vägrar jag att göra det om det går ut över barnen. Saker som gäller dem är också det vi diskuterar mest och där jag tycker att vi håller på att utveckla ett mer jämlikt liv. Känslomässigt arbete är svårt att lära ut, men det måste synliggöras. Hartley själv behövde ta ett steg tillbaka och låta sin man göra saker på sitt sätt. Hon sänkte inte sin standard, men försökte vara mer öppen och kommunicera bättre. Jag har verkligen sänkt min standard, men helt ärligt bryr jag mig inte jättemycket. Det jag irriterar mig på är att min stress ofta ökade på vägen hem och att jag inte kunde slappna av hemma. Det är något som absolut blivit bättre. Mycket troligt eftersom vårt liv den senaste tiden har inneburit att vi behövt turas om att ta ansvar.

USA, Trump och kvinnorna

Tayari Jones bok Ett amerikanskt äktenskap var en av de bästa böcker jag läste i sommarpaj Meg Wolitzer Hustrun är helt fantastisk. Nu möts de i ett seminarium om dagens USA modererat av Maria Edström.

Ska författare av skönlitteratur verkligen diskutera politik, även om det känns som fiktion det som händer just nu. Jones förklarar att en förklaring till att han är populär inom sitt parti, även bland kvinnor handlar om att ras går före kön. Vita kvinnor röstade på honom för att de ville ha hans politik angående ras framför allt. Svarta kvinnor röstade inte på honom. Det handlar dock inte om att det är kvinnornas fel att Trump blev vald, då män är hans främsta fans, snarare om att landet misslyckats. Han tappar dock bland kvinnor och en ny rörelse med kvinnor för Trump har startat. Frågan är om den är stor eller bara högljudd, funderar Jones.

Wollitzer och Jones beskriver sin chock när Trump blev vald och det kändes helt overkligt. Wolitzers senaste bok En kvinnas övertygelse skulle kommit ut när Hillary Clinton blivit president, men nu blev det ju inte så och därför ändrade Wolitzer slutet för att kunna kommentera det otänkbara, att den värsta sortens man, en de aldrig skulle vilja vara ensam med, nu hade blivit landets president. Jones påpekar att hon anade att det var illa, men inte så illa som det visade sig vara. Hon förstår inte riktigt hur ett folk som valde Barack Obama till president därefter kunde välja Donald Trump.

Jones bok handlar om ett par som skils åt då mannen sätts i fängelse för ett brott han visserligen inte begått, men ändå tvingas lämna hemmet för. Hon började med att gräva i statistiken och insåg att den var orättvis. En av tre svarta män i USA kommer att sitta i fängelse någon gång och många blir felaktigt dömda. Bygger du fängelser kommer de fyllas, säger Jones och pratar om de privata fängelser som finns i USA. Ett system som låter helt galet och som jag hört röster föreslå även här.

Kan skönlitteratur förändra världen?, undrar Jones, men Wolitzer väljer att vända på det och påpekar att världens skulle vara mycket sämre utan. Dessutom blir människor som läser mer empatiska än de som inte läser. Jones har tappat tron lite och menar att hon känner att hon måste göra mer. Hon vet inte vad hon kan göra, men hon vill inte se tillbaka och känna att hon inte hade gjort något. Frågan är dock hur mycket politik som går att få in i en roman, utan att det blir krystat. Det böcker kan göra är att visa oss vad som händer i världen, säger Wolitzer, att undersöka frågor är viktigt. Jones är lite mer skeptisk till att skriva alldeles för mycket om politiska frågor, men Wolitzer menar att det går att skriva om politik genom att använda och utveckla sina karaktärer.

Och så lite mer om det politiska läget. Att få en president i USA som är någon annan än Trump kan vara möjligt, men att det blir en kvinna tror de egentligen inte på. USA är ett sexistiskt land, säger Wolitzer och påpekar att det också finns en negativ syn på ambitiösa kvinnor och utan ambition är det omöjligt att bli president. Lite av ett moment 22. Ett annat problem är att alla inte får rösta, påpekar Jones och berättar att den som suttit i fängelse förlorar sin rösträtt. Att alla får vara en del av samhället är centralt för att få till en förändring.

Något som också är viktigt, säger Jones, är att förstå att det som händer i USA inte är en isolerad händelse, utan en farsot som sprider sig över världen. Vi behöver förena oss och bilda en kritisk motpol.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: