En smakebit på søndag

En söndagssmakbit ur Skuggjägaren

Dags för en söndagssmakbit och idag är det hos Flukten fra virkeligheten som du finner fler länkar till böcker olika bloggare läser just nu.

Camilla Grebe är en av mina svenska favoritförfattare när det kommer till spänningslitteratur och självklart kastade jag mig över hennes senaste bok Skuggjägaren när den kom från förlaget. Jag har nu läst drygt 150 sidor och hunnit träffa tre kvinnliga poliser under tre olika tider och jag gillar verkligen hur Grebe tar oss med på den resa som kvinnor inom polismyndigheten gjort. Mest intressant har det hittills varit att följa Britt-Marie, som under 70-talet väljer bort det förväntade livet som mamma och hemmafru och istället arbetar som polis. Hon får en tjänst som kriminalassistent på våldsroteln, men behandlas definitivt inte med samma respekt som kriminalassistent Rybäck, lika ny och oerfaren som hon, men man och se det gör hela skillnaden. Han bjuds in till chefen Fagerberg och får vara delaktig i utredningar, medan hon får sitta utanför och sköta dokumentation. Självklart längtar hon efter att också tas upp i gemenskapen.

Britt-Marie sneglar på de små lamporna på väggen intill dörren — rött för “upptaget”, gult för “vänta” och grönt för “ledigt”. Den gröna lampan lyser.

I nästa ögonblick upptäcker Fagerberg henne. Hans stenansikte är uttryckslöst när han reser sig upp, går fram till fönstret och möter Britt-Maries blick. Sedan höjer han handen och för en sekund tror hon att han ska vinka åt henne. Hon lyfter sin egen hand till en hälsning, men i nästa ögonblick drar han ner persiennen framför ögonen på henne.

 

 

En söndagssmakbit av Nina Bouraoui

En smakebit på søndag är en norsk bokbloggarutmaning som delas mellan bloggarna Betraktninger och Flukten fra virkeligheten. Idag är det den senare som ansvarar och du hittar inlägget här.

Idag bjuder jag på en smakbit från den allra första sidan i Nina Bouraouis senaste bok Alla människor har av naturen ett begär att få veta, en titel som i sig är ett citat av Aristoteles. Jag absolut älskar Nina Nouraoui och mest av allt tycker jag om hennes självbiografiska böcker där hon funderar mycket kring identitet och ursprung. I inledningen av den här boken konstaterar hon att hon bott en längre tid i sitt nya hemland Frankrike, än i Algeriet, livet där hon växte upp men lämnade som fjortonåring. Berättelsen i just den här boken kretsar hur hon blir kvinna och hur kärleken tyvärr lärde henne inte bara om åtrå, utan också om våldsamhet och underkastelse.

Citatet jag valt handlar dock om vad vi vet om andra människor:

Jag undrar vem i folkmassan som just blivit förälskad, vem som just har blivit lämnad, vem som har gått utan ett ord, vem som är lycklig, olycklig, vem som är rädd eller tar sig fram tillitsfull, vem som väntar på en ljusare framtid. Jag går över Seine, jag vandrar med de anonyma männen och kvinnorna och likafullt är de mina speglar. Vi bildar ett enda hjärta, en enda cell. Vi är levande.

En smakbit ur Välj mig

En smakebit på søndag är en bloggaktivitet från vårt grannland Norge. Varannan vecka  är det Astrid Terese på bloggen Betraktninger som håller i trådarna, och varannan vecka är det Mari på bloggen Flukten fra virkeligheten. Idag håller Astrid Terese i rodret och samlar ihop de smakbitar ur aktuell läsning som olika bloggare bjuder på.

Min smakbit den här söndagen kommer från Välj mig är Christina Lindströms nya ungdomsbok som just getts ut av B. Wahlströms. Eftersom jag tyckt om de tidigare böcker jag läst av henne hamnade den högt upp på min prioriteringslista. Huvudpersonen i Välj mig heter Silja och när vi träffar henne första gången är hon på väg till första skoldagen i nian. Hon går som vanligt till skolan med sin bästa kompis Mia, som varit bortrest hela sommaren. Siljes sommar har varit långt ifrån bra. Något hemskt har hänt hennes pappa, men så här i inledningen av boken vet vi inte riktigt vad. Alla andra verkar dock veta, men ingen säger något. Oftast är det Mia som skapar blickar, men nu vet Silje att det är hon.

Men när Mia och jag går förbi slutar alla med det de håller på med och tittar efter oss. Det är sant. Allt stannar upp. Man måste kunna hantera blickar om man ska korsa skolgården med en legend. […] I vilket fall som helst känner jag i magen att blickarna är annorlunda idag. Jag försöker att inte låtsas om dem och att inte sänka huvudet för mycket, men jag blir ändå kall i magen och vet faktiskt inte riktigt vad jag ska göra av händerna.

Försiktigt sneglar jag mot Mia. Hon verkar inte lägga märke till att blickarna är annorlunda. Kan det vara så att hon inte vet vad som har hänt? Är det ens möjligt? Har ingen ringt henne? Har hennes föräldrar inte hört något?

 

Ungefär 100 sidor in är jag fast. Ännu vet jag inte riktigt vad som har hänt, men jag vet lite mer och jag vet framför allt hur det påverkar Silje och hennes familj. Nu läser jag vidare!

En söndagssmakbit ur Elif Shafaks nya bok

Igår lyssnade jag på den turkiska författaren Elif ShafakLouisiana Literature. Jag köpte då hennes senaste bok 10 minutes and 38 seconds in this strange world och har ägnat dagen åt den. Bokens huvudperson Leila dör redan i bokens inledning och vi får följa henne under de 10 minuter och 38 sekunder som hennes medvetande finns kvar, trots att hennes kropp egentligen är död. Boken är nominerad till Man Booker Prize 2019 och det är den väl värd.

Första delen av boken handlar om hur Leila minns sitt liv. I andra delen tas hon till bårhuset och hennes fem vänner väntar förgäves utanför, för att få tillgång till kroppen så att de kan begrava henne. Endast familj och släktingar får den möjligheten och när de vägrar förs Leilas kropp istället till the Cemetery of the Companionless i Istanbul, där gravarna märks med en siffra istället för ett namn. Leilas vän Nostalgia Nalan funderar då över olika sorters familjer, s.198ff.

Nostalgia Nolan believed there were two kinds of families in this world: relatives formed the blood family; and friends, the water family. If your blood family happened to be nice and caring, you could count your lucky stars and make the most of it; and if not, there was still hope; things could take a turn for the better once you were old enough to leave your home sour home.

As for the water family, this was formed much later in life, and was, to a large extent, of your own making. While it was true that nothing could take the place of a loving, happy blood family, in the absence of one, a good water family could wash away the hurt and pain collected inside like black soot. It was therefore possible for your friends to have a treasured place in your heart, and occupy a bigger space than all your kin combined. But those who had never experienced what it felt like to be spurned by their own relatives would not know that there were times when water ran thicker than blood.

En smakebit på en søndag arrangeras idag av Astrid Therese på bloggen Betraktninger. Kika in där för fler utvalda bokcitat.

En söndagssmakbit om ångest

Idag är det Astrid Therese värd för utmaningen En smakebit på søndag. Jag håller visserligen på med flera böcker, slalomläsare som jag är, men fastnade speciellt mycket för några rader precis i inledningen av Anteckningar från en orolig planet av Matt Haig som handlar om det orimliga i att diskussioner på internet påverkar vårt (i alla fall mitt och Haigs) liv orimligt mycket. Haig går runt i cirklar med mobilen i högsta hugg, mitt inne i en diskussion som han verkligen vill vinna. Hans fru är samtidigt lite orolig för hans mående, vilket kanske inte är så märkligt.

Mitt hjärta rusade. Jag hade ett tryck över bröstet. Kämpa eller fly. Jag kände mig inträngd i ett hörn och hotad av någon på internet som bodde över 10000 km från mig och som jag aldrig skulle träffa, men som trots det lyckades förstöra min helg.

[…]

Saken med mentalt kaos är att så många saker som får mig att må bättre på kort sikt får mig att må sämre på lång sikt. När jag gör så här distraherar jag mig själv, när det jag egentligen behöver göra är att känna mig själv.

Anteckningar från en orolig planet är en självbiografisk bok där författaren undersöker eventuella samband mellan sin svåra ångest och världen runt omkring honom. Jag har precis börjat läsa, men känner att det nog är en bok för mig, en viktig bok till och med för mig, min ångest och min stressade hjärna. Det jag också fastnade för är författarens beskrivning av alla hemska och stressande rubriker, som bara ger ännu mer ångest och hans konstaterande att det inte handlar om att vårt dåliga mående är ologiskt för att vi egentligen har det bra. Inte heller vill han skylla allt på tekniken, vilket är vanligt idag. Däremot vill han undersöka det som finns bakom rubrikerna. Den största anledningen till att jag faktiskt tror att Haig kan bjuda på en bok som ger en mer balanserad bild av verkligheten är den här listan:

Psykisk ohälsa är inte:

En härmning.
Moderiktigt.
En fluga.
En kändistrend.
Följden av en växande medvetenhet om psykisk ohälsa.
Alltid lätt att tala om.
Samma som det alltid har varit.

 

 

En smakbit ur en klassisk reportagebok

Idag är det Flukten fra virkeligheten som håller i trådarna för En smakebit på søndag och mitt bidrag kommer från en modern klassiker. Tysk höst av Stig Dagerman är en samling artiklar från hans reportageresa för Expressen i Tyskland 1946. Jag är ungefär halvvägs och har redan fått helt nya perspektiv på såväl kriget som den tyska efterkrigstiden. Eftersom segrarna skriver historia är det här en bok med röster som sällan fått höras. Mycket intressant, men inte helt lättläst. Dagerman är verkligen ett fan av slingriga meningar fyllda av kommateringar och det krävs koncentration.

Smakbiten återfinns på s. 18 och är en del av ett resonemang kring huruvida tyskarna förtjänar det lidande de nu drabbats av, eftersom deras lands armé utövat grymheter under kriget.

Om det förflutnas grymheter, utövade av tyskar i och utanför Tyskland, kan givetvis inte råda mer än en mening, eftersom det om grymheten överhuvudtaget, på vilket sätt och av vilka den än utövas, inte riktigt kan råda mer än en mening. En annan sak är om det nu är riktigt, ja om det inte i sin tur är grymt att betrakta de tyska lidanden, som bland annat redovisas i denna bok, som rättvisa därför att de utan tvivel är följder av ett misslyckat tyskt erövringskrig. Redan ur juridisk synpunkt är ett sådant betraktelsesätt i hög grad felaktigt, därför att den tyska nöden är kollektiv, medan de tyska grymheterna trots allt inte var det.

Hur straffar vi egentligen ett krigs förlorare på ett sätt som inte kollektivt drabbar befolkningen? Går det ens? Räcker det inte med en förlust med allt vad det innebär?

 

 

En söndagssmakbit ur Väckelse

På tisdag träffas bokklubben Bokbubblarna och pratar Stephen King. Vi ska ha läst valfri bok och jag har förvisso läst Årstider, men det var ett tag sedan och det faktum att vi tittar på Under the Dome just nu känns inte riktigt som en ursäkt för att inte läsa.

Ursprungsplanen var att läsa The Running Man, men efter att ha undersökt vad e-lib har att erbjuda föll valet på Väckelse, en bok om en pastor som förändrar livet för huvudpersonen flera gånger. Jag har hundra sidor kvar och är mycket nöjd med mitt val.

Väckelse kom ut på svenska 2014 och efter att ha skummat några recensioner har jag tolkat det som att detta sågs som en av de bästa böcker han skrivit på länge. Så jättemycket skräck är det inte i den, mer en krypande och obehaglig känsla av att allt inte står rätt till.

Huvudpersonen Jamie är sex år när han för första gången träffar pastor Charles Jacobs och han tycker om honom direkt. Jacobs pratar med Jamie som en jämlike och när han med hjälp av sitt stora intresse elektricitet lyckas bota hans äldre bror ser Jamie upp till honom som en gud.

Det här citatet är från när Jamie och hans syster Claire tar med sin bror Connie till pastor Jacobs för att han ska få tillbaka sin förlorade röst:

Jacobs gav Claire en kram och en flyktig kindpuss och skakade sedan hand med Con som därefter höll upp sitt anteckningsblock. FLER BÖNER ANTAR JAG stod det textat på den nya sidan.

Det tyckte jag var lite ohyfsat och på Claires min såg jag att hon tyckte likadant, men Jacobs bara log. “Tids nog kommer vi nog dit men jag vill att du ska prova en sak först.” Han vände sig till mig. “Vem hjälper Herren, Jamie?”
“De som hjälper sig själv.”
“Ogrammatiskt men sant.”

Han gick fram till arbetsbänken och kom tillbaka med något som antingen såg ut som ett tjockt tygbälte eller världens tunnaste elektriska filt. Från den dinglade en elsladd som gick till en liten vit plastdosa med en skjutomkopplare på ovansidan. Jacobs stod med bältet i handen och såg allvarligt på Con. “Det här är ett projekt jag knåpat med av och till det senaste året. Jag kallar det för Elektrisk nervstimulator.

 

Är det böner eller vetenskap som botar sjuka? Ingen vet egentligen. Efter en tragisk olycka försvinner Jacobs från det lilla samhället, men hans och Jamies vägar ska korsas många gånger. Det är religionen som står för det övernaturliga i Väckelse, kombinerat med en mans fascination för vetenskap.

Norska bloggen Flukten fra virkeligheten utmanar oss att ge en smakbit och där finns många fler!

 

En smakbit från Björnstad

Norska bloggen Betraktningar ansvarar numera för utmaningen En smakebit på en søndag. Veckans smakbit är en om hockey, småstaden och det svåra föräldraskapet. Just nu läser jag nämligen bland annat Vi mot er, Fredrik Backmans uppföljare till Björnstad. Det är boken som beskriver samhället efter förlusten och efter katastrofen. När hockeyklubben som bär ortens namn skakas förblir få oberörda. Värst är det kanske för Peter Andersson och hans familj som ses som svikare av de flesta.

Jag tyckte mycket om Björnstad och har dragit mig lite för att läsa uppföljaren Vi mot er, då mottagandet varit blandat. Nu har jag bara läst knappt 50 sidor och jag stör mig visserligen lite på det överdrivna språket och den lite krampaktiga stilistiken, men jag vill ändå veta hur det går för samhället och dess invånare. Det finns en del fantastiska beskrivningar av människorna i Björnstad, som till exempel de fem gubbarna som möts på puben och försöker lura i varandra att de börjar bli senila genom att ställa till en massa mer eller mindre elaka bus. Sedan finns föräldrarna, de som jag kanske identifierar mig mest med. De som sett sina barn fara illa, som sett dem göra saker de inte borde ha gjort. Jag kan helt förstå Mias och Peters försök att jobba bort ångesten. När allt snurrar kan även jag behöva strukturen som arbetet ger.

Mia vet att folk inte begriper hur hon orkar arbeta, eller att Peter orkar bry sig om hockey, men sanningen är att ibland är det de enda sakerna man orkar bry sig om. När allting annat rasar kastar man sig in i det enda man vet att man kan kontrollera, på den enda plats där man fortfarande känner att man vet vad man håller på med. Allt annat gör för ont. Så man går till jobbet, gömmer sig där som bergsbestigare gräver ner sig i snödrivor när ovädret kommer.

 

En söndagssmakbit ur Mocka

Just nu läser jag (bland annat) Mocka av Tatiana de Rosnay som är vår nästa bok i Kulturkollo läser. Det är en bok som jag behöver läsa i små, små portioner, då innehållet är så otroligt starkt. En trettonårig pojke blir påkörd av en smitare och hamnar i koma. Vi får följa främst hans mamma under tiden då pojken ligger på sjukhus. Sorgen är verkligen avgrundsdjup och den lilla familjen har svårt att hålla ihop. Citatet jag valt kommer från bokens inledning, när huvudpersonen Justine lämnat sjukhuset och är ensam hemma i lägenheten. En lägenhet där sonen Malcolm finns i varje vrå, trots att han ligger livlös på sjukhuset:

Min blick fastnade på Malcolms jeans som hängde på tork på elementet. Hans jeans. Hans marsvin i mitt knä. Min son mellan liv och död, hans jeans som torkade och hans marsvin som spann i mitt knä. Något ofantligt, fasansfullt växte inom mig. En känsla av att jag höll på att kvävas, av orättvisan, paniken. Tänk om Malcolm inte vaknade. Om han dog i natt. Han kunde dö och jag skulle ha kvar alla hans små saker. Jag skulle få ta hand om hans saker, hans kläder, hans tandborste, hans skolböcker, hans inlines, hans dator, hans sneakers, hans marsvin, allt det där, men inte honom. Aldrig mer honom. Leva utan honom. Leva med hans död. Svara på frågor. Säga: Jag har två barn, men min son är död. Säga: Min son är död. Säga de orden.

Tänk om ens barn skadas och ännu värre dör. En fruktansvärd upplevelse som Tatiana de Rosnay skildrar på ett sparsmakat, men brutalt sätt. Jag har ungefär halva boken kvar och läser några sidor då och då, tills jag måste ta en paus och hämta andan.

Norska bloggen Betraktninger samlar smakbitar ur böcker som läses bland bokbloggar. Du hittar fler inlägg här.

En söndagssmakbit från Italien

Det var länge sedan jag hängde på En smakebit på en søndag, så länge sedan att jag inte märkt att bloggen Flukten fra virkeligheten har lämnat över stafettpinnen till bloggen Astrid Terese.

Tredje delen av Elena Ferrantes serie om Lila och Elena är mer politisk än de tidigare. Jag tyckte inte speciellt mycket om första delen Min fantastiska väninna, men älskade andra delen Hennes nya namn. Den som stannar, den som går är riktigt bra hittills och den skulle kunna vinna över de tidigare. Vi får se.

Fokus på facket, grymma arbetsgivare och fascister som har allt för mycket makt går som en röd tråd genom boken. Lila kämpar för att förhållandena på fabriken där hon arbetar ska bli bättre, men tycker att de studenter som kämpar med dem har alldeles för lite kunskap om verkligheten. De som styr allt, även om de borde försvunnit med Mussolini, är fascisterna. Några av dem är gamla bekanta.

Hon vaknade genomsvettig klockan fem och hade inte längre feber. Vid grinden till fabriken fick hon inte se studenter, utan fascister. Samma bilar och samma ansikten som dagen innan; de skrek slagord och delade ut flygblad. Lila kände på sig att de förberedda sig på mer våld, så hon gick rakt fram med böjt huvud och händerna i fickorna och hoppades hinna in på området innan det blev slagsmål. Men Gino ställde sig i vägen för henne.

“Kan du fortfarande läsa?” frågade han på napolitanska och räckte fram ett flygblad. Hon höll kvar händerna i fickorna och svarade: “Jag kan, men när har du lärt dig det?”

Sedan försökte hon fortsätta, men det gick inte. Gino hejdade henne och körde ner ett flygblad i hennes ena ficka så bryskt att han rev henne på handen. Lila knycklade lugnt ihop det.

“Det duger inte ens att torka sig i arslet med”, sade hon och kastade iväg det.

 

%d bloggare gillar detta: