Niklas Orrenius

Olikhetsutmaningen: Vi och dom

Igår var det Sveriges nationaldag och en tradition som jag tycker är fin är välkomstceremonierna för nya medborgare som genomförs runt om i landet. För egen del firar jag inte nationaldagen direkt, men har inte heller något emot den. Det är trots allt en dag som enar oss och en dag för gemenskap. Samtidigt önskar jag också att det kan vara en dag att reflektera över de som av någon anledning står utanför samhället. Det behöver inte handla om medborgarskap, utan om andra saker som gör att vissa hamnar utanför. Inte sällan skapar vi ett vi och dom som ställer grupper mot varandra, oberoende av hur individerna i dessa grupper är. Just svårigheten att se individerna och de individuella skillnaderna är något jag tycker blir vanligare och vanligare och det bekymrar mig. Veckans ordpar är därför vi och dom.

Det finns många exempel på när tanken att det finns ett vi och ett dom har resulterat i fruktansvärda händelser. Idag tycker jag mig se en relativisering av nazismen och det skrämmer mig. Jimmie Åkesson viftar bort högerextremism med att det handlar om några förvirrade ungdomar och NMR får lov att demonstrera runt om i landet. De som överlevde förintelsen och som fortfarande finns i liv och kan berätta är få. En av de jag vill lyfta fram är Hédi Fried som skrivit flera böcker om sina upplevelser under andra världskriget. Den senaste heter Frågor jag fått om förintelsen och nominerades till Augustpriset i höstas.

Genom att skapa ett vi och ett dom finns en naturlig fiende, men också en naturlig gemenskap. Niklas Orrenius bok Jag är inte rabiat, jag äter pizza har några år på nacken nu, men den beskriver bra den rädsla för det som är annorlunda som många SD-anhängare känner. Då var de också mer utsatta, men i takt med att partiets åsikter normaliserats har utanförskapet för väljarna minskat och därmed kanske vi-känslan.

Böckerna om Katitzi av Katarina Taikon skildrar ett utanförskap, som romerna drabbats av både i historien, men också just precis nu. Jag älskade dem som barn och försökte läsa den första boken för mina egna. De fascinerades av berättelsen, men den var tyvärr alldeles för långsam för dem.

En annan bok jag läste för dem när de var små är Rosas buss av Fabrizo Silei och Maurizio A. C. Quarello som handlar om Rosa Parks, en symbol för kampen för svartas rättigheter i USA. En fin och tänkvärd bok.

 

Bästa böckerna 2016

Det där med korta listor är inte min grej, men i år har jag verkligen försökt att göra en kort lista med de bästa böckerna jag läst under året. Självklart är det många fler som är bra, faktiskt de flesta då jag mer sällan läser ut böcker jag inte tycker om. 2016 är de halvlästa böckernas år, vilket betyder att jag satt få låga betyg.

Någon slags ordning är det på böckerna, men de är alla väldigt, väldigt bra.

 

Tidsklyftan, Jeanette Winterson

1947, Elisabeth Åsbrink

Vi, Kim Thùy

Kärlekens fyra årstider, Grégoire Delacourt

All the bright places, Jennifer Niven

Deras ryggar luktade så gott, Åsa Grennvall

Wylding HallElizabeth Hand

Skotten i Köpenhamn, Niklas Orrenius

Du, bara, Anna Ahlund

Störst av allt, Malin Persson Giolito

 

Var går gränsen för yttrandefriheten?

Förra läsåret fick mina elever i trean skriva texter där de utredde hur konst och yttrandefrihet hör ihop, samt om det någon gång kunde vara rätt att begränsa en konstnärs verk. Finns det helt enkelt en gräns för yttrandefriheten som gäller även kulturen? Debatten är ständigt aktuell och jag kommer att köra något liknande i år, även nu med bland annat Lars Vilks och Elisabeth Ohlsson Wallin i fokus med lite nya perspektiv. Lars Vilks konstverk Nimis på Kullaberg har just brunnit igen och Elisabeth Ohlsson Wallin har skapat debatt med sitt nya verk Ack Sverige du bruna. Eleverna kommer också att få läsa delar av Niklas Orrenius Skotten i Köpenhamn, där yttrandefriheten problematiseras på ett mycket intressant sätt.

Niklas Orrenius har följt Lars Vilks och det är tydligt att hans liv begränsats av hot och hat. På samma sätt som många andra konstnärer, journalister och andra begränsas i dagens samhälle. De som skriker högst om yttrandefrihet för sig själva, tycker inte alltid att de som inte tycker som dem ska få säga sin mening. Det är en dubbelmoral som minst sagt oroar.

Jag kan ha åsikter om Vilks konst och tycker kanske att rondellhundarna var onödiga. Samtidigt innebär fri konst just fri konst. Att det länge fanns en blasfemiklausul i yttrandefrihetslaget visste jag dock inte och kanske ska en sådan finnas. Eller kanske inte. Jag är inte färdigtänkt, men jag tycker nog ändå att vi måste få göra konst om allt. Vad många hävdar är att Vilks sätt att sparka nedåt gör konsten sämre. Om det nu är att sparka nedåt vill säga. Här får vi kanske skilja på ett internationellt och ett nationellt perspektiv. Eller religion och individ.

Skotten i Köpenhamn är en intressant bok om Vilks, konst och extremism. Om det ansvar en konstnär kan sägas ha, eller inte ha. Är Vilks högerextrem för att hans anhängare ofta är det och för att han ofta väljer sällskap som tyder på det, eller är han bara nyfiken? Är det okej för ett museum att ställa ut Vilks rondellhundar som konst, eller betyder det att de också tar ställning? Det är inte lätt, då yttrandefrihet är komplext. Det här är en bok jag kommer att bära med mig länge och säkerligen återkomma till med jämna mellanrum.

 

Veckans ord på S: Mina svar

s

Dags för ord på S denna gnistrande höstdag.

Självklart saklig men samtidigt poetisk och vacker är 1947 av Elisabeth Åsbrink. En av årets läsupplevelser för min del.

En författare som skriver intressant om vår samtid är Niklas Orrenius. Jag beundrar verkligen honom för sin kamp mot extremism och för demokrati. Senaste boken heter Skotten i Köpenhamn och handlar om bland annat Lars Vilks, extremism och vilka gränser som kan finnas för yttandefrihet. Om de ens ska finnas. Den står helt klart på min läslista.

En dag ska jag skriva om den här platsen av Binyavanga Wainaina är en självbiografi som ordet skriva självklart kan kopplas ihop med, på många sätt. Riktigt bra och väldigt viktig.

Mamma är bara lite trött av Sara Beischer vill huvudpersonen bara sova. Beischer har skrivit en mycket stark och obehaglig skildring av vägen in i total utbrändhet och försöken att komma tillbaka.

En riktigt söt liten bok är Anna and the French kiss av Stephanie Perkins. Det är en riktigt härlig berättelse om den första, stora kärleken. Modernista har gett ut den på svenska och då heter den Anna och den franska kyssen.

De nominerade till Augustpriset

august_pk_02_webb_0

Så är då presskonferensen, där årets nominerade till Augustpriset presenterades, över. Här kommer några tankar kring de nominerade böckerna. Läs mer om titlarna här.

Skönlitteratur

Aftonland, Therese Bohman, Norstedts Förlag

De polyglotta älskarna, Lina Wolff, Albert Bonniers Förlag

Djupa kärlek ingen, Ann Jäderlund, Albert Bonniers Förlag

En dramatikers dagbok 20132015, Lars Norén, Albert Bonniers Förlag

Eländet, Andrzej Tichý, Albert Bonniers Förlag

Välkommen till Amerika, Linda Boström Knausgård, Modernista

Fyra titlar utgivna av Albert Bonniers Förlag. Dominansen känns minst sagt sådär. Kul att Therese Bohman nominerades för sin fina bok. Lite ironiskt att Norén nomineras, med tanke på Bohmans träffsäkra drift med män med intellektuell makt. Ganska tråkigt och förutsägbart. Del tre i en dagbokssvit känns för mig helt ointressant. När ägnar sig en kvinna åt sådan navelskådning? Tichýs bok verkar vara en med fokus på språket, vilket brukar tilltala mig. Kan absolut tänka mig att läsa. Just nu läser jag faktiskt Linda Boström Knausgårds lilla bok. Jag började igår och kom halvvägs. Den känns som en typisk prisbok. Ganska märklig med snyggt språk. Att just Ann Jäderlund knep poesiplatsen borde jag räknat ut. Jag tippade att Lina Wolff skulle finnas med bland de nominerade, då det på pappret låter som en pristagarbok. Tre gissningar som gick in alltså, men jag saknar verkligen De fördrivna av Negar Naseh, som är en av de bästa böcker jag läst i år. Dessutom väldigt aktuell.

 

Facklitteratur

1947, Elisabeth Åsbrink, Natur & Kultur

Arktis: liv i en värld av snö och is, Felix Heintzenberg och Ole Jørgen Liodden, Bio Fokus Förlag

Fattigfällan, Charlotta von Zweigbergk, Ordfront förlag

Gutenberggalaxens nova, Nina Burton, Albert Bonniers förlag

Glömskans bibliotek, Ulf Karl Ove Nilsson, Norstedts förlag

Skotten i Köpenhamn, Niklas Orrenius, Albert Bonniers Förlag

 

Ännu fler titlar från Albert Bonniers förlag. Väldigt roligt att 1947 nominerades. Det är en riktigt fin och välskriven bok. Fattigfällan är säkert en nyttig bok, men lockar inte mig jättemycket. Inte heller Nina Burtons bok. Jag är däremot väldigt glad över att Niklas Orrenius bok om Lars Vilks fick en nominering. Den vill jag absolut läsa. Även Glömskans bibliotek låter intressant. Och har jag fattat det rätt att Arktis: liv i en värld av snö och is främst är en fotobok? Det kunde kanske vara något.

Jag är mycket besviken på att Flickan och skammen av Katarina Wennstam inte nominerades. Nu skulle det visserligen innebär ännu en titel utgiven av Albert Bonniers Förlag, men ämnet Wennstam skriver om är otroligt viktigt.

Tre gissningar av sex gick in även här.

 

Barn- och ungdomsböcker

Djur som ingen sett utom vi, Ulf Stark och Linda Bondestam, Förlaget/Berghs förlag

Idag vet jag inte vem jag är, Ida Sundin Asp, Urax förlag

Oj, en polis, Eva Lindström, Alfabeta Bokförlag

Ormbunkslandet, Elin Bengtsson, Natur & Kultur

Tio över ett , Ann-Helén Laestadius, Rabén & Sjögren

Åka buss, Henrik Wallnäs, Natur och kultur

 

Faktiskt gissade jag bara rätt på en titel, men åh vad glad jag är att Ann-Helén Laestadius nominerades precis som jag hoppades och trodde. En riktigt bra bok. Ormbunkslandet har jag faktiskt missat helt, men en bok om sorg och förlust av en genusvetare låter onekligen som en Linda-bok. Men vad är det med Augustjuryn och Eva Lindström? Hon är den mest nominerade författaren genom tiderna och jag förstår verkligen inte hennes storhet. Lika förutsägbart är det att Ulf Stark nomineras, men han är i alla fall bra.

En god spridning bland förlag och åldersgrupper. Än en gång saknar jag dock ungdomsböckerna och är väldigt besviken på att Du, bara och Jack inte nominerats. Jag är också överraskad över att juryn bortsett från Brorsan är kung, som är en så viktig och inte minst banbrytande bok. Nu har jag inte läst alla böcker, men heteronormen verkar vara stark bland årets nominerade.

 

 

 

Några spekulationer kring Augustpriset

Ikväll hålls en presskonferens där de nominerade titlarna som kan få årets Augustpris i tre kategorier presenteras. Böckerna ska vara skrivna på svenska och ha publicerats mellan den 19 oktober 2015 och 23 september 2016. Det finns två saker som gör att jag är tämligen säker på att jag inte kommer att kunna pricka in alla de nominerade. Dels har jag inte läst alla utgivna böcker, vilket jag utgår ifrån att juryn har. Dels läser jag främst böcker skrivna av kvinnor och det är männen som brukar premieras i de flesta klasser.

Skönlitteratur

Här hoppas jag att De fördrivna av Negar Naseh nomineras. Det är en båda bra och välskriven bok.

Halva liv av Qaisar Mahmood är en fin liten bok om en far och en son och att försöka leva.

Aftonland av Therese Bohman måste nomineras. Punkt.

Sedan tycker jag att Karolina Ramqvists essä Det är natten är riktigt läsvärd.

Av de jag inte läst ännu tror jag på Välkommen till Amerika av Linda Boström Knausgård och De polyglotta älskarna av Lina Wolff.

Fackböcker

Här har jag läst väldigt lite, men Elisabeth Åsbrinks 1947 är väldigt bra och välskriven.

Jag läser Flickan och skammen av Katarina Wennstam just nu och det är en otroligt viktig bok som förtjänar en nominering.

Jag kan också tänka mig att Varje dag är en vårdskandal av Sebastian Lönnlöv och Genier av Moa Gammel kan knipa nomineringar. Niklas Orrenius nya bok Skotten i Köpenhamn kommer i dagarna och får kanske vänta till nästa år. Annars verkar den intressant och juryn torde ha fått läsex.

Barn – och ungdomslitteratur

En kategori som innehåller allt från bilderböcker till böcker för unga vuxna, sakprosa så väl som skönlitteratur, vilket gör att urvalet näst intill omöjligt. Själv läser jag få böcker för de minsta och koncentrerar mig därför mest på böcker från ca 9 år och uppåt.

Jag lever, tror jag av Christine Lundgren är en vacker och gripande skildring av sorg. Väl värd en nominering.

Du, bara av Anna Ahlund är en av de mest läsvärda kärlekshistorier jag läst i år, tillsammans med Jack av Christina Lindström.

Tio över ett av Ann-Helén Laestadius berättar om en väldigt viktig händelse i svenska nutidshistoria, som får på tok för lite uppmärksamhet.

Brorsan är kung av Jenny Jägerfeld är en välskriven historia om en annorlunda och samtidigt väldigt vanlig kille.

När det gäller bilderböcker lämnar jag gissandet till de som besitter någon som helst kunskap. Det gör nämligen inte jag.

 

 

Det räcker nu

Hösten 2008 startade jag och en kollega ett nytt program på vårt gymnasium. Då hette det IVIK och var en ganska så ologisk förkortning på något som jag faktiskt inte kommer ihåg, men det handlade om en introduktion för nyanlända ungdomar som behövde grundläggande utbildning i svenska. Märk väl att det handlade om att just dessa ungdomar inte kunde svenska, i övrigt kunde de en massa.

Nu är en av dem utbildad fritidsledare och arbetar på ett av de boenden för nyanlända som vår kommun driver, en utbildar sig till tandläkare, en till apotekare, en kör buss, en har dumpat bussen för komvuxstudier, en har tre barn och har nu börjat plugga igen, en är tillbaka i sitt hemland och en annan kör lastbil i Norge. De är alla individer som betydde och betyder mycket för mig.

Under åren har jag mött många ungdomar som nyss kommit till Sverige. Sällan har jag mött så ambitiösa och drivna ungar. För ja, de är mina ungar. Inga änglar, utan ganska så vanliga ungdomar, om än med lite mer driv än de flesta. Alla är individer och ingen är särskilt skrämmande. Vissa är muslimer, andra kristna, andra buddhister och vissa helt ointresserade av religion. Vissa har flytt från krig, själva eller med sina familjer, andra har flyttat hit för att deras föräldrar flyttat till ett annat EU-land för att få ett bättre jobb och ett bättre liv, andra för att någon av deras föräldrar hittat en ny kärlek. Att det finns människor i vårt land som skräms så mycket över att dessa fortfarande unga nu blivit en del av vårt land är för mig helt obegripligt.

Sverige brinner. I helgen har någon eller några idioter bränt ner en byggnad i min kommun som skulle ha blivit flyktingboende. En byggnad som skulle ha gett skydd till människor som behöver ett bättre liv och en ny chans. Förut har ungdomar varit i samma byggnad på olika lägerverksamheter, då flyktingarna fått ett mer permanent boende kunde det blivit så igen. Nu finns inte den möjligheten längre.

Du får tycka vad du vill. Du får tycka att Sverige inte ska ta emot människor på flykt. Jag kanske tycker att du har helt fel och förstår inte hur du kan hitta argument för din åsikt, men jag kan acceptera att du tycker så. Däremot kan jag aldrig acceptera eller respektera de som bränner ner byggnader, de som som sprider hat och de som applåderar eller tyst accepterar dessa handlingar och åsikter.

Det handlar om människors liv, men också om Sveriges ekonomi. Att bränna lokaler som ska användas som flyktingboenden innebär en kostnad för vårt land. Det innebär också förlorade arbetstillfällen. Flyktingar är inte bara kostnader, utan också inkomster för den enskilda personen och skatteintäkter för kommunen.

Vi pratar för mycket om kostnader och för lite om vad de människor som kommer hit faktiskt bidrar med och kan bidra med i framtiden. Jag tillhör inte de som tycker att vi debatterar invandring för lite, tvärtom anser jag att Sverigedemokraterna har bidragit till att den politiska debatten är helt snedvriden. En människa är en människa är en människa och människans liv är okränkbart.

Jag inser att min verklighet kanske inte ser ut som alla andras. I mitt liv finns många så kallade ensamkommande flyktingbarn och för mig är de individer, inte en skrämmande massa som vissa tycks tro ska förstöra Sverige. Jag bor i en kommun som ganska nyss tagit sitt ansvar och tagit emot ett större antal flyktingar än de tidigare gjort och det är jag glad över.

Den här hösten har jag gråtit massor. Över människor som dör i Medelhavet. Över det hat som möter de som överlever. Över de som dödas av någon som vill förändra världen på ett sätt som få kan acceptera. Över de politiker som hetsar andra att använda våld. Över att någon väljer att bränna ner ett framtida flyktingboende i min närhet. Över mina nuvarande och gamla elever som är så viktiga för mig och som är värd en lika trygg värld som du och jag.

Jag hoppas att det vänder nu. Att vi som inser att hat inte är den rätta vägen kan bli norm. Att de som vacklar kan byta sida. Att sätta byggnader i brand är idioti. Det finns inget mildare ord. Jag skäms över att bo i ett land och en kommun där något sådant händer. Så dumt, så korttänk, så extremt korkat och omänskligt.

Och ja, det här är en bokblogg och därför ska jag tipsa om några böcker som jag tycker att ni ska läsa:

Om det vore krig i Norden av Janne Teller, en riktigt tänkvärd liten bok i form av ett pass, som vänder på perspektiven.

I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig av Christina Wahldén om Ombeni som flyr från Kongo till Sverige.

Little Bee av Chris Cleeve handlar om en flicka med samma namn som flytt till Storbritannien.

Medan mörkret faller av Anna Lihammer är en deckare som utspelar sig på 30-talet, men som är smärtsamt aktuell.

Lasermannen: En berättelse om Sverige av Gellert Tamas, handlar om Sverige på 90-talet och en mördare som sökte upp människor med annat ursprung. Skrämmande aktuell även den.

Drömmen om Sverige av Niklas Orrenius. Hälften av Syriens 22 miljoner invånare är nu på flykt. Härmöter du några av dem.

Fult folk: samtal med sverigedemokratiska väljare av Linnea Nilsson och Emil Schön. Ett försök att förstå, men nej, det går inte.

Besvara Sverige svenskt: ett reportage om Sverogedemokraterna av David Baas, för att det här är ett parti som jag håller ansvariga för utvecklingen i Sverige just nu.

 

Böcker om flyktingbarn

29676570_O_1

Carolina utmanar mig att skriva ett inlägg om flyktingbarn i litteraturen, efter uppmaning från Bläddra, bläddra. Ett sätt att försöka lyfta världssituationen även i bokbloggarsfären. För en mycket blödig bloggare, som gråtit av såväl sorg över människors ondska och glädje över deras godhet, passar utmaningen fint.

Christina Wahldén har skrivit två böcker om Ombeni som flytt från Kongo till Sverige. Vad hon varit med om där anar vi först bara, men sedan sipprar den grymma verkligheten fram. Första boken heter I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig och uppföljaren Min systers dotter har många pappor. Angelägna och gripande böcker, där hoppet trots allt syns i alla fall lite, lite.

I Little Bee av Chris Cleeve handlar om Little Bee från Nigeria och hennes önskan att få börja ett nytt liv i Storbrinannien. En viktig bok om hur dåliga vi är på att ta barn på flykt på allvar. Hur cyniska vi lätt blir.

Så här inledde jag min recension av boken:

Ni vet alla flyktingar som kommer hit. De som bara vill utnyttja vårt land, lura oss och sedan ta hit alla sina släktingar för att ta över vårt land. De har egentligen inga problem alls i sina hemländer. De vill bara leva på bidrag här. Ensamkommande flyktingbarn ni vet, de har skägg och är minst 23 allihop. De lurar oss med sina historier om krig, svält, våldtäkter och de har alla samma historier. Klart de ljuger. Hur farligt kan det vara i Nigeria, Irak eller Syrien? De vill bara utnyttja och lura oss.

 

 

Eller?

Niklas Orrenius låter några flyktingar från Syrien få komma till tals i reportageboken Drömmen om Sverige. Inga barn, men flyktingar likafullt och därför får boken vara med. Jag beundrar Orrenius mycket.Han är en skicklig och inte minst modig författare, som aldrig sviker sina ideal och aldrig backar trots att han hotas. Senast handlade det om avslöjandet av rasistbloggaren Julia Ceasars riktiga identitet. Utan modiga människor som Niklas Orrenius hade Sverige varit ett mycket sämre land.

Mitt i allt elände måste jag också tipsa om Annelie Drewsens fina, varma och mänskliga Spring, Amina! Jag ser fram emot att läsa fortsättningen Kom igen, Amina!

Jag och Annelie pratade en gång om bristen på vardagliga berättelser om flyktingbarn och nu har hon fyllt den luckan. Men visst behövs fler sådana böcker.

 

 

 

Konsten att börja om

Veckans tema på Kulturkollo har fått titeln Löften, önskningar och nystart. Om ett par dagar är det nystart för mig och mina elever då vårterminen drar igång. Några av dem har gått endast en termin på gymnasiet och är mitt inne i en omstart själva. Jag har bara arbetat ett år på programmet och börjar landa, men visst är det ofta både roligt och jobbigt att börja om.

I vår kommer jag också återvända lite till Introduktionsprogrammen och Språkintroduktion. De elever som går på dessa program har verkligen börjat om, många har just kommit till Sverige från länder där de inte längre kan leva, andra har “bara” lämnat en misslyckad högstadietid och försöker nu ta de betyg de tidigare inte fixat. Vi kan inte ge dem några löften, men utan tvekan se till att de vågar börja drömma och önska.

Christina Wahldéns böcker om Ombeni, som kommer ensam till Sverige är bra för att försöka förstå hur det känns att komma till ett nytt land. Första boken heter I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig och den är stark och nattsvart. För att förstå situationen för de människor som flyr Syrien lite bättre rekommenderar jag Niklas Orrenius Drömmen om Sverige. Jag lovar att ingen, absolut ingen, vill byta plats med dessa människor. När jag började arbeta med nyanlända flyktingar 2008 kom de flesta från Irak. Flera av dem hade släktingar som istället flytt till grannlandet Syrien och det var dit de åkte för att träffa nära och kära. Nu finns det landet inte kvar.

På samma sätt blev under en resa till Kenya 1998 rekommenderade att nästa gång åka till Zimbabwe, landet som då var ett av Afrikas mest välmående. Robert Mugabe hade styrt landet sedan självständigheten 1980, först som hyllad frihetshjälte, men med tiden mer och mer maktgalen. Nu är Zimbabwe ett fattigt land som behöver bistånd. Många har flytt. Jag tror att det inledningsvis tycktes ganska naturligt att det fanns ett hat mot de få, ofta vita, som ägde det mesta. Nu handlar det inte om huruvida du är vit eller svart, utan om du är för eller emot Mugabe. I alla fall enligt det här reportaget.

Det kommer inga flyktingströmmar från Zimbabwe, de flesta befinner sig troligen i grannländerna, eller kanske i forna kolonialmakten Storbritannien. Från andra länder tar de sig hit, om än i små mängder sett till det absurda antal människor som just nu befinner sig på flykt i världen. Det är då viktigt att de som kommer hit finner sig och inte klagar över något. Så har diskussionerna gått de senaste dagarna, sedan en grupp flyktingar räknat med en resa på en timme, istället fått åka femton och sedan har mage att ifrågasätta. Först tänkte jag också som Lena Melin, att de borde sansat sig för att inte förvärra situationer för sig själva och för andra som flyr till Sverige, men sedan insåg jag att de inte alls behöver det. Så här skriver Erika Hallhagen i en krönika i SvD:

Nu har flyktingarna alltså klivit ur sin buss, många av dem har förklarat att de fick beskedet om att de skulle resa i en timme och att den timmen istället blev till femton och att de landade mitt i ingenting. De känner sig lurade. Säkert rädda också. Och arga. Och den sistnämnda känslan är inget den osynliga regelboken godkänner. Vi infödda svenskar får protestera och bråka, men faen den som kommer hit från en krigshärd och inte fattar att detta är paradiset.

Och ja, så är det väl. Den som kommer hit ska vara tacksam och det tror jag att de är, men det betyder inte att de behöver tiga still i alla situationer. De får en nystart, men de behöver en nystart värd namnet. På ett sätt är det ett sundhetstecken. En människa är en människa är en människa.

Olika sätt att tänka

IMG_2498.JPG

I Drömmen om Sverige låter Niklas Orrenius några människor som flytt från Syrien få komma till tals. Han inleder med ett starkt förord om hur han inte vill att hans barnbarn i framtiden ska tro att han och många med honom, likt de som inte såg eller ville se judarnas situation under andra världskriget, inte såg vad som hände i Syrien. Vad som händer just nu.

När jag tar del av dessa människors fruktansvärda berättelser, tänker jag att jag är stolt över att leva i ett land som inte bara tar emot de som flyr kriget, utan också ger dem permanent uppehållstillstånd, så att de på allvar kan bygga ett nytt liv. Jag vet hur viktigt det är för att kunna och våga leva vidare.

Sedan tänker jag att många tänker på ett annat sätt. Att vi inte borde hjälpa så många. Att det blir för dyrt. Att de möjligen kan få stanna tillfälligt. Och jag skäms. Jag skäms över att allt fler verkar glömma att livet är ett lotteri. Att vi inte lever i ett fritt och fredligt land för att vi förtjänat det. Vi har haft tur och den som haft tur borde utan att tveka hjälpa de som upplevt krig och kaos.

En sak har Sverigedemokraterna rätt i. Det är främst män som lyckas ta sig till Sverige. Vägen hit är livsfarlig och många dör innan de når Europa. Smugglare gör sig rika på människor som i sin desperation betalar stora summor för att kanske, kanske nå sitt mål. Så vad är lösningen? Att hjälpa i närområdet? Den som ens kan med att uttala dessa ord har ingen skam i kroppen. Läs gärna Orrenius bok eller öppna för den del vilken dagstidning som helst valfri dag i veckan.

Varför inte istället låta de köande människorna utanför Sveriges generalkonsulat i Beirut eller ambassaden i Amman söka uppehållstillstånd där. Det vore att hjälpa. Som det är nu erbjuder vi skydd till de som kommer hit, men för att nå Sverige krävs att de smugglas in illegalt i EU.

Cecilia Malmström, EU-kommissionär och folkpartist kallas “vänsterhippie” och får sin inbox fylld av hatmail då hennes budskap om att EU och därmed alla dess medlemmar behöver ta ett större ansvar för människor som flyr krig. I en konversation med Donald Trump som återges i boken påpekar Malmström hur viktigt det är att sluta kalla flyktingar för illegala. Vad ska vi kalla dem då?, undrar Trump och Malmström föreslåt det självklara – människor.

Niklas Orrenius bok går snabbt att läsa, men ibland måste jag ta en paus för att orka. Drömmen om Sverige är en stark och viktig bok. Läs den.

 

 

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: