Allt för Sverige

Smörigt, pinsamt och alldeles underbart!

En sak som jag gillar är att få gråta en skvätt ibland för att bli av med lite frustration. Att rensa tårkanalerna gör gott. Det bästa är självklart om det inte behöver hända något hemskt, för sådan gråt klarar jag mig utan, liksom den gråt som kommer när orken helt tagit slut. Däremot ser jag gärna på tv-program som får mina tårar att rinna. Eftersom jag är av den blödiga sorten räcker det med valfri prisutdelning i sport eller annat. Jag luras också av precis alla amerikanska tv-seriers försök att få mig att brista i gråt, men mest av allt gråter jag faktiskt till Allt för Sverige. Inte ens en minut av senaste avsnittet behövdes innan jag behövde torka tårarna.

Nionde säsongen har just inletts och nio amerikaner och en kanadensare söker efter sina rötter i Sverige. Egentligen är det ett rätt fruktansvärt program, men amerikanskt smör och svensk nationalism i en enda sörja. Ändå kan jag inte låta bli att titta. Det är något fint med människor som verkligen vill veta mer om sin släkt och landet de flydde från. Varje säsong slås jag över hur överväldigade de blir av sådant som vi ser som självklart, men jag får också se platser som jag aldrig besökt och får därmed en mer komplex bild av vårt avlånga land. Sedan är det alltid lika lustigt som pinsamt när Anders Lundin ska lära dem svenska ord och fraser, som “visittervälute” och “snickra på sommarstugan” i årets premiäravsnitt.

Mest av allt hade jag dock önskat att tävlingsmomentet hade försvunnit och att fokus istället hade varit att deltagarna fått uppleva Sverige och dessutom alla träffa sina släktingar. Allt behöver inte vara en tävling utan det hade blivit ännu bättre om  vi bara få lära känna alla deltagare och fått jämföra de liv deras släkt hade i Sverige med det som blev i Nordamerika. Då hade det blivit mer folkbildning och det föredrar jag alla dagar i veckan framför tävlingar. Möjligen kunde de tävla om något extra i varje avsnitt, utan att förlorarna behöver åka ut. Om någon nödvändigtvis ska vinna så hoppas jag i alla fall att det blir någon mer sympatisk än de senaste åren. I år verkar de tävlande ovanligt sympatiska så här långt, så den chansen känns god. Och vi vet ju att alla deltagare kan få kontakt med sina släktingar om de vill, för en av dem träffade de ju i första avsnittet.

 

Allt för Sverige

Förra året såg jag några avsnitt av Allt för Sverige med min engelskgrupp med relativt nyanlända elever. Kombinationen av historia, geografi, Sverigekunskap och engelska passade perfekt. Flykt löper dessutom som en röd tråd genom programserie, men med ett perspektiv som vi sällan lyfter fram, nämligen alla svenskar som sökte ett bättre liv i USA. I varje program får en eller fler amerikaner med rötter i Sverige veta mer om sina släktingar. Det är mycket känslor och själv gråter jag minst en gång varje avsnitt. Nu är jag blödig som tusan visserligen, men det är fint att se andra människor upptäcka sina rötter och vårt land. Det är också fint att se sitt land hyllas i en positiv och faktiskt sund version av nationalism. Att vara stolt över sitt land behöver inte betyda mer än just det och vi har mycket att vara stolta över. I helgen har jag sett alla åtta avsnitt i säsongen som just avslutades, men fortfarande finns på svtplay.se och jag tycker verkligen att det är en programserie som är fantastisk på så många sätt.

Förra året vann Dylan Ratell, som var så intensiv att han fick Fab Freddie att kännas nedtonad. Det är lite spännande är hur vissa av deltagarna känns otroligt amerikanska, både till sätt och utseende/stil, medan andra lätt skulle kunna passera som svenskar. Till exempel finns Andrew, från Scandia, som lajvat Emil i Lönneberga, trots att han inte förrän nu vetat vem det är, Ashley som är blondare än de flesta svenskar och definitivt älskar dalahästar mer än alla, men visar mer känslor än de flesta svenskar vågar/vill göra, musikern Lois som skulle passa perfekt i Majorna och David från Alaska, som döpt sina barn till Leif och Björn och känner sig hemma i den svenska vildmarken.  Kevin, musikern från Los Angeles hade passat in perfekt på 70-talet med sin Svenne-frisyr, eller för den delen på min arbetsplats eller vilket estetiskt program som helst och som definitivt är svensk i hjärtat. Mest ovanliga i vårt samhälle måste Kyle och Tanya vara, som med sin starka religiösa identitet är ganska ovanliga. De båda grät då Anders Lundin talade om hur få svenskar som besöker kyrkan regelbundet och/eller ser sig som religiösa.

Just de kommentarer som deltagarna har på Sverige och svenska traditioner är spännande. Som jantelagen, inte så populär och definitivt inte lik det amerikanska sättet att leva. De imponerades dock av den gymnasieskola de besökte och det är kanske inte den bild de flesta har av svensk skola. Saker vi inte ens reflekterar över, som den fria skolmaten är väldigt ovanligt. I ett avsnitt frågar Anders Lundin vad deltagarna upptäckt och funderat över under sitt besök och musikern Kevin lyfter fram det faktum att så många verkar se glaset som halvtomt och är ganska så negativa och skeptiska. Var kommer den egentligen ifrån? Vi bor i ett av världens bästa länder, men ändå finns det så otroligt många som klagar. Dessutom verkar den svenska avundsjukan vara en stor del av den rasism som ökar i samhället. “De andra” ska inte få något av det som är vårt.

I ett avsnitt firar amerikanerna den svenska nationaldagen och besöker två familjer som har det gemensamt att de flytt till Sverige. Ena gruppen bor hos en familj med rötterna i Irak och den andra hos Mahad, en ung man som flydde ensam från Somalia och nu har en familj som är delvis svensk. Flera av amerikanerna talar om hur de själva haft fördomar om flyktingar och att de t.ex. inte känner några muslimer, men menar att besöket förändrade dem mycket. Jag tänker att möten mellan människor är så viktigt för förståelsen för varandra. Även vi svenskar skulle behöva lära känna dem som flytt till vårt land.

Fler saker vi ser som helt normalt är vår föräldraförsäkring och det faktum att svenska män faktiskt är hemma med sina barn, även om vi är många som kan tycka att de är det för lite. Och så den svenska blygheten, som nästan kan göra att vi verkar ohyfsade. Skärpning på det. Men visst tycker vi att folk som är lika sociala som Kyle i serien, som dessutom ler hela tiden och är sådär professionellt trevliga, är lite märkliga? Jag gör det helt klart och skäms lite för det.

Det roligaste med Allt för Sverige är att få se vårt land genom andras ögon. Svt är dessutom duktiga på att lyfta fram platser som sällan får plats i media. Sämst är tävlingsmomentet. För mig hade det helt klart räckt att få veta mer om vårt land och amerikanernas kopplingar till det. Jag vet vem som vinner, men ska inte spoila. Tyvärr var det inte någon av mina favoriter, men jag grät ändå floder när hen vann och sedan träffade sin släkt. Familjeband är mäktiga ändå.

Det var också fint att följa med på en resa genom Sverige. Själv blir jag sugen på att besöka vissa platser, som t.ex. Landsort. Bloggträff där kanske? Vi har ju redan kört fyrbesök på Malören och kan lika gärna köra vidare.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: