Paris

Vaggvisa skrämde skiten ur mig

Jag är så glad att mina barn inte är små längre. Av många skäl. Ett är att jag skulle fått total panik om jag läste Vaggvisa av Leïla Slimani när de var mindre. Boken börjar nämligen med en mamma som skriker ut sin sorg vid sina döda barn. Barnen dödades i lägenhetens badrum, pojken dog direkt, men den äldre flickan kämpade ett tag innan hon gav upp. Spänningen handlar inte om vem som gjorde det. Det avslöjar Slimani nämligen direkt. Istället handlar berättelsen om hur livet kunde sluta så brutalt för två oskyldiga barn.

När Myriam föreslår för sin man Paul att de ska skaffa en barnflicka så att hon kan börja arbeta är han först skeptisk. Tanken på att anställa en fattig flicka från norra Afrika rimmar illa med hans politiskt korrekta image. Miriyam står dock på sig och när Louise uppenbarar sig inser de båda att de funnit den perfekta barnflickan. Louise är 50 år, ensamstående och ser ut som en liten vit docka. Barnen älskar henne och snart har hon gjort sig oumbärlig.

Myriam får gå till jobbet. Hon får bli en riktig människa igen. Inte bara en mamma. Att känna så är inte riktigt okej, men när hon märker att barnen mår bra och dessutom kan njuta av en välstädad lägenhet och vällagad mat kan hon ägna sig åt det hon helst vill. Att som mamma välja sin karriär framför sina barn är något hon njuter av, samtidigt som hon har dåligt samvete. Paul behöver inte göra samma kontroversiella val, då pappor förväntas välja karriären och självklart inte ses som sämre pappor för det. Med Louise i huset får de två vuxna dessutom mer tid för sig själva och kan till och med bjuda vänner på middag med mat lagad av en barnflicka som snarare blivit en hushållerska med extra allt.

Vaggvisa belönades 2016 med Frankrikes finaste litterära utmärkelse, Goncourtpriset och jag förstår verkligen varför. Leîla Slimani har skrivit en riktigt välskriven och spännande bok. Sällan har jag blivit så berörd av en bok. Mest illa berörd, rädd och faktiskt lite äcklad. Det är något krypande obehagligt med Louise och hon skrämmer verkligen skiten ur mig. Även Myriam anar att någonting inte riktigt står rätt till, men viftar bort den oro hon känner då ett liv utan Louise hade betytt ett liv utan att få vara vuxen. Min gissning är att hennes skuld efter barnens död kommer att vara gigantisk. Som mamma har hon svikit sina barn genom att välja karriären. Att hennes man gjort detsamma kommer att vara underordnat.

 

Mocka — en bok som griper tag

Vi har just diskuterat Mocka av Tatiana de Rosnay i Kulturkollo läser och det är verkligen en bok som väcker många tankar och därför passar utmärkt att diskutera. Själv blev jag helt tagen av läsningen, kanske för att jag var helt oförberedd på vad den skulle handla om. Efter att flera gånger blivit lurad av baksidestexter som avslöjar för mycket har jag nämligen helt slutat läsa sådana. Oftast är det bra, men den här gången hade det kanske varit bra att faktiskt ha lite koll.

Mocka handlar om Justine som är översättare och bor i Paris tillsammans med sin brittiske make och sina två barn. Ett ganska vanligt liv och ett bra sådant. Det vardagliga lunket bryts en dag av en fruktansvärd olycka. Sonen Malcolm, som är tretton år, blir påkörd på väg hem från en musiklektion och skadas så svårt att han hamnar i koma. Här förändras familjens liv brutalt.

Föraren smet och Justine blir i det närmaste besatt av att hitta hen. Vittnen säger sig ha sett en mockafärgad mercedes med en kvinnlig förare. Tyvärr är det däremot ingen som kommer ihåg mer än delar av bilnumret. Poliserna söker självklart, men inte tillräckligt snabbt enligt Justine. Helst hade hon velat söka upp varenda människa med en liknande bil, men det är självklart inte möjligt.

Två saker gör läsningen extra hemsk för mig. Dels har jag själv en son som snart fyller tretton, men det värsta är kanske att jag känner igen mig i Justines ganska knäppa sätt att hantera sorgen. Nu skulle jag inte jaga runt och leta bilförare i någon slags privatspaning, men jag känner igen hennes sätt att stänga världen ute och försöka isolera sig från de som hon egentligen behöver mest. Sorg kan göra de märkligaste saker med en och Justines sorg är så tydligt beskriven att det gör ont att läsa. Som citatet jag valde till En smakebit på en søndag om hur Justine sitter ensam i lägenheten med Malcolms marsvin i knät och ser alla spår av honom runt sig. Hon funderar över hur hon ska kunna leva vidare utan Malcolm och vad hon ska svara om någon frågar hur många barn hon har.

Mocka är en helt fantastisk bok med ett språk som lyfter innehållet. Jag tyckte om även Sarahs nyckel, men det här är något helt annat och för mig mycket starkare och mycket bättre. En fullträff helt enkelt, men också ett rejält knytnävsslag i magen.

Kiffe kiffe imorgon

Paris är inte bara rosenskimmer och romantik, vilket blir ytterst tydligt under läsningen av Kiffe kiffe imorgon, Faïza Guènes debut från 2006. Berättelsen om Doria, som bor i en förort till Paris tillsammans med sin mamma är långt ifrån nattsvart, men den ger en annan bild av den franska huvudstaden än turisterna ser.

Dorias pappa har lämnat dem och bor nu i hemlandet Marocko med en ny och mycket yngre fru. Med henne har han äntligen fått sin efterlängtade son. Att han redan har en dotter verkar vara totalt oviktigt. Dorias mamma gör sitt bästa för att försörja sin dotter ensam, men jobbet som städerska på ett Formule 1 är slitsamt. De får regelbundet besök från socialtjänsten och visst får de hjälp, men också en del nedlåtande kommentarer.

Dorias liv är koncentrerat till förorten och det Paris som brukar synas i medier är inte hennes. Extra tydligt blir det då hon och mamman tar sig in till centrala Paris och vi förstår att det är första gången modern ser Eiffeltornet. Så nära, men ändå så långt borta liksom så mycket av världens ljusa sidor är för Doria och hennes mamma. Doria drömmer om nya kläder och

Guène skriver rappt och smattrande med ett språk som är rejält kryddat med mindre vackra ord. Kiffe kiffe imorgon är en annorlunda och personlig tonårsskildring skriven av en då mycket ung författare. Det politiska budskapet finns som en underliggande tråd, men trycks aldrig i ansiktet på läsaren. Guène får fram sitt budskap ändå.  Jag blir sugen på att läsa mer av författaren. Kanske senaste boken En riktig man gråter inte, som utkom 2015 och utspelar sig efter 9/11 i Nice, för att sedan förflytta sig till Paris några år senare.

Love from Paris

Alexandra Potter skriver bra chicklit och jag brukar uppskatta hennes böcker. Eftersom mitt läsande styrs en del av de teman vi planerar på Kulturkollo (även om alla böcker inte får ett inlägg där) och vi både haft tema chicklit och Paris var boken Love from Paris perfekt. Det jag inte visste förrän jag läst ut boken var att det här är andra delen i serien om Ruby. Den första heter The Love detective och det är i den Ruby träffar sin kärlek Jack. Nu funkar det utmärkt att läsa Love from Paris fristående, men jag tror att jag hade brytt mig mer om förhållandet mellan Ruby och Jack om jag läst den tidigare boken.

I Love from Paris ska Jack komma till Ruby i London för att fira hennes födelsedag. De har ett distansförhållande och ses inte så ofta, vilket gör att Ruby verkligen sett fram emot en helg tillsammans. Hon har drömt ihop precis allt redan innan Jack kommer och när hon väl är på flygplatsen längtar hon galet mycket. Det är bara det att Jack inte dyker upp. Han har fått ett plötsligt jobbuppdrag, försökt få tag på Ruby, men inte lyckats. Jack är alltså långt ifrån London och Ruby blir självklart besviken och förbannad.

Istället för att deppa ihop helt tar hon sin hund Heathcliff och drar med tåget till Paris för att hälsa på väninnan Harriet. Det är tillsammans med Harriet som hon får besöka en lägenhet som stått orörd sedan andra världskriget och som nu ska säljas. Harriets uppgift är att katalogisera alla saker inför den stundande auktionen. Hon arbetar tillsammans med advokaten Xavier, som hon är övertygad skulle kunna vara något för Ruby. Mest spännande är dock de kärleksbrev som Ruby hittar i lägenheten och smugglar med sig. Där får vi läsa om Emmanuelle Renoir, ägaren till lägenheten och hennes kärlek H.

Love from Paris är lite för mycket ibland, men det är ändå en underhållande och söt historia inte helt utan svärta. Jag tycker om Ruby och Harriet, förutom att jag irriterar mig på att Harriets förvandling från någon som inte bryr sig om utseende till en som verkligen gör det, lyfts fram alldeles för mycket. Oavsett är de två rätt coola tjejer som är kul att följa. Även den gamla kärlekshistorian är fin, men här vill jag varna för smör. Alexandra Potter har skrivit ännu en underhållande och charmig bok. Ännu har inget förlag översatt hennes böcker till svenska, men de två böckerna om Ruby tror jag skulle vara en bra början för till exempel ett förlag som Printz Publishing. Jag har redan införskaffat The Love detective, för även om jag kommer att läsa böckerna i ordning är jag inte riktigt redo att släppa Ruby.

 

Filmälskarens guide till Paris

Det var länge sedan jag var i Paris och det jag ser alldeles för lite film. Två saker jag saknar och börjar längta efter då jag läser Filmälskarens guide till Paris av Eva Lindfors och Marie Öhgren. Undertiteln är “upptäck Paris genom 158 filmer” och nästa gång jag åker dit kommer jag definitivt förbereda mig genom att läsa om den här boken och se en massa film.

Vår resa genom Paris börjar vid floden Seine och dess broar och öar. Där får vi veta att Amelie från Montmartre går över gångbron Pont des Artes i stilla mak, medan Ann Hathaways karaktär i Djävulen bär Prada stressar över den för att hinna med någon som chefen från helvetet kräver.

Vidare finns områden som Latinkvarteren, Montmartre, Gare de Lyon och det något tråkiga La Defance (där syrran bodde när vi besökte henne i Paris senast) med i den kombinerade turist- och filmguiden. Varje kapitel innehåller kartor och genomgångar av vilka platser som dyker upp i olika filmer. Vill man istället följa en speciell film eller filmkaraktär genom Paris är det bättre att använda filmregistret i slutet av boken. Där hittar du bland andra mina favoriter Bara en natt, Frihet – Den blå filmen och Léon, alla gjorde på 90-talet.

Jag gillar verkligen Filmälskarens guide i Paris, även om den får mig att inse att jag har en del filmer att ta igen. Det är en matnyttig, personlig och inte sällan rolig bok som jag gärna tar med som sällskap på nästa resa. Det är också en självklar present till den som liksom jag gillar Paris och film.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: