Maria Sveland

Postbokmässeläslista

Inför Bokmässan påbörjade jag bok efter bok i ett naivt försök att hinna läsa ALLT inför årets fyra viktigaste dagar. Självklart fungerade inte det, utan resultatet blev en växande hög halvlästa böcker. På själva mässan fylldes dessutom listan med böcker jag vill läsa på rejält och därför är det dags för en lista. Det här är de böcker som ligger i min TBR-hög just nu.

Planeten Frank av David Yoon, som ganska snart är utläst.

Hästpojkarna av Johan Ehn, också påbörjad.

Fröken Island av Auður Ava Ólafsdóttir, väldigt lite påbörjad.

Resten av allt är vårt av Emma Hamberg, som jag läser i små portioner.

Olivia för alltid av Olivia Wickholm, som jag blir ännu mer sugen på efter fint seminarium.

Gråleken av Maria Sveland, för att seminariet var intressant.

En kvinnas övertygelse av Meg Wolitzer, för att hon var helt fantastisk på mässan.

Den vita boken av Han Kang, som jag missade på mässan och inte läst något av ännu.

Män i min situation av Per Petterson, som jag borde läst redan innan Bokmässan.

Lanny av Max Porter, som jag väntade med för att den kräver koncentration.

Sent på dagen av Tessa Hadley, som jag köpte signerad.

Bergens stjärnor av Jojo Moyes, för att Moyes alltid är Moyes.

Hjärtats bokhandel av Veronica Henry, för bokhandeln i titeln.

Bokcirkeln vid världens ände av Frida Skybäck, se ovan

Teonauter av Sam Ghazi, för att det känns som en tänkbar augustnominerad.

The Mars room av Rachel Kushner, för att den lockar massor.

Konsten att skapa en tjej av Caitlin Moran, för att jag märkligt nog inte läst den ännu.

Sant, falskt eller mittemellan? av Emma Frans, för att den verkar rätt rolig.

Tomma hjärtan av Juli Zeh, för att den fått så fantastisk kritik.

 

 

 

 

Hopplösa äktenskap

Mitt sista seminarium på Bokmässan 2019 blev ett med titeln Hopplösa äktenskap med Linda Skugge och Maria Sveland modererat av Behrang Behdjou, med en poetisk inledning av Jenny Högström med dikten “Mina bröllop”. En poet jag blev nyfiken på.

Samtalet börjar i möhipporna och Maria Sveland berättar om hur hon lurades att tro att hon skulle få 1000 spänn genom att vara med i ett medicinskt försök, men istället spelade paintball med sina vänner. Hon var väldigt ung då och behövde egentligen pengarna, men minns sin möhippa med värme.

Linda Skugge är aktuell med novellsamlingen Äktenskap som skulle blivit ett gäng berättelser med problem och hinder, men lyckliga slut, men inte riktigt även om budskapet “det är inte grönare på andra sidan” löper som en röd tråd. Skugge tycker att det är fint med människor inte ger upp om kärleken, mellan Sveland tycker att fler borde skilja sig när kärleken har blivit lika tråkig som en revisionsbyrå. Skugge tror egentligen inte på kärleken och att den skulle kunna leva för evigt. Det som finns är vänskap och då kan man lika gärna vara kvar i ett förhållande som bygger på respekt.

I Svelands bok Gråleken lever huvudpersonerna i en väldigt destruktiv relation som har blivit till en maktkamp. Julia och Jesper har olika bakgrund och därmed en maktobalans. Passionen räcker inte, eftersom han hela tiden känner sig underlägsen. Till slut kan de nästan inte prata allt, utan att anklaga varandra för saker och hamna i konflikt. I boken reser de iväg med sin nyfödda dotter och hoppas kunna förbättra sin relation, men istället närmar de sig sammanbrott. I Bitterfittan drar Sara från sin familj med ett litet barn för att hon känner sig lurad över att jämställdheten försvinner när barnen kommer.

Linda Skugge berättar att hon läste om Bitterfittan i somras i samband med att hon läste om Fittstim som nu är 20 år gammal. Då skrev hon en riktigt arg krönika och även om hon tycker om boken och gjorde det då också, men kände inte riktigt igen sig. Nu förstår hon mer, men inser att det kanske handlar om att hon själv sällan har dåligt samvete för saker som kvinnor ofta har dåligt samvete för. Boken väckte starka känslor, vilket Sveland egentligen inte förstod och inte förstår nu heller. Kanske handlar det om att alla längtar efter det perfekta förhållandet och att det ibland är känsligt att påpeka att det faktiskt inte är så himla lätt att leva jämställt ens i Sverige. Det är status att leva jämställt, så viktigt att det finns en slags förnekelse. Skugge fyller i att det är lättare att läsa nu med distans, än när man befinner sig mitt i.

Det som är spännande är att Sveland säger sig vara en extrem romantiker och därför skriver svart om äktenskap. Hon kan inte acceptera en sådan sak som otrohet, utan önskar sig ärlighet. Skugge beskriver sig istället som cyniker och menar att det är lika bra att stanna kvar trots otrohet, eftersom det inte finns någon garanti att nästa person man träffar inte skulle vara otrogen. Hur kan du tro att nästa man du ska träffa ska vara annorlunda?, frågar hon Sveland. Kanske är jag naiv, funderar Sveland och påpekar att det nuvarande förhållandet självklart är annorlunda än de tidigare. Skugge är istället helt ointresserad av att träffa någon, utan vill ha samtal framför samlag och aldrig har fått det av en partner. Just nu njuter hon av att leva själv.

Vilken härlig avslutning det här blev! Linda Skugge är verkligen helt fantastisk. Hon kallar sig egendomlig och säger att det kanske är därför hennes krönikor ofta provocerar, men jag älskar hennes ovanliga och cyniska syn på världen. Även Sveland är uppfriskande rak och hennes resonemang kring svårigheten med att leva jämställt när vår värld är ett patriarkalt rövhål är uppfriskande och dessutom tyvärr sann. Vissa saker ställer dessutom till det extra mycket, säger Skugge och talar om dagens stressade samhälle med den stora psykiska ohälsan som ett otroligt svårt ställe att vara gift på. Och ja, det är det verkligen. Är relationer hopplösa? Nej, säger romantikern Sveland, men uppmanar alla att lämna en relation som är dålig, medan Skugge förordar att stanna kvar eftersom det inte finns något bättre. Samtidigt är det superviktigt att faktiskt klara sig ekonomiskt för att kunna skilja sig om en relation på riktigt är dålig. Sveland håller med om att grunden för ett samhälle som är jämställt på riktigt är att det faktiskt går att leva själv.

Min virtuella TBR-hög

Ibland behöver jag en läslista för att hitta fokus i min läsning. Det spelar egentligen ingen roll om jag följer den eller inte, det viktigaste är att skriva ner titlar för att minnas. Även om jag inte tänker ge mig själv någon specifik läsutmaning nu i mars har jag satt samman en TBR-lista att inspireras av.

Vår älskade av Kamila Shamsie

Regnvakt av Tatiana Rosnay

Vad jag bevarat av Wallace Stegner

Felsteg av Maria Adolfsson

Nine perfect strangers av Liane Moriarty

The Perfect Husband av Lisa Gardner

Vill inte, vill av Per Nilsson

Emil av Johan Heltne

Gråleken av Maria Sveland

Inifrån av Anna Kinberg Batra

Bryt ihop och kom igen

I veckan är det sammanbrott som står i centrum på Kulturkollo och vi har skrivit under rubriken “bryt ihop och kom igen”. Självklart handlar veckoutmaningen om att presentera kultur på temat.

Fanny skrev om filmen Falling down i inledningsinlägget och det är verkligen ett ruskig film om ett lika ruskigt sammanbrott. Frågan är om huvudpersonen kan sägas komma igen, men det finns glimtar av det innan allt är över. Även om jag aldrig haft ett sådant sammanbrott som Michael Douglas karaktär, men just att bara resa sig och gå kan locka ibland. Ingenting löses genom flykt, men tanken att fly finns där när kaoset blir överväldigande.

Bitterfittan av Maria Sveland är en modern klassiker om en mamma som bryter ihop, flyr och sedan kommer igen. Jag gillade den när jag läste den, men har ännu inte läst uppföljaren. Just som småbarnsförälder borde egentid vara inbyggt i vardagen, men är det sällan i realiteten.

Att poliser i deckare lever destruktivt och bryter samman är inte ovanligt. Charlie Lager som är huvudperson i Lina Bengtsdotters Annabelle försöker döva alla möjliga känslor med alla möjliga drycker och droger. Det blir bättre i andra boken och det känns som att Charlie kommer igen.

Jag har dock inget större hopp om Billy i Hans Rosenfeldts och Michael Hjorths serie där senaste boken heter En högre rättvisa. Han har helt spårat ur och trasslat in sig i så många lögner att jag undrar om det ens är möjligt att bryta ihop och komma igen.

 

 

Photo by Aarón Blanco Tejedor on Unsplash

 

Januariböcker att se fram emot

 

Nytt år och nya böcker som väntar på att bli lästa. Här är några av de titlar som kommer ut under månaden, som jag ser fram emot att läsa. Och nej, alla kommer jag självklart inte hinna med, men listor är ändå kul.

Juliette — kvinnan som läste på metron, Christine Féret-Fleury, [sekwa], januari

Kvartetten, Aja Gabel, [etta], januari

Utom sig, Sasha Marianna Salzmann, Weyler förlag, januari

Vår älskade, Kamila Shamsie, Bokförlaget Polaris, januari

Away days, Josefine Lindén, Pintxo förlag, 4 januari

Kärlekens lagar, Sarah Title, Forum Bokförlag, 4 januari

När du läser det här, Mary Adkins, Lavender Lit, 10 januari

Lycka, Johan Kling, Natur & Kultur, 12 januari

Brev från min barndom, Emma Reyes, Norstedts förlag, 14 januari

Det vi glömde säga, Klara Grede, Albert Bonniers förlag, 18 januari

Vill inte, vill, Per Nilsson, Rabén & Sjögren, 18 januari

Gråleken, Maria Sveland, Harper Collins, 21 januari

Varm mjölk, Deborah Levy, Norstedts förlag, 21 januari

Från kust till kust, Jane Green, Printz Publishing, 23 januari

I döden för dig, Maria Ahlsdotter & Mian Lodalen, Bonnier Carlsen, 23 januari

Så jävla kallt, Lova Lakso, Rabén & Sjögren, 25 januari

Mai betyder vatten, Kayo Mpoyi, Norstedts förlag, 28 januari

Där rinner en älv genom Saivomuotka by, Pia Mariana Raattamaa Visén, Albert Bonniers förlag, 29 januari

Kastanjemannen, Søren Sveistrup, Albert Bonniers förlag, 29 januari

Drömmen runt hörnet, Lucy Dillon, Bokförlaget Forum, 31 januari

 

Här finns hela listan med böcker jag ser fram emot i vår.

Böcker jag ser fram emot i maj

Bättre sent än aldrig har jag lusläst sommarkatalogen från Svensk bokhandel och bjuder på en lista med böcker som ges ut i maj, som jag är väldigt nyfiken på.

Idag ska allt bli annorlunda, Maria Semple, Sekwa förlag, maj.

Just nu är jag här, Isabelle Ståhl, Natur & Kultur, maj.

Kära Barbro, Lena Ackebo, Natur & Kultur, maj

Selma Lagerlöf på en timme, Henrik Lange, Natur & Kultur, maj.

Mitt namn är Lucy Barton, Elizabeth Strout, Forum bokförlag, 3 maj.

Ditt liv och mitt, Maj-Gull Axelsson, Brombergs Bokförlag, 10 maj.

Jag vill vara jordens medelpunkt, Charlotta Langebo, Rabén & Sjögren, 10 maj.

Vända världen rätt, Jennifer Niven, Lilla Piratförlaget, 10 maj.

Resten av livet, Jean-Paul Didierlaurent, Norstedts, 15 maj.

Ni kommer att sakna mig, Moa Herngren, Bonnier Carlsen, 16 maj.

Att återvända, Hisham Matar, Forum bokförlag, 17 maj.

Den tunna blå linjen, Christoffer Carlsson, Piratförlaget, 17 maj.

Bitterfittan 2, Maria Sveland, Leopard förlag, 18 maj

Den som går på tigerstigar, Helena Thorfinn, Norstedts, 22 maj.

Hunden som vågade drömma, Sun-Mi Hwang, Norstedts, 22 maj.

Det finns inga monster, Liselotte Willén, Albert Bonniers förlag, 23 maj.

Del av labyrinten, Inger Christensen, Modernista, 26 maj.

Flytten till Cornwall, Liz Fenwick, Norstedts, 29 maj.

Hemmet, Mats Strandberg, Norstedts, 29 maj.

Damkören i Chilbury, Jennifer Ryan, Forum bokförlag, 31 maj.

Hilma – en roman om gåtan Hilma af Klint, Anna Laestadius Larsson, Piratförlaget, 31 maj.

Mitt (inte så) perfekta liv, Sophie Kinsella, Printz Publishing, 31 maj.

Systrar och bröder

13044781_O_1

Systrar och bröder av Maria Sveland var min sommarpresent från chefen och då jag tyckt om annat jag läst av Sveland var det ett bra och genomtänkt val. Två systrar och en bror står i centrum, Hedda, Nora och Per. De växer upp med en kärlekslös far, som dricker för mycket och en mor som säkert försöker, men inte lyckas.

De tre trasiga barnen blir till tre lika trasiga vuxna. Nora, storasystern som försöker ta hand om alla och skapa den perfekta familjen, men som är sönderstressad och håller på att gå under. Hedda som skapar pistoler på konstfack och sover bort större delen av dygnet. Ibland träffar hon lillebror Per, som flyr verkligheten med droger och sex. Allt är så eländigt att det ibland gränsar till fars, men Sveland styr oftast tillbaka berättelsen till rätt sida gränsen. Pappa Görans äventyr i öst blir dock lite för mycket och då tappar jag intresset lite.

Mest gillar jag att läsa om de vuxna barnen och hade gärna velat få veta mer om deras relationer. Nu lär vi känna dem en och en, men deras försök att skapa någon slags gemenskap är hjärtskärande. Att omsätta barndomens roller till nya, som funkar för dem när de ska hitta varandra som vuxna, är inte enkelt.

Tyvärr finns det knappt en enda ljusglimt i berättelsen om Hedda, Nora och Per och det gör att jag inte tycker lika mycket om Systrar och bröder som jag hade önskat. Maria Sveland är en begåvad författare och språkligt håller berättelsen hög klass. Jag hade dock önskat att färgpaletten hade innehållit någon annan färg än svart för att skapa kontrast. Då hade jag troligen tagit till mig Hedda, Nora och Per mer. Nu tycker jag synd om dem och blir absolut berörd, men jag tar dem inte riktigt till mitt hjärta. Kanske för att de förblir karikatyrer, om än älskansvärda sådana.

Sommarpresent

När chefen köpt en personligt utvald bok till varje person och lyckats pricka en till mig som jag inte läst, vill läsa och inte ens har köpt. Visst var det bra gjort?! 

 

Varför tillåter vi hatet?

Det är snart två år sedan Maria Sveland släppte sin bok Hatet, där hon tydligt visade hur hatet drabbar henne och andra kvinnor och hur främlingsfientlighet och kvinnohat går hand i hand. Visst diskuterar vi frågan, men ingenting händer. Igår skrev Alexandra Pascalidou ett inlägg på sin blogg med titeln Sparka svartskallen, där hon berättar om den vardag fylld av hat som hon lever i, eller försöker överleva i. Nu överväger hon att sluta som programledare för Ring P1, eller överväger är en underdrift, faktum är att det är glasklart efter att ha läst inlägget, att hon måste ta ett steg tillbaka för att överleva. Hon tvingas ta ett steg tillbaka för att hatare hatar i yttrandefrihetens namn och vi andra står bredvid och försvarar deras rätt att göra det.

Yttrandefrihet är grunden i ett demokratiskt samhälle. Men är det en demokratisk rättighet att skrämma andra till tystnad? Är det en demokratisk rättighet håna, hota och hata de som inte tycker som du? Är det en demokratisk rättighet att kalla någon svartskalle?

Det går inte en dag utan att jag undrar var det här landet är på väg. När alla kan uttrycka sina åsikter, även anonymt, i sociala medier, är hatet större än någonsin. En anledning till att jag har så svårt att acceptera en normalisering av Sverigedemokraterna är att de och deras svans står för en stor del av det hat och de hot som många människor får utstå. Tomas Björklund, projektledare för Ring P1, bekräftar att tonen mot Pascalidou kan bli väldigt hård och att det kan ha att göra med att hon är kvinna och av annan etnisk bakgrun. Det är dock så att alla programledare få stå ut med hat och hot i perioder. Är det verkligen något som ska anses vara normalläge i Sverige 2015? Jag tycker att det är sorgligt. Att ha olika åsikter och att debattera dem är en sak, men de som skickar liknande mail som de Pascalidou fått debatterar inte, de lyssnar inte och jag tvivlar på att de någonsin kommer att ändra sig.

Jag håller helt med Malin Ullgren som i DN beskriver Sverige som ett samhälle där hatet sätter agendan.

Så här skriver hon:

Det går inte längre att säga att det finns en grupp medborgare vars invandringsfientliga åsikter ”förtigs”, ”inte släpps fram”. Deras åsikter fyller redaktionernas mejlkorgar dagligen. Skulle detta passera obemärkt, utan effekt på själva journalistiken? Naturligtvis inte. I stället har bilden etablerats: det finns ett abstrakt ”folk” där ute någonstans, vars åsikter ”måste tas på allvar”. Även om detta folk lika gärna kan vara en organiserad och orkestrerad mejlbombning från en och samma högerextrema lilla grupp. Lik förbannat: bilden etableras. ”Folket” har talat.

Men nej, denna hatande grupp representerar inte folket, inte mitt folk. Det talas om att det inte är tillåtet att säga vad som helst i Sverige idag och jag håller med. Men det är inte hatarna, eller förlåt, de invandrarskeptiska och värdekonservativa, som inte tillåts ha sina åsikter. Utan de som de i bästa fall kallar “pk-maffian”, eller i andra fall fittor, horor, babbar, blattar eller annat ord i det begränsade vokabulär de här.

Är det verkligen den yttrandefrihet vi vill försvara? Är det en yttrandefrihet som representerar ett demokratiskt samhälle? Mitt svar är nej. Vi måste hitta andra sätt att skapa vettiga samtal och debatter, utan hat.

Böcker som format mig politiskt

il_570xN.620812504_gu1p

Det är en stor dag idag och jag är nervös. Det handlar inte bara om att välja block, utan om att partier som inte är med i något block kan avgöra så mycket. Jag har varit och röstat och stod länge och funderade mellan två partier i riksdagsvalet. Till slut röstade jag med hjärtat och jag hoppas att jag gjorde rätt. Jag kryssade också tre, unga kvinnor, som jag hoppas ska påverka politiken åt rätt håll.

Självklart är det min vardag som format mina åsikter mest. Som lärare, ofta för de som misslyckats i den mycket fyrkantiga och bedömningsfixerade skola vi har idag, är det svårt att önska något annat än en skolminister som inte är Jan Björklund och inte heller en del av Alliansen. Som lärare på Språkintro har jag dessutom mött de unga som flytt från sina hemländer, där krig gör att inte längre kan stanna. De kommer hit för att söka fred och frihet. Jag har också träffat många av deras föräldrar, vissa av dem högutbildade, som ibland har svårare att hitta sin plats här. De som har en annan bakgrund än den svenska får inte samma möjligheter på den svenska arbetsmarknaden och om SD växer kommer det att bli långt värre.

Jag önskar av hela mitt hjärta att detta partis politiska inflytande minimeras rejält efter det här valet. Tyvärr är jag rädd för att jag inte får som jag vill. Trots alla stolpskott som befolkar detta fruktansvärda parti, så når de allt för många. I EU-valet fick de röster från många av mina grannar, vilket är riktigt ironiskt, med tanke på vilken “vit” och förhållandevis välmående kommun jag bor i. Vi om några har råd att göra mer för andra.

Dagen till ära vill jag tipsa om några böcker, som format mig och mina åsikter. Det här är ju trots allt en bokblogg, inte en politisk blogg, även om många av böckerna är politiska. Inledningsvis vill jag berätta om tre böcker som anknyter till det parti jag önskar ska få en marginell makt de närmaste fyra åren. Böcker som Jag är inte rabiat. Jag äter pizza: en bok om Sverigedemokraterna av Niklas Orrenius, De hatade: Om radikalhögerns måltavlor av Magnus Linton och Världens lyckligaste folk av Lena Sundström har gjort mig än mer övertygad om att det största hotet mot Sverige idag är den ökade rasismen. Det som skrämmer mig mest just nu är att rasismen blir mer och mer rumsren.

Jag har helt klart också präglats av de socialrealistiska böcker jag läste som barn, som serien om Kulla Gulla, som var så god mot alla, både då hon var fattig och rik. Jag läste också Skomakarungen av Kerstin Sundh och böcker om Katitzi av Katarina Taikon och insåg att alla inte har haft eller ens har det så bra i Sverige.

När jag blev något äldre läste jag Per Anders Fogelströms Stadserie, Vilhelm Mobergs Utvandrarepos, Mor gifter sig av Moa Martinsson och Bara en mor av Ivar Lo-Johansson. Jag insåg dock att elände och svält inte bara fanns förr, utan också nu. Både genom klasskamraters öden, men också genom många ungdomsböcker om föräldrar som söp eller slog sina barn.

Kulturkollo tipsar jag idag om Kvinnor på gränsen till genombrott och Kerstin Hesselgren De gränsöverskridande politikern, om några av de kvinnor som arbetade hårt för att göra vårt land till ett bättre land även för kvinnor. Just Kerstin Hesselgren har fascinerat mig under många år, hon är näst intill bortglömd idag, men var en riktigt viktig politiker och person.

I avdelningen feministiska böcker vill jag också lyfta fram We should all be feminists av Chimamanda Ngozi Adichie, och den skrämmande Hatet av Maria Sveland, som gjorde det mer än glasklart att rasism och kvinnohat går hand i hand.

För den som vill läsa mer om feminism är Yvonne Hirdmans Vad bör göras? en bra översikt. Det var hennes genusteorier som fick mig att se på samhället med nya, rosa, glasögon.

Halsbandet på bilden kommer från Home Studio och kan köpas här.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: