Böcker som format mig politiskt

il_570xN.620812504_gu1p

Det är en stor dag idag och jag är nervös. Det handlar inte bara om att välja block, utan om att partier som inte är med i något block kan avgöra så mycket. Jag har varit och röstat och stod länge och funderade mellan två partier i riksdagsvalet. Till slut röstade jag med hjärtat och jag hoppas att jag gjorde rätt. Jag kryssade också tre, unga kvinnor, som jag hoppas ska påverka politiken åt rätt håll.

Självklart är det min vardag som format mina åsikter mest. Som lärare, ofta för de som misslyckats i den mycket fyrkantiga och bedömningsfixerade skola vi har idag, är det svårt att önska något annat än en skolminister som inte är Jan Björklund och inte heller en del av Alliansen. Som lärare på Språkintro har jag dessutom mött de unga som flytt från sina hemländer, där krig gör att inte längre kan stanna. De kommer hit för att söka fred och frihet. Jag har också träffat många av deras föräldrar, vissa av dem högutbildade, som ibland har svårare att hitta sin plats här. De som har en annan bakgrund än den svenska får inte samma möjligheter på den svenska arbetsmarknaden och om SD växer kommer det att bli långt värre.

Jag önskar av hela mitt hjärta att detta partis politiska inflytande minimeras rejält efter det här valet. Tyvärr är jag rädd för att jag inte får som jag vill. Trots alla stolpskott som befolkar detta fruktansvärda parti, så når de allt för många. I EU-valet fick de röster från många av mina grannar, vilket är riktigt ironiskt, med tanke på vilken “vit” och förhållandevis välmående kommun jag bor i. Vi om några har råd att göra mer för andra.

Dagen till ära vill jag tipsa om några böcker, som format mig och mina åsikter. Det här är ju trots allt en bokblogg, inte en politisk blogg, även om många av böckerna är politiska. Inledningsvis vill jag berätta om tre böcker som anknyter till det parti jag önskar ska få en marginell makt de närmaste fyra åren. Böcker som Jag är inte rabiat. Jag äter pizza: en bok om Sverigedemokraterna av Niklas Orrenius, De hatade: Om radikalhögerns måltavlor av Magnus Linton och Världens lyckligaste folk av Lena Sundström har gjort mig än mer övertygad om att det största hotet mot Sverige idag är den ökade rasismen. Det som skrämmer mig mest just nu är att rasismen blir mer och mer rumsren.

Jag har helt klart också präglats av de socialrealistiska böcker jag läste som barn, som serien om Kulla Gulla, som var så god mot alla, både då hon var fattig och rik. Jag läste också Skomakarungen av Kerstin Sundh och böcker om Katitzi av Katarina Taikon och insåg att alla inte har haft eller ens har det så bra i Sverige.

När jag blev något äldre läste jag Per Anders Fogelströms Stadserie, Vilhelm Mobergs Utvandrarepos, Mor gifter sig av Moa Martinsson och Bara en mor av Ivar Lo-Johansson. Jag insåg dock att elände och svält inte bara fanns förr, utan också nu. Både genom klasskamraters öden, men också genom många ungdomsböcker om föräldrar som söp eller slog sina barn.

Kulturkollo tipsar jag idag om Kvinnor på gränsen till genombrott och Kerstin Hesselgren De gränsöverskridande politikern, om några av de kvinnor som arbetade hårt för att göra vårt land till ett bättre land även för kvinnor. Just Kerstin Hesselgren har fascinerat mig under många år, hon är näst intill bortglömd idag, men var en riktigt viktig politiker och person.

I avdelningen feministiska böcker vill jag också lyfta fram We should all be feminists av Chimamanda Ngozi Adichie, och den skrämmande Hatet av Maria Sveland, som gjorde det mer än glasklart att rasism och kvinnohat går hand i hand.

För den som vill läsa mer om feminism är Yvonne Hirdmans Vad bör göras? en bra översikt. Det var hennes genusteorier som fick mig att se på samhället med nya, rosa, glasögon.

Halsbandet på bilden kommer från Home Studio och kan köpas här.

7 reaktioner på ”Böcker som format mig politiskt”

  1. Ja usch, det är ett svårt politiskt läge nu. De etablerade partierna måste verkligen ta SD´s siffror på allvar, analysera situationen och se vad de kan göra för att de inte skall bli större. Tråkigt också att 17 % av befolkningen inte ens går till vallokalen.

    1. Mest är jag oroad över att strategin för att få tillbaka väljare blir att närma sig SD:s politik. Det har hänt i allt för många andra länder.

Kommentarer är stängda.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: