Politik

Konsten att rösta (rätt)

Idag är det dags.

via GIPHY

Dagen V.

via GIPHY

Är du redo?

via GIPHY

Dags att rösta!

via GIPHY

 

Vem väljer du?

via GIPHY

Jo, det är klurigt …

via GIPHY

Kanske kan du välja någon av politikerna som delade ut valsedlar?

via GIPHY

Glöm inte att kryssa!

via GIPHY

Osäker? Kanske kan du rösta på dig själv? Finns i alla fall 349 personer (minst) som kan göra det. Förutom alla landstingspolitiker och kommunalpolitiker förstås.

via GIPHY

Tänk på att valarbetare rankar rösterna.

via GIPHY

Ibland är de lite mindre nöjda.

via GIPHY

Eller riktigt förbannade.

via GIPHY

Men lugn, de visar ingenting utåt.

via GIPHY

Redo?

via GIPHY

Bra jobbat!

via GIPHY

Nu är det dags för den långa, smärtsamma valvakan.

via GIPHY

Skål!

via GIPHY

 

Fler kulturella tips från politiker

DN har i sommar en artikelserie de kallar Kulturvalet, där partiledarna berättar om sina kulturella vanor och upplevelser. De fyra första intervjuerna har jag skrivit om här och nu kommer de resterande.

Jag är oroad över är att även debatten om bildning (som så mycket annat) har blivit så svartvit. Antingen läser man lite eller inget och menar att det är kultursnobberi att tala om kanon eller bildning, eller så läser man, eller har i alla fall läst, och hävdar att det finns endast en sorts bildning och det är via klassiska verk. Något tillspetsat självklart. Jag vill att bildningen ska få högre status, på så sätt att kultur och kanske främst litteratur får en större spridning. Intervjuerna med partiledare är en väg att gå, men de tillhör ändå etablissemanget. Att bara lärare står för bildningen är inte heller bra. Skolan kan göra mycket, men inte allt och läsning får inte bli bara ett tråkigt tvång. Min önskan är att kulturtips är något alla uppmanas att ge. Kändisar av alla de slag, men också “vanliga” människor som tar plats i media av olika anledningar. Frågan om kulturella tips borde vara en standardfråga. Alltid och i alla sammanhang.

Stefan Löfven har fått en fin rubrik till sin intervju som lyder “Jag har alltid känt mig ganska lagom beläst, och aldrig haft behov av att hävda mig.” Det är väl den bästa bildningsnivån ändå, när man kan mycket, men inte förhäver sig. Vad har då vår nuvarande statsminister för kulturella tankar att dela med sig av? Astrid Lindgren dyker självklart upp, liksom ABBA. I övrigt ska han snart ge sig på Hans Roslings Factfulness och Ulf Lundells Vardagar.

När turen då kom till Isabella Lövin exploderade Pippi-kärleken fullständigt. Lövin menar att Pippi betytt massor för jämställdheten i Sverige. Jag är tveksam. Istället håller jag med Lisa Magnusson att vi borde införa en lag som går ut på att en politiker bara får nämna Pippi Långstrump om hen samtidigt tar upp minst två andra kvinnliga förebilder. Rimligt. Så, hur lyckades då Lövin med det? Nja, det är ont om kvinnor bland hennes kulturtips. Onkel Toms stuga av Harriet Beecher Stowe nämns, men i övrigt är det bara män som August Strindberg, Halldór Laxness, Joseph Heller och Fjodor Dostojevskij.

Jimmie Åkesson gillar Astrid Lindgren, det vet vi sedan gammalt. Vi vet också att han lyssnar på Ultima Thule, ett nationalistiskt band som av de flesta definitivt inte ses som rumsrent och det överraskar mig att Åkesson ändå lyfter fram bandets sångare Jan Thörnblom som den kulturperson som betytt mest för honom. Inte konstigt, då de var stora då Åkesson gick med i SD, ett parti som då (i alla fall utåt) såg lite annorlunda ut. I övrigt ser Åkesson fram emot nästa deckare om Silfverbielke, börsmäklare och psykopat, inspireras av legenden om Sankt Göran och draken och väljer Carl Larssons målning av Vasas intåg i Stockholm. En tydlig röd tråd kan tyckas.

Sist ut är Ebba Busch Thor, som också företräder Riksdagens minsta parti och ger de kanske kortaste svaren. Hon gillar John Legend och sörjer att hon aldrig fick uppleva Whitney Houston live. Att stat och kultur inte hör ihop är tydligt och hon tycker att anslagen ska minskas till förmån för andra, viktigare saker. Självklart är Astrid Lindgren den mest betydelsefulla kulturpersonligheten och lite otippat ligger Sapiens. En kort historik över mänskligheten av Yuval Noah Harari i läshögen.

Så, mitt hopp om att kulturen och litteraturen skulle lyftas av att fler, som politiker, talar om den blev inte direkt större av den här intervjuserien. Jag hävdar ändå, all fixering vid Astrid Lindgren till trots, att det är bra att kultur i allmänhet och litteratur i synnerhet lyfts fram.

Och nej, jag har inget emot Astrid Lindgren. Jag gillar och gillade hennes böcker som barn. Men det är lite som när lärare inte kommer förbi Ondskan när de ska låta sina elever läsa i skolan. Det finns så mycket mer.

Photo by João Silas on Unsplash

Bra när kultur får stå i centrum

Tänk om den självklara frågan till fotbollsspelare var “Vad läser du nu?” och svaret inte blev “Jag läser inte böcker.” Om politiker likt Barack Obama tipsade om bra böcker på sin Facebooksida och företagsledare likt Bill Gates tackade för tipsen och gav några tillbaka. Tyvärr händer det alldeles för sällan i Sverige. Min dröm är ändå att litteratur ska få en sådan status att vi ser det som något självklart att läsa och då inte bara Astrid Lindgren. Ingen fel på henne, men jag är rätt trött på att de politiker och andra med makt som nämner böcker som påverkat dem alltid måste ta upp Astrid Lindgren i allmänhet och Pippi Långstrump i synnerhet. Jag vill ha tips som visar att de är läsande människor, inte bara sådana som en gång läst en bok.

En positiv serie i DN i sommar är deras Kulturvalet, där partiledarna berättar om kultur som betytt och betyder något för dem. Först ut var Annie Lööf, som visserligen nämnde Pippi Långstrump, men också berättade att Katarina Wennstams Flickan och skulden fick henne att vilja bli jurist, att hon skrattar gott åt Grotesco och att nästa bok i läshögen är Sveas son av Lena Andersson.

Jonas Sjöstedt lyfter fram Astrid Lindgren han också och ja, det får man göra, men … Han berättar också att Elena Ferrantes böcker ligger i hans TBR-hög.

Ulf Kristersson förvånade mig på ett positivt sätt genom att lyfta fram flera kvinnliga författare, bland annat Agneta Pleijer. Bland betydande kulturpersonligheter nämner han Ingemar Bergman och faktiskt inte Astrid Lindgren alls. Även hans TBR-hög innehåller Sveas son.

Jan Björklund berättar om sin kulturfattiga barndom och skolans betydelse för kulturens spridning. Ännu ett fan av Astrid Lindgren och han ser sig själv (oväntat nog) som en blandning mellan Emil och Pippi. Deckare och historiska böcker är det han läser och i TBR-högen finns Viveca Stens senaste.

Fyra intervjuer hittills alltså. Ser fram emot de andra.

 

Photo by Eli Francis on Unsplash

 

 

Kanske behövs en kanon ändå

En pappa berättar om sin femåriga son på Twitter. Sonen är oroad över att Sverige kommer att ta emot färre flyktingar. Någonstans, troligen från sin pappa, har han fått veta att Stefan Löfven, som är vår statsminister, är en av de som tycker att Sverige behöver andrum. Det betyder att vi ska ta emot färre flyktingar. Pappan berättar på Twitter att sonen gråter över detta och som svar får pappan ett stort antal kommentarer fyllda av hat. Han utnyttjar sin son, säger hatarna. Sonen blir indoktrinerad av PK-åsikter, säger de.

Min oro handlar inte om pappans son. Jag är inte orolig för honom. Däremot är jag orolig för de barn som har en hatare till förälder. Vad gör det med ett barn som möts av hat? Hur blir ett sådant barn format? Vilken världsbild förmedlas till hen?

Mina barn får veta att alla människor är lika mycket värda. De får veta att en person är en individ och inte ska klumpas ihop med en grupp. De vet att det finns olika religioner och att en religion inte är sämre än andra, bara för att vissa som säger sig tillhöra denna religion använder våld.

Jag undrar vad andra barn får höra. Vad berättar de som hatar för sina barn? Säger de att människor är värda olika mycket? Att muslimer är onda? Att flyktingar egentligen är lyxresenärer och att ensamkommande flyktingbarn ljuger om sin ålder. Allt för att utnyttja vår välfärd. Vad får hatarnas barn höra om världen vi lever i?

Det här handlar inte alls om böcker, trots att det här är en bokblogg. Möjligen handlar det om vikten av att läsa och upptäcka världen. Den värld som är så mycket större än de inskränkta hatarmännen vill låtsas om. Och ja, jag vet, #inteallamän, men de är lite för många för att jag ska känna mig riktigt tillfreds. Tyvärr.

Kanske behöver vi en kanon ändå. Böcker om människor. Om mänskliga rättigheter. Om demokrati och allas lika värde. Kanske borde hatarnas barn få läsa dem. Allt för att de inte ska bli helt förstörda av sin uppväxt. Det är vårt ansvar.

På insidan, men inte alltid mitt i

9789100121914

Under många veckor, kanske till och med månader lyssnade jag av och till på Eva Franchells bok Väninnan: Rapport från Rosenbad. En bok om hennes vänskap med Anna Lind, men kanske framför allt om rollen som hennes medarbetare och senare andras medarbetare i Regeringskansliet under de totalt 14 år hon befann sig där. Det är en spännande exposé genom svensk 90-talspolitik och hur de första åren på det nya millenniet ändrade mycket både här och i världen. Anna Lind knivhöggs och dog 2003, den 11 september, detta ödesdigra datum. Eva Franchell var med där på NK, som så ofta vid väninnans sida.

Eva Franchell har mycket information från insidan av Rosenbad och hon tecknar ett komplext porträtt av Anna Lind, men också av Göran Persson och hans närmaste män. För ja, de flesta var män och de få kvinnor som nådde ända in i det innersta hade det inte alltid lätt. Vi får information om agerandet kring stora katastrofer som Estonia och tsunamin i Thailand, men också om valstrategier och politiska beslut. Ibland redogörs tydligt för hur vissa, som Mona Sahlin och Laila Freivalds, offras för att andra ska kunna gå vidare.

Ibland blir det dock lite överdrivet och osannolikt familjärt. Franchell kan omöjligen veta vilka samtal som pågick bakom stängda dörrar och att då redogöra för repliker, som med all sannolikhet är påhittade, känns nästan löjligt. Det gör att förtroendet för författaren minskar och det är synd. Till största delen är dock Väninnan: Rapport från Rosenbad en intressant bok som ger oss tillträde till helt nya rum. Inte minst är porträttet av Anna Lind en bra blandning av politik och personliga minnen. Hon växte enormt i mina ögon och då var jag ändå positiv redan innan.

Böcker som format mig politiskt

il_570xN.620812504_gu1p

Det är en stor dag idag och jag är nervös. Det handlar inte bara om att välja block, utan om att partier som inte är med i något block kan avgöra så mycket. Jag har varit och röstat och stod länge och funderade mellan två partier i riksdagsvalet. Till slut röstade jag med hjärtat och jag hoppas att jag gjorde rätt. Jag kryssade också tre, unga kvinnor, som jag hoppas ska påverka politiken åt rätt håll.

Självklart är det min vardag som format mina åsikter mest. Som lärare, ofta för de som misslyckats i den mycket fyrkantiga och bedömningsfixerade skola vi har idag, är det svårt att önska något annat än en skolminister som inte är Jan Björklund och inte heller en del av Alliansen. Som lärare på Språkintro har jag dessutom mött de unga som flytt från sina hemländer, där krig gör att inte längre kan stanna. De kommer hit för att söka fred och frihet. Jag har också träffat många av deras föräldrar, vissa av dem högutbildade, som ibland har svårare att hitta sin plats här. De som har en annan bakgrund än den svenska får inte samma möjligheter på den svenska arbetsmarknaden och om SD växer kommer det att bli långt värre.

Jag önskar av hela mitt hjärta att detta partis politiska inflytande minimeras rejält efter det här valet. Tyvärr är jag rädd för att jag inte får som jag vill. Trots alla stolpskott som befolkar detta fruktansvärda parti, så når de allt för många. I EU-valet fick de röster från många av mina grannar, vilket är riktigt ironiskt, med tanke på vilken “vit” och förhållandevis välmående kommun jag bor i. Vi om några har råd att göra mer för andra.

Dagen till ära vill jag tipsa om några böcker, som format mig och mina åsikter. Det här är ju trots allt en bokblogg, inte en politisk blogg, även om många av böckerna är politiska. Inledningsvis vill jag berätta om tre böcker som anknyter till det parti jag önskar ska få en marginell makt de närmaste fyra åren. Böcker som Jag är inte rabiat. Jag äter pizza: en bok om Sverigedemokraterna av Niklas Orrenius, De hatade: Om radikalhögerns måltavlor av Magnus Linton och Världens lyckligaste folk av Lena Sundström har gjort mig än mer övertygad om att det största hotet mot Sverige idag är den ökade rasismen. Det som skrämmer mig mest just nu är att rasismen blir mer och mer rumsren.

Jag har helt klart också präglats av de socialrealistiska böcker jag läste som barn, som serien om Kulla Gulla, som var så god mot alla, både då hon var fattig och rik. Jag läste också Skomakarungen av Kerstin Sundh och böcker om Katitzi av Katarina Taikon och insåg att alla inte har haft eller ens har det så bra i Sverige.

När jag blev något äldre läste jag Per Anders Fogelströms Stadserie, Vilhelm Mobergs Utvandrarepos, Mor gifter sig av Moa Martinsson och Bara en mor av Ivar Lo-Johansson. Jag insåg dock att elände och svält inte bara fanns förr, utan också nu. Både genom klasskamraters öden, men också genom många ungdomsböcker om föräldrar som söp eller slog sina barn.

Kulturkollo tipsar jag idag om Kvinnor på gränsen till genombrott och Kerstin Hesselgren De gränsöverskridande politikern, om några av de kvinnor som arbetade hårt för att göra vårt land till ett bättre land även för kvinnor. Just Kerstin Hesselgren har fascinerat mig under många år, hon är näst intill bortglömd idag, men var en riktigt viktig politiker och person.

I avdelningen feministiska böcker vill jag också lyfta fram We should all be feminists av Chimamanda Ngozi Adichie, och den skrämmande Hatet av Maria Sveland, som gjorde det mer än glasklart att rasism och kvinnohat går hand i hand.

För den som vill läsa mer om feminism är Yvonne Hirdmans Vad bör göras? en bra översikt. Det var hennes genusteorier som fick mig att se på samhället med nya, rosa, glasögon.

Halsbandet på bilden kommer från Home Studio och kan köpas här.

När en demokrati föds

9789127138148

När den arabiska våren inleddes gick det att läsa om situationen i Tunisien dagligen, men som vanligt försvann rapporteringen och journalisterna förflyttades till andra, mer aktuella platser. Samtidigt pågick självklart massor i landet som vår media glömt. I boken Det här är vår tid – Fyra kvinnor efter revolutionen i Tunisien, får vi följa tre representanter i den konstituerande församlingen, vars uppgift det är att ta fram en ny grundlag. Den fjärde kvinnan Amira, förlorade sin man under revolutionen och är en så kallad martyrhustru.

Mabrouka Mbarek representerar det sekulära mittenpartiet CPR. Hon har bott i USA i många år och är nu tillbaka för att göra en insats för sitt hemland. Detsamma gäller Meherzia Labidi, som tillbringat många år i Paris. Hon är den konstituerande församlingens vice talman och invald ledamot för det islamistiska partiet Ennahda. Selma Mabrouk är läkare och invald för det socialdemokratiska partiet Ettakatol.

Målet är att bygga upp ett nytt, demokratiskt Tunisien och tvistefrågorna är utan tvekan kvinnors rättigheter och förhållandet mellan politik och religion. Oron hos oppositionen är dock stor för att Ennahda ska få in formuleringar i grundlagen, som öppnar för att senare kunna införa sharialagar.

Selma har valt att inte vara rädd. När valresultatet kom i slutet av oktober 2011 och det stod klart att islamistpartiet Ennahda hade tagit storslam blev Selma först orolig. Men hon bestämde sig för att inte döma ut något parti på förhand. Trots det kan hon inte helt skaka av sig känslan. Selma vill inte att religionen ska tränga in i politiken.

 

Arbetet i Bardo, där den konstituerande församlingen håller till, är lika spännande att följa som den mest rafflande thriller. Härgestam bygger upp en dramatik och det är helt klart så att verkligheten överträffar dikten. Det är också snyggt hur Amiras berättelse står i kontrast med och kompletterar de politiska avsnitten. Vi får veta hur livet är i Tunisien genom Amiras ögon, men också genom berättelserna de tre andra kvinnorna bidrar med.

Varje gång jag läser en reportagebok som gör att jag lär mig nya saker om ett land och dess befolkning, undrar jag varför jag inte gör det oftare. När boken är så lärorik och så välskriven som Fanny Härgestam börjar jag verkligen fundera. Jag vill definitivt rekommendera er att läsa Det här är vår tid, men läs gärna Tunisian Girl av Lina Ben Mhenni dessförinnan, där får du läsa om revolutionen och det som hände under revolutionen.

Min demokratiska rättighet

Henrik Wallgren skrev igår om Sverigedemokraterna i GP:s bilaga Två Dagar. Krönikan som bar namnet Sverigedemokraterna sårar mig djupt väckte starka reaktioner. Wallgren säger själv att han självklart accepterar att SD nu finns i Riksdagen men att han definitivt inte respekterar dem. Jag håller med om att det är omöjligt att respektera intolerans och dessutom är det min demokratiska rättighet att tycka vad jag vill om partierna i Sveriges Riksdag. Så här säger Wallgren:

Invandrarpolitiken finns all anledning att prata om. Men att prata generellt om två miljoner människor, där de allra flesta jobbar och betalar skatt i det här landet, som om att det är ett enda problem är lika dumt som att prata om att alla Sverigedemokrater som en enda grupp. Det leder inte till någonting.

Integration, det är där problemet ligger. Sverige har stora integrationsproblem. Att utifrån det förespråka att stänga gränserna är bara dumt. Att motsätta sig att familjer återförenas är grymt. Sverige är inte en liten isolerad enhet utan en del av en större värld. Vi kan inte klara oss utan andra hur gärna Jimmie och grabbarna skulle vilja.

Kostnader ja, det är kronor och ören som är viktiga tydligen. Inte människor. Och inte heller de pengar som invandrare faktiskt drar in till stadskassan. Vad kostar egentligen en man?

Som tur är finns det ännu hopp för Moder Svea. Som Henrik Wallgren säger:

Älska Sverige mest när hon förtjänar det minst för då behöver hon det bäst. Låt er inte luras ner i hatets återvändsgränd.

The end of the world (and I don’t feel fine)

Jag har alltid röstat, inte alltid på samma parti, inte ens samma parti i alla tre val, men jag har alltid röstat.  Igår klädde jag till och med upp mig lite extra och skickade en tanke till de kvinnor som kämpade för min rösträtt. Idag går jag istället klädd i svart.

Jag har svårt att förstå att någon ens kan rösta på alliansen med sitt budskap om individens plånbok som ska fyllas, på bekostnad av någon annans. Jag mår dåligt av de klyftor som ökat i samhället de senaste fyra åren. För mig personligen har Alliansens politik inneburit en hel del klirr i kassan. Min plånbok är tjockare än någonsin. Däremot märker jag i mitt yrkesliv hur nedskärningar i skola och även socialtjänst har påverkat verksamheten negativt. Vi har fler elever än någonsin på gymnasiets individuella program, men resurserna har minskat.

Jag möter dessutom dagligen nyanlända flyktingar, flera av dem ensamkommande flyktingar och idag diskuterade vi valresultatet med sorg i hjärtat. Några av mina elever, svenska eller inte, kommer att kosta samhället pengar. De flesta, oavsett nationalitet kommer istället att bidra till samhället. Att ett litet obehagligt parti bestående av unga, arga, män som skanderar hejaramsor, som vore de i på en B-lagsmatch i fotboll, ska sitta i Sveriges Riksdag med sin snedvridna, enfaldiga och rasistiska världsbild är både skrämmande och faktiskt riktigt pinsamt. Jag skäms för att vara svensk idag och trots att jag sällan håller med Fredrik Reinfeldt håller jag definitivt med honom när han säger att den som älskar Sverige inte röstar på Sverigedemokraterna. I jämförelse framstår Alliansen som ett fantastiskt alternativ. Mycket kan man beskylla dem för, men de är definitivt inte odemokratiska och rasistiska. För första gången i mitt liv hoppades jag sent igår på en egen majoritet för dessa fyra partier som jag långt ifrån älskar. Allt för att marginalisera det parti som vill isolera mitt land och köra det i botten.

Idag demonstreras det i Sverige mot rasismen och mot Sverigedemokraterna. Jag utgår ifrån att de etablerade partierna förstår vinken och stänger ute nykomlingarna helt. Vi lever i en demokrati och jag har all rätt i världen att tycka att det är en skam för Sverige att det nu finns ett rasistisk parti i vår Riksdag. Jag hoppas verkligen att besöket blir tillfälligt. Det känns definitivt inte bra att mina skattepengar går till partistöd till dessa trångsynta individer.

Grästorp går väljarna många steg längre och röstar in ett nationalsocialistiskt parti. Vad är det som händer egentligen? Utvecklingen är minst sagt skrämmande.

Vill ni fördjupa er i ämnet vill jag tipsa om böcker här, här och här.

Passande valdagsbok

Jag röstar idag och jag hoppas att många gör detsamma. Jag skulle vilja att årets val blev ihågkommet för att röstdeltagandet ökade markant,  inte för att SD kom in i Riksdagen. Jag ser gärna ett nytt riksdagsparti, det är ingen hemlighet och det är inte heller någon hemlighet att det partiet inte är det odemokratiska parti som ironiskt nog kallar sig demokrater.

I går läste jag ut Fult folk av Linnea Nilsson och Emil Schön som bär undertiteln “samtal med sverigedemokratiska väljare”.  Det är egentligen en ganska oskyldig bok som får mig att snarare tycka synd om de intervjuade än att skrämmas av dem. De flesta av dem står så uppenbart utanför samhället och deras bitterhet går inte att ta miste på. Skräms gör jag istället av de internetaktiva anhängarna till partiet och partiledningen som beskrivs i Niklas Orrenius bok.  Återigen blir jag dock påmind om att det här definitivt inte är ett parti som andra.

Det finns mycket statistik i Fult folk som till stor del kommer från boken Regeringsskifte – väljarna och valet 2006 av Henrik Oscarsson och Sören Holmberg. Där kan vi läsa att SD är ett parti för män. Hela 66% av väljarna är män och ännu större del av de högt uppsatta inom partiet. Unga män dessutom och ofta lågutbildade. Endast 9% av väljarna har studerat på universitet eller högskola att jämföras med 55% av Miljöpartiets väljare. I arbetarpartiet Socialdemokraterna har 20% högre utbildning och i det nya arbetarpartiet Moderaterna 38%. Snittet ligger på 33%. 34% av SD-väljarna saknar till och med gymnasial utbildning, att jämföras med 8% av MP-väljare och ett snitt på 21%. Partiet lockar också få höginkomsttagare, men många arbetslösa. Storstadsväljarna är få, skåningarna helt klart överrepresenterade liksom EU-motståndarna.

I kapitlet om norsk politik och den flykt som där skett från Arbeiderpartiet till Fremskrittspartiet till stor del förklaras med att det senare lyckats nå de glömda, de missnöjda, de som tycker att ingen bryr sig om dem. Dessa väljare verkar vända sig även till SD. Att vänsterpartierna blir en intellektuell klubb för akademiker gör att de stänger många potentiella väljare ute. Många har gått från Socialdemokraterna till SD och många har också lämnat Moderaterna för ett tydligare alternativ. Invandrarfrågan anses viktigare än allt annat och SD:s väljare tycker att ingen annan gör något åt det. Då verkar det inte spela någon roll om partiet också har ett gäng extrema förslag som att 12-åringar ska kunna dömas i domstol. Det får man liksom ta. Så låter det i alla fall på många av de intervjuade.

Varför röstar man på SD? Svaren är många, men missnöjet med de mer etablerade partierna och rädslan för människor från en annan kultur och en annan religion går som en röd tråd genom boken. De som intervjuats är alla olika, men har det gemensamt att de på många sätt står utanför samhället. Inga onda monster som man ibland kan tro när media slår på stora trumman, men inte heller några speciellt politiskt medvetna människor. Vi får möta Mattias som är riktigt rädd för invandrargäng och som inte vet hur han ska berätta  för en tjej att han röstar på SD, Annie som knappt vågar gå ut för att hon tror att någon invandrare ska skjuta henne men mycket väl kan tänka sig att adoptera ett utländskt barn, Klas som är arbetslös och trött på alla etablerade partier, Christina som ser rött när hon möter en kommunist och som israelvän ser SD som ett självklart val, thailändska Mina som vill att det ska ställas högre krav på invandrare och ogillar all sorts religion, Siv som inte är rasist då hennes svärson är invandrare, men helst skulle vilja stoppa all invandring i sisådär 10 år, Alexander som är trött på alla vänsterjournalister och helst skulle vilja flytta till Danmark och Jonny som mest av allt vill värna Landskrona.

Lite konstigt är det att alla får frågan om de berättat för människor i sin närhet att de röstar på SD. Alla i min närhet vet knappast vad jag röstar på. De har sina aningar så klart, men få vet riktigt säkert. Varför skulle det vara annorlunda med SD-väljare? Däremot blir det tydligt att det är lättare att stå för vad man röstar på om det handlar om de mer etablerade partierna. Se bara på förstasidan av dagens GP där alla utom en berättar vad de röstar på. Ingen av dem röstade på SD, i alla fall inte av dem som vågar berätta.

Fult folk är trots allt ett intressant inlägg i debatten om än inte banbrytande på något sätt. Jag gillar konceptet med djupintervjuer och skulle gärna se att det gjordes böcker där andra partiers väljare intervjuades. Varför väljer man att lägga sin röst på ett visst parti egentligen? Jag började tänka på mitt eget val och de argument jag har. Det är nyttigt!

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: