enligt O

Tankar från en bokberoende

Tagg: Johannes Anyuru (Sida 1 av 5)

20 bra författare under 40 fem år senare

Granta har med tio års mellanrum 1983, 1993, 2003 och 2013 listat 20 författare under 40 som de tror kommer att bli stora och influera den litterära världen. De fokuserar självklart på brittiska författare. För fem år sedan gjorde jag en egen lista med 20 författare under 40 som skriver på svenska. Även om det egentligen är fem år kvar till nästa lista enligt Grantas regler tycker jag att det är dags för en uppdatering. Men först en utvärdering av vad jag och Granta tyckte 2013.

Av de 20 författare Granta hade med på sin lista 2013 skulle jag säga att Naomi Alderman verkligen levt upp till förväntningarna. Hon vann Women’s Prize for Fiction för sin fjärde roman som snart kommer ut på svenska med titeln Makten. Nadifa Mohammed slog igenom med Förlorade själar och även Kamila Shamsie har nått framgångar med sin senaste bok Home fire. Vad som gör mig lite sorgsen är att Taye Delasi inte publicerat något mer efter den fantastiska debuten Ghana must go. Jag skulle så gärna vilja läsa mer av henne.

Och så min lista då, där vissa blivit äldre och andra fallit i glömska. När jag nu satt samman en ny lista med lovande svenska författare under 40 har jag valt att inte ta med de som är födda 1978 och därmed fyller 40 i år. Av dem är jag glad över att Therese Bohman verkligen slagit igenom. En favorit helt klart, som jag förväntar mig mycket av framöver. Även Jonas Hassen Khemiri är född 1978 och fyller därmed 40 i år. Han var definitivt ett bra val på listan från 2013. Jessica Schiefauer är en annan 78:a som skulle kunnat platsa även nu, men faller för ålderstrecket, medan Helena Österlund kanske snarare fallit i någon slags glömska.

Nu har jag sökt efter nya, unga författare och kommit fram till ett gäng som jag tycker förtjänar att lyftas fram. Vissa har skrivit många böcker, andra bara en, men de har alla fått mycket uppmärksamhet och därmed påverkat många läsare.

Flera av de som fanns med på listan 2013 finns med även denna gång, medan andra har försvunnit av andra skäl än just ålder. De som inte skrivit något sedan 2013 och kanske bara skrev den där enda debuten har fått lämna plats för nya förmågor.

Hur mycket jag än försökt att välja författare efter vad de objektivt uträttat, går det inte att undvika att en lista av detta slag blir subjektiv. Det blir det å andra sidan oavsett vem som gör en lista av detta slag, då ett urval alltid måste ske. Jag har däremot försökt att bredda författarnas genrer, något som sällan sker när ”seriösa” tidningar gör listor, men inser att könsbalansen blivit väldigt sned.

Det här är mina 2o bra författare under 40 version 2018:

Johannes Anyuru är född 1979 och debuterade 2003 med Det är bara gudarna som är nya. Med senaste boken De kommer att drunkna i sina mödrars tårar fick han sitt stora genombrott och tilldelades Augustpriset för bästa skönlitterära bok. Anyuru är definitivt här för att stanna och fanns med på min lista även 2013.

Elin Boardy född 1979 nominerades till Borås Tidnings debutantpris 2008 för sin debut Allt som återstår. Sedan dess har hon skrivit tre böcker och måste ses som etablerad på allvar. Fortfarande saknas det breda genombrottet, men jag är säker på att det kommer.

Ester Roxberg föddes 1987 och har sedan 2013 fått ett större genombrott i och med boken om sin pappa Ann-Christine från 2014. Senaste boken heter Barnvagnsblues och den har jag tänkt läsa sen den var ny.

Sami Said föddes 1979 och uppmärksammades rejält för sin debut Väldigt sällan fin. Trots flera böcker hamnade han lite i skymundan, men i höst kommer nya Människan är den vackraste staden.

Sara Bergmark Elfgren föddes 1980 och slog igenom med Engelsforstrilogin som hon skrev tillsammans med Mats Strandberg. Därefter har hon klarat sig utmärkt själv och senaste boken Norra Latin var riktigt, riktigt bra.

Nanna Johansson föddes 1986 och har med sina seriealbum gått från klarhet till klarhet. Min favorit är Hur man botar en feminist från 2014, men även Välkommen till din psykos är riktigt vass och bra. Senaste boken heter Naturlig skönhet och kom 2017.

Johanna Thydell född 1980 borde egentligen varit med på listan redan 2013, men nu har hon definitivt förtjänat sin plats. Hon debuterade 2003 med I taket lyser stjärnorna och senaste boken (M)ornitologen är absolut lysande. Thydell skriver också barnböcker, bland annat Dumma teckning som nominerades till Augustpriset 2017.

Tove Folkesson född 1981 är kanske mest känd för debuten Kalmars jägarinnor, som nominerades tillbland annat Borås Tidnings Debutantpris, Katapultpriset och Sveriges Radios Romanpris. Hon har har följt upp den med böckerna Sund och Ölandssången, som bildar en trilogi.

Christoffer Carlsson född 1986 är deckarförfattare och kriminolog. Han har hittills publicerat fem böcker för vuxna och en för unga. För sig trilogi om Leo Junker, som inleds med Den fallande detektiven har han fått flera priser och ungdomsboken Oktober är den kallaste månaden belönades med Spårhunden.

Agnes Lidbeck född 1981 debuterade med Finna sig 2017 och tilldelades Borås tidnings debutantpris. I boken undersöker hon kvinnans tre roller. Nu är Lidbeck aktuell med Förlåten, där hon fortsätter att utforska hur det är att vara kvinna idag.

Stina Stoor född 1982 slog igenom med dunder och brak 2015 med sin debut Bli som folk. Novellsamlingen nominerades till Augustpriset och Stoor tilldelades Borås tidnings debutantpris. Liten reservation för att ingen ny bok kommit sedan dess, men jag hoppas att Stoor ska övervinna sin skrivkamp.

Arkan Asaad är född 1980 och fanns med på min lista 2013, trots att han då bara skrivit Stjärnlösa nätterSedan dess har han även gett ut Blod rödare än rött och i höst kommer tredje boken Bortom solens strålar.

Athena Farroukhzad född 1983 uppmärksammades för sin debut Vitsvit, som är en otroligt stark diktsamling, nominerad till både Augustpriset och Borås tidnings debutantpris. Därefter har Farroukhzad gett ut Trado tillsammans med den rumänska poeten Svetlana Cârstean, en poet hon också översatt.

Elin Bengtsson född 1987 debuterade 2013 med Mellan vinter och himmel. Med andra boken Ormbunkslandet slog hon igenom ordentligt och nominerades till Augustpriset. I höst är hon aktuell med Rosenregimen.

Isabelle Ståhl född 1988 har bara skrivit en bok, men debuten Just nu är jag här blev ett rejält genombrott. Att ta med någon på listan som bara skrivit en bok är något av en chansning, men det är svårt att gå förbi en debutant som nomineras till såväl Augustpriset och Borås tidnings debutantpris.

Jonas Brun född 1979 debuterade 2004 med Den andra tiden och slog igenom ordentligt med Skuggland, som tilldelades Sveriges Radios romanpris 2013. Boken har också blivit pjäs och satts upp på Dramaten. Brun är aktuell med Ingen jämfört med dig, som kom i våras och som jag just läst och uppskattat.

Ida Linde född 1981 debuterade 2006 med Maskinflickans testamente, som just getts ut på nytt. Genombrottet kom 2014 med romanen Norrut åker man för att dö. I våras kom Mördarens mamma, en roman om en mamma vars son begår ett brott.

Amanda Svensson född 1987 har skrivit flera uppmärksammade romaner sedan debuten 2008 med Hey Dolly. Senaste boken Allt det där jag sa till dig var sant kom 2014 och jag hoppas att det inte dröjer allt för länge innan Svensson är tillbaka.

Elise Karlsson född 1981 debuterade med romanen Fly, som nominerades till Borås Tidnings debutantpris. Genombrottet kom med Linjen 2015 och sedan dess har hon också gett ut Klass (2017) och är just nu aktuell med Gränsen, som är en fortsättning på Linjen.

Fredrik Backman född 1981 tillhör inte de författare som vinner de litterära priserna, men han tillhör definitivt de som berör många. Backmans En man som heter Ove är en bok ”alla” har läst och den har dessutom blivit film. Senaste böckerna Björnstad och Vi mot dom utspelar sig i en fiktiv by där hockeylaget är allt.

Bubblare

Lyra Koli (fd Ekström Lindbäck) fött 1990 tillhör inte mina personliga favoriter, men att hon är en ung författare som har betydelse råder det ingen tvekan om. Hon nominerades till Augustpriset 2014 för andra boken Ett så starkt ljus. I höst kommer fjärde boken Allting växer.

Patrik Lundberg född 1983 är författare och kolumnist på Aftonbladet. Han slog igenom med den självbiografiska Gul utanpå, om sig resa tillbaka till födelselandet Sydkorea och har också skrivit fina ungdomsromanen Onanisterna. Lundberg är aktuell med boken Berättelsen om Sverige.

Lisa Bjärbo född 1980 har skrivit flera riktigt bra böcker för unga, som min favorit Djupa ro och en rad böcker för barn, bland annat med dinosaurietema. Senaste boken Inuti huvudet är jag kul är otroligt bra och väl värd en nominering till Augustpriset.

Anna Ahlund född 1987 har framtiden för sig. Hennes debut Du, bara från 2016 är en fin och välskriven bok om kärlek. Andra boken Saker ingen ser är också väldigt bra, men kanske lite försiktigare än debuten.

Elin Olofsson född 1979 hade kunnat platsa på listan om jag inte googlat, läst slarvigt och fått för mig att hon var född 1978. Nu vill jag inte plocka bort någon, men lägger till Olofsson som bubblare. Hon debuterade 2013 med Då tänker jag på Sigrid, men  väntar på sitt riktigt stora genombrott, men som är på god väg. Den av hennes böcker jag tycker bäst om är Gånglåt.

 

Det här var mina 20 författare under 40 (med fem bubblare, ja jag vet att det är lite fusk, men jag kunde inte låta bli). Saknar du några? Är det några du vill byta ut?

Photo by Giammarco Boscaro on Unsplash

 

Topp 100 enligt O 2018

Jag gjorde en 100-i-topp 2010 och 2013 och nu tyckte jag att det var dags att uppdatera den. Alltid intressant, då vissa böcker jag vet att jag älskat nu finns så långt bak i minnet att jag knappt kommer ihåg mer än känslan av dem. Jag låter de gamla listorna vara kvar, men har utgått från listan från 2013 när jag gjort den nya topplistan. Vissa gamla favoriter har fått ge plats år nyare älsklingar, medan andra finns kvar. Målet är också att många olika genrer ska vara representerade, men max en bok per författare. Titlarna är på det språk jag läst boken på och de böcker jag skrivit om på bloggen är länkade till respektive inlägg.

  1. Blindheten, José Saramago
  2. När kejsaren var gudomlig, Julie Otsuka
  3. Den ovillige fundamentalisten, Mohsin Hamid
  4. Gösta Berlings saga, Selma Lagerlöf
  5. Ghana must go, Taiye Selasi
  6. Att levaYu Hua
  7. Mina drömmars stad, Per Anders Fogelström
  8. Ett nytt land utanför mitt fönster, Theodor Kallifatides
  9. Medan mörkret faller, Anna Lihammer
  10. Hur man botar en fanatiker, Amos Oz
  11. Lång dags färd mot natt, Eugene O´Neill
  12. Förtöjningar, Per Wästberg
  13. Stål, Silvia Avallone
  14. The Barrytown Trilogy, Roddy Doyle
  15. Flickan och skulden , Katarina Wennstam
  16. We are all competely beside ourselves, Karen Joy Fowler
  17. Den drunknadeTherese Bohman
  18.  American Wife, Curtis Sittenfeld
  19. Porträtt av ett äktenskap, Pearl S Buck
  20. Gyllene år, Laura Ingalls Wilder
  21. Emily gör sitt val, L M Montgomery
  22. Århundradets kärlekssaga, Märta Tikkanen
  23. Jag ger dig solen, Jandy Nelson
  24. The Disreputable History of Frankie Landau-Banks, E. Lockart
  25. Den vita staden, Karolina Ramqvist
  26. Lucca, Jens Christian Grøndahl
  27. Lasermannen En berättelse om Sverige, Gellert Tamas
  28.  Mio min Mio, Astrid Lindgren
  29. Bara Alice, Maggie O´Farrell
  30. Hejdå ha det så bra, Kristina Lugn
  31. Jag heter inte Miriam, Majgull Axelsson
  32.  Stendagböcker, Carol Shields
  33. Molnfri bombnatt, Vibeke Olsson
  34. De förklädda flickorna i Kabul, Jenny Nordberg
  35. Allt jag inte minns, Jonas Hassen Khemiri
  36. Man and boy, Tony Parsons
  37. Teaching my mother how to give birth, Warsan Shire
  38. Memorys bok, Petina Gappah
  39. Vitsvit, Athena Farrokhzad
  40. Sommarljus, Jón Kalman Stefánsson
  41. Onåd, J. M. Coetzee
  42. Kärlek het som chili, Laura Esquivel
  43. Låt tistlarna brinna, Yasar Kemal
  44. Det är bara gudarna som är nya, Johannes Anyuru
  45. På stranden, Nevil Shute
  46. Konspirationen mot Amerika, Philip Roth
  47. Jag, En, David Levithan
  48. Mississippi, Hillary Jordan
  49. Blonde, Joyce Carol Oates
  50. Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån, Bodil Malmsten
  51. All the bright places, Jennifer Niven
  52. Frälsningsarmén, Abdellah Taia
  53. Andarnas hus, Isabel Allende
  54. Vända hem, Yaa Gyasi
  55. Prins Charles känsla, Liv Strömquist
  56. Efter attentatet, Yasmina Khadra
  57. Paradisträdgården, Amy Waldman
  58. Busters öron, Maria Ernestam
  59. Jag älskade honom, Anna Gavalda
  60. Kärlek, vänskap, hat, Alice Munro
  61. Den hemliga historien, Donna Tartt
  62. Deras ryggar luktade så gott, Åsa Grennvall
  63. Tidsklyftan, Jeanette Winterson
  64. En halv gul sol, Chimamanda Ngozi Adichie
  65. Den allvarsamma leken, Hjalmar Söderberg
  66. Musselstranden, Marie Hermansson
  67. The Awakening, Kate Chopin
  68. Vi, Kim Thùy
  69. Trollvinter, Tove Jansson
  70. Stjärnor utan svindel, Louise Boije af Gennäs
  71. Wylding HallElizabeth Hand
  72. Buddha of suburbia, Hanif Kureishi
  73. Vita tänder, Zadie Smith
  74. Timmarna, Michael Cunningham
  75. Igelkottens elegans, Muriel Barbery
  76. The Slap, Christos Tsiolkas
  77. Norwegian wood, Haruki Murakami
  78. Kärlekens geografi, Nina Bouraoui
  79. Alfabet, Inger Christensen
  80. Sharp Objects, Gillian Flynn
  81. Artighetsreglerna, Amor Towles
  82. Frukost på Tiffany’s, Truman Capote
  83. No och jag, Delphine de Vigan
  84. Fadren, August Strindberg
  85. I väntan på Godot, Samuel Beckett
  86. Ett litet liv, Hanya Yanagihara
  87. Allt går sönder, Chinua Achebe
  88. Sultanbrudens skugga, Assia Djebar
  89. Vi är en, Sarah Crossan
  90. Fortfarande Alice, Lisa Genova
  91. Allt som återstår, Elin Boardy
  92. Stanna hos mig, Ayòbámi Adébáyò
  93. Älskade, Toni Morrison
  94. Den perfekte vännen, Jonas Karlsson
  95. The Hate U give, Angie Thomas
  96. Sorgegondolen, Tomas Tranströmer
  97. Varje dag är tjuvens dag, Teju Cole
  98. 1947, Elisabeth Åsbrink
  99. Kärlekens fyra årstider, Grégoire Delacourt
  100. Pojkarna, Jessica Schiefauer

O granskar listan till det alternativa Nobelpriset

Den Nya Akademien har släppt sin nomineringslista till ett alternativt Nobelpris utsedd av ett okänt antal bibliotekarier och jag var inte jätteimponerad av urvalet. Nu tänkte jag ändå granska listan lite närmare och berätta vilka pristagare jag vill se och vilka jag tycker kanske inte är lika värdiga vinnare (vad det nu är).

Kravet på pristagaren finns på Den Nya Akademiens hemsida och lyder:

The prize will be awarded to a writer of literary fiction who within the reader has entered the story of mankind in the world. The prize winner can be from any part of the world and must have two published works, one of which within the last ten years.

På listan finns totalt 47 namn (på listan som publicerats på Den nya akademiens hemsida finns 45 namn, Ngugi wa Thiong’o och Jeanette Winterson saknas, men finns med som alternativ att rösta på) och jag har läst något av 37 av dem. Här är mina tankar:

  • Adichie Chimamanda Ngozi – Nigeria En helt klart viktig författarröst, men med få böcker under en begränsad tid. Jag blir glad om hon vinner, men tiden finns för henne att få ett pris som Nobelpriset.

  • Anyuru Johannes – Sverige Också en viktig författarröst, men från Sverige och ännu inte känd internationellt. Väl värd att prisas, men här ser jag hellre en vinnare som inte är från just Sverige.

  • Atwood Margaret – Kanada Jag säger ja tack till Atwood. En viktig och ständigt aktuell författare som skriver om ämnen som allt för ofta förbises när juryn består av män. Kanske fördomsfullt, men det är min övertygelse att det är så.

  • Auster Paul – USA En bra författare, men jag säger nja. Här handlar det om helt subjektiva känslor, inget litteraturvetenskapligt alls.

  • Avallone Silvia – Italien Har skrivit två böcker, vilket är minimikravet. Kommer snart med en tredje, men jag är tveksam till henne med tanke på konkurrensen här.

  • Bouraoui Nina – Frankrike En personlig favorit, jag till och med husgud. Skriver otroligt vackert och alltid både personlig och allmänt. En vinst skulle kunna betyda att fler upptäcker henne.

  • Carson Anne – Kanada En framgångsrik poet och författare som borde få mer uppmärksamhet. Jag har bara läst hennes poesi förvisso, så kan inte riktigt ge en helhetsbild av författarskapet.

  • Condé Maryse – Guadeloupe Nu går jag helt på känsla, då jag inte läst något av henne (ännu) men vinner hon lovar jag att göra det och vinna får hon gärna.

  • DeLillo Don – USA En av de stora i sin generation, en generation som förbisetts av den ursprungliga Svenska Akademien. Inte någon personlig favorit, men helt klart en värdig pristagare.

  • Edelfeldt Inger – Sverige Om en svensk författare ska vinna finns det helt klart väldigt många bättre alternativ på listan. Känns som ett typiskt val för bibliotekarier (förlåt, fördomar igen) men jag är skeptisk.

  • Ekman Kerstin – Sverige En värdig svensk kandidat och en rejäl diss till Svenska Akademien om hon skulle vinna.

  • Ferrante Elena – Italien Populär just nu och visst är hon en skicklig berättare, men jag tycker att det finns bättre kandidater på listan.

  • Gaiman Neil – Storbritannien Varför inte. Har inte läst mycket, men det jag läst har jag tyckt mycket om. Kul med en pristagare från en genre som sällan får uppmärksamhet inom ”finkulturen”.

  • Ganman Jens – Sverige En ganska okänd, svensk pristagare vore inte varken bra eller kul. Jag är nyfiken på hans nya bok  Det lilla landet som kunde och han är en viktig röst, men inte i det här sammanhanget.

  • Hustvedt Siri – USA En modig och skicklig författare. Hellre frun än maken som pristagare …

  • Jägerfeld Jenny – Sverige Jag älskar Jägerfelds böcker och visst ska litteratur för barn- och unga lyftas fram, men jag är tveksam.

  • Khemiri Jonas Hassen – Sverige En av samtidens största, svenska författare. Ska någon svensk vinna är det han.

  • Kincaid Jamaica – USA En författare som ger en röst till de som sällan får höras från en plats som sällan uppmärksammas. Dessutom härligt frispråkig och cool.

  • Leviathan David – USA En fin författare som skriver om personer som behöver få ta plats. Jag hade hellre sett att priset delats i två kategorier, eller till och med tre som Augustpriset, men nu är det inte jag som satt reglerna.

  • Louis Édouard – Frankrike Har, liksom flera andra på listan, skrivit få böcker under en kort tid. Den jag läst är fantastisk, men att ge priset till en nykomling blir lite som när Helena Bergström fick priset som Århundradets bästa skådespelare framför giganter som Ingrid Bergman och Greta Garbo.

  • Lundell Ulf – Sverige Visst, om Svenska Akademien kan ge Nobelpriset till Bob Dylan kan väl Den Nya Akademien ge sitt pris till Ulf Lundell, men jag hoppas verkligen inte att det blir så.

  • Lövestam Sara – Sverige Ännu en fin författare som jag inte riktigt tror på som pristagare. Samtidigt har Lövestam gjort en massa för litteraturens spridning till en bred publik, inklusive de som behöver lättlästa böcker.

  • McCarthy Cormac – USA En typisk pristagargubbe tänker jag lite trött, men inser samtidigt att jag har alldeles för dålig koll på Cormac McCarthys författarskap för att ha en åsikt som inte bara bygger på känslor. Lika lite som jag vill se en svensk, oöversatt författar som pristagare vill jag se den vanliga, vita, västerländska gubben prisas.

  • McEwan Ian – Storbritannien Lite samma här, även om Ian McEwan är en trevligare gubbe rent författarmässigt än många andra.  En helt okej pristagare, men kanske lite förutsägbar. Lite som när Kazuo Ishiguro fick Nobelpriset.

  • Murakami Haruki – Japan En kandidat som brukar hamna högt på listorna när nobelpristagare ska utses. En bra och annorlunda författare, men kanske inte min största favorit.

  • Oates Joyce Carol – USA Jag hade nog ropat ”äntligen” om Joyce Carol Oates fick priset. Inte för att jag läst ens en bråkdel av hennes produktion, men för att det känns som en lagom känga åt Svenska Akademien.

  • Okorafor Nnedi – USA Ingen författare jag läst något av och absolut inte min genre. Har svårt att uttala mig känner jag.

  • Oksanen Sofi – Finland Jag är kluven. Oksanen är bra och kanske framför allt karismatisk och spännande. Ingen pristagare jag kommer att jubla åt, men inte heller bli speciellt upprörd över.

  • Olafsdottir Audur Ava – Island Det här är en kvinna som kan tala för sig själv och inte drar sig för att vara kontroversiell. Ännu ett skäl att läsa något av henne, men produktionen är begränsad.

  • Oz Amos – Israel Om någon gubbe ska vinna priset så vill jag att det ska vara Amos Oz.

  • Paborn Sara – Sverige Har ännu inte läst något av henne (påminner mig om att Blybröllop står och väntar i hyllan) och kan inte uttala mig om kvaliteten, men tycker att det finns många mer spännande alternativ på listan.

  • Pleijel Agneta – Sverige Nej. Jag vet inte vad jag ska säga mer. Ingen litteratur som lockar mig alls.

  • Pynchon Thomas – USA Ännu en känd amerikan, men en jag inte har någon som helst relation till.

  • Robinson Marilynne – USA Har försökt läsa, men inte fastnat. Lite för mycket ”the Great American Novel” för min smak. Även hon en pristagare som varken engagerar eller upprör om hon skulle vinna.

  • Rosoff Meg – USA Cool kvinna, bra författare, men inte min favorit bland kandidaterna. Om någon som skriver ungdomsböcker ska vinna tycker jag ändå att hon är bästa alternativet.

  • Rowling J.K. – Storbritannien Jag älskar Harry Potter och Rowling har skapat läslust för många, men jag hoppas att hon inte vinner.

  • Roy Arundhati – Indien Borde läsa något av henne. Gör det om hon vinner!

  • Schiefauer Jessica – Sverige Fantastisk författare. En av de mest värdiga, svenska kandidaterna.

  • Smith Patti – USA Om nu en musiker ska prisas så varför inte Patti Smith. Hon kan i alla fall skriva.

  • Smith Zadie – Storbritannien En spännande författare som jag tappat bort. Nomineringen påminner mig om att göra något åt det.

  • Stamm Peter – Schweiz Har läst en av hans böcker som översatts till svenska, men på engelska finns fler. Varför inte.

  • Stefánsson Jón Kalman – Island En värdig vinnare bland de nominerade, nordiska författarna.

  • Stridsberg Sara – Sverige Tänk om hon vann. Vilket finger åt Svenska Akademien.

  • Tartt Donna – USA Mytomspunnen och älskad författare med få, men kända böcker i bagaget. Funkar som vinnare, men är ingen huvudkandidat för mig.

  • Thúy Kim – Kanada Jag älskar Kim Thúy och kan absolut se henne som vinnare, men hon är i början av sin karriär och kommer kunna ge oss mycket mer. Snarare ett argument för än emot att hon prisas kanske.

  • Tokarczuk Olga – Poland Okänd för mig i bemärkelsen att jag inte läst något av henne, men kan absolut tänka mig att läsa om hon vinner.

  • Wa Thiong’o Ngugi – Kenya Också en kandidat som brukar nämnas i samband med Nobelpriset i litteratur och helt klart en värdig sådan.
  • Winterson Jeanette – Storbritannien Fantastisk författare och en personlig favorit. Blir glad om hon vinner.

Mina kandidater som de två män och två kvinnor som ska nomineras av juryn är:

Amos Oz

Neil Gaiman

Margaret Atwood

Nina Bouraoui

 

Och då har jag verkligen fått döda några älsklingar …

Vilka fyra väljer du?

 

Är Sara spiken i kistan?

Nu lämnar även Sara Stridsberg Svenska Akademien och för mig känns det som att det nu är över. Bland de få som finns kvar  den nu sargade samlingen är det ännu färre som jag känner något som helst förtroende för och jag tror inte att jag är ensam. Värst är att Horace Engdahl, varje gång han uttalar sig i media, framstår som en än mer omöjlig person att samarbeta med och en person som definitivt inte är en värdig medlem i Svenska Akademien. Jag har även tidigare lyft fram att han måste lämna om förtroendet för den klassiska institutionen ska kunna återfås. Det gäller även Sture Allén, som visserligen inte varit fullt så plump som Engdahl, men som står för den gamla tystnadskulturen som verkar allt annat än sund.

Frågan är vilka som kan tänka sig att vara en del av Svenska Akademien efter alla turer? Jag tror tyvärr att det är få seriösa personer som vill ta en plats där idag. Jag kan inte tänka mig Johannes Anyuru eller Jonas Hassen Khemiri liera sig med Horace och hans polare. Jens Liljestrand är inne på samma bana och menar att Stridsbergs avhopp är av det allvarligare slaget, då hon är en av få ledamöter som representerat Svenska Akdemiens (långsamma) föryngring och förnyelse. Kanske är enda lösningen att upplösa den nuvarande Akademien och bilda en helt ny? Jag har i alla fall svårt att se hur situationen kan lösas på annat sätt.

Efter Sara Stridsbergs meddelande om att även hon lämnar blir det än mer osäkert om någon Nobelpris i litteratur kan delas ut. Björn Wiman skriver i DN att det tycks som en omöjlighet att få till en utdelning av priset i år, då de tio kvarvarande ledamöterna har ett förtroende under noll. Han sammanfattar också kärnan i konflikten på ett bra sätt med följande ord:

Diskussionen om Akademiens kris handlar inte, som en del tycks tro, om att tvinga ner institutionen i en prokrustesbädd för att ta ifrån den dess särart. Diskussionen handlar om att även Svenska Akademien måste erkänna rättsväsendets legitimitet och civiliserade normer. Svenska Akademien kan inte verka utan det omgivande samhällets förtroende – och det förtroendet måste förtjänas.

För ja, ett förtroende måste verkligen förtjänas och just nu är det få ledamöter som förtjänar något som helst förtroende. Det är en mest av allt sorglig situation, men den väcker också ilska. Att så unkna strukturer kan få leva och frodas i en kulturell institution med tidigare skyhög status är verkligen obehagligt. Att representanter som Horace Engdahl inte ens ser problematiken, utan istället gör allt för att ytterligare spä på den är riktigt beklagligt. Jag är medveten om att jag låter Engdahl bära hundhuvudet, men han har verkligen jobbar hårt för att få fram sina obehagliga åsikter, utan att vara det minsta medveten om hur han framstår.

Jag tror tyvärr att flera av de kvarvarande tio kommer att bita sig fast vid sina stolar och vägra lämna. Det kommer att skapa en onödig maktstrid som definitivt kommer att kunna följas i media. Det går inte att sitta i Svenska Akademien och tro sig vara osynlig för media. Allt som sker kommer att synas och det är inte bra för någon.

Wiman önskar att de tio kvarvarande ledamöterna ”stillsamt men bestämt ställa sina stolar till förfogande” och jag håller med honom. Svenska Akademien ska bestå av arton ledamöter som står för snille och smak. De bästa vi har att erbjuda. Så är det definitivt inte. Jag kan tänka mig att Per Wästberg lämnar först. Han är den ende av de kvarvarande tio som tydligt uttalat sig för Danius och för en ny väg för Svenska Akademien. Nu får han svårt att förändra någonting och kan därmed tänkas ge upp.

Vi får inte glömma att det här inte bara handlar om Nobelpriset i litteratur. Svenska Akademien delar ut en rad andra priser och ansvarar dessutom för arbetet med SAOL och SAOB. Nu kan säkert Sverige fungera ändå, men det är beklagligt att situationen är som den är.

 

 

Foto: Stefan Tell

Årets vinnare av Augustpriset

Ikväll avslöjades vilka som tilldelades Augustpriset i tre kategorier, samt Lilla Augustpriset under en gala på Konserthuset i Stockholm. Du kan läsa mer om de nominerade här och om de böcker jag hade önskat skulle funnits bland de nominerade här, men nu är det fokus på vinnarna (och några oprisade favoriter).

Lilla Augustpriset delades ut först och den som utsågs som vinnare av de 457 bidragen var Saga Miketinac för Den röda cykeln en berättelse om bland annat en pojke, en cykel och en olycka, som jag är nyfiken på. Något att använda med eleverna kanske?! Saga tackade sin syster och sin svensklärare, vilket kändes väldigt fint.

Saga Miketinac hade två texter bland de nominerade och är förhoppningsvis ett namn som vi kommer att höra igen. Bland tidigare vinnare finns Katarina Sandberg som nominerades tre gånger och sedan debuterade med fina Vi är inte sådana som i slutet får varandra, Lyra Ekström Lindbäck som nominerades 2007, vann 2008 och faktiskt nominerades till det stora Augustpriset 2014 för sin andra bok Ett så starkt ljus och Ester Roxberg som vann priset 2004.

Kategorin Årets svenska fackbok innehöll några riktigt spännande titlar, men jag har bara läst en av dem nämligen Frågor jag fått om förintelsen av Hédi Fried, som är en riktigt viktig bok om än kanske inget litterärt storverk. Jag vill dock läsa Den nya dagen gryr. Karin Boyes författarliv av Johan Svedjedal samt Är vi framme snart? Drömmen om Europas förenta stater av Per Wirtén och hade gärna sett någon av dem som vinnare, men favoriten var faktiskt den bok som vann. Jag blev riktigt, riktigt glad över att  Ett jävla solsken. En biografi om Ester Blenda Nordström av Fatima Bremmer valdes till vinnare. En bok jag verkligen vill läsa och en del av trenden att faktiskt lyfta fram kvinnor som redan borde vara en stor del av vår historia. Det är hög tid att Ester Blenda Nordström och fler med henne får den uppmärksamhet de förtjänar.

Bland de nominerade till årets svenska barn- och ungdomsbok fanns som vanligt böcker för alla möjliga åldrar och jag har i år faktiskt inte läst någon av dem. Inte heller har jag varit så väldigt sugen på att läsa och därför har ingen av dem heller blivit läst. Jag saknade många titlar och var besviken på den enda ungdomsbok som fanns med bland de nominerade.

Min favorit, utan att ha läst den, var Johanna Thydells och Emma Adbåges Dumma teckning! helt baserat på att det är två författare jag tycker mycket om. Boken verkar dessutom så himla fin, relaterbar och rolig. En annan favoritförfattare är Elin Nilsson och hennes Anrop från inre rymden ska jag nog faktiskt få tummen ur att läsa. Kanske läser jag också Den förskräckliga historien om Lilla Hon av Lena Ollmark och Per Gustavsson som Linda Skugge beskriver som såväl läskig som rolig.

Nu vann ingen av dem, utan istället Fågeln i mig flyger vart den vill av Sara Lundberg utgiven av Mirando Bok, som startades hösten 2013 av Jenny Franke Wikberg. Det är en bilderbok om konstnärinnan Berta Hansson som beskrivs som en allåldersbok, men som utifrån beskrivningen låter mer som en bok för vuxna än en för barn. En konstnär som få känner till och ett format som är ovanligt, säger en rörd Lundberg och är märkbart glad över att den nu fått uppmärksamhet och med det säkerligen en del läsare. Kul med en vinst för en udda bok, men ingen bok som lockar mig så mycket.

Och så den kategori som brukar få mest uppmärksamhet, Årets svenska skönlitterära bok där jag höll alla tummar för Johannes Anyuru och hans De kommer att drunkna i sina mödrars tårar. En bok som inte tog mig med storm direkt, men som har fastnat i mig. Så himla glad att han vann priset. Även Anyuru tackar en speciell lärare och påpekar hur viktigt det är med bra lärare som ser och når sina elever. Han har själv elever och även de får ett tack.

Nu är det förvisso Johannes Anyurus bok den enda av de nominerade titlarna jag har läst, så jag kan inte garantera att den är bäst, men bra är den och väldigt viktig. Dessutom är den väldigt annorlunda och kreativ. Några av de andra nomineringarna lockar också, som Hastigheten av Jörgen Gassilewski, Just nu är jag här av Isabelle Ståhl och Rosor skador av Jenny Tunedal. De två sistnämnda väntar på min läsplatta och blir förhoppningsvis lästa i jul.

Stort grattis till Saga Miketinac, Fatima Bremmer, Sara Lundberg och Johannes Anyuru.

 

 

Stockholm Literature in retrospect

Den femte upplagan av Stockholm Literature är över och det är kanske den jämnaste årgången hittills. Alla samtal jag lyssnade till var bra. Däremot hade jag i år svårt att hinna med andra saker och lyssnade till exempel inte på någon läsning. Inte heller hann jag stå i mer än en signeringskö, men å andra sidan kanske det var bra för plånboken.

Det finns inte några uttalade teman på Stockholm Literature, men efter att ha lyssnat på alla samtal utom ett kan jag se några tydliga linjer som löper genom författarnas böcker och det de talade om.

Mohsin Hamid från Pakistan inledde lördagen och hans bok Exit West är en intressant berättelse om flykt på ett annorlunda sätt. Hamid berättade att han medvetet valt att inte alls fokusera på själva resan, utan istället skildra de delar av flykten som visar att människor som tar sig till Europa är mer lika oss än de är olika. Hamid talade också om hur absurt det är att vi delar in världen i ett vi och dom som närmast skulle beskrivas som ”de som förtjänar att ha ett tryggt och bra liv och de som inte gör det”. Genom att stänga våra gränser säger vi att vi är förmer än andra. Det finns en passage i boken som ringt i mig sedan jag läste den där huvudpersonerna Nadia och Saeed diskuterar rädslan bland människorna i London, som är staden de flytt till. Att det är London är egentligen ointressant. Det hade kunnat vara vilken stad som helst i Europa.

 

”They sat on their bed and watched the rain and talked as they often did about the end of the world, and Saeed wondered aloud again if the natives would really kill them and Nadia said once again that the natives were so frightened that they could do anything.

‘I can understand it,’ she said. ‘Imagine if you lived here. And millions of people from all over the world suddenly arrived.’

‘Millons arrived in our country,’ Saeed replied. ‘When there were wars nearby.’

‘That was different. Our country was poor. We didn’t feel we had as much to lose.'”

 

Jag tycker sista meningen ringar in ett centralt problem i alla diskussioner om flykt och så kallade flyktingkriser. Fattiga länder gör mer än rika och det handlar kanske just om att vi tycker att vi har mycket att förlora. Dessutom förtjänar vi inte att förlora det. Inte ens att dela med sig är tänkbart för alla. Möjligen om hjälpen sker långt bort, så att vi slipper se fattigdom och annat elände.

Läs mer om Mohsin Hamids framträdande här.

Även den turkiske författaren Hakan Günday talade om hur de som har det bra stänger dörren mot de som har det dåligt, istället för att hjälpa till. Hans senaste bok Mer handlar om flyktingsmuggling och han låter ett barn vara en av de grymmaste och mest cyniska av dem alla. Alla människor tjänar pengar på andra människors olycka är hemskt i sig, men att politiska beslut gör att enda sättet att fly till Europa är genom att betala människosmugglare och riskera sitt liv är det mest cyniska av allt.

Günday delger oss en otroligt tydlig och drabbande metafor av världen som ett hus, där ett rum innehåller en pool och ett rum bredvid brinner. Istället för att använda vattnet i poolen för att släcka elden, stänger vi dörren och inser inte att elden kommer att sprida sig. Vi vet inte mycket om framtiden, men vi vet att vi måste ha ett hus att bo i och att vi måste ta hand om huset i fråga. I Exit West skriver Hamid om en värld där gränser suddas ut och Günday talar om att det är en nödvändighet. Det duger inte att vi skickar vapen från väst till öst, samma vägar som människorna flyr i andra riktningen och sedan stänga dem ute.

Läs mer om Hakan Gündays fantastiska samtal med Cecilia Uddén här.

Rädslan för en framtid där världen förändrats, skriver Johannes Anyuru om i sin bok De kommer att drunkna i sina mödrars tårar. Där undersöker han människors rädsla för islam och terrorism, kanske samma rädsla som Hamid skriver om i Exit West. Han öppnar dock för att en sådan framtid kan undvikas. Hans samtal med Ida Linde handlade också mycket om att inte riktigt höra till i sin gamla kontext när man tar sig in i en ny. Det går inte att se sig själv som en outsider och ett offer när man får litteraturpris. Läs mer om samtalet här.

Alla flyr inte från krig. Kvinnorna i Lise Tremblays bok Hägern flyr istället från den lilla byn och ett liv som inte längre ger dem något längre. Tomheten hos dessa kvinnor finns också hos de kvinnor som Julia Peirone fotograferar. Samtalet med de båda finns att läsa om här.

Även huvudpersonen i Audur Ava Ólafsdóttirs senaste bok Ärr flyr från sitt hem, men han gör det egentligen inte för att leva ett bättre liv, utan för att dö. Hans fru har lämnat honom och han vill ta livet av sig, men för att hans dotter ska slippa hitta hans döda kropp vill han begå självmord långt ifrån henne.

Läs mer om samtalet mellan Audur Ava Ólafsdóttir och Daniel Sjölin här.

Minnen är ett annat genomgående tema i flera samtal under Stockholm Literature. Tremblays senaste bok heter Huset på Saint Pauls väg har självbiografisk grund och handlar om hur en vuxen dotter tänker tillbaka på sitt liv med en psykiskt sjuk mor. Något man aldrig talade om, men som hela tiden fanns där.

Just tystnaden var något som Johanna Adorján och Kjell Westö återkom till flera gånger. I Adorjáns familj var tystnaden farföräldrarnas upplevelser under förintelsen, som de överlevde men sedan ville glömma, medan tystnaden i Westös familj handlade om hans farfar och morfar som båda dog i krig.

Medan Adorján valt att skriva om sina farföräldrar har Westö istället undvikit det. Han har bearbetat historien, men inte sin släkts historia även om delar av den finns med i de fiktiva karaktärernas upplevelser.

Läs om hela samtalet här.

Även Jason Diakité har skrivit en självbiografisk bok, en som förlaget valt att kalla familjebiografi. Det är hans fars minnen han beskriver och minnets bedräglighet diskuteras under flera samtal. På samma sätt som Adorján talade om sitt behov av att skriva ner minne för att förstå, säger Diakité att hans skrivande blev ett sätt att sortera sina egna minnen, komplettera dem med andras minnen och sedan skapa en slags sanning. I samtalet med Audur Ava Ólafsdóttir talade Daniel Sjölin om det märkliga i att han ofta hade andra minnen än andra i hans familj, trots att de upplevt samma sak. Det är lätt att konstatera att det inte finns en sanning om det förflutna, utan bara olika personers upplevelser. Däremot blir det någon slags sanning när det skrivs ner, men den innehåller alltid ett visst mått av fiktion. ”Ditt förflutna är fiktion”, som Ólofsdóttir sa.

Diakité samtalar med Petina Gappah och i hennes bok spelar minnen en stor roll. Huvudpersonen heter till och med Memory och ett minne från hennes barndom har format hela hennes liv.

Läs mer om samtalet mellan Petina Gappah och Jason Diakité här.

Julian Barnes är väl den som vid första anblick står lite vid sidan av de andra deltagarna, men det går att hitta kopplingar. Han har skrivit boken Tidens larm om kompositören Dmitrij Sjostakovitj, som försöker leva ett kreativt liv i ett land som inte tillåter konstnärlig frihet, eller någon frihet över huvud taget. Ett land att fly från kanske, vilket många andra böcker som omtalas under helgen handlar om. Barnes har också liksom Westö försökt att bringa klarhet i något han funderat länge på.

Läs mer om Julian Barnes här.

Alla samtal filmades och kommer att kunna ses i sin helhet. Jag är ytterst tacksam över att ha fått uppleva dem på plats.

 

 

 

De nominerade är …

Jag gissade vilka titlar som skulle nomineras till årets Augustpris och man kan väl säga att det gick sådär. En av anledningar är att ungdomsböckerna i princip lyser med sin frånvaro bland årets nominerade. Just kategorin Årets svenska barn- och ungdomsbok överraskar mig på många sätt. Vi börjar med den.

Om dagen tar slut, Lisa Hyder och Per Gustavsson, Opal, (3-6 år)

Bilderbok om samtidsångest och sådant som barn kan vara rädda för.

Fågeln i mig flyger vart den vill, Sara Lundberg, Mirando Bok, (”allåldersbok” från ca 10 år)

Låter som en fin bok om konstnärinnan Berta Hansson. En saga, men med verklighetsbakgrund är denna bok som beskrivs som en ”allåldersbok”. Klurig genre det där.

Anrop från inre rymden, Elin Nilsson, Alfabeta, (9-12 år)

Noveller för mellanåldern av en författare jag faktiskt gillar. Det är bara det där med noveller, men jag vill/ska läsa ändå då Nilsson brukar vara relevant.

För att väcka hon som drömmer, Johanna Nilsson, Rabén & Sjögren, (12-15 år)

Enda ungdomsboken bland de nominerade och en bok jag faktiskt inte läst. Johanna Nilsson brukar dock vara bra, även om hon inte tillhör mina största favoriter. En bok som utspelar sig i en frikyrkoförsamling låter dock både viktig och intressant.

Den förskräckliga historien om Lilla Hon, Lena Ollmark och Per Gustavsson, Lilla Piratförlaget, (9-12 år)

En bok som flimrat förbi, men som jag inte riktigt fastnat för. Troligen för att jag sällan läser böcker för åldersgruppen. Andra nomineringen för Per Gustavsson.

Dumma teckning!, Johanna Thydell och Emma Adbåge, Alfabeta, (3-6 år)

Här blir jag lite besviken på mig själv, för jag borde ha fattat att två lysande författare skulle göra en riktigt bra bok tillsammans. Den blir jag nyfiken på trots att jag egentligen inte har någon att läsa bilderböcker för.

Jag kan konstatera att jag som tycker att jag har koll på i alla fall ungdomsböcker inte lyckades pricka en enda nominering. Hade jag gått på de stora namnen och inte på vad jag läst skulle det kanske sett annorlunda ut. Det är många väletablerade författare som nominerats.

Däremot lyckades jag faktiskt pricka in ett par titlar i kategorin Årets svenska fackbok, men ironiskt nog inte den enda av dem jag läst.

Ett jävla solsken. En biografi om Ester Blenda Nordström, Fatima Bremmer, Forum

Jag valde ut en rad andra böcker om kända och viktiga kvinnor, men inte just den här om Ester Blenda Nordström. Däremot är hon helt klart en viktig kvinna med en intressant historia, så jag blir sugen på att läsa. En nominering jag blev glad av.

Frågor jag fått om Förintelsen, Hédi Fried, Natur & Kultur

Jag har läst Frågor jag får om förintelsen och jag tyckte mycket om den. Däremot hade jag faktiskt inte en tanke på att den skulle nomineras till Augustpriset och det handlar inte om att den inte är bra, men att det är en ganska tunn liten bok om än med stort innehåll. Det är en riktigt viktig bok som borde ta plats i skolundervisningen.

Brandvakten, Sven Olov Karlsson, Natur & Kultur

Det här är säkert en både spännande och viktig bok, men för mig känns den faktiskt helt ointressant. Om många läser och hyllar så kanske, men annars hoppar jag över den.

Nära fåglar, Roine Magnusson, Mats Ottosson, Åsa Ottosson, Bonnier Fakta

Jag hade rätt i att den obligatoriska fågelboken skulle finnas bland de nominerade även i år. Däremot är det ingen bok jag kommer att läsa, trots att den ser fin ut.

Den nya dagen gryr. Karin Boyes författarliv, Johan Svedjedal, Wahlström & Widstrand

Ännu en bok som fanns bland mina förhandstips och en bok jag verkligen vill läsa. Boye fascinerar och jag vill gärna veta mer om henne.

Är vi framme snart? Drömmen om Europas förenta stater, Per Wirtén, Albert Bonniers Förlag

Jag trodde att situationen i dagens Europa i allmänhet och flyktingfrågan i synnerhet skulle finnas med som ämne, men hade inte tippat på den här boken. Beskrivningen av innehållet låter intressant, men det är nog lite tungt.

Och så kategorin Årets svenska skönlitterära bok då, där jag gissade rätt på två titlar och borde haft med en till om jag bara tänkt till lite. Även här var det nämligen giganternas år, men en debutant och faktiskt ett par författare som är helt nya för mig har också smugit sig in. Tråkigt är att Majgull Axelsson missar en nominering även i år. Det känns lite orättvist.

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar, Johannes Anyuru, Norstedts

En klockren nominering. Allt annat vore en skandal.

Sidonie & Nathalie. Från Limhamn till Lofoten, Sigrid Combüchen, Norstedts

Känd författare och andravärldskriget är en oslagbar kombination för att nomineras till Augustpriset. Tillhörde också mina förhandsgissningar.

Hastigheten, Jörgen Gassilewski, Albert Bonniers Förlag

Det här är en bok som jag helt missat och jag är glad att jag uppmärksammades på den då det låter som en väldigt intressant historia.

Just nu är jag här, Isabelle Ståhl, Natur & Kultur

Ännu en nominering som gjorde mig glad. Jag har tänkt läsa Ståhls debutroman sedan den kom ut i maj, men det har hela tiden kommit något i vägen. Nu ska jag definitivt läsa.

Rosor skador, Jenny Tunedal, Wahlström & Widstrand

Årets diktsamling blev en om demens. Det låter som en bok som jag skulle kunna tycka mycket om.

I en skog av sumak, Klas Östergren, Natur & Kultur

Jag hade ju kunnat räkna ut med röven att Östergren skulle nomineras. Dumt av mig. Jag har sjukt mycket fördomar om författaren i fråga och har ännu inte orkat läsa ut någon bok av honom. Tror jag hoppar den här också, om inte mina vanliga litteraturtipslangare börjar hylla.

 

Ett rätt spännande gäng nominerade ändå, trots min vanliga besvikelse över att bilderböcker tar över kategorin för barn- och ungdomsböcker. Spridningen är dock bättre i år på många sätt. Även i övriga kategorier känns det som en bra blandning, trots att långt ifrån alla böcker lockar just mig till läsning. Det som är lite tråkigt i sammanhanget är däremot att så få av de nominerade böckerna kommer från mindre förlag.

Vad är era tankar om de nominerade titlarna?

Nominerade till Augustpriset?

Den 23 oktober avslöjas de nominerade till Augustpriset och jag har funderat över vilka som skulle kunna tänkas vara bland dem. De jag valt ut är dels böcker jag läst och tyckt om, men också böcker som skulle kunna vara aktuella på grund av att författaren är en typisk ”pristagarförfattare” eller att boken i fråga låter intressant.

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru måste nomineras allt annat skulle vara mycket överraskande och faktiskt ganska skandalöst. En välskriven bok med ett aktuellt tema. Det som kan tala emot Anyuru är att han inte är ensam om att skriva om ett framtida land med problem som liknar de vi har idag.

Torbjörn Flygt har skrivit om ett fiktivt östland i Europa som helt stängt sina gränser i Flyktväg, en bok som låter intressant. Jag lockas också av Peter Fröberg Idlings kontrafaktiska Julia & Paul som utspelar sig i Sverige 2017 då landet just firar hundraårsjubiléet av Seskaröupproret som gick lite annorlunda än det gjorde i verkligheten. Av dessa två tror jag mer på Fröberg Idling, men Flygt har nominerats förr.

En av de riktigt bra böcker jag läst i år är Det var vi av Golnaz Hashamzadeh Bonde, som handlar om flykt och om hur livet kan bli efteråt. En fin historia om livet som inte blev som man hoppats och sorgen i inte riktigt höra till någonstans. Temat flykt är också stort bland årets böcker.

På Bokmässan deltog Golnaz Hashamzadeh Bonde i ett seminarium tillsammans med Elin Boardy, vars bok Tiden är inte än också handlar om flykt, men i en helt annan tid. Jag har ännu inte läst den, men tyckt om Boardys tidigare böcker. Det vore riktigt roligt om hon nominerades.

En bok jag nyss läst är Mitt liv och ditt av Majgull Axelsson, som handlar om en viktig och obehaglig del av Sveriges historia. Huvudpersonens bror satt inspärrad på Vipeholms sjukhus, en anstalt för så kallade sinnessvaga som utsattes för experiment av olika slag. Inte lika fantastisk som Jag heter inte Miriam, men mycket bra. Dags för Axelsson att få den nominering hon förtjänade redan för sin förra bok.

Sedan tycker jag att det är dags för serierna att ta plats i finrummet och håller en tumme för Mats Jonsson och hans Nya Norrland.

Lyrik brukar däremot finnas med varje år, trots att det sällan blir lyrikböcker som vinner. Årets lyrik skulle kunna bli Gunnar D Hanssons Tapeshavet. En fantastisk poet.

Böcker jag (ännu) inte läst med ändå tror på är Den svavelgula himlen av Kjell Westö och Sidonie & Nathalie Från Limhamn till Lofoten av Sigrid Combüchen. Snackisar, som är skrivna av ansedda författare

Fackböcker så, en kategori som jag sällan läser så många böcker ur, men i år finns det en hel del intressanta titlar som jag är sugen på.

En annan historia Lina Thomsgård (red) har jag läst och det är en riktigt viktig och bra bok som jag hoppas nomineras. Fler böcker om starka kvinnor är Den nya dagen gryr av Johan Svedjedal om Karin Boye, Kata Dahlström Agitatorn som gick sin egen väg av Gunnela Björk och den fina boken om Karin Larsson I min trädgård vill jag vara Karin av Elisabeth Svalin Gunnarsson.

Lite mer nörderi står Lars Lönndahl för i Det germanska spåret och den obligatoriska fågelboken skulle kunna bli Nära fåglar av Roine Magnusson, Åsa Ottosson och Mats Ottosson.

Två böcker som är aktuella och dessutom känns väldigt viktiga är Andrum av Victor Banke och Larmrapporten av Emma Frans. Böcker i tiden helt klart.

Och så barn- och ungdomsboksklassen. Den spretiga. Jag skulle bli väldigt glad om Down Under av Johan Ehn nominerades, då den är både välskriven och angelägen. Vackrast i år och kanske mest annorlunda är Ordbrodösen av Anna Arvidsson. Den bok som kanske berört mig mest är dock Vakuum av Mia Öström. Det är en annorlunda bok om sorg med ett helt fantastiskt språk. Årets kanske viktigaste bok för unga är Ta det som en man av Hampus Nessvold, som jag verkligen skulle vilja se bland de nominerade.

Jag har inte hunnit så långt i Under odjurspälsen av Klara Krantz, men den verkar lovande och många har hyllat den. Hennes förra bok Ge mig arsenik var riktigt fin.

Barnböcker är svårt då jag inte läser så mycket sådana längre. Här har jag fått läsa mig till vilka som skulle kunna tänkas nomineras. Och då har jag följande förslag:

Jag blev absolut förälskad i Maja Säfström på Bokmässan och hennes Fantastiska fakta om djur från förr verkar just fantastiskt. Det skulle vara roligt om den nominerades.

En bok som ser väldigt fin ut är alldeles nyutkomna Lejoparden av Björn Bergenholtz. Snygga illustrationer, känd författare och bra budskap.

Titta, Hamlet av Barbro Lindgren skulle också kunna vara en tänkbar nominering. Illustrationerna av Anna Höglund är fantastiska. Du, dikter för nyfödingar av Stina Wirsén ser också riktigt fin ut. En annan favoritillustratör och författare är Matilda Ruta som i år kommit ut med Ninna och stormskolan, som är tredje boken om Ninna.

Sedan brukar ju Eva Lindström nomineras typ varje år och i år har hon kommit ut med flera böcker, bland annat Den stora vännen med Ylva Karlsson.

Jag är svag för monstret Frank och även om jag inte läst senaste boken om honom som heter Monstret och människorna, är jag säker på att den är lika fin som de andra. Författare är Mats Strandberg och de fina illustrationerna är gjorda av Sofia Falkenhem.

Nu blir det ju bara sex nominerade i varje klass, men några rätt hoppas jag ha. Vilka tror du på?

 

 

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar

Fråga nästan vem som helst om vem som är den typiske terroristen och hen skulle svara  att det är en ung man som säger sig var muslim och hävdar att han begår sina handlingar i islams namn. Just nu är det Daesh som är den organisation som tar på sig flest terrordåd. Vem som anses vara ”vår” fiende och därmed terrorisk har dock inte alltid varit densamme. Jag minns rädslan för IRA och ETA som var stor under perioder av min barn- och ungdom.

Johannes Anyurus senaste bok De kommer att drunkna i sina mödrars tårar handlar om en terrorgrupp som genomför en attack mot en bokhandel i Göteborg. Likheterna med attacken mot Charlie Hebdo är stor och det var också den händelse som fick Anyuru att börja skriva. Personen som intervjuas har stora likheter med en viss Lars Vilks och därmed placeras den fiktiva bokhandeln mitt i vår samtid.

Tidsperspektivet i boken är komplicerat. I bokens nutid åker en författare till en rättspsykiatrisk klinik utanför Göteborg för att samtala med en av de dömda terroristerna. Vi får dels följa med till tiden kring terrordådet, men också till framtiden där den berättelse som den fängslade kvinnan vill berätta om utspelar sig.

I framtidens Göteborg har fascisterna tagit makten. Demokratin är ett minne blott och de som inte passar in i fascisternas värld har placerats i förorten Kaningården. De som kallas Sverigefiender, muslimerna med också de som inte längre anses vara riktiga svenskar. Det är bara att läsa SD:s principprogram från 2011 för att förstå att ett sådant samhälle är möjligt. Så här står det:

 

”På samma sätt som den som är född in i en annan nation senare i livet kan
bli en del av den svenska nationen menar vi också att man även som infödd
svensk kan upphöra att vara en del av den svenska nationen genom att byta
lojalitet, språk, identitet eller kultur.”

 

De som inte anses vara en del av den svenska nationen lever i utanförskap i något som för tankarna till nazisternas koncentrationsläger. Nej, det pågår ingen systematisk avrättning av muslimer och andra Sverigefiender, men det känns inte främmande att följderna skulle kunna bli förödande.

Vi kan tro att en sådan framtid inte är möjlig, men att som Anyuru ta de tendenser som redan finns och driva dem till sin spets blir effektfullt. Så otroligt långt borta är den inte heller när nazister vandrar på Göteborgs gator och sprider sitt vidriga budskap. Samtidigt normaliseras det parti som i sitt principprogram inte drar sig för att dela upp människor i vi och dom. Genom att tillåta det tar vi ett steg mot den framtid som i alla fall en av terroristerna vill undvika. Troligen skulle alla som upplevt den vilja göra detsamma, men tyvärr har vi allt för länge varit förskonade från en totalitär makt i Sverige. Nazisternas fruktansvärda agerande i Europa börjar blekna och när de minnena försvinner är vi riktigt illa ute.

Jag tyckte mycket om De kommer att drunkna i sina mödrars tårar. Ännu mer efter att jag hört Anyuru själv berätta om den. Han tänker de tankar jag själv helst vill slå bort och låter sitt alter ego i boken fundera på att fly från Sverige till Kanada. Jag vill inte bo i ett land som människor flyr ifrån. Det är inte mitt Sverige.

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar är en bok att samtala kring. Att vända och vrida på tillsammans med andra. Det är inte en bok att ”bara” läsa själv. Då blir läsupplevelsen troligen inte så stor som den skulle kunna bli. Johannes Anyuru har skrivit en bok som förflyttar sig från boksidorna till mitt inre. Det är ett gott betyg.

I slutet av oktober tar Johannes Anyuru emot P O Enquist-priset på Stockholm Literature. Då tror jag att han sitter där som Augustprisnominerad, ty det borde vara omöjligt för juryn att förbise denna viktiga roman.

 

 

Johannes Anyuru tog våra elever med storm

Att arbeta på en gymnasieskola innebär vissa fördelar. Idag fick jag till exempel lyssna på ett fantastiskt författarsamtal med Johannes Anyuru, som efter en lite trevande start tog eleverna med storm. Riktigt bra blir det när Anyuru egentligen är färdig med det planerade och börjar besvara frågor. En elev vill veta mer om honom och hans liv och då slappnar han av.

Johannes Anyuru inledde med att tala om språk, poesi och om Allen Ginsberg, som blev hans första litterära idol. Ett citat han fastnade för var (med reservation för felhörning) ”allt vårt språk är ärrat av krigen” (kan det vara ur Howl? Jag lyckas inte hitta någon svensk översättning.)

Anyuru började skriva i tonåren, men vågade inte berätta det för någon. Hiphopen blev ett sätt för honom att kanalisera sina ord, men sedan tog poesin över. Han rappade, sedan blev poesin det stora. Poesin som var mer sann än musiken. Han kunde skriva om andra saker än i hiphopen och upptäcka alla de världar som finns i böcker. Något som var skönt var också att slippa rimma och att kunna vara mer fri i sina ämnesval. Han lärde sig att se det osynliga i poesin. Att läsa mellan raderna. Ett sätt att hitta mening med allt som händer i världen och i hans egna liv. Poesin talade till honom, som alla texter kan tala till en. Det kan handla om dikter, men också om låttexter eller längre texter.

Jag påminner mig själv om att tala med mina elever om vilka texter om talar till dem. Mitt mål i år är att se mina elever som läsare. Att utgå ifrån att de läser och därför inleda samtal om läsning ofta. Då passar en fråga om texter som berör alldeles utmärkt.

Poesin fanns i bakgrunden, men Johannes Anyuru skulle bli civilingenjör, för det skulle man bli hemma hos honom om man hade bra betyg och det hade han. Båda hans bröder är civilingenjörer, men det var inte Anyurus väg. Han flyttade visserligen till Norrköping efter studenten och han började studera till civilingenjör, men trivdes inte riktigt med det. Ska det här bli mitt jobb?, frågade han sig en dag och svaret var nej. Han ville något annat. Det var han som skulle leva sitt liv, inte hans pappa. Trots att han kände press att ”bli någonting” och det var svårt att samla mod och våga berätta för sina föräldrar att deras son inte ska bli civilingenjör utan poet. Anyuru började arbeta inom vården och på fritiden skrev han poesi. Han behövde inte bli rik, men han behövde skriva. Sedan fick han en möjlighet att faktiskt kunna skriva mer.

Restaurang Prinsen i Stockholm delade nämligen ut priset Guldprinsen till unga författare under några år och Anyuru fick det 2003. Då tog han semester från vårdjobbet och den har fortsatt sedan dess. Han vågade följa sin dröm och sin passion. Inte bli det som föräldrar säger att man ska bli, som samhället säger att man ska bli. Lycka får man bara om man följer sitt hjärta, säger han, inte genom att följa de regler som samhället satt upp. Ett annat hinder är självklart att orka skriva vidare om man blir refuserad. Anyuru hade turen, eller skickligheten att bli publicerad vid första försöket.

Debuten var fantastiska Det är bara gudarna som är nya, som jag läste tidigare i år. Där placerade sin förort och sina vänner i Iliaden och skapade en ny värld. Han slapp rimma och han slapp skriva utifrån idén eller myten om hiphop och vem man ska vara om man skriver sådan musik. Samtidigt säger han, är hiphopen ett sätt för fattiga och utsatta grupper att nå ut.

Hans bästa kompis dog strax efter att Anyuru debuterat. Han försökte förstå sin sorg med hjälp av poesin. Det blev Omega, min kanske största favorit av de böcker jag läst av Anyuru. Men att skriva räckte ändå inte för att förklara sorgen. Hans far hade blivit muslim när Anyuru var tio. Koranen, som varit en vikt att använda i träningen, blev nu en bok som gav svar på fler frågor. Religion eller filosofi kan ge svar om vad som är meningen med tillvaron, säger han och frågar eleverna ”Varifrån får ni era svar?” (ännu en fråga att återkomma till) Sökandet efter svar ledde honom till islam via Spanien och det sökandet skrev han om i boken Skulle jag dö under andra himlar. Den var inte så bra, säger han och berättar att hans drivkraft troligen var fel. Han ville skriva boken för att den förhoppningsvis skulle översättas och flickan som krossat hans hjärta skulle läsa den och sedan vilja ha honom tillbaka. Tydligen fick hon tag på boken och läste den med hjälp av Google Translate. Men, hon kom försent. Han hade precis kommit över henne och ville inte ha kontakt med henne. Ödet.

”Språket är ärrat av krig”, citatet från Ginsberg återkommer. När Anyuru säger att han är muslim vet han vilka bilder som kommer upp i människors huvuden. Länge undvek han att tala om sin religion och skrev inte heller om det. 2014 attackerades Charlie Hebdo och de som gjorde det sade sig göra det i islams namn. Den religion som betyder något helt annat för Anyuru. Han bestämde sig för att skriva om något som tidigare varit omöjligt att skriva om. Boken blev De kommer att drunkna i sina mödrars tårar, en bok jag läste ganska nyss och gillade, men som blev mer begriplig och ännu bättre efter att jag hört Anyuru tala om den. Det är starkare när en författare berättar om sin bok än när en svensklärare gör det, hoppas jag, eller kanske borde jag hoppas att det inte är så. Anyuru berättar så mycket tydligare än vad jag har gjort. Självklart har jag försökt för att förbereda mina elever för besöket, men jag är inte författaren och har inte alla svar.

Han läser om författarens första möte med terroristen (jag valde istället att läsa inledningen). Kvinnan som sitter inspärrad på en rättspsykiatrisk anstalt. Hon som försökte stoppa det terrordåd hon var en del av och nu vill berätta sin historia. Varför gråter hon? Hon som är en terrorist som skadat andra i författarens religions namn. Har hon rätt till någon sympati? Har hon rätt att förklara sig?

I framtiden har fascisterna tagit över makten. Terroristen berättar om den framtiden som hon säger sig komma ifrån. Hon berättar om hur det är att leva i ett totalitärt samhälle, där muslimer och andra landsförrädare placerats i förvar i en förort. Varför är framtiden med?, undrar en person i publiken och så gjorde även Anyurus förläggare första gången hen fick läsa manuset. Det är med för att visa hur IS vill att vi ska se på muslimer och likheterna med nazisters syn på hur ett samhälle ska se ut är många, säger Anyuru. Förtrycket ska öka och för IS betyder det att fler kommer att delta i deras kamp. Den framtid Anyuru beskriver är den framtid som IS vill ha.

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar är en bok full av hemligheter och tolkningsmöjligheter, berättar Anyuru. Han har svar, men alla vill han inte ge. Förklaringen till tidsresor förklaras av nattfjärilen, men den förklaringen finns inte med i boken. Sanning går att få mot 500 kronor på ett bankkonto säger Anyuru, men skämtar självklart. Poängen är att han vet mer än vad som står i boken och det är också något att samtala om med eleverna när vi ses nästa gång.

Egentligen var det treorna som fick äran att lyssna till Johannes Anyuru, men jag smög med en av eleverna från ettan, som jag tidigare undervisat på språkintroduktion. Han var helt lyrisk efteråt och jag peppade honom att våga gå fram och hälsa på författaren. Så fint och så starkt när någon får en förebild som liknar en själv. En författare som också är muslim och som visar att det går att vara annorlunda och ändå höra till. Jag är också glad att mina andra elever får ett annat språk att tala om det okända med. Ett som inte är ärrat av kriget. Som inte bara beskriver muslimer som hotfulla terrorister och som inte heller beskriver författare som distanserade vuxna som talar till någon annan. Johannes Anyuru talade direkt till dem och han visade att även författare kan var förebilder. Han tog våra elever med storm om än kanske inte en storm från paradiset om Borås inte kan kallas just så.

Foto: Khim Efraimsson

Sida 1 av 5

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: