Tag Archives: Johannes Anyuru

Årets vinnare av Augustpriset

Ikväll avslöjades vilka som tilldelades Augustpriset i tre kategorier, samt Lilla Augustpriset under en gala på Konserthuset i Stockholm. Du kan läsa mer om de nominerade här och om de böcker jag hade önskat skulle funnits bland de nominerade här, men nu är det fokus på vinnarna (och några oprisade favoriter).

Lilla Augustpriset delades ut först och den som utsågs som vinnare av de 457 bidragen var Saga Miketinac för Den röda cykeln en berättelse om bland annat en pojke, en cykel och en olycka, som jag är nyfiken på. Något att använda med eleverna kanske?! Saga tackade sin syster och sin svensklärare, vilket kändes väldigt fint.

Saga Miketinac hade två texter bland de nominerade och är förhoppningsvis ett namn som vi kommer att höra igen. Bland tidigare vinnare finns Katarina Sandberg som nominerades tre gånger och sedan debuterade med fina Vi är inte sådana som i slutet får varandra, Lyra Ekström Lindbäck som nominerades 2007, vann 2008 och faktiskt nominerades till det stora Augustpriset 2014 för sin andra bok Ett så starkt ljus och Ester Roxberg som vann priset 2004.

Kategorin Årets svenska fackbok innehöll några riktigt spännande titlar, men jag har bara läst en av dem nämligen Frågor jag fått om förintelsen av Hédi Fried, som är en riktigt viktig bok om än kanske inget litterärt storverk. Jag vill dock läsa Den nya dagen gryr. Karin Boyes författarliv av Johan Svedjedal samt Är vi framme snart? Drömmen om Europas förenta stater av Per Wirtén och hade gärna sett någon av dem som vinnare, men favoriten var faktiskt den bok som vann. Jag blev riktigt, riktigt glad över att  Ett jävla solsken. En biografi om Ester Blenda Nordström av Fatima Bremmer valdes till vinnare. En bok jag verkligen vill läsa och en del av trenden att faktiskt lyfta fram kvinnor som redan borde vara en stor del av vår historia. Det är hög tid att Ester Blenda Nordström och fler med henne får den uppmärksamhet de förtjänar.

Bland de nominerade till årets svenska barn- och ungdomsbok fanns som vanligt böcker för alla möjliga åldrar och jag har i år faktiskt inte läst någon av dem. Inte heller har jag varit så väldigt sugen på att läsa och därför har ingen av dem heller blivit läst. Jag saknade många titlar och var besviken på den enda ungdomsbok som fanns med bland de nominerade.

Min favorit, utan att ha läst den, var Johanna Thydells och Emma Adbåges Dumma teckning! helt baserat på att det är två författare jag tycker mycket om. Boken verkar dessutom så himla fin, relaterbar och rolig. En annan favoritförfattare är Elin Nilsson och hennes Anrop från inre rymden ska jag nog faktiskt få tummen ur att läsa. Kanske läser jag också Den förskräckliga historien om Lilla Hon av Lena Ollmark och Per Gustavsson som Linda Skugge beskriver som såväl läskig som rolig.

Nu vann ingen av dem, utan istället Fågeln i mig flyger vart den vill av Sara Lundberg utgiven av Mirando Bok, som startades hösten 2013 av Jenny Franke Wikberg. Det är en bilderbok om konstnärinnan Berta Hansson som beskrivs som en allåldersbok, men som utifrån beskrivningen låter mer som en bok för vuxna än en för barn. En konstnär som få känner till och ett format som är ovanligt, säger en rörd Lundberg och är märkbart glad över att den nu fått uppmärksamhet och med det säkerligen en del läsare. Kul med en vinst för en udda bok, men ingen bok som lockar mig så mycket.

Och så den kategori som brukar få mest uppmärksamhet, Årets svenska skönlitterära bok där jag höll alla tummar för Johannes Anyuru och hans De kommer att drunkna i sina mödrars tårar. En bok som inte tog mig med storm direkt, men som har fastnat i mig. Så himla glad att han vann priset. Även Anyuru tackar en speciell lärare och påpekar hur viktigt det är med bra lärare som ser och når sina elever. Han har själv elever och även de får ett tack.

Nu är det förvisso Johannes Anyurus bok den enda av de nominerade titlarna jag har läst, så jag kan inte garantera att den är bäst, men bra är den och väldigt viktig. Dessutom är den väldigt annorlunda och kreativ. Några av de andra nomineringarna lockar också, som Hastigheten av Jörgen Gassilewski, Just nu är jag här av Isabelle Ståhl och Rosor skador av Jenny Tunedal. De två sistnämnda väntar på min läsplatta och blir förhoppningsvis lästa i jul.

Stort grattis till Saga Miketinac, Fatima Bremmer, Sara Lundberg och Johannes Anyuru.

 

 

Läs också:

Stockholm Literature in retrospect

Den femte upplagan av Stockholm Literature är över och det är kanske den jämnaste årgången hittills. Alla samtal jag lyssnade till var bra. Däremot hade jag i år svårt att hinna med andra saker och lyssnade till exempel inte på någon läsning. Inte heller hann jag stå i mer än en signeringskö, men å andra sidan kanske det var bra för plånboken.

Det finns inte några uttalade teman på Stockholm Literature, men efter att ha lyssnat på alla samtal utom ett kan jag se några tydliga linjer som löper genom författarnas böcker och det de talade om.

Mohsin Hamid från Pakistan inledde lördagen och hans bok Exit West är en intressant berättelse om flykt på ett annorlunda sätt. Hamid berättade att han medvetet valt att inte alls fokusera på själva resan, utan istället skildra de delar av flykten som visar att människor som tar sig till Europa är mer lika oss än de är olika. Hamid talade också om hur absurt det är att vi delar in världen i ett vi och dom som närmast skulle beskrivas som ”de som förtjänar att ha ett tryggt och bra liv och de som inte gör det”. Genom att stänga våra gränser säger vi att vi är förmer än andra. Det finns en passage i boken som ringt i mig sedan jag läste den där huvudpersonerna Nadia och Saeed diskuterar rädslan bland människorna i London, som är staden de flytt till. Att det är London är egentligen ointressant. Det hade kunnat vara vilken stad som helst i Europa.

 

”They sat on their bed and watched the rain and talked as they often did about the end of the world, and Saeed wondered aloud again if the natives would really kill them and Nadia said once again that the natives were so frightened that they could do anything.

‘I can understand it,’ she said. ‘Imagine if you lived here. And millions of people from all over the world suddenly arrived.’

‘Millons arrived in our country,’ Saeed replied. ‘When there were wars nearby.’

‘That was different. Our country was poor. We didn’t feel we had as much to lose.'”

 

Jag tycker sista meningen ringar in ett centralt problem i alla diskussioner om flykt och så kallade flyktingkriser. Fattiga länder gör mer än rika och det handlar kanske just om att vi tycker att vi har mycket att förlora. Dessutom förtjänar vi inte att förlora det. Inte ens att dela med sig är tänkbart för alla. Möjligen om hjälpen sker långt bort, så att vi slipper se fattigdom och annat elände.

Läs mer om Mohsin Hamids framträdande här.

Även den turkiske författaren Hakan Günday talade om hur de som har det bra stänger dörren mot de som har det dåligt, istället för att hjälpa till. Hans senaste bok Mer handlar om flyktingsmuggling och han låter ett barn vara en av de grymmaste och mest cyniska av dem alla. Alla människor tjänar pengar på andra människors olycka är hemskt i sig, men att politiska beslut gör att enda sättet att fly till Europa är genom att betala människosmugglare och riskera sitt liv är det mest cyniska av allt.

Günday delger oss en otroligt tydlig och drabbande metafor av världen som ett hus, där ett rum innehåller en pool och ett rum bredvid brinner. Istället för att använda vattnet i poolen för att släcka elden, stänger vi dörren och inser inte att elden kommer att sprida sig. Vi vet inte mycket om framtiden, men vi vet att vi måste ha ett hus att bo i och att vi måste ta hand om huset i fråga. I Exit West skriver Hamid om en värld där gränser suddas ut och Günday talar om att det är en nödvändighet. Det duger inte att vi skickar vapen från väst till öst, samma vägar som människorna flyr i andra riktningen och sedan stänga dem ute.

Läs mer om Hakan Gündays fantastiska samtal med Cecilia Uddén här.

Rädslan för en framtid där världen förändrats, skriver Johannes Anyuru om i sin bok De kommer att drunkna i sina mödrars tårar. Där undersöker han människors rädsla för islam och terrorism, kanske samma rädsla som Hamid skriver om i Exit West. Han öppnar dock för att en sådan framtid kan undvikas. Hans samtal med Ida Linde handlade också mycket om att inte riktigt höra till i sin gamla kontext när man tar sig in i en ny. Det går inte att se sig själv som en outsider och ett offer när man får litteraturpris. Läs mer om samtalet här.

Alla flyr inte från krig. Kvinnorna i Lise Tremblays bok Hägern flyr istället från den lilla byn och ett liv som inte längre ger dem något längre. Tomheten hos dessa kvinnor finns också hos de kvinnor som Julia Peirone fotograferar. Samtalet med de båda finns att läsa om här.

Även huvudpersonen i Audur Ava Ólafsdóttirs senaste bok Ärr flyr från sitt hem, men han gör det egentligen inte för att leva ett bättre liv, utan för att dö. Hans fru har lämnat honom och han vill ta livet av sig, men för att hans dotter ska slippa hitta hans döda kropp vill han begå självmord långt ifrån henne.

Läs mer om samtalet mellan Audur Ava Ólafsdóttir och Daniel Sjölin här.

Minnen är ett annat genomgående tema i flera samtal under Stockholm Literature. Tremblays senaste bok heter Huset på Saint Pauls väg har självbiografisk grund och handlar om hur en vuxen dotter tänker tillbaka på sitt liv med en psykiskt sjuk mor. Något man aldrig talade om, men som hela tiden fanns där.

Just tystnaden var något som Johanna Adorján och Kjell Westö återkom till flera gånger. I Adorjáns familj var tystnaden farföräldrarnas upplevelser under förintelsen, som de överlevde men sedan ville glömma, medan tystnaden i Westös familj handlade om hans farfar och morfar som båda dog i krig.

Medan Adorján valt att skriva om sina farföräldrar har Westö istället undvikit det. Han har bearbetat historien, men inte sin släkts historia även om delar av den finns med i de fiktiva karaktärernas upplevelser.

Läs om hela samtalet här.

Även Jason Diakité har skrivit en självbiografisk bok, en som förlaget valt att kalla familjebiografi. Det är hans fars minnen han beskriver och minnets bedräglighet diskuteras under flera samtal. På samma sätt som Adorján talade om sitt behov av att skriva ner minne för att förstå, säger Diakité att hans skrivande blev ett sätt att sortera sina egna minnen, komplettera dem med andras minnen och sedan skapa en slags sanning. I samtalet med Audur Ava Ólafsdóttir talade Daniel Sjölin om det märkliga i att han ofta hade andra minnen än andra i hans familj, trots att de upplevt samma sak. Det är lätt att konstatera att det inte finns en sanning om det förflutna, utan bara olika personers upplevelser. Däremot blir det någon slags sanning när det skrivs ner, men den innehåller alltid ett visst mått av fiktion. ”Ditt förflutna är fiktion”, som Ólofsdóttir sa.

Diakité samtalar med Petina Gappah och i hennes bok spelar minnen en stor roll. Huvudpersonen heter till och med Memory och ett minne från hennes barndom har format hela hennes liv.

Läs mer om samtalet mellan Petina Gappah och Jason Diakité här.

Julian Barnes är väl den som vid första anblick står lite vid sidan av de andra deltagarna, men det går att hitta kopplingar. Han har skrivit boken Tidens larm om kompositören Dmitrij Sjostakovitj, som försöker leva ett kreativt liv i ett land som inte tillåter konstnärlig frihet, eller någon frihet över huvud taget. Ett land att fly från kanske, vilket många andra böcker som omtalas under helgen handlar om. Barnes har också liksom Westö försökt att bringa klarhet i något han funderat länge på.

Läs mer om Julian Barnes här.

Alla samtal filmades och kommer att kunna ses i sin helhet. Jag är ytterst tacksam över att ha fått uppleva dem på plats.

 

 

 

Läs också:

De nominerade är …

Jag gissade vilka titlar som skulle nomineras till årets Augustpris och man kan väl säga att det gick sådär. En av anledningar är att ungdomsböckerna i princip lyser med sin frånvaro bland årets nominerade. Just kategorin Årets svenska barn- och ungdomsbok överraskar mig på många sätt. Vi börjar med den.

Om dagen tar slut, Lisa Hyder och Per Gustavsson, Opal, (3-6 år)

Bilderbok om samtidsångest och sådant som barn kan vara rädda för.

Fågeln i mig flyger vart den vill, Sara Lundberg, Mirando Bok, (”allåldersbok” från ca 10 år)

Låter som en fin bok om konstnärinnan Berta Hansson. En saga, men med verklighetsbakgrund är denna bok som beskrivs som en ”allåldersbok”. Klurig genre det där.

Anrop från inre rymden, Elin Nilsson, Alfabeta, (9-12 år)

Noveller för mellanåldern av en författare jag faktiskt gillar. Det är bara det där med noveller, men jag vill/ska läsa ändå då Nilsson brukar vara relevant.

För att väcka hon som drömmer, Johanna Nilsson, Rabén & Sjögren, (12-15 år)

Enda ungdomsboken bland de nominerade och en bok jag faktiskt inte läst. Johanna Nilsson brukar dock vara bra, även om hon inte tillhör mina största favoriter. En bok som utspelar sig i en frikyrkoförsamling låter dock både viktig och intressant.

Den förskräckliga historien om Lilla Hon, Lena Ollmark och Per Gustavsson, Lilla Piratförlaget, (9-12 år)

En bok som flimrat förbi, men som jag inte riktigt fastnat för. Troligen för att jag sällan läser böcker för åldersgruppen. Andra nomineringen för Per Gustavsson.

Dumma teckning!, Johanna Thydell och Emma Adbåge, Alfabeta, (3-6 år)

Här blir jag lite besviken på mig själv, för jag borde ha fattat att två lysande författare skulle göra en riktigt bra bok tillsammans. Den blir jag nyfiken på trots att jag egentligen inte har någon att läsa bilderböcker för.

Jag kan konstatera att jag som tycker att jag har koll på i alla fall ungdomsböcker inte lyckades pricka en enda nominering. Hade jag gått på de stora namnen och inte på vad jag läst skulle det kanske sett annorlunda ut. Det är många väletablerade författare som nominerats.

Däremot lyckades jag faktiskt pricka in ett par titlar i kategorin Årets svenska fackbok, men ironiskt nog inte den enda av dem jag läst.

Ett jävla solsken. En biografi om Ester Blenda Nordström, Fatima Bremmer, Forum

Jag valde ut en rad andra böcker om kända och viktiga kvinnor, men inte just den här om Ester Blenda Nordström. Däremot är hon helt klart en viktig kvinna med en intressant historia, så jag blir sugen på att läsa. En nominering jag blev glad av.

Frågor jag fått om Förintelsen, Hédi Fried, Natur & Kultur

Jag har läst Frågor jag får om förintelsen och jag tyckte mycket om den. Däremot hade jag faktiskt inte en tanke på att den skulle nomineras till Augustpriset och det handlar inte om att den inte är bra, men att det är en ganska tunn liten bok om än med stort innehåll. Det är en riktigt viktig bok som borde ta plats i skolundervisningen.

Brandvakten, Sven Olov Karlsson, Natur & Kultur

Det här är säkert en både spännande och viktig bok, men för mig känns den faktiskt helt ointressant. Om många läser och hyllar så kanske, men annars hoppar jag över den.

Nära fåglar, Roine Magnusson, Mats Ottosson, Åsa Ottosson, Bonnier Fakta

Jag hade rätt i att den obligatoriska fågelboken skulle finnas bland de nominerade även i år. Däremot är det ingen bok jag kommer att läsa, trots att den ser fin ut.

Den nya dagen gryr. Karin Boyes författarliv, Johan Svedjedal, Wahlström & Widstrand

Ännu en bok som fanns bland mina förhandstips och en bok jag verkligen vill läsa. Boye fascinerar och jag vill gärna veta mer om henne.

Är vi framme snart? Drömmen om Europas förenta stater, Per Wirtén, Albert Bonniers Förlag

Jag trodde att situationen i dagens Europa i allmänhet och flyktingfrågan i synnerhet skulle finnas med som ämne, men hade inte tippat på den här boken. Beskrivningen av innehållet låter intressant, men det är nog lite tungt.

Och så kategorin Årets svenska skönlitterära bok då, där jag gissade rätt på två titlar och borde haft med en till om jag bara tänkt till lite. Även här var det nämligen giganternas år, men en debutant och faktiskt ett par författare som är helt nya för mig har också smugit sig in. Tråkigt är att Majgull Axelsson missar en nominering även i år. Det känns lite orättvist.

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar, Johannes Anyuru, Norstedts

En klockren nominering. Allt annat vore en skandal.

Sidonie & Nathalie. Från Limhamn till Lofoten, Sigrid Combüchen, Norstedts

Känd författare och andravärldskriget är en oslagbar kombination för att nomineras till Augustpriset. Tillhörde också mina förhandsgissningar.

Hastigheten, Jörgen Gassilewski, Albert Bonniers Förlag

Det här är en bok som jag helt missat och jag är glad att jag uppmärksammades på den då det låter som en väldigt intressant historia.

Just nu är jag här, Isabelle Ståhl, Natur & Kultur

Ännu en nominering som gjorde mig glad. Jag har tänkt läsa Ståhls debutroman sedan den kom ut i maj, men det har hela tiden kommit något i vägen. Nu ska jag definitivt läsa.

Rosor skador, Jenny Tunedal, Wahlström & Widstrand

Årets diktsamling blev en om demens. Det låter som en bok som jag skulle kunna tycka mycket om.

I en skog av sumak, Klas Östergren, Natur & Kultur

Jag hade ju kunnat räkna ut med röven att Östergren skulle nomineras. Dumt av mig. Jag har sjukt mycket fördomar om författaren i fråga och har ännu inte orkat läsa ut någon bok av honom. Tror jag hoppar den här också, om inte mina vanliga litteraturtipslangare börjar hylla.

 

Ett rätt spännande gäng nominerade ändå, trots min vanliga besvikelse över att bilderböcker tar över kategorin för barn- och ungdomsböcker. Spridningen är dock bättre i år på många sätt. Även i övriga kategorier känns det som en bra blandning, trots att långt ifrån alla böcker lockar just mig till läsning. Det som är lite tråkigt i sammanhanget är däremot att så få av de nominerade böckerna kommer från mindre förlag.

Vad är era tankar om de nominerade titlarna?

Läs också:

Nominerade till Augustpriset?

Den 23 oktober avslöjas de nominerade till Augustpriset och jag har funderat över vilka som skulle kunna tänkas vara bland dem. De jag valt ut är dels böcker jag läst och tyckt om, men också böcker som skulle kunna vara aktuella på grund av att författaren är en typisk ”pristagarförfattare” eller att boken i fråga låter intressant.

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru måste nomineras allt annat skulle vara mycket överraskande och faktiskt ganska skandalöst. En välskriven bok med ett aktuellt tema. Det som kan tala emot Anyuru är att han inte är ensam om att skriva om ett framtida land med problem som liknar de vi har idag.

Torbjörn Flygt har skrivit om ett fiktivt östland i Europa som helt stängt sina gränser i Flyktväg, en bok som låter intressant. Jag lockas också av Peter Fröberg Idlings kontrafaktiska Julia & Paul som utspelar sig i Sverige 2017 då landet just firar hundraårsjubiléet av Seskaröupproret som gick lite annorlunda än det gjorde i verkligheten. Av dessa två tror jag mer på Fröberg Idling, men Flygt har nominerats förr.

En av de riktigt bra böcker jag läst i år är Det var vi av Golnaz Hashamzadeh Bonde, som handlar om flykt och om hur livet kan bli efteråt. En fin historia om livet som inte blev som man hoppats och sorgen i inte riktigt höra till någonstans. Temat flykt är också stort bland årets böcker.

På Bokmässan deltog Golnaz Hashamzadeh Bonde i ett seminarium tillsammans med Elin Boardy, vars bok Tiden är inte än också handlar om flykt, men i en helt annan tid. Jag har ännu inte läst den, men tyckt om Boardys tidigare böcker. Det vore riktigt roligt om hon nominerades.

En bok jag nyss läst är Mitt liv och ditt av Majgull Axelsson, som handlar om en viktig och obehaglig del av Sveriges historia. Huvudpersonens bror satt inspärrad på Vipeholms sjukhus, en anstalt för så kallade sinnessvaga som utsattes för experiment av olika slag. Inte lika fantastisk som Jag heter inte Miriam, men mycket bra. Dags för Axelsson att få den nominering hon förtjänade redan för sin förra bok.

Sedan tycker jag att det är dags för serierna att ta plats i finrummet och håller en tumme för Mats Jonsson och hans Nya Norrland.

Lyrik brukar däremot finnas med varje år, trots att det sällan blir lyrikböcker som vinner. Årets lyrik skulle kunna bli Gunnar D Hanssons Tapeshavet. En fantastisk poet.

Böcker jag (ännu) inte läst med ändå tror på är Den svavelgula himlen av Kjell Westö och Sidonie & Nathalie Från Limhamn till Lofoten av Sigrid Combüchen. Snackisar, som är skrivna av ansedda författare

Fackböcker så, en kategori som jag sällan läser så många böcker ur, men i år finns det en hel del intressanta titlar som jag är sugen på.

En annan historia Lina Thomsgård (red) har jag läst och det är en riktigt viktig och bra bok som jag hoppas nomineras. Fler böcker om starka kvinnor är Den nya dagen gryr av Johan Svedjedal om Karin Boye, Kata Dahlström Agitatorn som gick sin egen väg av Gunnela Björk och den fina boken om Karin Larsson I min trädgård vill jag vara Karin av Elisabeth Svalin Gunnarsson.

Lite mer nörderi står Lars Lönndahl för i Det germanska spåret och den obligatoriska fågelboken skulle kunna bli Nära fåglar av Roine Magnusson, Åsa Ottosson och Mats Ottosson.

Två böcker som är aktuella och dessutom känns väldigt viktiga är Andrum av Victor Banke och Larmrapporten av Emma Frans. Böcker i tiden helt klart.

Och så barn- och ungdomsboksklassen. Den spretiga. Jag skulle bli väldigt glad om Down Under av Johan Ehn nominerades, då den är både välskriven och angelägen. Vackrast i år och kanske mest annorlunda är Ordbrodösen av Anna Arvidsson. Den bok som kanske berört mig mest är dock Vakuum av Mia Öström. Det är en annorlunda bok om sorg med ett helt fantastiskt språk. Årets kanske viktigaste bok för unga är Ta det som en man av Hampus Nessvold, som jag verkligen skulle vilja se bland de nominerade.

Jag har inte hunnit så långt i Under odjurspälsen av Klara Krantz, men den verkar lovande och många har hyllat den. Hennes förra bok Ge mig arsenik var riktigt fin.

Barnböcker är svårt då jag inte läser så mycket sådana längre. Här har jag fått läsa mig till vilka som skulle kunna tänkas nomineras. Och då har jag följande förslag:

Jag blev absolut förälskad i Maja Säfström på Bokmässan och hennes Fantastiska fakta om djur från förr verkar just fantastiskt. Det skulle vara roligt om den nominerades.

En bok som ser väldigt fin ut är alldeles nyutkomna Lejoparden av Björn Bergenholtz. Snygga illustrationer, känd författare och bra budskap.

Titta, Hamlet av Barbro Lindgren skulle också kunna vara en tänkbar nominering. Illustrationerna av Anna Höglund är fantastiska. Du, dikter för nyfödingar av Stina Wirsén ser också riktigt fin ut. En annan favoritillustratör och författare är Matilda Ruta som i år kommit ut med Ninna och stormskolan, som är tredje boken om Ninna.

Sedan brukar ju Eva Lindström nomineras typ varje år och i år har hon kommit ut med flera böcker, bland annat Den stora vännen med Ylva Karlsson.

Jag är svag för monstret Frank och även om jag inte läst senaste boken om honom som heter Monstret och människorna, är jag säker på att den är lika fin som de andra. Författare är Mats Strandberg och de fina illustrationerna är gjorda av Sofia Falkenhem.

Nu blir det ju bara sex nominerade i varje klass, men några rätt hoppas jag ha. Vilka tror du på?

 

 

Läs också:

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar

Fråga nästan vem som helst om vem som är den typiske terroristen och hen skulle svara  att det är en ung man som säger sig var muslim och hävdar att han begår sina handlingar i islams namn. Just nu är det Daesh som är den organisation som tar på sig flest terrordåd. Vem som anses vara ”vår” fiende och därmed terrorisk har dock inte alltid varit densamme. Jag minns rädslan för IRA och ETA som var stor under perioder av min barn- och ungdom.

Johannes Anyurus senaste bok De kommer att drunkna i sina mödrars tårar handlar om en terrorgrupp som genomför en attack mot en bokhandel i Göteborg. Likheterna med attacken mot Charlie Hebdo är stor och det var också den händelse som fick Anyuru att börja skriva. Personen som intervjuas har stora likheter med en viss Lars Vilks och därmed placeras den fiktiva bokhandeln mitt i vår samtid.

Tidsperspektivet i boken är komplicerat. I bokens nutid åker en författare till en rättspsykiatrisk klinik utanför Göteborg för att samtala med en av de dömda terroristerna. Vi får dels följa med till tiden kring terrordådet, men också till framtiden där den berättelse som den fängslade kvinnan vill berätta om utspelar sig.

I framtidens Göteborg har fascisterna tagit makten. Demokratin är ett minne blott och de som inte passar in i fascisternas värld har placerats i förorten Kaningården. De som kallas Sverigefiender, muslimerna med också de som inte längre anses vara riktiga svenskar. Det är bara att läsa SD:s principprogram från 2011 för att förstå att ett sådant samhälle är möjligt. Så här står det:

 

”På samma sätt som den som är född in i en annan nation senare i livet kan
bli en del av den svenska nationen menar vi också att man även som infödd
svensk kan upphöra att vara en del av den svenska nationen genom att byta
lojalitet, språk, identitet eller kultur.”

 

De som inte anses vara en del av den svenska nationen lever i utanförskap i något som för tankarna till nazisternas koncentrationsläger. Nej, det pågår ingen systematisk avrättning av muslimer och andra Sverigefiender, men det känns inte främmande att följderna skulle kunna bli förödande.

Vi kan tro att en sådan framtid inte är möjlig, men att som Anyuru ta de tendenser som redan finns och driva dem till sin spets blir effektfullt. Så otroligt långt borta är den inte heller när nazister vandrar på Göteborgs gator och sprider sitt vidriga budskap. Samtidigt normaliseras det parti som i sitt principprogram inte drar sig för att dela upp människor i vi och dom. Genom att tillåta det tar vi ett steg mot den framtid som i alla fall en av terroristerna vill undvika. Troligen skulle alla som upplevt den vilja göra detsamma, men tyvärr har vi allt för länge varit förskonade från en totalitär makt i Sverige. Nazisternas fruktansvärda agerande i Europa börjar blekna och när de minnena försvinner är vi riktigt illa ute.

Jag tyckte mycket om De kommer att drunkna i sina mödrars tårar. Ännu mer efter att jag hört Anyuru själv berätta om den. Han tänker de tankar jag själv helst vill slå bort och låter sitt alter ego i boken fundera på att fly från Sverige till Kanada. Jag vill inte bo i ett land som människor flyr ifrån. Det är inte mitt Sverige.

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar är en bok att samtala kring. Att vända och vrida på tillsammans med andra. Det är inte en bok att ”bara” läsa själv. Då blir läsupplevelsen troligen inte så stor som den skulle kunna bli. Johannes Anyuru har skrivit en bok som förflyttar sig från boksidorna till mitt inre. Det är ett gott betyg.

I slutet av oktober tar Johannes Anyuru emot P O Enquist-priset på Stockholm Literature. Då tror jag att han sitter där som Augustprisnominerad, ty det borde vara omöjligt för juryn att förbise denna viktiga roman.

 

 

Läs också:

Johannes Anyuru tog våra elever med storm

Att arbeta på en gymnasieskola innebär vissa fördelar. Idag fick jag till exempel lyssna på ett fantastiskt författarsamtal med Johannes Anyuru, som efter en lite trevande start tog eleverna med storm. Riktigt bra blir det när Anyuru egentligen är färdig med det planerade och börjar besvara frågor. En elev vill veta mer om honom och hans liv och då slappnar han av.

Johannes Anyuru inledde med att tala om språk, poesi och om Allen Ginsberg, som blev hans första litterära idol. Ett citat han fastnade för var (med reservation för felhörning) ”allt vårt språk är ärrat av krigen” (kan det vara ur Howl? Jag lyckas inte hitta någon svensk översättning.)

Anyuru började skriva i tonåren, men vågade inte berätta det för någon. Hiphopen blev ett sätt för honom att kanalisera sina ord, men sedan tog poesin över. Han rappade, sedan blev poesin det stora. Poesin som var mer sann än musiken. Han kunde skriva om andra saker än i hiphopen och upptäcka alla de världar som finns i böcker. Något som var skönt var också att slippa rimma och att kunna vara mer fri i sina ämnesval. Han lärde sig att se det osynliga i poesin. Att läsa mellan raderna. Ett sätt att hitta mening med allt som händer i världen och i hans egna liv. Poesin talade till honom, som alla texter kan tala till en. Det kan handla om dikter, men också om låttexter eller längre texter.

Jag påminner mig själv om att tala med mina elever om vilka texter om talar till dem. Mitt mål i år är att se mina elever som läsare. Att utgå ifrån att de läser och därför inleda samtal om läsning ofta. Då passar en fråga om texter som berör alldeles utmärkt.

Poesin fanns i bakgrunden, men Johannes Anyuru skulle bli civilingenjör, för det skulle man bli hemma hos honom om man hade bra betyg och det hade han. Båda hans bröder är civilingenjörer, men det var inte Anyurus väg. Han flyttade visserligen till Norrköping efter studenten och han började studera till civilingenjör, men trivdes inte riktigt med det. Ska det här bli mitt jobb?, frågade han sig en dag och svaret var nej. Han ville något annat. Det var han som skulle leva sitt liv, inte hans pappa. Trots att han kände press att ”bli någonting” och det var svårt att samla mod och våga berätta för sina föräldrar att deras son inte ska bli civilingenjör utan poet. Anyuru började arbeta inom vården och på fritiden skrev han poesi. Han behövde inte bli rik, men han behövde skriva. Sedan fick han en möjlighet att faktiskt kunna skriva mer.

Restaurang Prinsen i Stockholm delade nämligen ut priset Guldprinsen till unga författare under några år och Anyuru fick det 2003. Då tog han semester från vårdjobbet och den har fortsatt sedan dess. Han vågade följa sin dröm och sin passion. Inte bli det som föräldrar säger att man ska bli, som samhället säger att man ska bli. Lycka får man bara om man följer sitt hjärta, säger han, inte genom att följa de regler som samhället satt upp. Ett annat hinder är självklart att orka skriva vidare om man blir refuserad. Anyuru hade turen, eller skickligheten att bli publicerad vid första försöket.

Debuten var fantastiska Det är bara gudarna som är nya, som jag läste tidigare i år. Där placerade sin förort och sina vänner i Iliaden och skapade en ny värld. Han slapp rimma och han slapp skriva utifrån idén eller myten om hiphop och vem man ska vara om man skriver sådan musik. Samtidigt säger han, är hiphopen ett sätt för fattiga och utsatta grupper att nå ut.

Hans bästa kompis dog strax efter att Anyuru debuterat. Han försökte förstå sin sorg med hjälp av poesin. Det blev Omega, min kanske största favorit av de böcker jag läst av Anyuru. Men att skriva räckte ändå inte för att förklara sorgen. Hans far hade blivit muslim när Anyuru var tio. Koranen, som varit en vikt att använda i träningen, blev nu en bok som gav svar på fler frågor. Religion eller filosofi kan ge svar om vad som är meningen med tillvaron, säger han och frågar eleverna ”Varifrån får ni era svar?” (ännu en fråga att återkomma till) Sökandet efter svar ledde honom till islam via Spanien och det sökandet skrev han om i boken Skulle jag dö under andra himlar. Den var inte så bra, säger han och berättar att hans drivkraft troligen var fel. Han ville skriva boken för att den förhoppningsvis skulle översättas och flickan som krossat hans hjärta skulle läsa den och sedan vilja ha honom tillbaka. Tydligen fick hon tag på boken och läste den med hjälp av Google Translate. Men, hon kom försent. Han hade precis kommit över henne och ville inte ha kontakt med henne. Ödet.

”Språket är ärrat av krig”, citatet från Ginsberg återkommer. När Anyuru säger att han är muslim vet han vilka bilder som kommer upp i människors huvuden. Länge undvek han att tala om sin religion och skrev inte heller om det. 2014 attackerades Charlie Hebdo och de som gjorde det sade sig göra det i islams namn. Den religion som betyder något helt annat för Anyuru. Han bestämde sig för att skriva om något som tidigare varit omöjligt att skriva om. Boken blev De kommer att drunkna i sina mödrars tårar, en bok jag läste ganska nyss och gillade, men som blev mer begriplig och ännu bättre efter att jag hört Anyuru tala om den. Det är starkare när en författare berättar om sin bok än när en svensklärare gör det, hoppas jag, eller kanske borde jag hoppas att det inte är så. Anyuru berättar så mycket tydligare än vad jag har gjort. Självklart har jag försökt för att förbereda mina elever för besöket, men jag är inte författaren och har inte alla svar.

Han läser om författarens första möte med terroristen (jag valde istället att läsa inledningen). Kvinnan som sitter inspärrad på en rättspsykiatrisk anstalt. Hon som försökte stoppa det terrordåd hon var en del av och nu vill berätta sin historia. Varför gråter hon? Hon som är en terrorist som skadat andra i författarens religions namn. Har hon rätt till någon sympati? Har hon rätt att förklara sig?

I framtiden har fascisterna tagit över makten. Terroristen berättar om den framtiden som hon säger sig komma ifrån. Hon berättar om hur det är att leva i ett totalitärt samhälle, där muslimer och andra landsförrädare placerats i förvar i en förort. Varför är framtiden med?, undrar en person i publiken och så gjorde även Anyurus förläggare första gången hen fick läsa manuset. Det är med för att visa hur IS vill att vi ska se på muslimer och likheterna med nazisters syn på hur ett samhälle ska se ut är många, säger Anyuru. Förtrycket ska öka och för IS betyder det att fler kommer att delta i deras kamp. Den framtid Anyuru beskriver är den framtid som IS vill ha.

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar är en bok full av hemligheter och tolkningsmöjligheter, berättar Anyuru. Han har svar, men alla vill han inte ge. Förklaringen till tidsresor förklaras av nattfjärilen, men den förklaringen finns inte med i boken. Sanning går att få mot 500 kronor på ett bankkonto säger Anyuru, men skämtar självklart. Poängen är att han vet mer än vad som står i boken och det är också något att samtala om med eleverna när vi ses nästa gång.

Egentligen var det treorna som fick äran att lyssna till Johannes Anyuru, men jag smög med en av eleverna från ettan, som jag tidigare undervisat på språkintroduktion. Han var helt lyrisk efteråt och jag peppade honom att våga gå fram och hälsa på författaren. Så fint och så starkt när någon får en förebild som liknar en själv. En författare som också är muslim och som visar att det går att vara annorlunda och ändå höra till. Jag är också glad att mina andra elever får ett annat språk att tala om det okända med. Ett som inte är ärrat av kriget. Som inte bara beskriver muslimer som hotfulla terrorister och som inte heller beskriver författare som distanserade vuxna som talar till någon annan. Johannes Anyuru talade direkt till dem och han visade att även författare kan var förebilder. Han tog våra elever med storm om än kanske inte en storm från paradiset om Borås inte kan kallas just så.

Foto: Khim Efraimsson

Läs också:

Stockholm Literature blir spännande

Idag släpptes de medverkande vid Stockholm Literature, som hålls för femte gången på Moderna Museet i Stockholm 27-29 oktober. Jag har varit där varje år sedan starten och gillar verkligen upplägget med samtal och uppläsningar.

I år finns flera spännande författare med och jag ser mest fram emot att få lyssna till Mohsin Hamid från Pakistan som bland annat skrivit Den ovillige fundamentalisten. Han är aktuell med Exit West, som kommer ut på svenska i oktober.

Jag är också väldigt glad över att Petina Gappah kommer. Jag lyssnade på henne på Bokmässan för några år sedan och hon är en spännande person och dessutom en bra författare. Senaste Memorys bok är riktigt läsvärd.

Julian Barnes är en annan favorit, som jag visserligen inte läst mycket av ännu, men det jag läst har varit mycket bra. Känslan av ett slut är lågmäld och snygg. I höst kommer hans nya bok Tidens larm, en skönlitterär bok om kompositören Dmitrij Sjostakovitj.

Kjell Westö är alltid trevlig att lyssna på och även han dyker upp. Det ska bli spännande att se vem han ska samtala med, då just valet av samtalspartner brukar vara intressanta under festivalen. Hans bok Den svavelgula himlen ligger på vänt och planen är att läsa den inför Bokmässan.

Johannes Anyuru har tilldelats P O Enquist-priset och det delas ut under Stockholm Literature, följt av ett samtal med författaren.

Bland de andra medverkande märks Johanna Adorján (Tyskland), Hakan Günday (Turkiet), Sergej Lebedev (Ryssland), Auður Ava Ólafsdóttir (Island) och Lise Tremblay (Kanada).

Nu är det bara att börja läsa …

Läs också:

Dags att planera höstens läsprojekt

Min tanke är alltid att eleverna jag undervisar i svenska ska få läsa mycket. Helst hade jag velat ha ständiga läsprojekt, men det tillåter tyvärr inte kursplanerna. Däremot går skönlitteratur i någon form att integrera i väldigt många moment och i kombination med artiklar och andra sakprosetexter hamnar i alla fall texten i centrum.

I år kommer jag att undervisa i Svenska 1, 2 och 3, som är de obligatoriska svenskkurserna på gymnasiets högskoleförberedande program. Den största utmaningen är att detta är kurser som eleverna måste klara för att få en gymnasieexamen. Det ställer krav både på min undervisning och elevernas arbetsinsatser.

I måndags lyssnade vi på Lovisa Sterner på Ungdomsbarometern, som talade om den undersökning de presenterade i december. Mycket intressant. En del om undersökningen finns att läsa i media, t.ex. om hur ungdomars bild av sin själva och vuxnas syn på dem skiljer sig åt. De beskriver sig som omtänksamma, ansvarsfulla, snälla, ambitiösa, medan vuxna beskriver ungdomar som lata och curlade.

Det som är tydligt är att dagens ungdomar är vana vid att få påverka. De är med och bestämmer saker i familjen som inte var vanligt när jag växte upp. Sterner jämförde med siffror från 1992, då jag gick på gymnasiet och mycket har förändrats helt klart.

Något annat som är tydligt är ”gamificationen”, det vill säga dataspelskulturen som har skapat behovet av snabb utveckling, belöning, att få omedelbar respons på det man gör. Annars känner man sig osedd och går någon annanstans. Hon talade också om de låga trösklarna och tendensen att lätt ge upp. Detta påverkar självklart oss i skolan och en typiskt hög tröskel är att läsa en hel bok, något som jag skrev om i våras efter att ha läst en debattartikel av Henrik Birkebo om snuttifiering i skolan. Självklart har jag letat fram passande noveller, dikter och andra korta texter, men också romaner.

Första läsprojektet med ettorna blir Stjärnlösa nätter av Arkan Asaad av flera anledningar. Dels är det en bra bok, men det är också viktigt att den finns i en bearbetad version, då ca 10 elever från Språkintroduktion utan betyg i sva för grundskolan kommer att ingå i klasserna. Målet är att även de ska läsa originalutgåvan, men att också ha en bearbetad version är ett bra stöd. Beroende på hur det går blir det en gemensam bok till och/eller gruppläsning utifrån ett tema. I våras läste eleverna kring temat ”Identitet” och jämförde den bok de läst med noveller och dikter på samma tema. Jag gillar att läsa utifrån teman och låta eleverna välja mellan några titlar att läsa och diskutera i mindre grupper. Det brukar bli bra.

I år två kör jag vårens projekt om Selma Lagerlöf igen, något bearbetat och utvidgat. Fokus ligger fortfarande på hennes kortromaner, men jag har också hittat en del passande artiklar och utdrag ur böcker som ska komplettera och ge en tydligare bild av Lagerlöf som författare. Senare under året blir det valfri klassiker och någon gruppläsning utifrån ett gemensamt tema. Jag och kollegan som undervisar i engelska håller på att spåna kring ämne och ”Mänskliga rättigheter” är ett förslag. ”Flykt och nystart” är ett annat tema jag funderat på.

I trean ska jag för första gången läsa fantastiska Vi är alla helt utom oss av Karen Joy Fowler. Förhoppningsvis gillar eleverna lika mycket som jag gjorde. Det borde finnas en hel del trådar att dra i. Tanken är att i vår läsa böcker från länder utanför västeuropa och kanske också hinna med någon kortare roman i slutet av året. Först av allt ska eleverna få bekanta sig med Johannes Anyuru som besöker skolan i september. Jag håller just nu på att läsa hans De kommer att drunkna i sina mödrars tårar, men den känns spontant för svår att använda. Det lutar åt att jag använder utdrag ur böcker, några dikter och hans fina sommarprogram.

Att planera är något av det roligaste med lärarjobbet tycker jag. Behöver du mer inspiration till läsprojekt har jag just uppdaterat min lista med böcker som passar för ungdomar i olika åldrar. Klicka här.

Läs också:

Anyuru är en av våra största språkkonstnärer

När en individ gör något som vi anser är olämpligt, otrevligt eller som till och med enligt lag är otillåtet söker vi ofta en förklaring. Den kan handla om kön, klass eller kanske en taskig barndom. Idag är religion väldigt ofta en förklaringsmodell och den religion som står i centrum är islam. Kanske var det därför Johannes Anyurus pappa rådde honom att inte berätta om sin religiösa tillhörighet och troligen är det därför Anyuru själv talar mycket om religion i sitt sommarprogram.

Vem är du och vad tror du på? Viktiga frågor som definierar vår identitet. Redan innan jag hörde Johannes Anyurus sommarprogram hade jag börjat skissa på ett arbetsområde för mina elever med rubriken ”Den jag är och det jag tror på” och nu kommer Anyurus ord att bli en del av det. Det passar extra bra med tanke på att denna begåvade författare besöker min arbetsplats och mina elevers skola i höst.

Just tillhörighet och bristen därpå är genomgående teman i Anyurus program. Den största behållningen är dock språket. Anyuru är verkligen en stor språkkonstnär som leker, tänjer och vänder på det språk som är hans. Alla metaforer, liknelser, allusioner bidrar till en alldeles speciell känsla under lyssningen. Så vackert, så genomtänkt och precist. Jag är så glad över att han kommer att dela det med mina elever.

Jag lyssnade till Anyurus vackra och berörande språk medan jag handlade på Willys mitt i vår multikulturella verklighet. Eftersom jag inte lyckades hitta några fina jordgubbar och sonen hade önskat jordgubbstårta på sitt kalas fick jag ta en tur till ännu en affär och där mötte jag en gammal elev. ”Kommer du ihåg mig, Linda”, var hans första fråga och självklart gjorde jag det. En elev du känt i flera år blir per automatik en mer mångfacetterad person än den du träffar snabbt och definitivt mer än den du läser om, kanske på en internetsajt som har som syfte att smutskasta vissa grupper i vårt samhälle. Den här eleven talade nu perfekt svenska, berättade att han hade ett bra jobb och ett boende han trivdes med. ”Livet är perfekt”, sa han och den känslan strålade ur hans ögon. Med sig hade han sin fru och sin lilla dotter. Vi hälsade och han tog artigt i hand både då vi möttes och då vi skildes.

När jag lämnade honom tänkte jag på Anyurus ord om hans systrar med hijab och hur de behöver försvara de de är och det de tror på dagligen. Min elevs fru hade också hijab och jag tänkte att de som möter denna familj troligen fokuserade mer på det än det faktum att detta är människor som bidrar till vårt samhälle. Det gör mig ledsen, men också arg. Det är så lätt kleta extremiststämpel på alla som tillhör en religion som också innefattar extremister. Anyuru talar om terrordådet i Stockholm och hur hans förlag får frågor om huruvida han kan tänka sig att tala om det i media. Han har ju skrivit en bok om muslimsk terror, förutspått det som hände om än i fel stad.

Anyuru talar om vem han är och vad han tror på. Han berättar också om sin dotter som är sju månader och funderar på vem hon är och vad hon tänker. Vem hon blir och vad hon tror på är han som förälder med och formar, men vi är inte den enda våra barn möter. Vi måste lära dem att acceptera, respektera, men också ifrågasätta. Det jag önskar att mina barn ska få med sig av min uppfostran är en förmåga att inte automatiskt tro att de grupper en individ tillhör innebär att de vet vem hen är. Om de möter min elev, hans fru eller hans dotter hoppas jag att de inte automatiskt förutsätter saker om dem för att de råkar ha ett visst ursprung och en viss religion. De kanske har Koranen som en tyngd när de gör situps, precis som Anyuru en gång hade, eller så läser de den och tror på den tolkning de själva gör. Liksom den som läser Bibeln gör sin tolkning och tror på den. I kristendomens namn diskrimineras människor utifrån såväl kön som sexualitet, men det gör inte alla kristna till fördomsfulla extremister. Som alltid handlar det om att ett vi blir mer mångfacetterat än ett dom, vilket kanske är naturligt om vi inte lyckas se individerna som bildar detta dom.

När det talas om att våga ta debatt slås jag ibland av rädslan att göra det som en individ till en annan. När vi klumpar ihop människor i grupper och tillskriver dem egenskaper och åsikter de inte har tar vi inte debatt, utan agerar fördomsfullt. Det betyder inte att det inte finns strukturer i samhället, eller inom olika religioner, politiska åskådningar eller andra grupperingar, men vårt behov av att förenkla en komplex verklighet får inte radera nyanser. Om någon person agerar på ett visst sätt är det detta agerande vi ska möta. Om personen tillhör ett kön, en religion, en klass, en nationalitet eller vilka fack vi nu vill placera hen i kan detta självklart vara en del av förklaringen till personens agerande, men inte bara. Viktigt är också att vår bild av människor som vi definierar som en grupp inte är endimensionell och Anyuru bidrar helt klart till fler dimensioner. Vi behöver fler röster som berättar just sin unika historia.  Faran med en enda berättelse är stor, som Chimamanda Ngozi Adichie påpekar i sitt nu berömda TED-talk.

Vem är du och vad tror du på? Anyuru försöker besvara frågorna i sitt sommarprogram och jag tänker att det är något vi alla behöver fundera över. Därefter ska vi fundera över varför vi tycker som vi gör och hur det påverkar oss själva och vår omgivning.

 

Foto: Micke Grönberg/Sveriges Radio

Läs också:

Läsrecept för tröglästa

Hur botar man egentligen en lässvacka? Tid är en förutsättning självklart, men också rätt val av böcker. Böckerna inom parentes är mina val. Faktiskt har jag just läst ut bok 1.

 

1 lättsam bok av favoritförfattare (What Alice forgot av Liane Moriarty)

1 deckare i redan påbörjad serie (Dödsmärkt av Peter James)

1 ungdomsbok av redan känd författare (Once and for all av Sarah Dessen)

1 bok du sett fram emot länge (Jag lät dig gå av Clare Mackintosh)

1 tunn bok av ny författare som verkar passa dig (Någonstans brister himlen av Erika Olofsson Liljedal)

1 snackis som du troligen kommer att älska (De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru)

1 pristagarbok som inte är allt för tjock (Vegetarianen av Han Kang)

 

Välj en favoritplats och se till att du kan läsa längre stunder. Glöm inte passande tilltugg.

 

Och sedan är sommarläsningen igång!

När den väl är det ska jag ta tag i alla klassiker och tegelstenar som jag vill läsa, men inte orkat med.

 

 

Läs också:

« Older Entries