Tag Archives: Johannes Anyuru

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar

Fråga nästan vem som helst om vem som är den typiske terroristen och hen skulle svara  att det är en ung man som säger sig var muslim och hävdar att han begår sina handlingar i islams namn. Just nu är det Daesh som är den organisation som tar på sig flest terrordåd. Vem som anses vara ”vår” fiende och därmed terrorisk har dock inte alltid varit densamme. Jag minns rädslan för IRA och ETA som var stor under perioder av min barn- och ungdom.

Johannes Anyurus senaste bok De kommer att drunkna i sina mödrars tårar handlar om en terrorgrupp som genomför en attack mot en bokhandel i Göteborg. Likheterna med attacken mot Charlie Hebdo är stor och det var också den händelse som fick Anyuru att börja skriva. Personen som intervjuas har stora likheter med en viss Lars Vilks och därmed placeras den fiktiva bokhandeln mitt i vår samtid.

Tidsperspektivet i boken är komplicerat. I bokens nutid åker en författare till en rättspsykiatrisk klinik utanför Göteborg för att samtala med en av de dömda terroristerna. Vi får dels följa med till tiden kring terrordådet, men också till framtiden där den berättelse som den fängslade kvinnan vill berätta om utspelar sig.

I framtidens Göteborg har fascisterna tagit makten. Demokratin är ett minne blott och de som inte passar in i fascisternas värld har placerats i förorten Kaningården. De som kallas Sverigefiender, muslimerna med också de som inte längre anses vara riktiga svenskar. Det är bara att läsa SD:s principprogram från 2011 för att förstå att ett sådant samhälle är möjligt. Så här står det:

 

”På samma sätt som den som är född in i en annan nation senare i livet kan
bli en del av den svenska nationen menar vi också att man även som infödd
svensk kan upphöra att vara en del av den svenska nationen genom att byta
lojalitet, språk, identitet eller kultur.”

 

De som inte anses vara en del av den svenska nationen lever i utanförskap i något som för tankarna till nazisternas koncentrationsläger. Nej, det pågår ingen systematisk avrättning av muslimer och andra Sverigefiender, men det känns inte främmande att följderna skulle kunna bli förödande.

Vi kan tro att en sådan framtid inte är möjlig, men att som Anyuru ta de tendenser som redan finns och driva dem till sin spets blir effektfullt. Så otroligt långt borta är den inte heller när nazister vandrar på Göteborgs gator och sprider sitt vidriga budskap. Samtidigt normaliseras det parti som i sitt principprogram inte drar sig för att dela upp människor i vi och dom. Genom att tillåta det tar vi ett steg mot den framtid som i alla fall en av terroristerna vill undvika. Troligen skulle alla som upplevt den vilja göra detsamma, men tyvärr har vi allt för länge varit förskonade från en totalitär makt i Sverige. Nazisternas fruktansvärda agerande i Europa börjar blekna och när de minnena försvinner är vi riktigt illa ute.

Jag tyckte mycket om De kommer att drunkna i sina mödrars tårar. Ännu mer efter att jag hört Anyuru själv berätta om den. Han tänker de tankar jag själv helst vill slå bort och låter sitt alter ego i boken fundera på att fly från Sverige till Kanada. Jag vill inte bo i ett land som människor flyr ifrån. Det är inte mitt Sverige.

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar är en bok att samtala kring. Att vända och vrida på tillsammans med andra. Det är inte en bok att ”bara” läsa själv. Då blir läsupplevelsen troligen inte så stor som den skulle kunna bli. Johannes Anyuru har skrivit en bok som förflyttar sig från boksidorna till mitt inre. Det är ett gott betyg.

I slutet av oktober tar Johannes Anyuru emot P O Enquist-priset på Stockholm Literature. Då tror jag att han sitter där som Augustprisnominerad, ty det borde vara omöjligt för juryn att förbise denna viktiga roman.

 

 

Läs också:

Johannes Anyuru tog våra elever med storm

Att arbeta på en gymnasieskola innebär vissa fördelar. Idag fick jag till exempel lyssna på ett fantastiskt författarsamtal med Johannes Anyuru, som efter en lite trevande start tog eleverna med storm. Riktigt bra blir det när Anyuru egentligen är färdig med det planerade och börjar besvara frågor. En elev vill veta mer om honom och hans liv och då slappnar han av.

Johannes Anyuru inledde med att tala om språk, poesi och om Allen Ginsberg, som blev hans första litterära idol. Ett citat han fastnade för var (med reservation för felhörning) ”allt vårt språk är ärrat av krigen” (kan det vara ur Howl? Jag lyckas inte hitta någon svensk översättning.)

Anyuru började skriva i tonåren, men vågade inte berätta det för någon. Hiphopen blev ett sätt för honom att kanalisera sina ord, men sedan tog poesin över. Han rappade, sedan blev poesin det stora. Poesin som var mer sann än musiken. Han kunde skriva om andra saker än i hiphopen och upptäcka alla de världar som finns i böcker. Något som var skönt var också att slippa rimma och att kunna vara mer fri i sina ämnesval. Han lärde sig att se det osynliga i poesin. Att läsa mellan raderna. Ett sätt att hitta mening med allt som händer i världen och i hans egna liv. Poesin talade till honom, som alla texter kan tala till en. Det kan handla om dikter, men också om låttexter eller längre texter.

Jag påminner mig själv om att tala med mina elever om vilka texter om talar till dem. Mitt mål i år är att se mina elever som läsare. Att utgå ifrån att de läser och därför inleda samtal om läsning ofta. Då passar en fråga om texter som berör alldeles utmärkt.

Poesin fanns i bakgrunden, men Johannes Anyuru skulle bli civilingenjör, för det skulle man bli hemma hos honom om man hade bra betyg och det hade han. Båda hans bröder är civilingenjörer, men det var inte Anyurus väg. Han flyttade visserligen till Norrköping efter studenten och han började studera till civilingenjör, men trivdes inte riktigt med det. Ska det här bli mitt jobb?, frågade han sig en dag och svaret var nej. Han ville något annat. Det var han som skulle leva sitt liv, inte hans pappa. Trots att han kände press att ”bli någonting” och det var svårt att samla mod och våga berätta för sina föräldrar att deras son inte ska bli civilingenjör utan poet. Anyuru började arbeta inom vården och på fritiden skrev han poesi. Han behövde inte bli rik, men han behövde skriva. Sedan fick han en möjlighet att faktiskt kunna skriva mer.

Restaurang Prinsen i Stockholm delade nämligen ut priset Guldprinsen till unga författare under några år och Anyuru fick det 2003. Då tog han semester från vårdjobbet och den har fortsatt sedan dess. Han vågade följa sin dröm och sin passion. Inte bli det som föräldrar säger att man ska bli, som samhället säger att man ska bli. Lycka får man bara om man följer sitt hjärta, säger han, inte genom att följa de regler som samhället satt upp. Ett annat hinder är självklart att orka skriva vidare om man blir refuserad. Anyuru hade turen, eller skickligheten att bli publicerad vid första försöket.

Debuten var fantastiska Det är bara gudarna som är nya, som jag läste tidigare i år. Där placerade sin förort och sina vänner i Iliaden och skapade en ny värld. Han slapp rimma och han slapp skriva utifrån idén eller myten om hiphop och vem man ska vara om man skriver sådan musik. Samtidigt säger han, är hiphopen ett sätt för fattiga och utsatta grupper att nå ut.

Hans bästa kompis dog strax efter att Anyuru debuterat. Han försökte förstå sin sorg med hjälp av poesin. Det blev Omega, min kanske största favorit av de böcker jag läst av Anyuru. Men att skriva räckte ändå inte för att förklara sorgen. Hans far hade blivit muslim när Anyuru var tio. Koranen, som varit en vikt att använda i träningen, blev nu en bok som gav svar på fler frågor. Religion eller filosofi kan ge svar om vad som är meningen med tillvaron, säger han och frågar eleverna ”Varifrån får ni era svar?” (ännu en fråga att återkomma till) Sökandet efter svar ledde honom till islam via Spanien och det sökandet skrev han om i boken Skulle jag dö under andra himlar. Den var inte så bra, säger han och berättar att hans drivkraft troligen var fel. Han ville skriva boken för att den förhoppningsvis skulle översättas och flickan som krossat hans hjärta skulle läsa den och sedan vilja ha honom tillbaka. Tydligen fick hon tag på boken och läste den med hjälp av Google Translate. Men, hon kom försent. Han hade precis kommit över henne och ville inte ha kontakt med henne. Ödet.

”Språket är ärrat av krig”, citatet från Ginsberg återkommer. När Anyuru säger att han är muslim vet han vilka bilder som kommer upp i människors huvuden. Länge undvek han att tala om sin religion och skrev inte heller om det. 2014 attackerades Charlie Hebdo och de som gjorde det sade sig göra det i islams namn. Den religion som betyder något helt annat för Anyuru. Han bestämde sig för att skriva om något som tidigare varit omöjligt att skriva om. Boken blev De kommer att drunkna i sina mödrars tårar, en bok jag läste ganska nyss och gillade, men som blev mer begriplig och ännu bättre efter att jag hört Anyuru tala om den. Det är starkare när en författare berättar om sin bok än när en svensklärare gör det, hoppas jag, eller kanske borde jag hoppas att det inte är så. Anyuru berättar så mycket tydligare än vad jag har gjort. Självklart har jag försökt för att förbereda mina elever för besöket, men jag är inte författaren och har inte alla svar.

Han läser om författarens första möte med terroristen (jag valde istället att läsa inledningen). Kvinnan som sitter inspärrad på en rättspsykiatrisk anstalt. Hon som försökte stoppa det terrordåd hon var en del av och nu vill berätta sin historia. Varför gråter hon? Hon som är en terrorist som skadat andra i författarens religions namn. Har hon rätt till någon sympati? Har hon rätt att förklara sig?

I framtiden har fascisterna tagit över makten. Terroristen berättar om den framtiden som hon säger sig komma ifrån. Hon berättar om hur det är att leva i ett totalitärt samhälle, där muslimer och andra landsförrädare placerats i förvar i en förort. Varför är framtiden med?, undrar en person i publiken och så gjorde även Anyurus förläggare första gången hen fick läsa manuset. Det är med för att visa hur IS vill att vi ska se på muslimer och likheterna med nazisters syn på hur ett samhälle ska se ut är många, säger Anyuru. Förtrycket ska öka och för IS betyder det att fler kommer att delta i deras kamp. Den framtid Anyuru beskriver är den framtid som IS vill ha.

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar är en bok full av hemligheter och tolkningsmöjligheter, berättar Anyuru. Han har svar, men alla vill han inte ge. Förklaringen till tidsresor förklaras av nattfjärilen, men den förklaringen finns inte med i boken. Sanning går att få mot 500 kronor på ett bankkonto säger Anyuru, men skämtar självklart. Poängen är att han vet mer än vad som står i boken och det är också något att samtala om med eleverna när vi ses nästa gång.

Egentligen var det treorna som fick äran att lyssna till Johannes Anyuru, men jag smög med en av eleverna från ettan, som jag tidigare undervisat på språkintroduktion. Han var helt lyrisk efteråt och jag peppade honom att våga gå fram och hälsa på författaren. Så fint och så starkt när någon får en förebild som liknar en själv. En författare som också är muslim och som visar att det går att vara annorlunda och ändå höra till. Jag är också glad att mina andra elever får ett annat språk att tala om det okända med. Ett som inte är ärrat av kriget. Som inte bara beskriver muslimer som hotfulla terrorister och som inte heller beskriver författare som distanserade vuxna som talar till någon annan. Johannes Anyuru talade direkt till dem och han visade att även författare kan var förebilder. Han tog våra elever med storm om än kanske inte en storm från paradiset om Borås inte kan kallas just så.

Foto: Khim Efraimsson

Läs också:

Stockholm Literature blir spännande

Idag släpptes de medverkande vid Stockholm Literature, som hålls för femte gången på Moderna Museet i Stockholm 27-29 oktober. Jag har varit där varje år sedan starten och gillar verkligen upplägget med samtal och uppläsningar.

I år finns flera spännande författare med och jag ser mest fram emot att få lyssna till Mohsin Hamid från Pakistan som bland annat skrivit Den ovillige fundamentalisten. Han är aktuell med Exit West, som kommer ut på svenska i oktober.

Jag är också väldigt glad över att Petina Gappah kommer. Jag lyssnade på henne på Bokmässan för några år sedan och hon är en spännande person och dessutom en bra författare. Senaste Memorys bok är riktigt läsvärd.

Julian Barnes är en annan favorit, som jag visserligen inte läst mycket av ännu, men det jag läst har varit mycket bra. Känslan av ett slut är lågmäld och snygg. I höst kommer hans nya bok Tidens larm, en skönlitterär bok om kompositören Dmitrij Sjostakovitj.

Kjell Westö är alltid trevlig att lyssna på och även han dyker upp. Det ska bli spännande att se vem han ska samtala med, då just valet av samtalspartner brukar vara intressanta under festivalen. Hans bok Den svavelgula himlen ligger på vänt och planen är att läsa den inför Bokmässan.

Johannes Anyuru har tilldelats P O Enquist-priset och det delas ut under Stockholm Literature, följt av ett samtal med författaren.

Bland de andra medverkande märks Johanna Adorján (Tyskland), Hakan Günday (Turkiet), Sergej Lebedev (Ryssland), Auður Ava Ólafsdóttir (Island) och Lise Tremblay (Kanada).

Nu är det bara att börja läsa …

Läs också:

Dags att planera höstens läsprojekt

Min tanke är alltid att eleverna jag undervisar i svenska ska få läsa mycket. Helst hade jag velat ha ständiga läsprojekt, men det tillåter tyvärr inte kursplanerna. Däremot går skönlitteratur i någon form att integrera i väldigt många moment och i kombination med artiklar och andra sakprosetexter hamnar i alla fall texten i centrum.

I år kommer jag att undervisa i Svenska 1, 2 och 3, som är de obligatoriska svenskkurserna på gymnasiets högskoleförberedande program. Den största utmaningen är att detta är kurser som eleverna måste klara för att få en gymnasieexamen. Det ställer krav både på min undervisning och elevernas arbetsinsatser.

I måndags lyssnade vi på Lovisa Sterner på Ungdomsbarometern, som talade om den undersökning de presenterade i december. Mycket intressant. En del om undersökningen finns att läsa i media, t.ex. om hur ungdomars bild av sin själva och vuxnas syn på dem skiljer sig åt. De beskriver sig som omtänksamma, ansvarsfulla, snälla, ambitiösa, medan vuxna beskriver ungdomar som lata och curlade.

Det som är tydligt är att dagens ungdomar är vana vid att få påverka. De är med och bestämmer saker i familjen som inte var vanligt när jag växte upp. Sterner jämförde med siffror från 1992, då jag gick på gymnasiet och mycket har förändrats helt klart.

Något annat som är tydligt är ”gamificationen”, det vill säga dataspelskulturen som har skapat behovet av snabb utveckling, belöning, att få omedelbar respons på det man gör. Annars känner man sig osedd och går någon annanstans. Hon talade också om de låga trösklarna och tendensen att lätt ge upp. Detta påverkar självklart oss i skolan och en typiskt hög tröskel är att läsa en hel bok, något som jag skrev om i våras efter att ha läst en debattartikel av Henrik Birkebo om snuttifiering i skolan. Självklart har jag letat fram passande noveller, dikter och andra korta texter, men också romaner.

Första läsprojektet med ettorna blir Stjärnlösa nätter av Arkan Asaad av flera anledningar. Dels är det en bra bok, men det är också viktigt att den finns i en bearbetad version, då ca 10 elever från Språkintroduktion utan betyg i sva för grundskolan kommer att ingå i klasserna. Målet är att även de ska läsa originalutgåvan, men att också ha en bearbetad version är ett bra stöd. Beroende på hur det går blir det en gemensam bok till och/eller gruppläsning utifrån ett tema. I våras läste eleverna kring temat ”Identitet” och jämförde den bok de läst med noveller och dikter på samma tema. Jag gillar att läsa utifrån teman och låta eleverna välja mellan några titlar att läsa och diskutera i mindre grupper. Det brukar bli bra.

I år två kör jag vårens projekt om Selma Lagerlöf igen, något bearbetat och utvidgat. Fokus ligger fortfarande på hennes kortromaner, men jag har också hittat en del passande artiklar och utdrag ur böcker som ska komplettera och ge en tydligare bild av Lagerlöf som författare. Senare under året blir det valfri klassiker och någon gruppläsning utifrån ett gemensamt tema. Jag och kollegan som undervisar i engelska håller på att spåna kring ämne och ”Mänskliga rättigheter” är ett förslag. ”Flykt och nystart” är ett annat tema jag funderat på.

I trean ska jag för första gången läsa fantastiska Vi är alla helt utom oss av Karen Joy Fowler. Förhoppningsvis gillar eleverna lika mycket som jag gjorde. Det borde finnas en hel del trådar att dra i. Tanken är att i vår läsa böcker från länder utanför västeuropa och kanske också hinna med någon kortare roman i slutet av året. Först av allt ska eleverna få bekanta sig med Johannes Anyuru som besöker skolan i september. Jag håller just nu på att läsa hans De kommer att drunkna i sina mödrars tårar, men den känns spontant för svår att använda. Det lutar åt att jag använder utdrag ur böcker, några dikter och hans fina sommarprogram.

Att planera är något av det roligaste med lärarjobbet tycker jag. Behöver du mer inspiration till läsprojekt har jag just uppdaterat min lista med böcker som passar för ungdomar i olika åldrar. Klicka här.

Läs också:

Anyuru är en av våra största språkkonstnärer

När en individ gör något som vi anser är olämpligt, otrevligt eller som till och med enligt lag är otillåtet söker vi ofta en förklaring. Den kan handla om kön, klass eller kanske en taskig barndom. Idag är religion väldigt ofta en förklaringsmodell och den religion som står i centrum är islam. Kanske var det därför Johannes Anyurus pappa rådde honom att inte berätta om sin religiösa tillhörighet och troligen är det därför Anyuru själv talar mycket om religion i sitt sommarprogram.

Vem är du och vad tror du på? Viktiga frågor som definierar vår identitet. Redan innan jag hörde Johannes Anyurus sommarprogram hade jag börjat skissa på ett arbetsområde för mina elever med rubriken ”Den jag är och det jag tror på” och nu kommer Anyurus ord att bli en del av det. Det passar extra bra med tanke på att denna begåvade författare besöker min arbetsplats och mina elevers skola i höst.

Just tillhörighet och bristen därpå är genomgående teman i Anyurus program. Den största behållningen är dock språket. Anyuru är verkligen en stor språkkonstnär som leker, tänjer och vänder på det språk som är hans. Alla metaforer, liknelser, allusioner bidrar till en alldeles speciell känsla under lyssningen. Så vackert, så genomtänkt och precist. Jag är så glad över att han kommer att dela det med mina elever.

Jag lyssnade till Anyurus vackra och berörande språk medan jag handlade på Willys mitt i vår multikulturella verklighet. Eftersom jag inte lyckades hitta några fina jordgubbar och sonen hade önskat jordgubbstårta på sitt kalas fick jag ta en tur till ännu en affär och där mötte jag en gammal elev. ”Kommer du ihåg mig, Linda”, var hans första fråga och självklart gjorde jag det. En elev du känt i flera år blir per automatik en mer mångfacetterad person än den du träffar snabbt och definitivt mer än den du läser om, kanske på en internetsajt som har som syfte att smutskasta vissa grupper i vårt samhälle. Den här eleven talade nu perfekt svenska, berättade att han hade ett bra jobb och ett boende han trivdes med. ”Livet är perfekt”, sa han och den känslan strålade ur hans ögon. Med sig hade han sin fru och sin lilla dotter. Vi hälsade och han tog artigt i hand både då vi möttes och då vi skildes.

När jag lämnade honom tänkte jag på Anyurus ord om hans systrar med hijab och hur de behöver försvara de de är och det de tror på dagligen. Min elevs fru hade också hijab och jag tänkte att de som möter denna familj troligen fokuserade mer på det än det faktum att detta är människor som bidrar till vårt samhälle. Det gör mig ledsen, men också arg. Det är så lätt kleta extremiststämpel på alla som tillhör en religion som också innefattar extremister. Anyuru talar om terrordådet i Stockholm och hur hans förlag får frågor om huruvida han kan tänka sig att tala om det i media. Han har ju skrivit en bok om muslimsk terror, förutspått det som hände om än i fel stad.

Anyuru talar om vem han är och vad han tror på. Han berättar också om sin dotter som är sju månader och funderar på vem hon är och vad hon tänker. Vem hon blir och vad hon tror på är han som förälder med och formar, men vi är inte den enda våra barn möter. Vi måste lära dem att acceptera, respektera, men också ifrågasätta. Det jag önskar att mina barn ska få med sig av min uppfostran är en förmåga att inte automatiskt tro att de grupper en individ tillhör innebär att de vet vem hen är. Om de möter min elev, hans fru eller hans dotter hoppas jag att de inte automatiskt förutsätter saker om dem för att de råkar ha ett visst ursprung och en viss religion. De kanske har Koranen som en tyngd när de gör situps, precis som Anyuru en gång hade, eller så läser de den och tror på den tolkning de själva gör. Liksom den som läser Bibeln gör sin tolkning och tror på den. I kristendomens namn diskrimineras människor utifrån såväl kön som sexualitet, men det gör inte alla kristna till fördomsfulla extremister. Som alltid handlar det om att ett vi blir mer mångfacetterat än ett dom, vilket kanske är naturligt om vi inte lyckas se individerna som bildar detta dom.

När det talas om att våga ta debatt slås jag ibland av rädslan att göra det som en individ till en annan. När vi klumpar ihop människor i grupper och tillskriver dem egenskaper och åsikter de inte har tar vi inte debatt, utan agerar fördomsfullt. Det betyder inte att det inte finns strukturer i samhället, eller inom olika religioner, politiska åskådningar eller andra grupperingar, men vårt behov av att förenkla en komplex verklighet får inte radera nyanser. Om någon person agerar på ett visst sätt är det detta agerande vi ska möta. Om personen tillhör ett kön, en religion, en klass, en nationalitet eller vilka fack vi nu vill placera hen i kan detta självklart vara en del av förklaringen till personens agerande, men inte bara. Viktigt är också att vår bild av människor som vi definierar som en grupp inte är endimensionell och Anyuru bidrar helt klart till fler dimensioner. Vi behöver fler röster som berättar just sin unika historia.  Faran med en enda berättelse är stor, som Chimamanda Ngozi Adichie påpekar i sitt nu berömda TED-talk.

Vem är du och vad tror du på? Anyuru försöker besvara frågorna i sitt sommarprogram och jag tänker att det är något vi alla behöver fundera över. Därefter ska vi fundera över varför vi tycker som vi gör och hur det påverkar oss själva och vår omgivning.

 

Foto: Micke Grönberg/Sveriges Radio

Läs också:

Läsrecept för tröglästa

Hur botar man egentligen en lässvacka? Tid är en förutsättning självklart, men också rätt val av böcker. Böckerna inom parentes är mina val. Faktiskt har jag just läst ut bok 1.

 

1 lättsam bok av favoritförfattare (What Alice forgot av Liane Moriarty)

1 deckare i redan påbörjad serie (Dödsmärkt av Peter James)

1 ungdomsbok av redan känd författare (Once and for all av Sarah Dessen)

1 bok du sett fram emot länge (Jag lät dig gå av Clare Mackintosh)

1 tunn bok av ny författare som verkar passa dig (Någonstans brister himlen av Erika Olofsson Liljedal)

1 snackis som du troligen kommer att älska (De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru)

1 pristagarbok som inte är allt för tjock (Vegetarianen av Han Kang)

 

Välj en favoritplats och se till att du kan läsa längre stunder. Glöm inte passande tilltugg.

 

Och sedan är sommarläsningen igång!

När den väl är det ska jag ta tag i alla klassiker och tegelstenar som jag vill läsa, men inte orkat med.

 

 

Läs också:

Olikhetsutmaningen – aktuell och bortglömd

Äntligen är ledigheten här för min del. Ett långt läslov väntar. Alla måsten får ursäkta, men jag struntar i er ett tag. Det är lätt att läsningen påverkas av vad som är aktuellt och det behöver ju inte vara fel, men tänk om det finns bortglömda pärlor som bord ut i ljuset. Idag vill jag att du tipsar om böcker, eller annan kultur, som kan kopplas till ordparet aktuell och bortglömd. Det blir sista olikhetsutmaningen för ett tag, då även den tar sommarlov.

En bok som är hypad (med rätta) just nu och också väldigt bra är Hemmet av Mats Strandberg. Jag som nästan aldrig läser skräck gillade den skarpt. En annan ganska ny bok som är aktuell av flera skäl är Johannes Anyurus De kommer att drunkna i sina mödrars tårar. Den beskriver ett samhälle som vi inte vill ha, men kanske är på väg till. Jag fick igår veta att Anyuru besöker min arbetsplats i september och då vill jag självklart vara förberedd. Sedan återstår att preppa eleverna.

Vissa kvinnliga författare var bortglömda när jag läste litteraturvetenskap i mitten av nittiotalet. Nu finns de helt plötsligt igen och min plan i sommar är att stifta bekantskap med till exempel Emilie Flygare-Carlén.

En annan bortglömd författare som nu ges ut igen är Nobelpristagaren Sinclair Lewis bok It can’t happen here, som blivit läskigt aktuell den senaste tiden. Bokförlaget Polaris ger ut den svenska översättningen Sånt händer inte här i september.

 

 

Läs också:

Några litterära sommarpratare

Idag släpptes listan på alla sommarvärdar för Sommar i P1, 2017. Jag har inte hunnit gå igenom den sådär jättenoga, men i alla fall hittat några litterära värdar som jag gärna lyssnar till.

 

26 juni: Negra Efendić

30 juni: Ann-Helén Laestadius

5 juli: Malin Persson Giolito

8 juli: Linda Boström Knausgård

14 juli: Johannes Anyuru

20 juli: Moa Herngren

26 juli: Kalle Lind

30 juli: Fredrik Backman

 

 

Läs också:

Säg det med en boktitel …

Vips så blev det liv! Gymnasieåren Kommer aldrig mer igen. Det här är Sista berättelsen om oss. Nu behöver ni aldrig mer komma på dåliga ursäkter som Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag. Jag vet nämligen att det ni tänker är Jag vill inte dö, jag vill bara inte leverera.

Välkommen ut på andra sidan. Det är dags att Blunda och hoppa. Kanske kommer ni att se tillbaka på er gymnasietid och tänka En dag ska jag skriva om den här platsen och inse att En del av mitt hjärta lämnar jag kvar.

Gå dit hjärtat leder dig och använd både Svenska gummistövlar och Italienska skor. Studera Kärlekens geografi och vinn över Myggor och tigrar. Lev genom Himmel och helvete och glöm inte att livet är också är Sommarljus. Jag hoppas att era liv ska lysas upp av Tusen strålande solar.

Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag, så stanna ibland Där gryningen dröjer för att hålla fast vid En droppe midnatt. Jag önskar att En storm kom från paradiset och sveper med er till Svindlande höjder.

Visserligen kan en vecka kännas som Sju jävligt långa dagar, men livet är kort och det gäller att inte bara  Önska bort önska nytt. Lev inga Halva liv. Drabbas inte av Konsten att ha sjukt låga förväntningar. Gör istället en lista med 8 saker du aldrig skulle våga för Det finns ingenting att vara rädd för.

Vissa skulle hävda att Ingen normal står i regnet och sjunger, men jag håller inte med. Ni ska göra just det för Ibland vill man inte gärna gå in fast regnet öser ner. Låt er inte hindras av Stolthet och fördom. Säg istället högt och tydligt Jag är den som är den.

Hejdå, ha det så bra

Vi ses på Place de la Sorbonne

 

Läs också:

Just-nu-enkät inför långhelgen

Som alltid när jag har för mycket att göra påbörjar jag böcker, tröttnar på dem eller glömmer bort dem, sprider dem halvlästa över huset och inte sällan också på mitt två skrivbord på jobbet. Nu är det snart några dagar ledigt (som uppvärmning inför sommarledigheten) och då vill jag hinna läsa. Jag strukturerar, eller försöker strukturera, med en just-nu-enkät. Det har funkat (hyfsat) förr.

Vid sängen: Där ligger en stor hög, men överst finns Idag ska allt bli annorlunda av Maria Semple, som jag egentligen tror är bra, men som jag inte riktigt fastnat i ändå.

På soffbordet: Där ligger ännu en ganska så stor hög, som även spridit sig till armstöden på min läsfåtölj. Den bok jag läser i mest är Per Anders Fogelströms tidigare outgivna ungdomsverk Den okuvliga friheten. Även det är en bok som kräver mer energi än vad jag har just nu.

I handväskan: Där ligger Den lilla bokhandeln i Paris av Nina George, som också får följa med till klassrummet när mina elever läser.

I öronen: Just nu lyssnar jag inte på någon bok, utan på mina elevers språkspaningar. Det är nästan roligare.

På läsplattan: På min Kindle är det Halfbad — Ondskans son av Sally Green som gäller. Riktigt spännande faktiskt. På iPaden är det istället Memorys bok av Petina Gappah som jag läser. Också den riktigt bra, men den kräver lite mer fokus än jag har just nu. 

Borde jag påbörja: Borde är egentligen ett ord jag vill undvika när det kommer till läsning, men jag har ett gäng kursböcker i en väldigt bortglömd kurs som jag verkligen borde ta tag i. Om det ens går så här sent på terminen.

Borde jag läsa ut: Jag har läst 1984 av George Orwell i mer än ett halvår nu. Egentligen förstår jag inte varför jag inte bara läser ut den, då jag gillar den och ligger sjukt efter i min klassikerutmaning.

Bokklubbsbok: Nu börjar det bli hög tid att börja läsa nästa Bokbubblarbok som är Mitt namn är Lucy Barton av Elizabeth Strout. Den ser jag fram emot.

Längtar jag efter att få läsa: När min hjärna har vaknat till liv efter terminens härdsmälta ska jag äntligen ge mig på Ett litet liv av Hanya Yanagihara, som hyllats av alla. 

3 andra böcker i min TBR-hög:  De kommer att drunkna i sina mödrars tårar, av Johannes Anyuru, Just nu är jag här av Isabelle Ståhl och Den som går på tigerstigar av Helena Thorfinn är böcker jag verkligen vill läsa.

 

Hur står det till med din läsning? Är du lika splittrad som jag?

Läs också:

« Older Entries