Hej bokkonsument: enligt O

Klart att jag måste svara på en mastodontenkät så en sådan bjuds. Hittade den hos Johanna K.

 

Senast lästa: Till Damaskus av August Strindberg. Riktigt bra, men slår inte varken Ett drömspel eller Fröken Julie. Det är dock som dramatiker han är bäst tycker jag den gode Strindberg.
Senast köpta bok: A room full of bones av Elly Griffiths till paddan. Riktigt, riktigt bra måste jag säga. Halvvägs är det grymt spännande.
Senast lånade bok: Air Mail med brevväxlingen mellan Tomas Tranströmer och Robert Bly. Ser mycket fram emot att läsa den.
Senast fådda bok: Jag bytte böcker på brunchen i söndags och då fick jag bland annat med mig The running man av Stephen King,eller rättare sagt Richard Bachman.

Favoritbokhandel: Jag gillar Pocket Shop som har ett bra utbud av engelsk pocket. Den på Kungsportsplatsen är trevlig. Partille Bokhandel är fin också och Mariaplans, men det var allt för länge sedan jag var där.
Favoritbibliotek: Jag gillar Lerums bibliotek som ligger i anslutning till mitt jobb. Bra utbud , trevlig lokal och bra personal.
Antal lånekort: Har lånekort i Lerum och Göteborg, samt till Universitetsbiblioteket i Göteborg.
Använder som bokmärke: Av någon anledning har en halvläst bok fastnat i pocketfodralet och då behöver jag ju något “riktigt” bokmärke. Ofta blir det ett kvitto eller hårband eller något annat som finns tillhands när jag behöver det.
Favoritfärg på bok: Hm, svår fråga, men jag har gillar böcker med olika blå nyanser. Mörka eller röda funkar också. Eller vita. Eller….
Favoritmat/snack vid läsning: Smågodis, gärna salt.
Favoritdryck vid läsning: Cola, te eller vin av något slag.
Favoritställe att läsa på: Utomhus i en solstol eller inomhus i soffan.
På den sidan hålls jag i den bok jag läser just nu: I A room full of bones på s. 189,  Älskade på s. 45 och i Hundar, hus och hjärtans längtan på s.153.
Den här boken köper jag till en förälder: Till pappa var det boken om Steve Jobs. Annars brukar jag mest köpa böcker till mamma, men kommer inte ihåg vilken som var den senaste.
Den här boken köper jag till min bästa vän: Är dålig på att köpa böcker till vänner. Bättring på det!
Den här boken köper jag till en partner: Längesedan jag köpte böcker till honom också då han numera bara läser tråkiga böcker om programmering.
Favoritgenre: Nutidsromaner om det nu är en genre.
Favoritformat: Danskt band eller pocket. Tror nog att det danska är snäppet bättre.
Författarfavorit: Oj, så svårt. Det är så lätt att alltid rabbla upp samma trots att det var längesedan jag läst något. Tar dock några hyfsat aktuella som Tomas Tranströmer, Barbara Voors, Elly Griffiths, Curtis Sittenfeld (ny bok  nu tack) och Maggie O´Farrell.
Den tjockaste bok jag läst: Det måste vara En lämplig ung man av Vikram Seth. 1200 sidor tror jag och grymt bra. Måste läsa mer av honom snart, det var många år sedan nu.
Den tunnaste bok jag läst: Någon bok för mina barn säkert, men Tunisian girl som jag nyss läste var bara knappt 60 sidor.
Favoritljud när du läser: Vågskvalp och fågelsång annars tystnad.
Favorittidning: Jag läser tidningar i teorin, men i praktiken blir det inte så många lästa. Vi Läser, Tidningen Skriva och ibland Språktidningen.

Prenumererar på: ViLäser och tidningen Skriva.
Favoritbokblogg: Det varierar men Fiktiviteter är alltid bra, liksom Ord och inga visor. Jag har över hundra bloggar i min reader.
Mitt bästa bokminne: Ett gammalt och ett nytt blir det. Jag minns när vi var indelade i läsgrupper i tvåan eller trean och vår grupp läste Roberta Karlsson och kungen och skrattade så mycket att vi knappt kunde läsa högt för varandra, vilket var uppgiften. På senare tid handlar det mycket om bloggrelaterade minnen och att få lyssna till Herta Müller med Lyran, Ivana och Anna under Bokmässan var ruskigt trevligt.
Senaste bokfyndet: Var fyra pocket för 99 på den lokala bokhandeln, där en var en present och tre råkade bli mina.


Senaste impulsköpta bok: Nattåg till Lissabon av Pascal Mercier råkade få komma med hem från bokhandeln nyss som en av de fyra böckerna ovan.


En bra bok att ge bort: Det beror ju på till vem så klart och vad som är aktuellt. Nu skulle jag nog ge bort TT:s samlade dikter eller något av Mia Skäringer. Annars brukar jag köra på det lokala, som Elin Boardy eller Ann Rosman. I vår och sommar tänker jag köpa Pernillas bok till alla.

Bokgenre som jag undviker: Fantasy, men har blivit lite mindre motvals de senaste åren. Läser det mesta efter att ha gjort ett urval. Godbitarna i de flesta genres alltså.
Så gör jag med böcker som jag inte vill ha längre: Ger bort dem till nära och kära, eller till Röda Korset. Är det ungdomsböcker sätter jag dem i hyllan i klassrummet som nu är löjligt full.
Så här håller jag koll på vad jag läst: Här på bloggen så klart och så har jag fastnat på Goodreads det senaste. Bättre än Boktipset.se på att ge lästips.
Så här sorterar jag min bokhylla: Pocket i några hyllor, lite efter genre, olästa böcker på ett ställe, förhoppningsvis de flesta böcker av en författare på samma ställe. Kreativt kaos skulle man kunna säga.
Nästa bok jag ska läsa: Något av Tomas Tranströmer då han är nästa veckas författare på Nobelpriskursen.

Läs också:

De där paren då…

Sista dagen för bokbloggsjerkan och någon form av inlägg ska jag väl få till även efter fyra dagars intensivt bokmässande, samt en arbetsdag som slutade för tjugo minuter sedan, 22.40.

Veckans fråga från deckarälskande Annika handlar om deckarduos vi minns:

Vilken duo arbetar bäst ihop i deckarna (filmatisering) tycker du?

 

Jag måste lyfta fram Elizabeth Georges duo Barbara Havers och Thomas Lynley, men då vill jag ha bokversionen. Jag gillar även Sharon Small och Nathaniel Parker, men bilden jag gjort i mitt huvud av det udda paret är lite annorlunda.

Faktum är att Georges deckare var de första jag läste någonsin. Jag har alltså inte varit deckarläsare så himla länge, kanske 12 år eller något sådant. Innan undvek jag allt vad deckare hette.

Bland de lite nyare paren finns Ruth Galloway och Harry Nelson, skapade av Elly Griffiths, men många deckare handlar nu snarare om grupper än par. Synd egentligen, då det kan räcka att hålla ordning på två huvudpersoner. Även Elizabeth George och Elly Griffiths blandar ju in andra karaktärer, men har ändå fokus på just två. Det gillar jag. Sedan finns ju ensamvargarna, som Harry Bosch och till viss del Karin Adler. De funkar också.

Läs också:

Säg hej till Ann

© Anette Ericsson

Idag träffar vi Ann Rosman, deckarförfattare bosatt på Marstrand, som skrivit tre mycket bra deckare om polisen Karin Adler. En av mina absoluta favorithjältinnor.

Du är aktuell med din tredje Marstrandsdeckare Porto Francos väktare, som kom ut i juni. Jag var väldigt imponerad av de historiska delarna. Har du funderat på att skriva en helt historisk roman eller deckare?

Tack! Jo, jag har fått frågan flera gånger och funderat lite på det. Samtidigt tycker jag att samspelet mellan en berättelse i nutid och en parallellhistoria i dåtid är spännande och jag tycker om pusslandet mellan två olika tidsflöden. Att vi som lever och verkar idag har band åt alla möjliga håll och att de banden ibland påverkar oss mer än vi är medvetna om.

 

Det måste ligga en hel del arbete bakom dina böcker. Hur mycket sanning finns det i de historiska delarna och vad är snarare sannolikt?

Research tar ju en hel del tid för mig och något jag tycker är väldigt roligt. Att gå med ficklampa i gamla källare eller läsa gulnade brev och dokument. Samtidigt får det historiska inte tynga ned berättelsen. Som läsare skall man bara glida igenom, färdas genom en svunnen epok och känna att man faktiskt befinner sig där. Då får man hitta tidstypiska detaljer. Och det är just detaljerna som tar tid att finna. I Porto Francos väktare stämmer det att det fanns sjörövare i Marstrand, de har till och med fått behålla sina riktiga namn. Däremot är Agnes, kvinnan som flyr och hamnar i Marstrand en fiktiv person. Men det hon ser, äter, har på sig och platser hon besöker skall vara så korrekt historiskt återgivna som det går.

 

Karin Adler är en av mina favoriter bland litterära poliser. Varför har du valt att placera henne just på Marstrand?

Vad roligt att Karin är en av dina favoriter! Jag bor ju i Marstrand och tycker öarna här är så intressanta. Marstrandsön kan idag tyckas vara vid vägs ände, men det är bara för att när vi tänker transport så tänker vi på bilvägarna. Om vi istället färdas på vattenvägarna har man lättare att förstå att Marstrand en gång var en oerhört betydelsefull plats, ett centrum i Europa. Det är nästan svårt att tänka sig idag och nu börjar jag blomma ut på tok för mycket. Korta versionen är att här finns en spännande och rik historia som jag älskar att väva in tillsammans med naturen och havet. För Karins del hamnar hon i Marstrand för att hennes första fall utspelar sig på en fyrplats där. Eftersom hon bor ombord på sin båt lägger hon till i Marstrand och förälskar sig i platsen.

 

Blir det fler böcker om Karin och hennes kollegor?

Absolut. Just nu håller jag på med bok 4 som än så länge inte har någon titel. Annars brukar just titeln komma först för mig, men den dyker väl upp så småningom. Så länge karaktärerna har mer att ge får de vara kvar. Och så länge det finns historier att berätta blir det saltstänkta böcker.

 

I slutet av september är det Bok- och biblioteksmässa i Göteborg.
Kan du dela med dig av ett bokmässeminne? 

Det är ett minne från 2010. Alexander Mc Call Smith (som skrivit Damernas detektivbyrå) kommer ut på samma förlag som jag, och han var med på mässan. Jag fick tillfälle att prata lite med honom mellan alla hållpunkter. Min mamma älskar hans böcker och hade gärna velat komma och lyssna på honom, men hon passade mina barn så det gick inte. Jag berättade det för Alexander McCall Smith varpå han pekar på min mobil och säger:

”Well, let´s give her a call then.”

Så ringde han och pratade med min något förvånade mamma.

 

Vad har du för planer inför årets mässa?

Jag har ett schema med aktiviteter som förlaget bokat in mig på, prat i förlagets monter, prat på deckarscenen på lördagen och sådant. Däremellan går jag runt och kikar, lyssnar lite här och lite där. Pratar med författarkollegor och har möten med förläggarna från de utländska förlag som jag kommer ut på. Köper böcker! Jag älskar böcker och njuter av goda berättelser – och berättare! Men bäst av allt är nog att få möta läsare som tycker om mina historier. De värmande ord och den energi jag får av sådana möten bär jag med mig och plockar fram när skrivarbetet går trögt. Det betyder oerhört mycket.

 

Slutligen, det här är en bokblogg skulle jag vilja be dig tipsa om en läsvärd bok som du tycker att fler ska läsa.

Oj, den frågan tog mig en bra stund. En fantastisk bok med gamla berättelser, skrönor och historier från Bohuslän är Ted Knapps Längs kusten i Bohuslän. Men den är ingen berättelse utan ger mer en översikt över öarna och det kan vara roligt att ha ett sjökort till hands när man läser. Om jag får tipsa om en bra svensk deckare blir det Askungar av Kristina Ohlsson. Gillar man den har hon skrivit ytterligare två bra böcker.

Just nu läser jag Björn af Kleens Jorden de ärvde. Otroligt bra språk och flyt i texten och mycket intressant bok som handlar om svensk adel idag.

 

Jag gläds åt att bok 4 om Karin Adler snart är ett faktum. Håller också med om att Kristina Ohlsson skriver riktigt bra deckare. De andra böckerna Ann tipsar om har jag däremot inte läst.

 

Läs också:

Allt och lite till

Porto Francos väktare är Ann Rosmans tredje deckare om Marstrand och kriminalkommissarie Karin Adler. Jag älskade del 1, tyckte mycket om del 2 och även denna tredje del började väldigt bra.

Som vanligt berättar Rosman två parallella historier och den här gången börjar historien då en kvinna och ett spädbarn hittas i en mosse på Klöverön. Det visar sig att kvinnan legat där länge. Karin Adler blir ändå nyfiken och vill gärna veta sanningen.

Vi får följa en ung kvinna som flyr ett giftermål med en man som visserligen är rik, men knappast trevlig. Hon klipper av sitt hår, lånar kläder av sin far och byter namn från Agnes till Agne. Väl på Marstrand får hon jobb i en handelsbod.

Året är 1793 och Marstrand är en fristad för brottslingar och en ganska skum plats minst sagt. I handelsboden upptäcker Agnes/Agne en hel del skumma saker och snart befinner hon sig i fara.

Jag älskar historien om Agnes och önskar att Ann Rosman skrivit en bok bara om henne. Hennes historia är fascinerande och spännande. Därför blir jag inte så lite besviken när ett stort tidshopp en bit in i boken gör att hon tappas bort lite. Det är synd. Jag förstår att hoppet behövs för att historien ska gå ihop, men jag tycker ändå att det är synd.

Astrid, en gammal dam som levt hela sitt liv på Klöverön, står i centrum av den historia som utspelar sig i nutid. Hennes barndomshem har blivit sommarstuga och syskonen Vendela och Richard. Richards fru Jessica är dock inte så förtjust i huset och skulle helst vilja sälja. Deras historia kopplas visserligen lite, lite ihop med Agnes, men alldeles för lite för att det ska ge boken den helhet som de andra två böckerna hade. Det blir lite för splittrat även om båda historierna är bra så gifter de sig inte.

Det var också lite för lite Karin Adler för min smak. Jag älskar Karin, hon är mina absoluta favoritpolis och jag skulle gärna sett att hon fick mer plats. Jag kommer dock att läsa vidare i framtida böcker om Karin Adler, för visst blir det fler?

Ann Rosman är en bra författare, men tyvärr känns det lite som om hon velat skildra för mycket i en och samma bok den här gången. Det är synd. Trots detta är Porto Francos väktare helt klart läsvärd. Det är spännande läsning om en historisk period som jag visste väldigt lite om. Lite kul också att Stefan Andersson och hans föreställning om Marstrandsfången no. 90 Kleist finns med på ett hörn.

 

Läs också:

Ett glas vin eller två i fiktivt sällskap

Veckans bokbloggsjerka var rolig och klurig. Det gillar jag. Veckans fråga från Annika lyder:

 

Vilken/vilka fiktiv karaktär/er skulle du helst vilja träffa och vad skulle ni då hitta på?

 

Det här med att komma ihåg fiktiva karaktärer är svårt. Ofta fastnar de inte riktigt förrän de dykt upp i flera böcker. Jag tror dock inte att jag skulle vilja träffa sådär väldans många poliser och utredare och försöker därför leta utanför deckargenren.

Nu ska jag också försöka komma ihåg att jag faktiskt nått den mogna åldern av 37 och därför knappast skulle få ut speciellt mycket av att hänga med tonåringar. Nu gör jag det hela dagarna visserligen, men då som lärare och det är väl inte riktigt att umgås.

Så vilken eller vilka vill jag då träffa?

Visserligen verkar Jessica i Halva liv av Mats Strandberg lite väl lik mig, vilket kan betyda att vi skulle klicka direkt, eller att vi skulle störa oss något grymt på varandra. Jag hoppas på det förstnämnda och hoppas att hon bjuder mig på mat och bubbel på verandan och att hon inte bara babblar om Jakob. Istället får hon gärna bjuda in mormor Viola och hennes färgstarka väninna Solveig.

Jag hade också gärna träffat Karin Adler i Ann Rosmans böcker. Lite neurotisk, men trevlig precis som jag. Tror att lite vin och snack hade varit trevligt även i hennes sällskap.

Vill också passa på att tipsa om en gammal enkät som handlar om just fiktiva personer.

 

Läs också:

Mina favoritdeckare del 1

När nu Anne Holt listar sina tio favoriter bland kvinnliga deckare vill jag inte vara sämre. De är inte poliser allihop, men lösa fall kan de helt klart göra!

1. Barbara Havers – Liksom Holt absolut älskar jag den vresiga och egensinniga Havers. Det ska dock vara böckernas Havers, inte den tillrättalagda tv-versionen.

2. Ruth Galloway – Arkeolog till yrket, något som inte är så vanligt i deckarsammanhang. En helt fantastisk huvudperson helt klart, som faktiskt är lite lik Barbara Havers.

3. Karin Adler – En ganska vanlig, om än lite neurotisk polis som jag identifierar mig med väldigt mycket.

4. Ellen Elg – Läkaren som reser runt i världen och kämpar för kvinnors rättvisa är en riktig hjältinna.

5. Rebecka Martinsson – Juristen som flyr sitt gamla liv och bosätter sig utanför Kiruna. Tyvärr kommer nästa bok inte förrän i september.

6. Althea Molin – En mycket cool profilerare som ingen, absolut ingen kommer helt in på livet. Det är spännande att följa henne!

7. Siri Bergman – Psykolog som blir inblandad i fall genom sina patienter.

8. Maria Kallio – Hjältinna i Leena Lehtolainen och en riktigt cool dam.

9. Petra Westman – Polis som råkar lite illa ut och har en stor roll i Carin Gerhardsens böcker.

10. Karin Beckman – Ännu en självständig kvinna, men med ett minst sagt komplicerat familjeliv. Har bara läst två böcker om henne och ser fram emot att få lära känna henne mer.

Det är lurigt med listor. Jag kommer säkert att ångra mig precis när jag publicerat inlägget och jag har flera namn som befinner sig strax utanför topp-10.

Vilka är dina favoriter?

Läs också:

När mördaren berättar

Veckans Bokbloggsjerka hos Annika handlar om de där passagerna där en annan person än berättaren får ordet, kanske i en annan tid.  Effektfullt eller ett jäkla otyg?

VAD KÄNNER DU INFÖR TEXTER/STYCKEN/KAPITEL SKRIVNA I KURSIV STIL?

Det måste fylla en funktion när man som författare väljer att kursivera vissa delar av sin text. Första gångerna det hände i en deckare gillade jag det skarpt då det var så ovanligt att mördaren kom till tals. Jag tror att det kan ha varit i Sjöjungfrun sjöng sin sång av Val McDermid, men det kan också vara så att jag är helt ute och cyklar. Hur som helst var det då, för drygt tio år sedan, något nytt och uppfriskande. Så är det definitivt inte nu. Det har verkligen gått inflation i dessa kursiva avsnitt, främst i deckare, men också i andra genrer.

I vissa böcker blir det för mycket. Första årstidsdeckaren av Mons Kallentoft funkade det, kanske i den andra, men i den tredje blev jag trött och i den fjärde rent förbannad. Kallentoft låter offren tala, liksom Åsa Larsson, men jag tycker att hon lyckas bättre.

Att mördaren kommer till tals är annars det mest vanliga. Detta kan funka ibland, som i Någon sorts frid, men det är långt ifrån alltid en tillgång. Än värre är det dock om de kursiva avsnitten består av en tillbakablick, något som Camilla Läckberg använt i alla sina böcker. Någon gång är det bra som i Sjöjungfrun, men ofta blir jag bara trött. Däremot gillade jag verkligen Ann Rosmans Fyrmästarens dotter trots att förklaringen fanns i det förflutna.

Läs också:

Mer mord på Marstrand

Jag tyckte mycket om Ann Rosmans första bok Fyrmästarens dotter där Karin Adler och hennes kollegor och vänner introducerades. Jag hade med andra ord höga förväntningar på uppföljaren Själakistan.  Trots, eller kanske tack vare,  att det är en helt annan historia och ett annat tempo än i debuten infriades förväntningarna med råge.

I nutiden har Karin Adler semester och har parkerat sin båt vid Marstrand för gott (?). Hon blir dock inkallad i tjänst några dagar tidigare då en skolklass hittar en mördad kvinna utan huvud. Kvinnan är klädd i medeltidskläder och verkar tillhöra sällskapet med lajvare som tillfälligt intagit Marstrand.

Ett kvinnohuvud påträffas senare utanför ett gammalt hus på ön och det konstiga är att det verkar ha varit fruset. Det visar sig att kroppen och huvudet inte tillhör samma person, vilket inleder en spännande jakt på en synnerligen brutal mördare.

Det historiska spåret handlar om en liten pojke som lever instängd i en källare samtidigt som hans mamma och systrar lever sitt liv i huset ovanför. Historien om pojken är gripande och mycket sorglig och Rosman binder snyggt ihop de båda historierna.

Några rejäla vändningar och oväntade sammankopplingar gör att läsningen hela tiden drivs framåt. Miljön som är ganska välbekant för mig och de väldigt trevliga huvudpersonerna gör detta till en riktigt bra läsupplevelse.

Karin Adler är trevlig, men min absoluta favorit är väninnan Sara som kämpar för att komma tillbaka till livet efter en sjukskrivning. Ann Rosman tecknar ett mänskligt porträtt av både henne och människorna kring henne. Dessutom kopplar de olika personerna i berättelsen ihop med mordhistorien på ett riktigt snyggt sätt. Vid något tillfälle är historien på väg att bli lite väl smörig, men Rosman hejdade sig innan det blev för mycket av det goda. Gott så.

Jag tycker definitivt att du ska läsa Själakistan, men läs för allt i världen  Fyrmästarens dotter först.

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2010-06-18

Läs också:

Underbar Marstrandsdeckare

Karin Adler är huvudpersonen i Ann Rosmans debutbok Fyrmästarens dotter och hon är verkligen en trevlig ny bekantskap. En ganska vanlig, om än lite neurotisk dam som jag identifierar mig med väldigt mycket. Dessutom bor hon i bokens inledning i Majorna och jag njuter verkligen av miljöbeskrivningarna både där och på Marstrand.

Några polacker som arbetar med att återställa Pater Noster, fyren på Hamneskär gör ett makabert fynd. En man är inmurad i en gammal matkällare och han verkar ha legat där i många år. Vid honom hittas också en förlovningsring och i sökandet efter mannens mördare får Karin och hennes kollegor leta sig tillbaka till 60-talet. Jag brukar vara skeptisk till deckare, eller egentligen böcker i allmänhet som bygger på återblickar, men i Fyrmästarens dotter är de riktigt läsvärda. Blandningen mellan 60-talet och nutiden är väl avvägt och jag gillar Rosmans sätt att knyta ihop historierna.

I centrum står en av Marstrands mäktigaste familjer och vi får lära känna många av familjemedlemmarna. Karin blir personligt involverad i några av dem, men det känns alltid naturligt. Det är både trivsam och väldigt spännande läsning och både person- och miljöbeskrivningarna är väldigt, väldigt bra. Trots att många personer tar plats i handlingen blir det aldrig rörigt.

Jag slukade boken på några få dagar och blev förtjust. Det här är en riktigt bra svensk deckare med en väldigt bra hjälte. Som svensklärare uppskattar jag också Karins språkfixerade kollega Folke vars kommentarer orsakar en hel del skratt. Jag ser fram emot att följa både Karin och hennes kollegor i många böcker till.

Stort tack till Damm förlag som skickat både Fyrmästarens dotter och Ann Rosmans nya bok Själakistan som jag definitivt kommer att läsa snarast. Jag har inte haft så bra koll på just Damm förlag, men de ger ut en hel del bra böcker kanske främst i deckargenren. I augusti kommer till exempel en ny bok av favoriten Karin Alfredsson och jag har också en bok av Peter James i läshögen. Hans deckare utspelar sig i Brighton som jag bodde i för en herrans massa år sedan, så jag blir lätt nostalgisk. Visserligen skulle jag helst börja med bok nummer ett Levande begravd. Damm förlag ger dessutom ut böckerna av Dag Buthler och Dan Öhrlund som jag tänkte läsa i november.

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2010-05-23

Läs också:

Mina nya favoriter

Jag har gått igenom mina läslistor för att kunna svara på veckan bokbloggsjerka från Annika:

VILKEN ÄR DIN NUVARANDE FAVORIT BLAND ”NY FÖR MIG” FÖRFATTARE? (SVÅRT ATT VÄLJA? SKRIV OM HUR MÅNGA DU VILL!)

Jag har läst två böcker av Lena Sundström i år och hon har definitivt blivit en favorit.

Även Moa Herngren tillhör de författare jag upptäckt i år och läst två väldigt bra böcker av.

Sonya Sones är också en fantastisk författare som skriver prosalyrik för ungdomar. Mycket, mycket bra!

Ann Rosman är också bra, liksom Kristina Ohlsson.

Läs också: