Justine Lévy

Glädjen — en bok om att vara mor och dotter

I flera böcker har Justine Lévy skrivit om sig själv och sin familj. Visserligen har hon inte använt de korrekta namnen, men originalpersonerna finns där och kan utan några större svårigheter letas fram. Lévy är nämligen dotter till den franske filosofen och författaren Bernard Henri Lévy och fotomodellen Isabelle Doutreluigne. Hon är nu gift med skådespelaren Patrick Mille, men var tidigare gift med Raphaël Enthoven som lämnade henne för Clara Bruni, som senare lämnade honom för Nicolas Sarkozy. När jag berättade att jag nyss läst Justine Lévys senaste bok småskrattade min franske svåger lite och berättade om den sörja hon en gång var en del av. Nu är det passerat och även om jag googlat mig igenom läsningen av hennes tidigare böcker var den här av en annan sort. Fortfarande är den kände pappan och den numera döda mamman en stor del av handlingen, men störst fokus ligger på författaren själv och hennes relation till sina egna barn.

Senaste boken heter Glädjen och den innehåller både en del glädje över att livet faktiskt är helt okej, men också panik för den hysteriska glädje man förväntas känna som mamma. Louise, som huvudpersonen heter, känner sig ibland lite för instabil för att kunna vara en riktigt bra mamma och avundas sin man Pablo och när hon får veta att hon är gravid kommer paniken smygande. Hon tänker tillbaka på hur hennes egna föräldrar behandlade henne. Faderns stora kärlek, men också lika stora egoism och mammans missbruk. Det dyker också upp en rad styvmödrar och de tycker inte sällan att Louise är i vägen.

Glädjen är en ärlig och brutal bok. Många gånger så frispråkig att jag nästan blir orolig för Louise/Justine, men samtidigt är det viktiga saker hon skriver om. Det är inte okomplicerat att vara förälder och ens egen barndom har definitivt en påverkar både på det liv man lever och den föräldraroll man har. Att få barn är utan tvekan en glädje, men föräldraskapet väcker också så många andra känslor, inte minst rädsla och oro. Justine Lévy räds inga av dem i sin modiga beskrivning av sitt liv.

 

Bokgeografi Frankrike

frimärke2

Bokgeografi fortsätter här på tisdagar framöver och jag börjar med att köra det franska inlägget i repris.

Jag vet egentligen inte när jag blev så förtjust i fransk litteratur, men det jag vet är att det var genom filmer som mitt intresse väcktes. Idag lägger jag därför fokus på såväl böcker som filmer.

1. Berätta om en bok eller flera böcker du läst som utspelar sig i Frankrike eller är skriven av en författare med anknytning dit.

Faktum är att jag läser franskt just nu, nämligen Mirakelverkstaden av Valérie Tong Cuong utgiven av favoritförlaget Sekwa.En annorlunda bok, som jag tycker är ganska obehaglig.

Jag läste nyss Sophies historia av Jojo Moyes, som till viss del utspelar sig i Frankrike. Nu var det visserligen inte de delarna jag gillade bäst, men det är en trevlig bok. En fransk pärla är Dagarna med farmor av Frédérique Deghelt. Som en fransk film är Justine Lévys En ovärdig dotter. Mycket prat, mycket fokus på relationer och mycket svärta. Jag älskar också Igelkottens elegans av Muriel Barbery. Bland många andra.

2. Berätta om en eller flera författare som på något sätt har anknytning till Frankrike. Var så långsökt som du vill, men motivera gärna ditt val.

Jag är svag för Anna Gavalda och älskar hennes lågmälda och avskalade berättande och de udda personligheterna. Bäst tycker jag om den väldigt fina Jag älskade honom. En annan favorit är Delphine de Vigan som bland annat skrivit fantastiska No och jag.

3. Berätta om en bok av en författare som anknyter till Frankrike, som du inte läst, men är nyfiken på.

Jag har faktiskt aldrig läst något av Fred Vargas, men jag är nyfiken på hennes deckare. Konstigt nog har det aldrig blivit av att jag läst någon av dem, men kan absolut tänka mig att läsa Budbäraren.

4. Om du vill kan du också berätta om andra kulturella inslag från Frankrike.

OM jag vill! Jag absolut älskar fransk film och när det är filmfestival i Göteborg väljer jag alltid minst en sådan som jag inte sällan ser ensam. En av de mest minnesvärda filmfestivalbesök var då jag såg Marius och Jeannette av Robert Guédiguian en tidig söndagsmorgon på fantastiska Draken. Det var sent 90-tal och Front National var som störst. I kvarteret i Marseille som filmen utspelar sig i blir en man utslängd av sin fru för att han röstat på Le Pen. Birollerna är det som gör den här filmen, men även huvudrollsinnehavarna är fantastiska. En typiskt fransk babblig film.

Förra året såg vi en lika fantastisk, men väldigt hemsk film med Guillaume Canet som också är med i fina Tillsammans är man mindre ensam. I Une vie meilleure spelar han Yann som drömmer om en egen restaurang och när han träffar Nadia bestämmer de sig för att tillsammans renovera en fallfärdig byggnad för att förverkliga sin dröm. Det blir inte alls som de tänkt sig. Nattsvart och fantastisk. Jag grät floder.

Annars går det inte att skriva om fransk film utan att nämna Amelie från Montmartre. Inledningen är lysnade och jag har använt den med eleverna flera gånger. Ett antal människor presenteras genom att berättaren talar om vad de tycker om och vad de inte tycker om. Härligt absurt. En fantastisk film.

 

Vilka är dina franska favoriter? Tipsa gärna i en kommentar eller kanske i ett blogginlägg.

Tio bra franska böcker

Självklart måste vi fira Frankrikes nationaldag och då bloggen har blivit en orgie av listor det senaste bjuder jag på en till. Här kommer tips på tio läsvärda franska eller i alla fall franskspråkiga böcker.

Pappa Goriot av Honoré de Balzac är en riktigt bra klassiker om den snälla och mesiga pappan som gör allt för sina döttrar.

Thérèse Raquin av Émile Zola är en annan klassiker jag tycker mycket om.

Det andra könet av Simone de Beauvoir är en viktig bok. Orkar du inte läsa hela, så läs i alla fall inledningen.

Jag älskade honom är den bok av Anna Gavalda jag tycker bäst om.

Av Nina Bouraoui skulle jag kunna välja vilken bok som helst, men det får bli Våra kyssar är avsked.

No och jag av Delphine de Vigan är en fin bok om en flicka och en uteliggare.

Igelkottens elegans av Muriel Barbery är en fin bok om en flicka, en man och en portvakt.

Dagarna med farmor av Frédérique Deghelt läste och älskade jag nyss.

En ovärdig dotter, Justine Lévy är egentligen tredje delen i en självbiografisk trilogi.

Oscar och den rosa damen, Eric-Emmanuel Schmitt är en liten pärla.

 

Vilka franska boktips har du?

 

Photo by Chris Karidis on Unsplash

Sekwa hälsade på

Igår var det fransk afton på Bokia i Lerum och minst halva #boblmafväst var på plats. Helén Enqvist från favoriförlaget [sekwa] fanns på plats. “Vet ni vad Albert Bonniers förlag är?, frågade Hélen inledningsvis. “Ja!”, svarade publiken. “Det är inte vi”, konstaterade Hélen krasst och istället beskriver hon [sekwa] som ett pyttelitet indieförlag.

Helén berättade att hon var översättare från början, men hade svårt att få glamour jobb. Hon höll på med texter om vatten och avlopp, utan att veta ett skvatt om vatten och avlopp. Självklart drömde hon om att få översätta något mer glamouröst från franska till svenska.

Så träffade hon Johanna Daehli som var förlagschef på Storm förlag. När det förlaget lades ner började Helén och Johanna att fundera på att göra något tillsammans och så föddes [sekwa]. [sekwa] är den fonetiska transkriptionen för “C’est quoi ?” (Vad är det?) på franska och det tog ett bra tag innan jag fattade att det var så en skulle uttala förlagsnamnet. Jag körde på ett göteborgsk Seeekvá. Tydligen är jag inte ensam förstår jag.

Att det skulle bli fransk översatt litteratur var helt naturligt för två frankofiler varav en översättare. Inledningsvis tittade de främst på litteraturpriser och fann att 92% av pristagarna var män. Kvinnorna nådde alltså inte den svenska publiken och [sekwa] bestämde sig därför för att ge ut böcker av unga, kvinnliga författare i betydelsen levande, så att de kunde prata med dem. Ungefär 50 böcker har det blivit sedan 14 februari 2007, 30 pocket ett 20-tal e-böcker. Brytpunkten kom 2009 i och med Igelkottens elegans. Fick köpa rättigheterna 2007 och då låg den på topplistan i Frankrike, men ändå billig. Sålt 270 000 exemplar inklusive pocket. Vilken grej!

Förlaget ger också ut böcker av av några väl utvalda män, men det kommer inte att bli en vana, säger Helén halvt på skämt. Faktum är att de var på väg att missa Pierre Szalowskis bok Fiskar ändrar riktning i kallt vatten, då det kanadensiska förlaget tagit fram böcker av två kvinnor och en man. Helén och Johanna viftade bort mannen, men frågade sedan om det inte fanns någon bok om isstormen i Quebec och jo, de hade de ju. Tydligen är boken delvis självupplevd, då Pierre kom till Kanada strax innan isstormen. Feel good kallar Helén boken och jag håller med.

Helén berättar också om två böcker jag snart ska läsa. Den potentiella nobelpriskandidaten förlaget har, Léonora Miano, som föddes i Kamerun 1973. Hon är bekymrad över kolonisationen av Afrika och hur utvandrade afrikaner får det i Europa. Skriver som jazz, bygger upp historien som musik. Hennes böcker handlar om ett fiktivt centralafrikanskt land och människor som utvandrar. Afropeer, varken eller och både och. Hennes tredje bok på svenska heter Sorgsna själar och kommer att läsas hyfsat snart.

En annan av [sekwa]s författare är Justine Lévy, vars debutromanen först kom ut på Forum. Hon har en känd pappa och en fotomodellmamma som spårar ur. Böckerna är självbiografiska men visst blir det fiktion då minnet förändras över tid. Namnen är dock utbytta. Tredje boken heter Inget allvarligt och är egentligen bok två i serien. Den ser jag fram emot då jag tyckt mycket om hennes tidigare böcker.

Jag måste säga att Helén är duktig på att berätta om sina böcker. Passionen för litteraturen märks tydligt. Vi fick tjuvkika på höstens utgivning, men om den skriver jag i ett annat inlägg.

20130508-195156.jpg

En titt på vårens böcker del 1

Inspirerad av Metta tecknade jag en digital prenumeration på Svensk Bokhandels tidningar och kataloger. Ett litet minus för att katalogen inte kan läsas utan flash, dvs inte på paddan, men i övrigt är jag grymt nöjd med mitt beslut.

Jag börjar från början av katalogen och presenterar de böcker jag vill läsa i vår. Förhoppningsvis vill ni det också. 😉

Jag skrev c-uppsats i historia om Kerstin Hesselgren och medias syn på henne. Hon är en spännande person som får på tok för lite uppmärksamhet. Självklart vill jag därför läsa boken Kerstin Hesselgren Den gränsöverskridande politikern av Renée Frangeur. Utkommer i januari på Carlsson Bokförlag.

Jag tycker mycket om David Levithan och vill läsa nya Jag, en trots att den låter riktigt knäpp. Den ges ut av X publishing 12 januari.

Pierre Szalowskis debutroman utkom 2007, men nu kommer den på svenska. Den heter Fiskar ändrar riktning i kallt vatten och ges ut i februari på Sekwa.

Jag tyckte mycket om Ester Roxbergs debutbok och ser fram emot att läsa hennes nya Fågelhuset som kommer ut på X publishing 14 februari.

I mars kommer det nytt från Sara Olsson och det ser jag fram emot. Det bästa barnet handlar om samma par som vi träffade i fantastiska Hetero i HägerstenBoken ges ut av Galago.

Jag har svårt att släppa Unni Lindell och hennes Cato Isaksen. Jag hoppas att Djävulskyssen tillhör hennes bästa, för när Lindell är bra är hon riktigt bra. Utkommer 6 mars på Piratförlaget.

Barnen är Tove Mörkbergs debut och det låter som en spännande diktsamling. Kul med ny, svensk lyrik! Utkommer 20 mars på Brombergs.

Undret av R.J. Palacio har ett riktigt fint omslag. Boken handlar om Auggie, en mycket annorlunda pojke och beskrivs som en rolig och spännande historia. Utkommer 20 mars på Brombergs.

Och så kom du av Kathleen MacMohan låter som en riktigt trevlig liten bok. Jag behöver sådana ibland. I april kommer den ut på Bazar förlag.

Léonora Miano kommer från Kamerun och hennes bok Sorgsna själar låter riktigt bra. Den kommer ut i april på Sekwa.

Samma månad, på samma förlag utkommer en ny bok av Justine Lévy som heter Inget allvarligt. Behöver jag säga att jag längtar?

Godnatt, Oktober är Valle Wigers debut och det låter onekligen som en spännande sådan.  Boken ges ut av X publishing den 2 april.

Kristina Ohlsson kan det där med deckare och jag vill gärna följa min favorit Fredrika Bergman. Nya boken heter Davidsstjärnor och utkommer på Piratförlaget 24 april.

Fjärilseffekten av Karin Alvtegen har också ett ruskigt snyggt omslag och jag är övertygad om att jag kommer att tycka om innehållet. Jag har nämligen tyckt om alla Alvtegens böcker.  Utkommer 24 april på Brombergs.

I maj kan vi njuta av en ny bok av Delphine de Vigan. Den heter Ingenting kan hindra natten och kommer självklart ut på fina Sekwa.

Jag var en av få som inte älskade Jellicoe Road. Faktum är att jag inte ens läste ut den. Det betyder dock inte att jag inte är nyfiken på Melina Marchetta och skulle därför gärna läsa Francesca som kommer ut den 15 maj på X publishing.

 

Jag nöjer mig så här just nu och bloggar mer när jag har tid att bläddra vidare i katalogen.

Och så gick juli…

Juli var en månad som gick åt till mycket annat än läsning. Visst läste jag, men då koncentrerat under en dag eller två, för att sedan knappt läsa alls på flera dagar. stället har det handlat om renovering och kaos. Det har också blivit en del tv-serier istället för böcker. Förra året läste jag 21 böcker i juli, nu blev det 12. En ganska normal månad alltså, men visst hade jag hoppats på mer.
  1. Berg har inga rötter, Manne Fagerlind
  2. Himmelsdalen, Marie Hermansson
  3. Morgongåvan, Susanne Boll
  4. Mercurium, Ann Rosman
  5. Jag väntar under mossan, Amanda Hellberg
  6. Nya Kontakter, Sophie Kinsella
  7. Kallocain, Karin Boye
  8. Älskar – Hatar, Jenny Downham
  9. Den krympande hustrun, Andrew Kaufman
  10. Innan du dog, Camilla Grebe, Åsa Träff
  11. Little Bee, Chris Cleave
  12. En ovärdig dotter, Justine Lévy

Det har på många sätt ändå varit en bra läsmånad. Jag har nämligen bara läst bra böcker, där Kaufman, Cleave och Lévy sticker ut. Rosman bjuder på en riktigt bra deckare, liksom paret Grebe/Träff, vars bok ännu inte haft recensionsdatum. Återkommer om den.

 

 

När dottern ska bli mamma

Första gången jag träffade Louise satt hon och väntade på sin mor på Place de la Sorbonne. Medan hon satt där tänkte hon på sin barndom och hur hennes mor varit då. Besvikelsen var stor över hur lite tid hon fått med sin mor.

Louise törstar efter kärlek, men är samtidigt rädd för den. Troligen är hon rädd för att bli sviken. När romanen En ovärdig dotter inleds ska hon bjuda sin pojkvän Pablo på en resa och får ett sammanbrott då allt inte blir precis som hon planerat.

Vad hon inte vet är att det växer ett barn i hennes mage. Att hon snart ska bli mamma. Alkoholen hon dricker under resan ger henne dåligt samvete under hela graviditeten. Louise verkar vara en person som oroar sig så fort hon inte har total kontroll. Jag känner igen mig i det, trots att jag lärt mig att släppa på kontrollen mer och mer.

I den här boken väntar Louise inte på sin mamma. Nu ligger mamma Alice i en sjukhussäng och väntar på att dö. Hon är inte längre vacker och full av liv. Hennes kropp har invaderats av  cancer, buken fylld av vätska och allt är snart över. Ändå ger hon inte upp hoppet och hennes fd man, Louises pappa, bekostar den bästa vård som står att finna.

En ovärdig dotter börjar i slutet när Alice är död och Angèle är född.  Louise står inför den stora utmaningen att bli en bättre mamma än hennes egen  mor var. Det här är den vackraste inledning jag läst på länge!

Hon tror att jag är hennes mamma. Hennes tillit skrämmer mig. Det är inte normalt, tänker jag. Hon tror verkligen att jag är hennes mamma. Hon vet inte att jag är knäpp, ovärdig, en vandrande katastrof, proppfull av dåligt samvete, ett straff. Jag kan göra som jag vill, jag kan strunta i att älska henne, strunta i att uppfostra henne, jag kan till och med misshandla henne om jag vill, jag kan slänga hennes gosedjur, ge henne en örfil, skälla på henne utan anledning, glömma att ge henne nappflaskan, slå dövörat till när hon gråter, byta blöjor på henne eller låta bli, hon kommer att älska mig ändå, hon har inget val, hon kommer att älska mig.

 

Alice har gjort så mycket hemskt mot Louise att det inte är konstigt att det finns en osäkerhet och rädsla när hon nu fått en egen dotter. Louise har älskat sin mor trots allt. Hon älskar henne fortfarande. En mor är alltid en mor, något som borde ge Louise självförtroende, men som istället skrämmer henne rejält.

En ovärdig dotter är svartare och mer intensiv än föregångaren. Mer mångfacetterad och innehållsrik. Jag skulle inte säga att den är bättre, det vore för enkelt. Snarare annorlunda. Justine Lévy skriver böcker som berör och jag ser fram emot att läsa fler böcker av henne.

 

 

Dagens EM-böcker Frankrike

Frankrike är ett favoritland när det kommer till fotboll och helt klart när det gäller böcker. Just idag skulle jag dock föredra om de inte plockade några fotbollspoäng alls.

Det går inte att skriva om fransk litteratur utan att nämna Marcel Proust som skrivit mastodontverket På spaning efter den tid som flytt. Jag har endast läst första delenSwanns värld där den berömda Madeleinekakan finns med och jag känner mig inte speciellt sugen på att läsa fler delar.

En av mina franska favoritböcker är den riktigt hemska och sorgliga Pappa Goriot avHonoré de Balzac. Jag gillar också Emile Zolas Thérèse Raquin trots att den är ruskigt osmaklig. Simone de Beauvoirs Det andra könet är också en läsvärd klassiker.

Muriel Barbery föddes i Marocko, men bor i Frankrike och skriver på franska om fransmän i Frankrike. Det borde räcka för att kvalificera sig till det här inlägget eller? Jag absolut älskar hennes Igelkottens elegans, men det är det väl ingen som missat.

Ännu en inflyttad författare är favoriten Nina Bouraoui som föddes i Algeriet. Jag absolut älskar hennes böcker, men kanske är Kärlekens geografi och Våra kyssar är avsked mest läsvärda. Läs dock gärna de självbiografiska böckerna i ordning.

Claire Castillon har skrivit absurda och rappa novellsamlingen  Bubblor och jag vill absolut läsa mer av henne. En annan fransyska som har potential att bli en favorit är Justine Lévy och hennes Vi ses på Place de la Sorbonne har verkligen stannat kvar i mitt minne.

Även Delphine de Vigan tillhör de fransyskor som jag blivit betagen av. Hennes bok No och jag är verkligen riktigt bra. Detsamma gäller Den röda soffan av Michèle Lesbre.

Och fransmännen då?  Eric-Emmanuel Schmitt är en riktigt trevlig författare som jag läst två fina tunnisar av. Kanske är Oscar och den rosa damen den finaste av dem.

I sommar ska jag definitivt läsa De obotliga optimisternas klubb av Jean-Michel Guenassia som har fransk-algeriskt ursprung. Boken utspelar sig i Paris i slutet av 50-talet.

Och så slutligen Jean-Marie Gustave Le ClézioClaude Simon och Jean-Paul Sartre som är tre franska nobelpristagare jag ännu inte läst.

 

Tematrio – Mors dag

Lyran vill att vi listar litterära mammor i veckans tematrio.  Här kommer mitt bidrag.

1.  Louise väntar på sin mamma på Place de la Sorbonne. De ska ses där, men modern dröjer och dröjer. Boken heter Vi ses på Place de la Sorbonne och är skriven av Justine Lévy. Det är knappast en idelmoder som beskrivs.

2. I Själamakerskan av Michela Murgia får vi läsa om Maria och hennes adoptivmor Tzia Bonaria. En fin berättelse om en relation som är riktig och viktig.

3. Cecilia är en mamma på gränsen till nervsammanbrott och vägen dit skildras i Jag skulle aldrig ljuga för dig av Moa Herngren.

 

 

När kommer du mamma?

En ung kvinna sitter på Place de la Sorbonne och väntar på sin mamma. Modern är lite sen, men det är inget ovanligt. Hon kommer säkert. En timme går, två, tre. Dottern väntar tålmodigt.

Under tiden tänker hon tillbaka på sin uppväxt och den roll hennes mamma spelade i den. Hur sällan hon kunde lita på henne, men hur det ändå var omöjligt att sluta älska henne. Att sluta hoppas.

Nu är dottern 20 år. Vuxen. Fortfarande längtar hon efter en mor. Fortfarande väntar hon. Hoppas. Fortfarande är hon en liten flicka som längtar efter att bli älskad.

Vi ses på Place de la Sorbonne är Justine Lévys debutbok, utgiven 1996  av Forum och nyutgiven i något reviderad form av Sekwa förlag som också gett ut den andra boken om Louise som heter En ovärdig dotter.

Sällan har jag läst en bok som handlar om så lite och samtidigt om så mycket. På ytan händer inte mycket. Louise väntar, dricker en kaffe, äter lite, tittar säkert på klockan. Men på insidan, i tanken och i minnena målas en bild upp av en barndom som var allt annan en okomplicerad och en mamma som inte riktigt vet hur hon ska leva sitt liv.

Jag tycker mycket om Justine Lévys lågmälda sätt att berätta. Långsamt och trevande ger hon oss bit efter bit i denna på ytan enkla berättelse. Inga stora ord. Inga känslostormar. Bara en stillsam berättelse om en flicka och en kvinna som sällan befinner sig på samma plats.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: