Elizabeth George

Konsten att avsluta i tid

I veckan ägnar vi oss åt temat “Det tar aldrig slut” på Kulturkollo och inläggen handlar om sådant som borde ta slut, men också om sådant som tagit slut för snabbt.

Veckoutmaningen lyder så här:

I veckans utmaning vill vi att du delar med sig av minst ett kulturellt fenomen (litteratur, film, teater, serier osv.) som tråkar ut sig så till den milda grad att du inte förstår hur någon överhuvud taget kan ägna tid åt det och minst ett kulturellt fenomen som du aldrig upphör att intressera dig för.

Nu ska jag inte tjata mer om mitt hat mot den mörkare årstiden, men november får gärna ta slut innan den ens börjar, liksom januari. I februari brukar hoppet tändas lite, lite. En vinter på en vecka eller möjligen två, med mycket snö och sedan sol, är vad jag kan tolerera. Sedan vill jag ha ljus och vår och den lediga sommaren får gärna vara länge, länge. Men nu ska det istället handla om kultur.

När det gäller böcker brukar jag hålla i ganska länge även när favoritserier tappar fart och egentligen borde avslutas. Elizabeth Georges serie om Lynley och Havers är en sådan. Jag orkar verkligen inte läsa mer om dem, vilket egentligen inte har så mycket med karaktärerna att göra som det faktum att böckerna blir tjockare och tjockare (och då var de rätt mastiga från början). Senaste boken Det straff hon förtjänar beskrivs som hennes bästa på länge (vilket å andra sidan de tre böckerna dessförinnan också gjort) och ett litet, litet sug finns efter att återse ett gammalt favoritpar. Det är bara det att jag har tre olästa böcker i serien att ta tag i innan det är dags för den nyaste. Tveksamt om jag kommer att prioritera dem.

Något som stör mig är att det knappt finns några böcker som slår och sedan inte får en fortsättning. Det går verkligen inflation i bokserier och jag börjar bli lite trött på det. Trilogier kan jag förstå, men sedan kan få författare hålla intresset uppe för sina karaktärer. Värst är nästan Åke Edwardson, som tog död på sin huvudperson, eller i alla fall påstod sig göra det, men sedan beslutade att inte alls avsluta serien som tänkt utan köra på med fler böcker. Jag vägrar att läsa.

En serie vars senaste bok överraskade mig positivt är En högre rättvisa av Michael Hjorth och Hans Rosenfeldt, där karaktärerna utvecklas hela tiden och till och med den riktigt otrevlige Sebastian Bergman blir mer och mer komplex. Dessutom håller deckarintrigen hög klass. Det är skickligt.

När det gäller tv-serier har jag mer tålamod och tycker ofta att de avslutas alldeles för tidigt. Som fantastiska Parenthood till exempel, som gärna hade fått hålla på i flera säsonger till. Även The Good Wife, som ändå höll på i sju säsonger, hade lätt kunnat fortsätta utan att jag tröttnade. Istället kom uppföljaren The Good Fight och den är bra, men jag saknar min favorit Alicia Florrick, spelad av Julianna Margulies, som för övrigt försvann alldeles för tidigt ur favoritserien Cityakuten. En annan sjukhusserie som nu är mitt i säsong 15 är Grey’s Anatomy, vars kvalitet har varierat, men som jag ändå aldrig har övergivit.

Vissa serier spårar dock ur mer än lovligt, som Zoo, som visserligen var rätt galen från början och The 100, som faktiskt hittat tillbaka till sin ursprungliga spänning igen i säsong 5 som vi ser just nu. När det gäller Zoo är det ändå sjukt irriterande att det inte blir någon fjärde säsong, då säsong 3 avslutades med en rejäl cliffhanger. Jag håller med Lotta om att ett avslut verkligen ska vara ett vettigt sådant.

TV-program som har gjort sitt och som jag inte orkar engagera mig i längre är Idol och Så mycket bättre. Det blir tråkigt och urvattnat efter ett tag när formen blir viktigare än innehållet. Det är helt klart en konst att avsluta i tid.

Olikhetsutmaningen: tjock och tunn

Det får bli en start för olikhetsutmaningen idag trots allt. Det var tanken, men jag glömde bort i all terminstartsstress. Någonstans är det ändå höst och då är det bra med rutiner.

Dagens ord är tjock och tunn, vilket skulle kunna handla om sidantal, kroppsform eller något helt annat. Jag väljer att fokusera på sidantal.

I sommar har jag, liksom många andra, läst Ett litet liv av Hanya Yanagihara som är en riktig tegelsten. För lång menar vissa, men jag håller inte med. Däremot är jag väldigt glad att jag läste den under semestern i några långa sittningar, annars hade jag antagligen tappat fokus och fått en mycket sämre läsupplevelse. Tjocka böcker kräver mycket lästid och därför drar jag mig ofta för att läsa tegelstenar.

Att skriva lagom långt är svårt. För några dagar sedan diskuterade jag och några andra bokbloggare Elizabeth George böcker och hur de blir längre och längre. Där borde någon redaktör våga be henne att stryka. Senaste boken jag läste av henne var Denna dödens kropp och den var verkligen alldeles för lång. Obefogat lång.

Det är å andra sidan en konst att kunna skriva kort utan att för den skull skriva något ofärdigt. Den drunknade, Therese Bohmans debutbok, är ett exempel på en totalt fulländad tunnis. Sånt jag berättar för Allah av Saphia Azzeddine är ett annat. Däremot tyckte jag att De behövande av Helena von Zweigbergk var alldeles för kort.

Nu är det din tur att skriva om de två orden tjock och tunn! Gör det i din blogg, i sociala medier eller kanske i en kommentar. Lämna gärna en kommentar om du skriver någon annanstans och/eller en länk så att jag hittar ditt inlägg.

 

 

90-talet i litteraturens värld

Det är tema 90-tal på Kulturkollo den här veckan och det är verkligen mitt årtionde. Däremot är det kanske inte mitt årtionde när det kommer till litteratur och därför listar jag idag böcker och författare som var stora under 90-talet.

Nobelpriset intresserade mig inte nämnvärt de första året på 90-talet, men sedan jag började studera litteraturvetenskap blev jag mer och mer intresserad av “fin” litteratur. Läst hade jag alltid gjort, även en hel del klassiker, men litterärt medveten hade jag kanske inte varit.

Av de tio författare som tilldelades Nobelpriset i litteratur har jag läst texter av sju, samt sett pjäser av en. Faktiskt var det bara några veckor sedan jag såg mina teatertreors uppsättningar av två farser av Dario Fo. Ett ypperligt tillfälle att presentera en nobelpristagare för en stor publik. De jag har kvar att upptäcka är Derek Walcott, som fick Nobelpriset 1992 och Kenzaburo Oe, som fick det 1994. Bland de pristagare jag verkligen tycker om finns Wislawa Szymborska, Nadine Gordimer, José Saramago, Toni Morrison och Octavio Paz. Däremot fick Günther Grass mig att undvika all tysk litteratur länge, länge.

Augustpriset delades ut för första gången 1989 och var alltså ett väldigt nytt pris när 90-talet inleddes. Blande de böcker som nominerats och/eller vunnit vill jag lyfta fram följande:

Utrota varenda jävel, Sven Lindqvist, nominerad i den skönlitterära klassen 1992 och en riktigt bra bok om den främlingsfientlighet som verkligen inte är en ny företeelse i västvärlden.

Jag saknar dig, jag saknar dig, Peter Pohl, vinnare av kategorin bästa barn- och ungdomsbok 1992 och en bok jag verkligen älskade då. Faktisk håller den fortfarande.

Comédia Infantil, Henning Mankell, nominerad i kategorin bästa skönlitteratur 1995. Spännande att den kategoriserats som vuxenbok, trots att huvudpersonen är ett barn. En riktigt bra bok oavsett.

Sorgegondolen, Tomas Tranströmer, vinnare i kategorin bästa skönlitterära bok 1996. En av många fina diktsamlingar av denne gigant.

Brev från nollpunkten, Peter Englund, nominerad i fackboksklassen 1996 och en spännande bok innehållande fyra essäer om viktiga händelser i Europa. Essän om första världskriget är riktigt bra.

Aprilhäxan, Majgull Axelsson, vinnare i kategorin skönlitteratur 1997. En bok jag älskade, men mest minns känslan av.

Men nej, jag läste långt ifrån bara pristagare ens då. Här är några andra böcker jag läste och älskade under 90-talet (möjligen hade jag inte gjort det nu, men det låter jag vara osagt):

Elizabeth Georges första bok om Thomas Lynley gavs ut 1988, men det var på 90-talet jag upptäckte henne och faktiskt också då jag upptäckte deckargenren. Bäst tyckte jag då om Till minnet av Edward som är den tredje boken i serien.

Cigarett, Per Hagman (1991), var en bok som passade mitt kvasisvåra jag. Jag läste allt av Hagman och tyckte verkligen att han var hur bra som helst.

Firman, John Grisham, kom också ut 1991 och jag tyckte den var vansinnigt spännande. Därefter läste jag några böcker till av Grisham, men sedan tappade jag bort honom.

En komikers uppväxt, Jonas Gardell (1992) var en stor läsupplevelse, men den bok jag tyckte bäst om av de som kom ut på 90-talet var nog ändå Fru Björks öden och äventyr som gavs ut 1990.

Köksgudens hustru, Amy Tan (1992), är verkligen en av mina största läsupplevelser någonsin. Nu minns jag väldigt lite, men oj vad jag älskade.

Tillit till dig, Barbara Voors (1993). Jag älskar alla böcker jag läst av Voors, men det här var den första jag läste och därför kommer den alltid att vara speciell.

Paddy Clarke Has Ha Ha, Roddy Doyle tilldelades Bookerpriset 1994 och var den första av hans böcker som gavs ut på svenska. Det är dock en författare att läsa på originalspråk, då hans irländska talspråk är svårt att översätta.

Stendagböckerna, Carol Shields (1994), liknar få andra böcker jag läst. Kombinationen av det väldigt realistiska och den lite drömska tonen gjorde att jag verkligen slukade den här boken. Shields var en stor 90-tals favorit.

High Fidelity, Nick Hornby (1995) var en riktig höjdare och Hornby har följt mig sedan dess. Jag absolut älskade alla listor i boken.

I museets dolda vrår, Kate Atkinson (1997) är en fantastisk och magisk bok som jag också tyckte mycket om. Jag läste fler böcker av Atkinson då, men trots att hon blivit populär igen har jag faktiskt inte återupptäckt henne.

Vattenmelonen, Marian Keyes (1998) var författarens debut och den första bok jag läste av henne. Keyes var verkligen som bäst på 90-talet och publicerade flera riktigt bra böcker, men nu har jag helt tappat bort henne.

 

Vilka böcker minns du från 90-talet?

 

 

 

 

 

Några glömda favoriter

Jag upptäckte till min glädje att Bokbloggsjerkan är tillbaka och veckans uppgift handlar om att presentera författare som varit favoriter, men som av någon anledning glömts bort.

Under många år läste jag böckerna om Thomas Lynley av Elizabeth George. När hon tog död på hans fru i den trettonde boken tog jag en paus. Jag hoppade över What came before he shot her, som helt handlar om mordet på Helen och det tog år innan jag läste bok nummer femton Stråk av rött. Bok sexton var, som många andra av George böcker, alldeles för lång och sedan har jag inte läst mer. Ibland kan jag sakna Lynley och Havers, så kanske fortsätter jag att läsa. Det finns tre böcker jag ännu inte läst.

Jag älskade Den hemliga historien av Donna Tartt. Efter det har hon skrivit två böcker till. Jag äger dem båda, men har inte läst någon av dem. Mycket märkligt. Jag tror verkligen att jag kommer att tycka om dem, men ändå blir det inte av.

Det här är bara två av väldigt många. Påfallande ofta läser jag just en riktigt bra bok av en författare och sedan ingen mer, trots att möjligheten finns. Visst är det konstigt.

Veckans ord på P: Mina svar

p

Här kommer så äntligen mina svar!

Thomas Lynley och hans partner Barbara Havers var några av de tidigaste deckarhjältar jag lärde känna. Nu har jag tappat bort dem lite, men Elizabeth George första böcker om dessa två var verkligen riktigt bra.

I böckerna Italienska skor och Svenska gummistövlar av Henning Mankell är huvudpersonen Fredrik Welin pensionär.Tidigare var han läkare och det är han väl ibland fortfarande. Vissa yrken är nog svårare än andra att släppa.

Det är synd att det inte finns så många litterära pris som inte lyfter fram verk av vita medelålders män och att det därför behövs ett pris endast för kvinnor. Jag väljer ändå att lyfta fram Baileys Women’s Prize for Fiction. Senast fick Ali Smith priset för How to be both.

Jag älskar att vara publik och lyssna till när intressanta författare talar om sina böcker, sitt skrivande och livet och litteratur i allmänhet. En av mina favorithändelser under året är Stockholm Literature, som alltid bjuder in spännande författare. Snart är det dags.

En riktig liten pärla är Vinden som sprider elden av Selva Almada. En på ytan enkel historia om en präst och hans dotter som får problem med sin bil och stannar hos en mekaniker, men det händer så otroligt mycket inom karaktärerna.

Veckans ord på I: Mina svar

I

Det är dags för mig att publicera mina egna associationer kring följande fem ord på I:

Vissa författare är verkligen idoga och ihållande (ja, jag vet att ordet kanske inte kan användas så, men jag gör det ändå) gällande sitt skrivande. Jag tänker på serier som aldrig tar slut. De flesta tappar jag bort efter ett tag, som Elizabeth George Lynley och Havers. Dags att återupptäcka dem kanske.

Huvudpersonen i Pennskaftet av Elin Wägner var en trevlig individ att läsa om och författaren en viktig individ för kvinnors kamp för ökade rättigheter.

Vad betyder egentligen intelligent? Ett enkelt, men ändå komplicerat ord. Jag skulle dock definiera Eddie Izzard som väldigt intelligent. Komiker i första hand, men han har också skrivit Dress to kill och nästa år väntas fler memoarer.

I boken Islossning av Barbara Voors går en pappa och hans dotter ut på isen och kommer aldrig åter. Stark och hemsk bok.

Charles Bruno i Patricia Highsmiths Främlingar på ett tåg är minst sagt ivrig att hjälpa Guy Haines att bli av med en jobbig fru. Lite väl ivrig.

 

Favoritpartners i deckarvärlden

DSC07188-B3

Det är snarare regel än undantag att böcker om poliser främst handlar om två, ganska ofta rätt omaka, personer som måste samarbete. Inte alltid poliser märk väl, men trots att böckerna handlar om ett helt team är det nästan alltid två som sticker ut. Här är mina favoritpar:

1. Ruth Galloway och Harry Nelson, skapade av Elly Griffiths, som egentligen inte är ett par rent yrkesmässigt, inte heller privat trots att de har varit det. De får ändå vara med på listan.

2. Fredrika Bergman och Alex Recht, skapade av Kristina Ohlsson. Ett par som jag verkligen hoppas att vi får återse.

3. Thomas Lynley och Barbara Havers, skapade av Elizabeth George. Ja, jag vet att jag tjatar om dem, men de måste med.

4. Lacey Flint och Mark Joesbury, skapade av Sharon Bolton och egentligen del av ett större team.

5. Carl Mørck och Hafez el-Assad, skapade av Jussi Adler-Olsen. Ett udda par, som jag bara träffat en gång, men gärna återser.

6. Carl Hell och Maria Gustavsson, skapade av Anna Lihammer och ett par jag hoppas få möta i många fler böcker.

Vilka är dina favoritdeckarpar?

Alltid Lynley, eller nästan alltid …

13048543_O_1

Elizabeth George var egentligen den första deckarförfattare jag verkligen gillade. Jag hade försökt läsa någon Agatha Christie tidigare, men annars var deckargenren inte något jag lockades speciellt av. Så blev det sommar, jag hade just slutat högstadiet och jag var uttråkad. I mormors bokhylla fanns ett gäng böcker av Elizabeth George och jag började läsa. Först Pappas lilla flicka, som jag slukade och direkt längtade efter att få läsa mer om Lynly och Havers. Fortfarande tycker jag att det är en av hennes bästa böcker, eller var då i alla fall. Därefter läste jag snabbt Gamla synder och Till minnet av Edward. Sedan var det bara att börja vänta och fram till What came before he shot her slängde jag mig över varje ny bok om Lynley och Havers så fort den kom ut på engelska.

Att Elizabeth George valde att ta dö på Lynleys fru Helen, i With no one as witness, tappade jag helt mitt engagemang i serien och det tog ett bra tag innan jag fortsatte läsa om Lynley. Faktiskt har jag helt hoppat över What came before he shot her och tänker inte läsa den heller. Däremot har jag läst boken efter, Stråk av rött, som hade hunnit komma på svenska och den var riktigt bra. Jag tyckte dock inte alls om Denna dödens kropp, som var minst 100 sidor för lång och sedan dess har jag faktiskt inte återsett Lynley och Havers, trots att två böcker, En lögn att lita på och En ond lite handling, del 17 och 18 i serien har kommit ut på svenska. Kanske är det dock dags att återse mina gamla favoriter igen, de är ändå riktigt trevliga.

Att återvända

George_Elizabeth_10

foto: Magnus Liam Karlsson

Faktum är att Elizabeth George var en av de första deckarförfattare jag stiftade bekantskap med. Visst hade jag läst någon bok av Agatha Cristie, men deckare var inte riktigt min grej. Så mötte jag Thomas Lynley eller kanske framför allt Deborah och kärlek uppstod.

En sommar, jag tror det var 1997 eller möjligen 1998, läste jag de nio första böckerna i serien om Lynley och hans buttra kollega Barbara Havers. Helt plötsligt verkade det faktiskt som om deckare var min grej och jag fortsatte med Minette Walters, vars Iskällaren och Skulptrisen kommit ut på svenska. Och på den vägen är det.

De senaste åren har jag nästan gjort slut med Elizabeth George. Det började med att böckerna blev tjockare, men inte på ett bra sätt. Det kliade i fingrarna på mig, jag ville stryka hur många sidor som helst, men det var uppenbart att George redaktör inte tyckte detsamma. Så kom då den hemska boken där Lynley drabbas av katastrofen med stort K. Innan döden kom, boken som förklarar varför det blev som det blev, läste jag aldrig.

Jag bestämde mig dock för att ge George en ny chans och med Stråk av rött blev jag nästan lite nyförälskad. En Elizaberh George i toppform är en grym deckarförfattare. Äntligen var hon tillbaka.

Trodde jag.

Istället fick jag ännu en seg tegelsten, som hade mått bra av att förkortas rejält. Denna dödens kropp verkade bli mitt sista möte med Lynley och Havers.

Men så igår började jag sakna dem och utan att jag egentligen fattade hur, landade En lögn att lita på i min padda. Kanske blir det en dejt med mina gamla favoriter på påsklovet.

 

Nej tack till tegelstenar…

Möjligen om jag slipper gymma på annat sätt.

Det jämförs tegelstenar i bokbloggarvärlden och jag har blivit taggad av Helena och Fanny.  Alltså gick jag igenom mina bokhyllor i jakt på lästa tegelstenar och konstaterade snabbt att det fanns få. Riktigt tjocka böcker är sällan mig grej måste jag erkänna. Kanske har med en viss bekvämlighet att göra. Faktum är att jag helt gett upp författare (läs Elizabeth George) för att böckerna blivit tjockare och tjockare. Men det kan hända att de (läs Elizabeth George) får en ny chans som tack för lång och trogen tjänst.

20130514-183519.jpg

En riktig tegelsten som jag faktiskt både läst och gillat är Vikram Seths En lämplig ung man som är en bra bit mer än 1000 sidor. Faktiskt välfyllda sådana, vilket sällan är fallet och det är kanske därför jag inte gillar tegelstenar – de innehåller helt enkelt (i princip alltid) för mycket oviktig information. Får du inte sagt det du har sagt på 400 sidor kanske du ska säga det på annat sätt, alternativt skriva två böcker.

Ni skymtar också Marve Binchys Tänd ett litet ljus på ungefär 600 sidor, vilket väl får räknas som en tegelsten. Det ska vara en mycket lättläst bok om jag ska orka 600 sidor och en period i min ungdom slukade jag böcker av nämnda Binchy och mysdrottningen Rosamund Pilcher vars Välkommen hem är på modiga 680 sidor och jag minns att jag tyckte den var för lång. Min favorit av henne September (nej, jag vågar inte läsa om den) skymtas och dess 479 sidor läste jag utan att sucka en enda gång.

20130514-183345.jpg

 

Lättlästa och spännande böcker funkar bättre att läsa trots sidantalet. Som den här till exempel.

20130514-183423.jpg

 

Men 500 sidor kanske inte räknas som tegelsten?

Annars är det främst lyrik jag gillar i tegelstensform. Då behöver en inte läsa från pärm till pärm.

20130514-183337.jpg

Eller ordböcker.

20130514-183436.jpg

Och så de där tegelstenarna som jag har tänkt läsa. Någon gång i framtiden. Bara sisådär 30 år kvar till pension.

20130514-183409.jpg

 

20130514-183358.jpg

 

 

 

 

%d bloggare gillar detta: