När överlevarna tystnar

Idag nåddes vi av beskedet att Hédi Fried, psykolog, författare och förintelseöverlevare har avlidit, 98 år gammal. En aktningsvärd ålder som också visar hur gamla de få förintelseöverlevare som finns kvar har hunnit bli. Fried föddes i Rumänien och kom till Sverige 1945 efter andra världskriget. Ett krig som hon tillbringat i bland annat Bergen-Belsen och Auschwitz. Ett krig som hon överlevde, men aldrig slutade berätta om. Det finns få förintelseöverlevare kvar och få människor som upplevt Hitlers makt i verkligheten. Det skrämmer mig att rösterna blir färre och att trivialiseringen av det som skedde under 30- och 40-talet breder ut sig. De senaste åren har Fried blivit en symbol för politikernas förändrade syn på samhället om de som bor här. Kristersson lovade henne att aldrig samarbeta med SD och även om han själv gör sitt bästa för att förklara bort och bagatellisera det hela. Den känsla som finns kvar är ändå att överlevarnas röster behövs mer än någonsin. Vi behöver höra dem berätta om hur strävan efter att dela upp människor ledde till en fruktansvärd utrensning av människor som inte sågs som lika mycket värda endast beroende på ursprung, religion, sexualitet eller åsikter.

En åsikt som inte är okej att uttrycka idag är att det sker en normalisering av rasism i Sverige. Det är inte ens okej att hävda att det finns rasism. I sociala medier hotas och hatas de som ens vågar andas något om SD:s nazistiska förflutna. Den som gör det respekterar inte partiets väljare säger man, som om den politik som nu tagit över en stor del av Tidöavtalet blir bättre för att fler står bakom den. Jag skräms av den normalisering av rasismen som sker i Sverige just nu och blir allvarligt oroad över vad som kommer att hända när ingen längre finns kvar som kan berätta om förintelsens fruktansvärda folkmord. Det finns andra hemska sådana, tyvärr, men få som på samma sätt handlat om att systematiskt utrota ett folk.

I barnboken Historien om Bodri berättar hon om sin barndom då hennes bästa vän var hunden Bodri och flickan Marika. En berättelse om att först vara som alla andra, men därefter ses som mindre värda, till och med farliga. Hédi var ett barn när kriget kom och i boken berättas om hemskheter ur ett barns perspektiv. Du kan lyssna på historien här. Sex andra barn, bland annat Hédis syster Livia, möter vi i serieromanen Vi kommer snart hem igen av Jessica Bab Bonde och Peter Bergting. En fantastisk och stark berättelse om flykt och krigets fasor. Där berättar också Emrich Roth sin historia. Ännu en viktig röst som tystnat.

När de som med egna ögon kan berätta inte längre finns kvar. När deras röster inte längre hörs. När det som skedde under andra världskriget är något som tillhör historien och som ingen vill tro kan ske igen. Det är då litteraturen behövs för att sprida vad som hände. Det är vi skyldiga Hédi Fried och alla andra som förstod att historien tyvärr har en tendens att återupprepa sig själv om allt för många inte förstår att det krävs en ny Hitler för att vi ska vara på väg mot ett samhälle som gör skillnad på människa och människa.

Foto: Karl Gabor

Tyck till:

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: