Gudrun Schyman

Planer inför Bokmässan 2018

Nästa vecka är mässvecka och det är både underbart och lite skrämmande. Jag älskar ju Bokmässan på många sätt, men brukar bli helt utmattad av alla människor och alla ljud. Efter fyra dagar där brukar jag vara totalt slut. I år när jag är utmattad redan innan är det kör igång känner jag mig lite orolig. Ett sätt att hantera de fyra superintensiva dagarna är att prioritera det sociala med trevliga bloggare och gå så mycket som möjligt på lugna seminarier istället för att vandra runt på mässgolvet.

Egentligen är det helt meningslöst att lista seminarier jag vill gå på, men jag gör det ändå. Planen är dock att inte stressa upp mig över det jag missar, utan göra det jag hinner. Det är fysiskt omöjligt att göra allt man vill under Bokmässan. Så är det bara. Ibland kan det dessutom vara trevligare att gå på ett seminarium oplanerat med trevligt sällskap, än det som är bokat. Ibland har jag också struntat i att stå i kö och istället valt seminariet bredvid utan kö. Det kan bli bra det med.

Torsdag

12.00-12.45 Hur överröstas populismens locktoner?,  Masha Gessen och Jörgen Huitfeldt.

14.00-14.45 Sorg och hopp med ALMA-pristagaren, Jacqueline Woodson och Maria Lassén-Seger.

16.00-16.45 Identitet och intolerans, Arkan Asaad, Robert Hannah, Joel Mauricio Isabel Ortiz och Parisa Amiri.

17.00-17.45 Att ta hand om sina vuxna, Christina Herrström, Sara Kadefors, Moni Nilsson och Jessica Schiefauer.

Fredag

10.00-10.45 Läsning — en demokratifråga, Arkan Asaad, Theodor Kallifatides, Susanne Boll, Patrik Lundberg och Lina Nordstrand.

12.00-12.45 Att skriva om döden och hylla livet, Maggie O’Farrell och Anneli Dufva.

13.00-13.45 Identitet hos unga — varför är det viktigt i litteraturen?, Christina Lindström, Malin Stehn och Pekka Heino.

14.00-14.45 Vad hände med den arabiska våren?, Nawal El Saadawi och Johar Bendjelloul.

Lördag

10.00-10.45 Khemiri och Stridsberg om tio händelserika litteraturår, modererator Jonas Eklöf.

11.00-11.45 En av Sveriges mest beryktade politiker, Gudrun Schyman, Johanna Palmström och Moa Elf Karlén.

12.00-12.45 Från författardrömmar till succé, Jojo Moyes och Titti Schultz.

13.00-13.45 Går det att omförhandla pappaklausulen?, Jonas Hassen Khemiri och Björn Wiman.

14.00-14.45 Att fånga historisk tid, Ida Jessen, Marie Hermanson, Mia Franck, Kerstin Wixe.

16.00-16.45 Det typiskt svenska, Elisabeth Åsbrink, Göran Everdahl, Henrik Berggren, Björn Wiman

Söndag

10.00-10.45 Metoo i deckarvärlden, Lina Bengtsdotter, Kicki Sehlstedt, Sara Larsson och Karin Linge Nordh.

11.00-11.45 Popkulturen är död — leve den!, Fredrik Strage, Martin Aagård, Natalia Kazmierska och Ika Johannesson.

12.00-12.45 Vems språk talar jag?, Johannes Anyuru, Kayo Chingonyi, Rakel Chukri.

13.00-13.45 Factfulness — förstå världen!, Anna Rosling Rönnlund och Ola Rosling.

14.30-14.50 Till minne av en villkorslös kärlek, Jonas Gardell.

15.00-15.45 Den frånvarande modern, Anna Fredriksson, Jenny Jägerfeld, Sofia Lundberg och Caroline Säfstrand.

Idag lyfter vi kvinnorna

Idag är det Internationella Kvinnodagen. En dag firats i över hundra år och som jag varje år önskar inte skulle behövas. Tyvärr behövs den mer än någonsin i en värld där jämställdheten i flera stora länder snarare går tillbaka än framåt. I Ryssland är hustrumisshandel på väg att avkriminaliseras och i USA hotas aborträtten. Det blir tydligt att män styr och att de inte alltid ser till kvinnors bästa, men också att rättigheter för kvinnor inte alltid är självklar ens för andra kvinnor.

Jag är medveten om att 8 mars och vänstern är synonymt för många, men trots att jag definierar mig som både feminist och vänster börjar jag bli trött på den splittring som blir mer och mer tydlig mellan olika grupper av kvinnor i Sverige. De senaste veckorna har det till exempel varit ett jäkla (ursäkta) tjat om Birgitta Ohlssons bok och hur hon trycker ner arbetarkvinnor och är en dålig feminist. Att landslaget i fotboll väljer att sätta citat av kända kvinnor på sina tröjor har också orsakat rabalder. Mest verkar det provocera att Lotta Schelin valt ett citat av Gudrun Schyman och trots att jag kan förstå att Schyman kan provocera har jag faktiskt svårt att se hur just det här citatet kan göra det. I världen är det Emma Watson som kanske inte är feminist alls, eftersom hon ställt upp på lättklädda bilder i Vanity Fair. Så himla onödigt.

Nu är det inte så att jag köper allt Ohlsson skriver, eller att jag tycker att det är oproblematiskt att Watson klär av sig på bild, men jag tycker att det finns viktigare saker att fokusera på. Och då menar jag inte landslagströjor med citat om att inte se ner på kvinnor, utan till exempel att kvinnor och män fortfarande inte tjänar lika mycket, mycket på grund av att kvinnors arbete och i många fall yrkesval, värderas lägre. Lika illa är det att lika lön för lika arbete fortfarande är en utopi. Eller att våld mot kvinnor fortfarande är utbrett, att kvinnor ofta skuldbeläggs även då de egentligen är offer och att kvinnor inte sällan ses som ägodelar. Det finns många saker att jobba för. Gemensamt.

Jag uppmuntrar debatt om vad jämställdhet och jämlikhet egentligen är och kommer aldrig att köpa argumentet att vårdnadsbidrag på något sätt skulle vara ett bra sätt för att lyfta kvinnor, eller acceptera SD kvinnors syn att nationalism och en återgång till traditionella könsroller på något sätt skulle vara jämställdhet, eller köpa deras förklaringsmodell att hotet mot kvinnor endast kommer från invandrare. Visst tycker även jag att det finns rätt feminism, men faktiskt inte fel feminism, då det som vissa partier i Sverige för fram inte är feminism alls. För mig är feminism och jämställdhet två saker som går hand i hand. Pajkastning mellan kvinnor som egentligen kämpar för samma sak har jag dock svårt att acceptera.

För att vi ska få till en riktig förändring behöver vi arbeta tillsammans för en bättre värld för kvinnor. Det gäller alla kvinnor, både de som kallar sig feminister och de som inte gör det, men ändå vill att kvinnor och män ska ha samma rättigheter och möjligheter (eller förresten, tycker du så är du feminist, så stå gärna för det) och det gäller också alla män som faktiskt tycker att män och kvinnor ska ha samma rättigheter och möjligheter (ja, även ni är feminister, men det kanske är känsligt). Att hålla på att diskutera vem som har rätt att vara feminist och därmed bidra till splittring snarare än en positiv förändring är bara dumt.

Därför avslutar jag med ett budskap från en man, för även de kan, får och bör höja sina röster för kvinnors rättigheter idag och alla dagar.

 

Dagens dam i december del 27

Skärmklipp 2015-12-26 22.01.27

Jag skulle undvika att bli politisk i den här kalendern tänkte jag, men idag skiter jag i det. Jag måste nämligen ha med Gudrun Schyman som en av de 31 damerna i december. Jag röstar varken på Vänsterpartiet eller F! (mer än i valet till EU-parlamentet senast) ska jag erkänna, även om dagens politiska läge kanske tvingar mig vänsterut i nästa val. Däremot har jag alltid beundrat Gudrun Schyman. Inte alltid hållit med henne eller ens tyckt att hennes agerande varit vettigt, men alltid hyst en beundran för hennes oförtrutna övertygelse.

Som partiledare för Vänsterpartiet under tio år mellan 1993 och 2003 var Schyman långt ifrån okontroversiell. Hon var den första partiledaren som tog avstånd från kommunismen och dessutom partiets första kvinnliga ledare. Det var också hon som på allvar förde in feminismen som en parameter i partiets politik. Ett av hennes mest kontroversiella tal var det som kom att kallas för ”Talibantalet”, där hon talar om mäns våld och hur det är samma strukturer som förtrycker kvinnor i talibanernas Afghanistan, som i Sverige. Eller riktigt så sa hon inte egentligen. Hela talet hittar du här.

År 2003 framkom att Schyman inte haft koll på deklarationen och gjort avdrag för saker hon inte själv betalt. Hon erkände sig skyldig och fick 50 dagsböter. Det en penibel kväll på rave lite lagom berusad var kanske inte det som ens en populär partiledare kunde överleva. Året efter lämnade hon partiet och fortsatte ett tag som politisk vilde, tills hon blev frontfigur i nybildade partiet Feministiskt Initiativ.

Schyman är en förebild för att hon vågar säga saker som andra kanske bara tänker. På gott och ont. Jag hade äran att träffa henne för ett antal år sedan, då hon gästade min arbetsplats och slogs av den trygghet i kombination av en övertygelse att världen kan bli en bättre plats, som hon utstrålade. Andra provocerades av henne och så är det troligen med alla politiker som vågar vara ärlig och passionerad.

Sverige behöver Gudrun Schyman, liksom vi behöver andra modiga kvinnorsom är eller varit aktiva politiskt, som Birgitta Ohlsson, Maria Wetterstrand, Annie Lööf och Margot Wallström. Varje gång jag åker bil lyssnar jag på Eva Franchells Väninnan, om Anna Lind och det blir smärtsamt tydligt hur svårt kvinnor har det inom politiken.

Jag beundrar Gudrun Schyman för att hon är cool på riktigt.

gudrun_schyman

Foto: Magnus Bergström

Mina svar på G

Skärmklipp 2015-10-01 12.23.05

Nu har jag klurat färdigt. Här kommer mina svar på G.

1. Nämn en favoritförfattare med för- eller efternamn på G.

Lisa Genova är utan tvekan en favorit. Hennes Still Alice är helt fantastisk och jag tyckte också om Left neglected. Fler av hennes böcker har jag ännu inte läst, men ska definitivt göra det.

2. Det finns ju annan kultur än böcker. Vilka kvinna med för- eller efternamn på G vill du lyfta fram som är kulturell, men inte just författare?

Jag måste lyfta fram Greta Garbo, som var en fin skådespelare och en otroligt vacker kvinna. Jag har ännu inte läst Blekingegatan 32 av Lena Einhorn om henne, med vill verkligen göra det. Jag kan tycka att Greta Garbo får allt för lite uppmärksamhet, men å andra sidan valde hon själv att leva ett dolt liv.

3. Berätta om en kvinna med för- eller efternamn på G som du beundrar. Det kan vara en känd eller okänd kvinna, död eller levande inom vilket område som helst. Motivera gärna ditt svar.

Jag är en stor beundrare av Gudrun Schyman. Jag håller inte alltid med henne, men tycker att även hennes kanske allt för provocerande uttalanden är viktiga, då de skapar debatt och debatt kring jämställdhet behövs alltid. Varje dag får jag bevis för att vi har en lpng väg att gå innan vi lever i ett jämlikt land.

4. Vilken kvinna med för- eller efternamn på G är du nyfiken på, men ännu inte upptäckt?

Jag gillar foto och går gärna på fotoutställningar, även om det inte sker lika ofta som jag hade önskat. Inte heller fotograferar jag så mycket som jag gjorde innan barnen kom. Fotografen Germaine Krull är en modernistisk fotograf från Tyskland som tar riktigt coola bilder, men som jag vet allt för lite om. Inte konstigt då hon, likt många andra kvinnor, glömts bort.

En normbrytande utmaning

Shit, jag har haft så fullt upp med att försöka få ihop vettiga inlägg till veckans tema på Kulturkollo, att jag glömt av att svara på min egen utmaning från i tisdags. Här kommer i alla fall mina svar:

1. Berätta om någon som vågat eller vågar bryta normer och gränser och som är en förebild för dig. Det kan vara en känd person, eller någon du känner, en verklig person eller en fiktiv karaktär. Det viktigaste är att det är en person som inspirerat dig på något sätt.

Jag håller absolut inte alltid med Gudrun Schyman, men hon vågar testa alla gränser som finns och det respekterar jag henne för. Jag respekterar henne också för att hon aldrig slutar kämpa för ett med jämlikt samhälle. Att skapa debatt är ett sätt att bryta normer och det gör hon ofta. När diskuterade vi kvinnors löner så mycket som när Gudrun Schyman eldade upp pengar?

En annan person som ibland kan gå över gränsen är Navid Modiri, men jag respekterar honom för viljan att förstå även motståndare, som då han spelade golf med Jimmie Åkesson. Trots att jag är rädd för normalisering av Sverigedemokrater, förstår jag varför han gjorde det. Att markera att vissa åsikter inte är okej, men ändå försöka sig på en respektfull dialog är modigt. I ett samhälle där anfall ofta ses som bästa försvar är det ett normbrytande beteende.

2. Berätta om en film eller bok som skulle kunna få titeln ”bortom normen”. Förklara gärna vad det är som gör boken eller filmen så bra.

Det var länge sedan jag såg Priscilla – Öknens drottning och kanske hade jag tyckt annorlunda nu, men när jag såg den första gången absolut älskade jag den. Faktiskt vill jag också lyfta fram en annan film från Australien, nämligen Muriels bröllop, där huvudpersonen är för mycket, men underbar.

 

Photo by Steve Johnson on Unsplash

Självklart ska Gudrun vara med

8mars

Gudrun Schyman är definitivt en stor förebild. Hon har inte alltid gjort de mest smidiga valen, men det kan jag ha överseende med. Mesta tiden är hon nämligen briljant och jag beundrar henne för att hon så ofta vågar provocera och för att hon hela tiden för upp jämställdhetsfrågan på agendan.

Utan Gudrun Schyman hade de andra politiska partierna troligen glömt bort jämställdheten ännu mer. Se bara på vad som händer nu när hon inte syns lika mycket.

När kvinnor provocerar fokuserar media inte sällan på hur de ser ut. Visst är det konstigt? Maria Sveland skriver om det i boken Hatet, som jag skrev ett inlägg om tidigare idag. Gudrun Schyman har definitiv fått stå ut med mycket kritik, mer eller mindre befogad, men också en hel del hat. Inte sällan går media över gränsen.

För några år sedan gästade Gudrun Schyman min arbetsplats och jag hade äran att äta lunch med henne. Det var en stor och viktig händelse helt klart. Idag på Internationella Kvinnodagen tar jag tillfället i akt och sprider nätkärlek. Kära Gudrun, jag skickar lite till dig.

 

Det är inte en kvinnofråga

Att vårt samhälle ska bli jämställt är ingen kvinnofråga. Istället handlar det om en mänsklig rättighet att inte bedömas efter kön, utan faktiskt efter kompetens. Att på allvar påstå att alla män på toppositioner fått sina jobb för att de är de mest kompetenta, att det inte skulle handla om kön, att det inte är så att män väljer män och att makten därför sprids från man till man är minst sagt naivt.  Jämställdhet i teorin låter självklart bra, men i praktiken? Om makten ska delas lika måste någon (läs männen) acceptera minskad makt. Kanske inte så populärt. Det menar i alla fall Tomas Wetterberg, ordförande i Män för jämställdhet. Inte bara män, utan också många kvinnor är så fast i gamla strukturer att de blir total hemmablinda. Jagskulle i alla fall helt klart känna mig nöjdare om jag visste att någon fått sitt jobb på meriter, istället som nu då snopp och grått hår i många fall verkar räcka långt.

Titta bara på Socialdemokraterna. Nu har man prövat en kvinna som ledare och då är det helt okej att bara lansera män som kandidater till partiledarplatsen. Hur trovärdigt är det? Flera av kandidaterna är kompetenta och skulle säkert klarauppgiften väl, men är det inte lite synd om dem att de kvoterats in på sin plats och därför inte vet om de får jobbet för sitt kön eller sin kompetens?

Jag säger som Gudrun Schyman, även för mig är det kvinnodag året om, men att den tyvärr behövs extra mycket just idag är illa. Det är långt till reell jämställdhet. Inte bara i ”andra länder” utan i högsta grad även här.

Nu ska jag på medarbetarsamtal och vara lite extra okvinnlig genom att tala om hur jäkla bra jag är.

Scroll to Top