#boblmaf

Fråga mig igen

Mary Beth Keane låter oss följa två familjen under många år i romanen Fråga mig igen. Francis Gilham och Brian Stanhope arbetar tillsammans inom polisen i New York och är ungefär jämngamla. Francis träffar Lena och när det blir dags att bilda familj flyttar de till den lilla staden Gillam norr om New York. Lena längtar inte alls efter förortslivet, utan är tvärtom oroad över hur livet ska bli. När Brian och hans fru Anna flyttar in på samma gata hoppas Lena att de ska kunna bli vänner, men Anna är inte intresserad. Vänner blir däremot Lenas och Francis dotter Kate och Annas och Brians son Peter.

När Kate och Peter är i tonåren händer något som förändrar livet för medlemmarna i deras familjer. Vi får följa karaktärernas nya liv efter katastrofen och de turas om att berätta. Funderingar kring skuld och skam, men också kärlek och lojalitet står i centrum under de decennier då vi får följa de olika familjemedlemmarna. Fråga mig igen vinner dock på att läsas utan att veta allt för mycket om innehållet och därför får ni nöja er med en kort beskrivning av detsamma. Klart är att vändningarna är många och att detta relationsdrama innehåller inslag som vi sällan läser om.

När vi diskuterade Keanes bok i vår digitala bokcirkel med #boblmaf hamnade vi i samtal om karaktärernas agerande. Vi fastnade mycket för Anna och hennes öde, men imponerades också av George, Peter farbror som gör en storartad insats. Peter pratade vi också en del om och var lite oense om huruvida han var en platt karaktär, eller helt enkelt en karaktär som inte förstår varken sig själv eller andra. Klart är att Kate är livsviktig för honom, men vad hon får ut av förhållandet är mer oklart. Att flera karaktärer får berätta sin version av händelserna och att de inte alltid går att lita på ger extra spänning till läsningen och just önskan att få veta hur det ska gå för alla är det som ger berättelsen dess driv.

Det här är trots spänningen, en lågmält berättad historia och det är effektfullt att på ett sådant sätt beskriva ganska dramatiska händelser. Jag tyckte att det bland blir det för distanserat och konstaterande för min smak, men det höll de andra i bokcirkeln inte med om. Kanske är det bara jag som upplever att ganska många unga författare, speciellt amerikanska, skriver just sakligt och distanserat och att det är något av en trend. Möjligen för att haka i trenden med autofiktion och låta det påhittade beskrivas som om det var sant. Fråga mig igen är utan tvekan en välskriven och bra bok, som tar upp många intressanta dilemman och jag tycker om den. Samtidigt blir jag inte riktigt berörd, trots att karaktärerna går igenom fruktansvärda saker. Det är som att de inte riktigt griper tag i mig under läsningen, men å andra sidan har jag tänkt mycket på dem efteråt. Efter samtalet med #boblmaf i vår zoomcirkel växte boken ännu mer. En bra bok att cirkla om alltså.

Det jag gärna talar om …

För några dagar sedan snurrade en bild på twitter där det stod ungefär så här, du har blivit kidnappad men blir släppt efter två timmar för att du inte kan sluta prata om …

Ja, vad är det jag inte kan sluta prata om. Böcker såklart. Det är ganska många gånger som jag i ett samtal bidrar med en replik som inleds “jag läste en bok om just det för ett tag sedan” och då biter jag mig ändå i tungan nio av tio gånger en sådan replik är på väg ut.

Något som också hänt de senaste dagarna är att Facebook påmint mig om olika resor jag gjort med de vänner och bekanta jag träffat genom mitt stora intresse för litteratur. Det har varit läsretreat i Syninge, bokresor till Helsingfors, Amsterdam och Brighton. Flera gånger varje år brukar jag träffa ett gäng människor som inte skruvar på sig när jag lyckas få in böcker och läsning i var och varannan mening, utan som tvärtom talar på precis samma sätt själva.

Vi hann precis med en läsretreat i Varberg i månadsskiftet januari-februari 2020, men sedan dess är det få av dessa för mig så viktiga människor som jag träffat “på riktigt”. Jag är fantastiskt glad över min bokcirkel Bokbubblarna som jag träffat några gånger live under året och lika glad över den digitala bokcirkel som startades i somras. Det är bara det att det är så mycket svårare att verkligen prioritera en digital träff när det finns så mycket vardag som pockar på uppmärksamhet.

Det må vara så att kidnappare hade släppt mig för att jag tjatat hål i huvudet på dem med mina litterära kopplingar och funderingar. Det är också så att jag, trots en många gånger läsande omgivning, behöver det där lilla extra som det där gänget med bokbloggare och före detta bokbloggare ger. Jag behöver en bokresa nu. Helst flera.  Och en Bokmässa eller ett författarsamtal som inte kräver zoom. Jag saknar er så himla mycket kära #boblmaf

#boblmaf cirklar Goda grannar (varning för spoilers)

Jag är så sjukt trött på distansering och alla inställda evenemang och då är jag ändå en ganska asocial person som gärna är ensam. En bra grej så här i pandemitider har dock varit den digitala bokcirkel som delar av gamla Bokbloggarmaffian deltagit i. Jag har varit med tre av sex gånger och det har varit mycket trevligt. Igår diskuterade vi Goda grannar av Mattias Edvardsson och samtalet kom att handla om egna erfarenheter av villa- och radhusområden, irriterande och självutnämnda poliser i såväl villaområden som bostadsrättsföreningar, goda manliga förebilder, vikten av att ha starka föräldrar om du vill ha stöd i skolan, svårigheten att vara allt för snygg och hur jobbigt det måste vara att övningsköra med sina barn. Lite bok och lite annat alltså.

Åsikterna om boken gick lite isär, men vi var nog ändå ganska överens om att Goda grannar är en intressant bok om än ganska lik Edvardssons förra bok. Några hade lyssnat och gillade att det var tre olika inläsare, men saknade skånsk dialekt hos Fabian. Vi diskuterade också Bianca och hur intressant det hade varit att dels få hennes syn på allt som hände före olyckan, men faktiskt också efter. Det hade varit spännande att ha henne kvar. Nu var hon istället en av de karaktärer vi förstod minst och kanske också blev minst berörda av. Igenkänningen är dock stor gällande flera av grannarna, kanske främst Gun-Britt och Åke som desperat försöker upprätthålla fasaden av grannsämja genom gemensamma aktiviteter.

Själv tycker jag allra mest om En nästan sann historia av de böcker Mattias Edvardsson skrivit och tyckte också om tonen i Där framtidens fötter vandrar. Två böcker som håller Augustprisklass. Senaste böckerna är också bra, men är snarare passande för Årets bok. De når säkert många fler, men jag kan sakna det smalare och kluriga som fanns förut. Med det sagt är även Goda grannar en bok som väcker tankar och vi hade en hel del att samtala kring. Många kan säkert känna igen sig i den miljö som beskrivs och det är en bra bok att cirkla om.

Själv uppskattar jag de realistiska beskrivningarna av skolan och kanske är det där Edvardsson ska gräva framöver. Universitetsvärlden är min grej helt klart, men det finns en hel del som pågår även i andra skolformer.

Nästa bok vi ska samtala om är Rodham av Curtis Sittenfeld, så det är hög tid för mig att börja läsa. Jag måste bara bestämma mig för vilket språk jag ska läsa den på.

 

Bild @crnpttrssn

enligt O fyller 10 år

Egentligen är det bara den här bloggen som fyller 10 år just idag, men O som bloggare har funnits sedan januari 2009. Då hette jag Lilla O och skrev om allt möjligt. Sommaren 2010 startade jag här på egen domän och sedan dess har det främst varit böcker i fokus. Det var också när den här bloggen startade som jag började hitta min stil och mitt språk. Där Lilla O inte sällan var försiktig har O vågat ta ut svängarna mer.

För tio år sedan var bloggar någon fortfarande ganska hippt, även om bokbloggar aldrig fått något som ens liknar samma genomslag som modebloggar. Den här bokbloggen har dock gett mig otroligt mycket. Den gemenskap som jag hittat med andra bokbloggare är otroligt betydelsefull för mig och även om långt ifrån alla bloggar längre är den så kallade Bokbloggarmaffian aka #boblmaf en stor del av mitt liv. Det handlar självklart om ett gemensamt intresse, men också om vänskaper som verkligen är på riktigt. Nu blir det tyvärr ingen Bokmässa och därmed inget häng med bloggvänner i höst, men vi ses nästan varje dag i diverse sociala medier ändå. Diskuterar läsning, bokcirklar online eller bara snackar bort en stund.

Läsning och läsglädje är viktigt för mig och i diskussionen om huruvida bloggare egentligen är influencers längre är ganska ointressant. Mitt mål är att sprida läsglädje och boktips, något som jag tycker att jag lyckas med ganska ofta. Jag må inte ha flest följare på Instagram, men bloggen har faktiskt fler läsare nu än den haft något annat år. Jag kommer att knattra på här för att sätta ord på tankar om böcker, läsning och annat litteratur- och kulturrelaterat. Om inte annat för att själv minnas det jag läst, vill läsa och aldrig kommer att läsa.

Tack alla läsare, både ni som mest smyger omkring och ni som kommenterar. Tack till förlag och författare som gett mig med böcker och trevliga möten. Tack till alla som tipsar om böcker och får mig att vidga mina vyer. Tack till alla vänner och bekanta som förgyller min bokvardag.

Blir det tio år till? Det är frågan, men några i alla fall.

Hur jag ska fira? Genom att försöka förbättra min riktigt kassa lässtatistik för 2020.

Så lyxigt med #läsretreat20

I fyra år har ett gäng glada boknördar träffats sista helgen i januari på Hotell Gästis i Varberg. Vi firar att den tråkigaste månaden är över och att vi överlevt. Sedan njuter vi av varandras sällskap kombinerat med total isolering på våra enkelrum. Den perfekta kombinationen för en introvert person med vissa extroverta behov. Dessutom gör sällskapet att det går alldeles utmärkt att börja precis varje mening med “jag läste en bok …”

Så fort jag jobbat färdigt idag rullar jag söderut och det ser jag så obeskrivligt mycket fram emot. Vill du se vad vi pysslar med är det bara att följa taggen #läsretreat20 på instagram.

Bilden ovan är taget under förra årets träff och självklart är det Carina  (längst fram) som står för den.

52 bra saker: #boblmaf

Läshelgen i Varberg är över och det var som alltid riktigt trevligt att hänga med andra bokbloggare och bokälskare. Det är nästan exakt tio år sedan jag började blogga om böcker och även om det dröjde fram till Bokmässan 2010 innan jag vågade mig på att träffa andra bokbloggare IRL var de då levande kommentarsfälten ett ställe att lära känna varandra på. Bland annat hängde några av oss på Malin Persson Giolitos blogg och även om de jag lärde känna 2009 inte alltid bloggar längre och ibland faktiskt helt försvunnit ur bloggosfären, så finns ett stabilt gäng kvar och många har tillkommit.

Nu träffar jag många ur #boblmaf flera gånger om året och nästan dagligen på sociala medier. Flera av dem träffar jag mycket oftare och de har verkligen blivit goda vänner. Kanske borde de få varsitt inlägg, men hela #boblmaf får vara veckans bra sak.

 

PS. #boblmaf står för bokbloggarmaffian och kan också delas upp i olika sektioner som #boblmafvast och #boblmafsyd Bakom taggen gömmer sig ett gäng mer eller mindre introverta bokälskare som någon gång haft något som liknar en bokblogg eller möjligen är hang-around till någon som har eller har haft en bokblogg och som gärna är extroverta tillsammans.

PS2. Bilden är tagen av Carina aka Bokbiten på Bokmässan 2017 och den visar några av alla fina delar av helheten som tillsammans bildar #boblmaf.

Idag drar vi norrut

Jag har aldrig tidigare varit längre norrut i Sverige än Umeå, men idag är det dags att bryta okänd mark. Tillsammans med Anna, Annette och Ulrica drar jag i eftermiddag till Luleå och därefter Kalix där Lotta väntar. Innan vi träffar henne kommer vi dock att åka lite bil med ännu en bokbloggare, då det visade sig att Marcus lämnar av Helena på flygplatsen i Luleå just idag och därför kör oss till Kalix. Bokbloggarvärlden när den är som bäst.

Väl i Kalix blir det båt ut till Malören, den yttersta ön i Kalix skärgård, där vi ska bo på Malören Lodge i två nätter. Det är med skräckblandad förtjusning jag åker dit ska erkännas. Det ser otroligt vackert ut och midnattssolen lockar, men jag har alltid tyckt att det är något läskigt med små, karga öar långt ute i havet.

Väskan är av modell mindre och den är full med varma kläder, men några böcker fick följa med på turen.

Silvervägen av Stina Jackson utspelar sig utmed väg 95 som skär genom landet från Skellefteå, förbi Arvidsjaur, Arjeplog och vidare till norska gränsen, den väg som kallas Silvervägen. Eller egentligen inte just längs vägen, trots att huvudpersonen kör här, utan i den lilla byn Glimmersträsk. Kanske inte supersmart att läsa en bok som låter så läskig, men den verkar bra.

Jag for ner till bror av Karin Smirnoff kommer egentligen inte ut förrän i oktober, men jag fick ett förhandskorrektur och den låter bra. Dessutom är författaren från Piteå och boken utspelar sig i övre Norrlands glesbygd, så det känns som passande läsning.

Med på bilden finns också Middagsmörker av Charlotte Cederlund, men den får jag läsa när jag kommer hem, för den var det någon annan som ville läsa först. Annars låter den också som passande lektyr under en tripp till Bottenviken.

På plattan finns Koka björn av Mikael Niemi, som är nominerad till Årets bok. Inte lockar den något värst, men kanske kan jag få feeling. Björn kan man väl ändå inte behöva vara rädd för i skärgården?

Oavsett destination måste dock vår bokcirkelsbok gå först. På torsdag diskuterar Bokbubblarna Den svavelgula himlen av Kjell Westö och jag har knappt börjat. Inte så norrländsk, men himlen kommer väl möjligen att anta en svavelgul ton.

 

 

När jag tänker på framtiden

Veckans tema på Kulturkollo handlar om framtiden. Allt från morgondagen till den framtid som är långt borta. Utmaningen handlar kanske om det som förhoppningsvis händer ganska så snart. Så här lyder den:

Vad i din framtid längtar du mycket till just nu? Böcker du inte riktigt kan bärga dig till de äntligen kommer ut, filmer du villvillvill se nu, semesterresan du sparat till och planerat i flera år, att boken du själv skrivit kommer att ges ut…? Du bestämmer och väljer vad du vad du vill dela med dig av!

Visst ska man leva i nuet, men det är så himla svårt så här den mörkaste tiden på året. Är man som jag en riktig julskeptiker hägrar inte heller pynt, granar och annat krafs. Däremot ser jag fram emot ledig tid med familjen och även om julhelgen kan vara mysig är det de andra dagarna jag längtar till mest. De när jag kan ägna mig åt att läsa de böcker jag inte hunnit läsa under året, se några halvsedda tv-serier och kanske ta en tupplur närhelst jag behöver en. Jag har med åren blivit grymt bra på att släppa allt och bara vara ledig och det ska jag verkligen vara under jullovet.

Sedan bjuder våren på en del trevligheter. En läshelg med bokklubben Bokbubblarna med gäster i Varberg första helgen i februari, påsklov i Spanien med mina tre favoritgrabbar och sedan en bokresa med Breakfast Bookclub och en massa superdupertrevliga bokvänner till Brighton veckan efter. Det ska bli så himla kul att återse staden efter nästan 20 år.

Böcker jag ser fram emot då? Helt ärligt har jag ingen större koll alls på vårens böcker, men jag har noterat att Marie Hermanson kommer med en nya roman i januari som heter Den stora utställningen och handlar om jubileumsutställningen i Göteborg 1923. Den ser jag verkligen fram emot!

 

 

 

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: