Migration

Drömmen om ett nytt liv

Behold the dreamers är Imbolo Mbues debutbok och det är verkligen en imponerade sådan. Vi får följa Jende Jonga från Kamerun, som försöker att skapa sig ett nytt liv i USA. Han har varit i landet i några år, men har fortfarande inte fått uppehållstillstånd. Kampen mot myndigheterna känns tröstlös, men när han får ett bra jobb som privatchaufför i en rik, amerikansk familj tänds hoppet om att faktiskt få stanna. Hans fru Neni har ganska nyss flyttat efter honom tillsammans med deras gemensamma son och drömmen lever om att tillsammans skapa ett nytt och bättre liv.

Pappan i familjen som Jende arbetar för är högt uppsatt på Lehman Brothers och lever i lyx. Neni får chansen att hjälpa till i deras hem och vara någon slags extra förebild för den yngre sonen. Inkomsterna från båda jobbet gör att familjen lever ganska så gott. Vi vet dock alla vad som händer med Lehman Brothers och att sagan om familjen Jongas nya liv i USA får ett abrupt slut.

Behold the dreamers är bra på många sätt, men det var en bok som tog mig väldigt lång tid att läsa. Egentligen händer det inte jättemycket, men Mbue skriver detaljrikt och ibland blir det ganska krävande läsning. Det är dock en bok med många intressanta perspektiv, inte bara kring att vara invandrare i USA och helt i händerna på andra, utan också hur pengar faktiskt inte automatiskt ger ett gott liv, men att avsaknaden av pengar kan vara en katastrof.

Det är intressant att följa Jende och Neni, men kanske ännu intressantare att läsa om dem i kontrast till Clark och Cindy Edwards, paret som på ytan har allt och sedan förlorar det. Pengar och framgång ger status, men inte nödvändigtvis för alltid.

Än har jag inte sett någon information om att Behold the dreamers skulle ges ut på svenska, men jag tycker att det är väldigt märkligt om inget förlag nappar. Mbue berättar en unik historia som jag inte läst tidigare och även om det är USA hon beskriver är det en relevant bok även för den svenska publiken.

En berättelse om ett för mig okänt Korea

Jag brukar sällan tycka om barndomsskildringar, men Year of impossible goodbyes av Sook Nyul Choi är riktigt, riktigt bra. Det är en självbiografisk bok som handlar om tioåriga Sookan och hennes familj och utspelar sig 1945 i Pyongyang, då är ockuperat av japanerna. Det är kvinnorna, barnen och de gamla om är kvar och Sookan bor med sin mamma, sin moster Tiger, lillebror Inchun och morfar. Hennes pappa och de tre äldre bröderna är i Manchuriet för att därifrån kämpa för Koreas självständighet. Sookan förstår att de behöver vara där, men genom hela berättelsen finns ändå en känsla av de svikit. Livet är hårt och Sookans mamma gör allt för att försörja familjen genom att driva en strumpfabrik där unga flickor tillverkar tubsockor. Hotet mot dem personifieras i kapten Narita, som dyker upp ibland för att se till att kvinnorna gör det de kan för att stödja de som har makten. Att japanerna är överlägsna koreanerna är en självklarhet och det är till exempel förbjudet att tala koreanska i skolan, där kapten Naritas fru är lärare.

Jag har inte läst någon bok som utspelar sig i Korea innan landet delades längs den 38:e breddgraden och Sook Nyul Choi lyckas verkligen kombinera barnets syn på det som händer med en mer vuxen blick. Vi får veta en del om japanernas grymheter och faktiskt är det skönt att Sookan inte förstår allt, vilket innebär att vissa saker bara anas. Det blir dock smärtsamt tydligt hur lite koreanerna fått bestämma över sina liv. När japanerna till slut besegras dröjer det nämligen inte länge förrän de ryska soldaterna dyker upp i deras ställe.

Jag tyckte väldigt mycket om Year of impossible goodbyes och berördes väldigt mycket av berättelsen om Sookan och hennes familj. Trots att den marknadsförs som en bok för barn och unga tycker jag definitivt att det är en bok även för vuxna. Det finns en hel del som förstås bättre med en kunskap om historien, men det är också en bok som fick mig att googla efter mer kunskap. Jag har redan köpt de två andra böckerna om Sookan och vill definitivt läsa dem snart. Year of impossible goodbyes är årets bästa så här långt.

Exit west — en annorlunda berättelse om flykt

Mohsin Hamid är en intressant författare som jag skulle vilja läsa mer av. Hittills har jag läst två av hans böcker, dels Den ovillige fundamentalisten om en ung man som radikaliseras efter 9/11 och nu Exit west om flyktingar som tar sig till Europa på ett ovanligt sätt.

Huvudpersonerna Nadia och Saeed bor i ett krigsdrabbat land någonstans i världen. Troligen i Asien, kanske i Syrien eller något annat muslimskt land. I alla fall bär Nadia en svart, heltäckande slöja när hon behöver kunna röra sig ostört. Det spelar egentligen ingen roll vilket land det är, men det är viktigt för berättelsen att det är ett land utanför Europa med människor som vi ser som annorlunda.

De två unga människorna blir förälskade och börjar umgås. Ibland kastar Nadia ner en niqab till Saeed genom fönstret så att han ska kunna besöka henne utan att någon av dem råkade illa ut. Trots oroligheterna lever det ett ganska bra liv, men bomberna kommer närmare och de börjar fundera på att fly. De hör om de mystiska dörrarna som man kan få fly igenom för att nå tryggheten i ett annat land. Det kostar, men det är ett alternativ att överväga.

De flyr och får någon slags frihet. Däremot ger flykten inget perfekt liv. Långt ifrån. Till slut tar de sig till London och lever i en del av staden där de som inte räknas bor.

Så här skrev jag efter Mohsin Hamids framträdande på Stockholm Literature där han berättade varför han lät Nadia och Saeed fly genom dörrar, istället för över Medelhavet i en båt, som så många tvingas göra:

Hamid berättade att han medvetet valt att inte alls fokusera på själva resan, utan istället skildra de delar av flykten som visar att människor som tar sig till Europa är mer lika oss än de är olika. Hamid talade också om hur absurt det är att vi delar in världen i ett vi och dom som närmast skulle beskrivas som ”de som förtjänar att ha ett tryggt och bra liv och de som inte gör det”. Genom att stänga våra gränser säger vi att vi är förmer än andra. Det finns en passage i boken som ringt i mig sedan jag läste den där huvudpersonerna Nadia och Saeed diskuterar rädslan bland människorna i London, som är staden de flytt till. Att det är London är egentligen ointressant. Det hade kunnat vara vilken stad som helst i Europa.

 

”They sat on their bed and watched the rain and talked as they often did about the end of the world, and Saeed wondered aloud again if the natives would really kill them and Nadia said once again that the natives were so frightened that they could do anything.

‘I can understand it,’ she said. ‘Imagine if you lived here. And millions of people from all over the world suddenly arrived.’

‘Millons arrived in our country,’ Saeed replied. ‘When there were wars nearby.’

‘That was different. Our country was poor. We didn’t feel we had as much to lose.’”

 

Jag tycker sista meningen ringar in ett centralt problem i alla diskussioner om flykt och så kallade flyktingkriser. Fattiga länder gör mer än rika och det handlar kanske just om att vi tycker att vi har mycket att förlora. Dessutom förtjänar vi inte att förlora det. Inte ens att dela med sig är tänkbart för alla. Möjligen om hjälpen sker långt bort, så att vi slipper se fattigdom och annat elände. För visst är det så att vi är lite mer värda och att de som föddes i de nu krigsdrabbade länderna faktiskt får skylla sig lite själva? Cynismen har inga gränser, men världen är full av dem.

 

Hej syster — En personlig berättelse om flykt och mellanförskap

På Bokmässan lyssnade jag på när Navid Modiri berättade om sin bok Hej syster, där en okänd flyktingkvinnas öde vävs samman med hans eget. Hon har flytt till Sverige med sin man och sitt barn, Navid själv var barnet som blev inburet här för många år sedan. Då var hans familj bland de första utomeuropeiska flyktingar som kom hit, medan flyktingkvinnan kommer i en tid när Sverige är mer mångkulturellt. Det borde vara lättare, men det räcker att kasta ett öga på valfri dagstidning för att förstå att så inte är fallet. Hösten 2015 när hon kom fanns det hopp och jag kände mig stolt över att vara svensk. Nu skäms jag nästan dagligen för detsamma. Vi leker med människors liv på ett mycket osmakligt sätt.

Hej syster är inte någon debattbok om samtiden, utan en berättelse om vad flykt kan göra med en människa långt efter att hen kommit över gränsen till det trygga land som Sverige ändå är. Hur den 30-årige Navid fortfarande flyr och inte landar förrän han får sin dotter i sin famn. Ändå känner han ibland den förbjudna avundsjukan när han inser att dottern har ett hemland på riktigt. Själv har han försökt höra till och samtidigt kämpat med den tacksamhetsskuld som han känner att han står i gentemot sina föräldrar som offrat så mycket för att han ska få växa upp i frihet.

Hej syster är en personlig, välskriven, vacker och samtidigt skrämmande skildring av ett vanligt, ovanligt liv. Jag som egentligen är ljudboksskeptiker lyssnade på den och det är jag väldigt glad över. Modiris röst tydliggör de känslor som hans text dryper av. Ibland är det så utlämnande att jag nästan vill spola fram lite, men jag beundrar ändå Modiri för att han vågar vara så brutalt ärlig även när det gäller de egna svagheterna.

Jag har skrivit om Hej syster på Kulturkollo också. Läs gärna den texten också. Du hittar den här.

 

Priset för vår mänsklighet


Första samtalet den andra dagen på Stockholm Literature är ett mellan Hakan Günday och Cecilia Uddén. Ett samtal om Gündays bok Mer om människosmugglare. Att huvudpersonen är en liten kille som verkar vara helt vidrig. Günday har skrivit en rad kontroversiella romaner och Mer är den första som översatts till svenska. 

Det är en fruktansvärd bok, säger Uddén och Günday håller med. Han berättar hur han insåg tidigt att skrivandet är viktigt för att utveckla sitt tänkande. Det är därför han valt att skriva om sådant han absolut inte förstår, för att förhoppningsvis göra det under skrivandets gång. Han brukar börja med en fråga som han vill besvara. I Mer ville han undersöka förhållandet mellan en individ och en grupp. En grupp kan sudda ut en individ, eller så blir individen dess ledare. 

I Turkiet dog en mängd människor. Många var flyktingar och de hamnade i nyheterna för att de dog. Günday ville undersöka vilka de var och han ville också undersöka hur ett barn kan påverkas av flyktingar. Under skrivandet märkte Günday att ondska finns på de mest oväntade platser. Han lärde sig att det är svårt att skriva något som är värre än verkligheten och ger som exempel berättelsen om en flykting som tillverkade falska icke-fungerande flytvästar och sålde dem till andra flyktingar. Däremot menar han att skrivandet kan ge hopp, även om det man skriver om är fruktansvärt. 

Günday talar om vikten av att inte se flykt och flyktingar som något nytt. Inte heller smugglare och andra som tjänar pengar på andras olycka. Anledningen till att vi nu talar om flyktingar är för att de försöker ta sig till Europa. Att en stor mängd människor flyr i Afrika eller Asien har vi däremot aldrig brytt oss om. Det är bara när vi påverkas som flyktingar når nyheterna. Visst är det cyniskt, men det gör det inte mindre sant.

Smugglarpojken är en “hope-dealer” säger Günday. Han säljer hopp till andra och föraktar dem för att de fortfarande har hopp. Han är nio år och redan förstörd. Hans dröm är att gå i skolan och vara som andra barn, men orättvisor i världen gör att hans liv blir ett annat. Hans första reaktion är att skylla sitt eget elände på de som flyr och därmed förstör hans liv. Migration är bara ett symptom på något riktigt sjukt, säger Günday. 

För att lära sig mer blir pojken en grym mini-Mengele och skapar ett laboratorium som fylls med försöksdjur som råkar vara människor. Synen på dem får han från sin pappa, den enda auktoritet i hans liv. Andra människor är bara leksaker i pojkens lilla värld. 

Uddén leder in samtalet på vår samtid och hur framtida generationer kommer att se på vårt agerande under den så kallade flyktingkrisen. Günday menar att vår ganska naiva syn på “resten av världen” som en plats för semester, men inte som en plats där människor bor och där de inte kan bo längre. Han talar om Europa som ett hus, där en främling helt plötsligt av sig in och står i köket. Vi lever som i chock och vi måste komma över den för att inse att vi inte är ensamma i världen. Det är inte heller så att vi kan ha större rätt till världen än vad de har. Däremot är det enkelt att sälja rädsla till andra, men vi måste ställa oss frågan vad kostnaden blir. Det är lätt att skrämma människor, att göra dem till raister. Vårt hus finns kvar, säger Günday, men vi måste låta andra dela det med oss. Vi behöver snarare fokusera på att huset verkligen får stå kvar, annars finns vår plats att leva på inte kvar. Att faktiskt bjuda in andra i vårt hus är priset vi behöver betala för att faktiskt behålla någon slags mänsklighet. Annars blir vi som pojken som slutar se andra som människor. Vi har dessutom skapat deras helvete, påpekar Günday, då de som flyr tar vägar från öst till väst, som är samma vägar som vapen transporteras från väst till öst. Vi säljer vapen som används i de krig människor flyr från. Hur absurt är inte det, säger Günday.

Mer låter som en riktigt intressant bok. Nattsvart och fruktansvärd, men intressant. Günday är en fascinerande person att lyssna till och hans resonemang kring flyktingkrisen borde nå fler. Det var lite som Mohsin Hamid var inne på igår att vår syn att vi skulle vara mer värda än de som råkar vara födda i en annan världsdel är helt absurd. Det är som ett hus där det brinner i ett rum och i rummet bredvid finns en pool med människor runt som dricker flashiga drinkar. Istället för att använda vattnet i poolen för att släcka elden stänger vi dörren och inser inte att även vårt rum riskerar att brinna upp. Vi har bara ett hus, en planet. Det är alla eller ingen. Om planet störtar spelar det ingen roll om du sitter i första klass, säger Günday, du dör i vilket fall.

Mohsin Hamid inledningstalar


Stockholm Literature hålls för femte gången och jag har varit här lika många gånger. Varje år finns en inledningstalare som premiäråret var Chimamanda Ngozi Adichie, förra året Ngugi wa Thiong’o och i är är det Mohsin Hamid som finns med som talare, men först intervjuas han av Yukiko Duke.

Jag har läst två böcker av Hamid, Den ovillige fundamentalisten och hans senaste Exit west. Två böcker som på olika sätt behandlar identitet och flykt. Han inleder med att läsa ur Exit west, de inledande raderna om hur Nadia och Saeed träffas på en kvällskurs som fortfarande pågår trots att staden de bor i faller samman. De inleder någon slags förhållande som kanske mer liknar vänskap än kärlek. 

Svarta dörrar uppenbarar sig runt om i världen och paret flyr genom en av dem. Det är den enda magiska delen i en annan realistisk berättelse. Samtidigt talar Hamid om de magiska dörrar som faktiskt finns runt oss i form av t.ex. flygplan och mobiltelefoner. Det finns så mycket vi kan få veta med hjälp av teknik, så mycket att geografiska gränser kollapsar. 

Nadia och Saeed flyr genom en dörr och befinner sig sedan i Grekland. Hamid har inte tagit bort resan för att den inte är viktig, för det är den. Istället menar han att allt vårt fokus på farliga resor gör att vi får för oss att de som flytt är annorlunda än vi. Vi har inte gjort en lång och farlig resa, men vi har flyttat hemifrån, kanske till en ny stad. Alla sådana förändringar är stora, men också universella. Alla migrerar på många sätt, även om vi inte tvingas sätta oss i en gummibåt och resa över Medelhavet. Fokus både vara på förändringar, inte på resan i sig. 

Även genom dörrarna är flykten farlig. Det är också omöjligt att ta sig tillbaka. Även om boken skrevs före Trumps inreseförbud finns det redan där. Hamid föddes i Lahore och bor där nu, men han har flyttat mycket och kan inte riktigt smälta in någonstans. Tanken att det finns “rena” människor är absurd menar han. Vi är alla en blandning och att skapa ett vi och ett dom är farligt. 

För åtta är sedan bestämde sig Hamid och hans fru för att flytta tillbaka till Lahore efter år i Storbritannien och USA. Det är lätt att säga att man någon gång ska flytta “hem” men svårare att faktiskt göra det. Nu bestämde de sig för att faktiskt göra det, för att inte behöva ångra sig senare. Det största skälet till att de stannar kvar är kontakten mellan deras barn och deras föräldrar. Att generationer kan mötas och faktiskt leva tillsammans. Ibland känner han sig verkligen annorlunda, men det är viktigare att hans nära och kära finns där än  att han själv faktiskt ska känna sig hemma på riktigt. Det finns olika sätt att höra till och att ha familjen hos sig är ett. 

Mohsin Hamids inledningstal blir en fortsättning på samtalet på många sätt, då han väljer att sitta kvar i sin stol på scenen. 

Han inleder om att berätta om sina flyttar. Som treåring lämnade han Pakistan för Kalifornien där hans pappa skulle arbeta på universitetet. Då talade han bara urdu. Husen var identiska och i dem bodde barn från hela världen. De frågade varför Mohsin inte kunde prata, men det kunde han, bara inte engelska.  Efter det slutade han prata och satt tyst framför tv:n i en månad. Därefter kunde han prata perfekt engelska med amerikansk accent. När han kom tillbaka till Pakistan som nioåring var hans urdu försvunnen. Han har alltså inget förstaspråk längre, trots att han lärde sig språket igen. Att engelska kan bli något annat än ett andraspråk är omöjligt, trots att det är språket att skriver på. Större delen av livet har han också levt på engelska, men Pakistan är hemma. I första boken Nattsvärmaren skriver han om sitt hemland, men som en utomstående. Den ovillige fundamentalisten är istället pakistaniens syn på USA. Båda böckerna har berättare som inte riktigt går att lita på, säger Hamid och jag blir riktigt sugen på att äntligen läsa Nattsvärmaren

Att det skulle finnas en muslimsk röst är en absurd tanke, säger Hamid, men det finns idéer som andra ser som typiskt muslimska. Något han utnyttjar i Den ovillige fundamentalisten där rösten blir det muslimska, eller vår bild av en muslimsk röst. 

Inte heller har jag läst Hamids tredje bok Hur du blir snuskigt rik i det snabbväxande Asien. Han beskriver den som en fejkad självhjälpsbok, som inte alls är någon självhjälpsbok. Det är Asien, men platsen eller karaktärerna saknar namn. Han ville inte behöva skriva om den exotiska platsen som krävs att man skriver om när det handlar om en icke-västerländsk stad. Han ville skriva en roman om en universell stad, som råkade ligga i Asien. 

Vi lever i en tid när stamkänslan blir mer och mer viktig, säger Hamid. Det blir tydligt inte bara på platser som vi ser som “stamsamhällen” utan även här i “västvärlden” där vi självklart ska vara mer “utvecklade” än så. Exit west är designad för att göra en välkänd värld annorlunda, för att vi ska kunna omvärdera vad som egentligen är verkligheten. Det handlar också om vad vi uppmärksammar, påpekar Hamid och talar om hur hundra leenden kan suddas ut av en rasistisk kommentar. Jämför när en invandrare som gör något hemskt får rasister att bli rädd för alla som ser annorlunda ut. Hamid talar om att rädslan för en fara, som en tiger inte är något farligt om du ser en sådan någon gång om året, men inte om du ser en dagligen. På samma sätt skräms du när du hela tiden matas med bilder av terror. Du får läsa artikel om hur tolv människor i Pakistan som dödas i en terrorattack, inte de miljoner som tillbringar dagen med att gå till jobbet, spelar piano och lever helt vanliga liv. Det är i det som ingen sägs som sanningen finns gömd. 

Hamid talar om hur den information som vi hela tiden får och som skrämmer oss gör oss rädda för framtiden. Vi talar inte längre om hur det ska finnas rymdskepp i framtiden, utan om terror och miljöförstörelse. När Trump säger “Make America great again” talar han till människors nostalgi, men det samhälle han vill återskapa går inte att få. Vår rädsla gör att vi fokuserar på det hemska och inte på att världen på många sätt hela tiden blir bättre. 

Vi fokuserar på jämlikhet och rättigheter här, men inte mellan nationer. Att ett barn fött i Malmö och ett som föds i Mogadishu får helt olika möjligheter och rättigheter är något så många kan acceptera och faktiskt till och med rättfärdiga är något Hamid i framtiden tror kommer ses som lika illa som slaveriet gör nu. För visst är det galet att vi kan acceptera att döda barn spolas upp på en strand vid Medelhavet och faktiskt stoppa vissas möjlighet att  ett bättre liv.

%d bloggare gillar detta: