Litteraturdebatt

Bekväma lärare använder ungdomsböcker

Nej, det är inte jag som är skyldig till rubriken, utan en trådstartare i en lärargrupp i Facebook. Det stod mer i inlägget, som att Bob Dylans tal fick skribenten att tänka på alla klassiker som våra elever borde få läsa. Inget konstigt det. Klassiker (hur dessa nu ska definieras), när de är valda med omsorg, är bra läsning. Därefter kom dock ett konstaterande som gjorde mig arg och faktiskt lite mörkrädd. Jag citerar:

Ungdomsböcker idag är så självcentrerade och inriktade på problem och martyrskap och den litteraturen begränsar och snävar in mer än den utvecklar. Samtidigt kan det ju vara väldigt bekvämt att använda sig av den som vuxen i skolan, det kan jag förstå. Den kräver ju inte så mycket intellektuellt tankearbete vare sig från elev eller lärare.

Finn hundra fel. Några är uppenbara.

Ungdomsböcker är självcentrerade. Kanske. Styrkan med en bra ungdomsbok är att läsaren kan få vägledning i att hantera sitt liv och sin omgivning. Det är så bra litteratur fungerar, oavsett om den är skriven för unga eller vuxna. Saken är också den att ungdomsböcker inte sällan har ett väldigt aktuellt och dessutom inkluderande syn på samhället. När det kommer till kön, sexualitet och även klass, finns mycket att finna i ungdomslitteraturen, som klassiker inte kan erbjuda. Att en bok är skriven för ungdomar och handlar om ungdomar behöver alltså inte betyda att den är självcentrerad. Inte mer än August Strindbergs eller Ernest Hemingways böcker i alla fall.

Ungdomsböcker är inriktade på problem. Kanske. Det är många böcker, även klassiker. Ett problem behövs för att handlingen ska drivas framåt. Nu tror jag att skribenten menar undomsproblem, som psykiskt ohälsa, kärleksbekymmer, viktnoja, identitetsproblematik, föräldrakonflikter eller skolrelaterade problem med lärare eller till och med mobbing. Problem som många unga funderar kring och att få bekräftat att de inte är ensamma är en fantastisk sak läsning ger. Det är så bra litteratur fungerar, oavsett om den är skriven för unga eller vuxna.

Ungdomsböcker är inriktade på martyrskap. Hej Främlingen och Brott och straff. Martyrskapet är vanligt i litteraturen. Jag kan hålla med om att det kan kännas lite uttjatat, men jag kan inte hålla med om att ungdomsböcker skulle innehålla en högre dos martyrskap än annan litteratur.

Ungdomslitteratur snävar in och begränsar mer än den utvecklar. Det är nu jag börjar bli irriterad på riktigt och dessutom börjar ifrågasätta om skribenten (som dessutom arbetar på grundskolan) har läst några ungdomsböcker över huvud taget de senaste sisådär 15 åren. Det har hänt massor med genren och att ens bunta ihop alla dessa olika böcker för ungdomar är i sig galen. Det är som att säga att 50 shades of Gray och Aftonland är samma sak. Båda är böcker för vuxna skrivna av kvinnor om bland annat sexualitet och identitet. Same, same, eller hur? Inte? Är det inte okej att säga att alla vuxenböcker är samma? Självklart inte. Tänk då ett varv eller två till när det kommer till ungdomsböcker.

Lärare använder ungdomsböcker i undervisningen för att det är bekvämt. Jisses. Jag kan hålla med om att den som fortfarande låter sina elever läsa Ondskan, Sandor slash Ida eller I taket lyser stjärnorna eller annan mer eller mindre utsliten klassuppsättning, utan att reflektera över varför möjligen gör det av bekvämlighet. Ondskan är förvisso en vuxenbok och kanske också en klassiker, men jag förstår verkligen inte vad den har i skolan att göra 2016. Att den lärare som, efter att själv ha läst en rad nya ungdomsböcker, gör ett medvetet val att eleverna ska läsa någon av dessa, skulle göra det av bekvämlighet visar både på okunnighet om ungdomsböcker och brist på respekt för kollegor. I grundskolan är en av de viktigaste uppgifterna att få eleverna att läsa och att fortsätta att göra det. Det innebär att vissa böcker kanske lämpar sig bättre som boktips att läsa hemma, men också att böcker som är relevanta att diskutera tillsammans har en självklar plats i undervisningen även om de råkar vara skrivna för unga.

Ungdomsboken kräver inte så mycket intellektuell tankeverksamhet vare sig från elev eller lärare. Hoppla. Det är nu jag blir ganska säker på att skribenten inte läst speciellt många ungdomsböcker. Mina ettor har just läst När hundarna kommer och reflekterat kring ondska, om det är möjligt att skilja en persons och hens handlingar, hur någon kan begå hemska övergrepp och ändå vara en ganska vanlig person, om ondska är något objektivt eller subjektivt. Boken Jag, En ger möjlighet till diskussioner om sexualitet och identitet, samt vilken betydelse kroppen egentligen har för att forma sin person. Den kan med fördel samläsas med Om jag var din tjej, där huvudpersonen faktiskt bytt ut sin biologiska kropp och först nu blivit sig själv. Listan kan göras hur lång som helst. Här finns en rad böcker skrivna för unga, som alla kräver intellektuell tankeverksamhet. Mycket dessutom. Att säga något annat visar att man tror att det måste vara en död, vit gubbe som skrivit en bok för att den ska vara fin nog. En så begränsad syn på litteratur är bekväm om någon.

 

Foto: Kaboompics

När världen växer, växer också tanken.

Just nu befinner jag mig i Singapore där jag frotterar mig med den kinesiska eliten med ofattbara förmögenheter. Jag får gå på bröllop och blomfester, men också uppleva hur elitistisk den rika gemenskapen är. Snart ska jag resa till Hong Kong där en dotter just ska träffa sina nya släktingar. I sommar har jag också flytt med båt från Vietnam till Kanada, bevittnat en rättegång där en tonårsflicka stod åtalad för delaktighet i en skolskjutning, lärt känna en pojke som egentligen vill vara flicka, hängt med ett mytomspunnet band under en lika myomspunnen skivinspelning och följt en man som vid sin fars dödsbädd försökt förstå hur livet som invandrare och svensk ska kunna kombineras. Allt detta har jag fått uppleva från min veranda, min soffa och min säng. Så fantastisk är skönlitteraturen, det som Lars Melin väljer att kalla “hittepå”. Det han glömmer då är att skönlitteratur inte uppstår i ett vakuum. Även denna sorts “hittepå” innehåller verklighetsbeskrivningar.

Johan Anderberg skriver idag om hotet mot läsningen och säger ungefär det jag skrev igår, att vi måste få unga att läsa, inte debattera vad som är nyttigast för dem att läsa. Text byts ut på videoklipp och vanan vid att läsa längre textmassor blir mindre. Björn Wiman skrev om samma fenomen för några veckor sedan och hade Almedalen som exempel, där streaming verkade vara viktigare än skrivna texter i rapporteringen. Så upplevde vi också en ovanligt otrevlig vecka där billiga poänger försökte plockas och där punchlines blev viktigare än innehållet. Det är helt klart en farlig utveckling.

Även jag, som är en van läsare och dessutom älskar att läsa, kan ibland ge upp ett allt för långt reportage. Ofta tvingar jag mig att läsa vidare, för att jag inser att alternativet är långt mycket sämre. Jag och min elvaåring pratade idag om att läsa sådant som kanske inte är jätteroligt och hur viktigt det är att göra det. Jag vet inte om sådana samtal hjälper, men jag vill tro det. Det är vi vuxna som behöver lyfta vikten av läsning för våra barn. Det räcker nämligen inte att de läser i skolan. Så ja, skygglapparna måste bort och vi måste alla inse att ungas läsförmåga är central för deras kunskapsutveckling. Däremot delar jag inte Anderbergs teknikrädsla. Jag tror att såväl film och dataspel kan vara en bra ingång till annan kunskap, till exempel har jag haft flera elever som blivit nyfikna på Dantes Den gudomliga komedin efter att ha spelat Dantes inferno och många har sett filmatiseringar av Shakespeares och Austens verk innan de börjar läsa dem.

Men nu är det inte teknik jag vill diskutera, utan jag skulle återigen vilja lyfta fram nyttan av skönlitteratur. I sin slutreplik i DN skriver Lars Melin återigen att han inte vill förminska skönlitteratur, utan lyfta informationsprosa. Jag tycker inte riktigt att det är vad han gör. Han lyfter fram tre skillnader som alla visar hur sakprosa vinner över skönlitteratur.

  1. Fiktion är hittepå medan information är på riktigt. Det är en svindlade läsupplevelse att flyga med Biggles, men vill vi veta hur planet alls kan lämna marken får vi söka annan litteratur. Informationstext är för den nyfikne, fiktion för den som vill uppleva.
  2. Skönlitteraturen penetrerar konkreta skeenden men lär oss inte att tänka abstrakt. I bok efter bok möter vi hjälte efter hjälte, men begreppen hjälte och skurk, det får läsaren klura ut på egen hand.
  3. Skönlitteraturen vill fascinera oss, mystifiera och associera, medan informationsprosa vill vara explicit, klar och entydig. Det är bara i informationstexten vi kan syna argumenten, jämföra med annan information, ifrågasätta och tänka kritiskt. Den som frågar sig om Pippi Långstrump är en realistisk person har missat hela poängen.

Vad är viktigast för människan? Att uppleva flygturen, eller förstå hur flygplan fungerar? Jag skulle säga att de flesta inte behöver förstå hur ett flygplan fungerar om det inte är just det som de behöver för att de läser en viss utbildning eller har ett visst jobb, men alla behöver absolut kunna läsa relevant informationstext. Läsningen bör ske i ett sammanhang om det ska finnas någon nytta med det, jag skulle nämligen inte hävda att all läsning av informationsprosa är nyttig. Så många böcker och så lite tid gör att vi behöver läsa det vi behöver, i alla fall när det gäller sakprosa. När det gäller skönlitteratur, där syftet är upplevelsen, kan det se annorlunda ut. Där kan läsningen av en bok som ligger utanför vår vanliga värld vidga våra vyer på ett sätt som bara skönlitteratur kan. En läsupplevelse utöver det vanliga kanske dessutom gör att personen vill söka vidare i informationstexter för att lära sig mer.

Är skönlitteratur alltid konkret och informationstext abstrakt? Handlar det bara om hjältar och skurkar? En så förenklad uppdelning är näst intill löjlig. Däremot behöver vi möta både konkreta och abstrakta texter, vi behöver lära oss att ta till oss information, men också läsa mellan raderna och tolka. Det senare kan definitivt inte tränas på informationstext, om det inte handlar om personlig sakprosa som t.ex. memoarer, men då kan det också vara på plats att diskutera vad som är sant och vad som bara är sannolikt. Detsamma gäller självklart annan sakprosa, som inte är neutral och sann. Det om något är viktigt att förmedla till våra unga, mer ovana läsare. Punkt tre faller därför, då informationsprosa inte alls är explicit, klar och entydig. Vikten av källkritik är stor, inte minst idag då många verkar övertygade om att sajter som Avpixlat och Fria Tider står för sanningen. Det är också där fokus behöver ligga i skolan. Läsning av olika sorters texter och en medvetenhet om att många texter är vinklade för att passa såväl avsändare som mottagare. Där har vi en stor utmaning om den skrivna texten inte ska tappa sin makt helt.

Självklart ska goda läsare möta olika sorters texter, men jag vill inte förenkla det så mycket som Melin gör. Låt vara att han har ett begränsat antal tecken till förfogande. Det goda som kommit ur debatten är att många har diskuterat vikten av läsning. Tråkigt bara att inte fler tänker som Johan Anderberg som avslutar sin text som jag började min, med det fantastiska som skönlitteratur kan ge:

“I morse satt jag ute på gården och läste “Underkastelse” – Michel Houllebecqs dystopi om Frankrike efter ett islamistiskt övertagande.

Jag var i Frankrike. Jag var i framtiden. Det var en obeskrivlig upplevelse som jag tyvärr får allt mer sällan.”

Lite spännande är också undersökningen som visar att de som läser Harry Potter är mer negativa till Donald Trump. Etnisk bakgrund, kön, ålder, utbildning, livsåskådning och liknande faktorer spelade ingen roll, de som läst Harry Potter ogillar Donald Trump mer. Jag tror att det går att ta bort Harry Potter ur resonemanget och konstatera att de som läser troligen ogillar Donald Trump. På samma sätt som jag tror att andra extrema rörelser har svårare att rekrytera de som läser än de som inte läser.

Nu tror jag inte att det går att ordinera läsning för att minska extremism eller hat, men jag är helt säker på att skönlitteratur gör att världen växer, vilket betyder att det går att förstå fler människor och troligen också respektera olikheter bättre. De där svenska värderingarna som så många talat om den senaste tiden är för mig just förmågan till empati och tolerans. Värderingar som tillåter individen frihet, men som också handlar om att vi ska ta hand om de som just nu behöver stöd.

Alla gillar väl skönlitteratur, men …

69f6d960f24f8a438ae0938c6c0c3511

Lars Melin skrev en debattartikel i DN om svenska ungdomars läsförmåga och med all rätt oroade han sig över att den försämras. En artikel som fått en rad repliker och som jag fortfarande, efter flera genomläsningar, försöker förstå. Det är som att Melin missat verkligheten. Lösningen, för att nå framgång i livet, är att läsa olika sorters texter, vilket också framgår med all önskvärd tydlighet i kursplanen för svenska. Att debatten skulle handla bara om skönlitteratur när vi debatterar ungas läsning håller jag inte alls med om. Jag oroas tvärtom av allt fokus på lässtrategier och lästräning, som ofta handlar om att läsa korta texter. Då försvinner mängdträningen och därmed chansen för unga att träna upp sin läshastighet. Det jag märker försämrats mest hos mina elever är inte läsförståelsen, utan läshastigheten. Med en låg läshastighet orkar eleverna inte läsa längre texter och ger upp snabbare. Då hjälper det inte om vi tränar lässtrategier.

Jag håller dock med Melin om att svenskämnet borde delas i två delar, en som handlar om litteratur, dock i en vidare betydelse än “det svenska kulturarvet”, som Melin väljer att kalla det och en del kan handla om en utveckling av elevens vetenskapliga språk. För att ens kunna nå till ett sådant språk måste dock ett mer personligt språk finnas och utan skönlitteratur är det svårt att nå. Redan nu är det tydligt skrivet i kursplanen för svenska att olika sorters texter ska läsas, såväl skönlitteratur och sakprosa, vilket Axel Engdahl, docent i litteraturvetenskap, skriver i en replik till Melin i DN. Jag skulle snarare önska en uppdelning av ämnet för att öka fokuset på skönlitteratur, något som jag skrivit om tidigare.

Tyvärr läser svenska barn och ungdomar inte speciellt mycket på fritiden längre och därför har skolans ansvar för deras språkutveckling ökat. Det är därför ansvaret för språkutveckling inte kan läggas på endast svensklärare, något som läroplanen också är tydlig med. Precis som Anne-Marie Körling, Läsambassadör, skriver handlar mycket i skolan om sakprosa redan och därför är det ännu viktigare att skönlitteratur får ta plats inom svenskämnet. Det Melin glömmer bort helt är nämligen våra ungas förmåga till empati och inlevelse. Det får de av skönlitteratur. Kanske kan nyttan av detta inte mätas lika lätt som nyttan av att läsa sakprosa, förutsatt att Melin har rätt i sina antaganden, men i ett samhälle där empatin helt klart minskar är skönlitteratur en nödvändighet. Det viktiga är precis som rubriken på Engdahls text att “Skönlitteratur får oss att ifrågasätta” och genom att läsa om mer än en sanning breddar vi också vår bild av världen.

Det finns dock självklart en poäng i att även vänja eleverna vid sakprosa och till exempel genom att låta dem möta senaste Nobelpristagaren i litteratur Svetlana Aleksijevitj kan de få läsa högkvalitativ sådan. Att utifrån detta fungerar Melins resonemang kring Svenska Akademien inte. Men ja, läsförmåga och läshastighet måste tränas och troligen fungerar det bäst om elever får möta olika sorters texter. Läsning tränas också bäst när en bok faktiskt blir läst. Därmed inte sagt att svenska elever hela tiden ska få välja litteratur själv, det vore troligen mycket begränsande, men de måste få chansen att faktiskt få sjunka in helt i en historia som inte nödvändigtvis är sann. Axel Englund skriver om just vikten av läsa mycket och att faktiskt sjunka in i en bok. Något som självklart kan ske med sakprosa, men precis som Englund skriver: “Ingenting i världens utveckling tyder på att behovet av empati, kritiskt tänkande och förståelse för mänskliga relationer är på väg att minska.

Lars Melin mötte Ebba Witt-Brattström i en debatt i Gomorron kring litteratur och läsning och inledde med att tala om hur vårt informationssamhälle kräver en god läsförmåga. Där håller jag självklart med honom, vilket troligen alla gör. Att den informativa texten skulle ha låg status har jag dock svårt att se. Tvärtom används denna texttyp i alla skolämnen, medan den skönlitterära får nöja sig med att ta plats i kanske ett par ämnen. Är det något jag skulle vilja ifrågasätta är de nya kursplanerna för gymnasiet där det vetenskapliga skrivandet och det vetenskapliga språket får väldigt stor uppmärksamhet på bekostnad av tiden för skönlitteratur. Frågan är om vi måste välja mellan sakprosa och skönlitteratur?

Självklart vill Lars Melin provocera och skapa debatt. Varför skulle han annars påstå att det är “fullkomligt onödigt att satsa på skönlitteraturen i det här sammanhanget”. Med det torde han mena ungdomars läsförmåga och jag skulle vilja påstå att han har fullkomligt fel. Detta påpekar också Ebba Witt-Brattström som är litteraturprofessor och självklart har mer på fötterna än jag. Läsning av skönlitteratur förbättrar inte bara läsförmågan, utan också breddar ordförrådet. Detta är dock, enligt Melin, inte rätt ordförråd och jag undrar vad ett sådant är. Vi är främst människor och vi behöver kunna sätta ord på det som rör våra tankar och känslor. Vilket ordförråd vi sedan behöver beror helt på vad vi ska göra i livet.

Att förminska skönlitteratur till “hittepå” och något “trevligt” som Lars Melin gör är oroande. Precis som Witt-Brattström påpekar är det viktigt att vi i dagens samhälle blir vana vid att läsa texter med komplexa skeenden, som kräver en tolkning och som vidgar vårt perspektiv på världen. Tolkning och källkritik saknas till stor del i dagens samhälle och då behövs skönlitteratur. Självklart har Melin rätt i att skönlitteratur inte på ett magiskt sätt skapar empatiska medborgare, men jag tror absolut att den bidrar.

Det är två saker som stör mig i debatten om litteratur. Dels att klippet med Witt-Brattström och Melin handlar om att jämföra äpplen och päron, men också att människor som vet mycket om läsning borde göra gemensam sak snarare än motarbeta varandra. Läsning är viktigt, det verkar alla i debatten vara överens om och att då dela upp den i nyttig och onyttig sådan är väldigt dumt. Jag skulle kunna sträcka mig till att påstå att det är förödande.

För övrigt anser jag att Witt-Brattström argumenterande på ett bra mycket mer sakligt sätt att Melin, vars taktik tycktes vara att använda förminskande argument, avbryta och höja rösten. Skönt att få tillbaka en del förtroende för henne.

PS. Rubriken är ett citat från debatten mellan Melin och Witt-Brattström DS.

Uppvärdera ungdomsboken

Åldersadekvat litteratur. Vad betyder det? I kanondiskussionen kom det upp ett flertal gånger att eleverna behöver läsa åldersadekvat litteratur. Detta samtidigt som klassiker diskuterades. Litteratur som i många fall kan anses hyfsat åldersadekvat för en gymnasieelev i år 2 eller 3, men det är ändå i de flesta fall vuxenböcker det handlar om. Att högstadieelever främst skulle läsa klassiker vore alltså inte åldersadekvat. Det är möjligt att all diskussion handlar om gymnasiet, men jag kan inte hjälpa att jag också tror att det handlar om en okunskap om ungdomsbokens utveckling.

När jag växte upp fanns få ungdomsböcker. Jag läste Kulla Gulla och Lilla huset på prärien, en del Maria Gripe och Cynthia Voigt, men ganska tidigt började jag läsa böcker som egentligen var avsedd för vuxna. En del klassiker absolut, Stad-serien och Utvandrareposet redan på mellanstadiet, men också en hel del skit som jag kanske borde undvikit eller i alla fall väntat med, som Jean M Auel, Sidney Sheldon och Jackie Collins.

Som tur är har det hänt en hel del bara de senaste 15 åren. Det finns mycket mer böcker för ungdomar idag som håller riktigt hög kvalitet. Dessutom har genren Unga vuxna gjort att även de som går på gymnasiet kan möta modern litteratur med hög kvalitet, som faktiskt är åldersadekvat. Frågan är dock hur många lärare som läser ungdomsböcker och böcker för unga vuxna och därmed har koll på den utveckling som skett.

I böcker för unga vuxna behandlas saker som vi inte kan läsa om i klassiker. Det handlar om mobbing och utsatthet, funderingar kring sexualitet och genus, ursprung och identitet och andra ämnen som är angelägna. Huvudpersonerna kan vara heterosexuella, bisexuella, transsexuella, queer och eleverna får möta en mångfald som saknas i äldre litteratur. Därför måste klassiker kombineras med just dessa böcker. Böcker som är skrivna för unga eller unga vuxna, som handlar om saker de funderar på just nu. Böcker som på intet sätt är simpelt skrivna eller som kan läsas utan någon som helst ansträngning. Böcker som också vidgar världen och tar sin läsare på allvar.

Det är dags att uppvärdera ungdomslitteraturen och inse att det finns böcker av mycket hög kvalitet som råkar vara skrivna för unga. Just i år har det faktiskt kommit otroligt många bra böcker i genren och jag har svårt att se hur Augustprisjuryn ska kunna välja ut några få. Men så kanske det är så att vi äntligen får en separat kategori för just ungdomsböcker. Det vore en del i att uppvärdera litteratur som skrivs för unga och inte längre klumpa ihop dessa böcker med bilderböcker och böcker för slukaråldern.

Här finns tio bra böcker jag läst de senaste åren, de flesta för unga vuxna. Jag skulle vilja lägga till Jack av Christina Lindström, som jag läste dagen efter listan skrevs. Men det finns väldigt många fler.

Läget för ungdomsboken är vårt ansvar

“Kanske har det blivit dags att lägga ner ungdomsboken?”, så lyder rubriken till en krönika av Lotta Olssonpublicerad i Dagens Nyheter. Argumentet är att böcker som klassas som ungdomsböcker säljer mindre än de som vänder sig till unga vuxna och således kan kategorin tas bort. Läsarna vill ändå ha vuxenböcker. Hon baserar sitt antagande på att få ungdomsböcker ges ut och att få ungdomar i hennes bekantskapskrets läser de som faktiskt publiceras. Jag tror egentligen att Olsson mest vill provocera, men ändå är hennes resonemang lite märkligt. Att raljera kring ungdomsboken ökar knappast dess status.

Visst finns det en tanke om att böcker för vuxna skulle vara finare än de som är skrivna för ungdomar. Det handlar om mängden publicitet, men faktiskt borde även vi lärare ta på oss en del av ansvaret. När vi tillhörde målgruppen undrar jag om det verkligen fanns lika många bra och relevanta böcker för unga och om det var därför vi, eller i alla fall jag, gick direkt på vuxenhyllorna. Vad jag vet med säkerhet är att ingen lärare pratade om ungdomsböcker med oss, tipsade om nya böcker, eller läste dem tillsammans med oss. De boktips jag fick kom från Barnens bokklubb och möjligen från biblioteket. Vi hade dock inget direkt skolbibliotek och på folkbiblioteket fanns visserligen bibliotekarier och böcker, men inte någon som aktivt tipsade. Fortfarande verkar det anses bättre om våra elever läser böcker för vuxna. Så kallade “riktiga” böcker. Gärna klassiker.

Inget ont om klassiker, det finns många som kan vara relevanta för ungdomar idag, men det gäller också ungdomsböcker. Det vittnar om okunnighet att som lärare, eller som vuxen över huvud taget, vifta bort ungdomsböckerna. Att det ges ut färre böcker för åldersgruppen är ett dåligt argument för att de borde bli ännu färre. Det gäller dock att vi hjälps åt så att rätt bok når rätt läsare. Alla ungdomsböcker blir, naturligt nog, inte storsäljare som sedan filmatiseras. De smalare titlarna behöver också få publicitet.

I en replik publicerad på Svensk Bokhandels sajt skriver Ada Wester, från Gilla Böcker och Lilla Piratförlaget rakt på sak under rubriken “Här läggs inte ner någon ungdomsbok!”. Precis som jag anser Wester att ungdomsboken borde få stå för sig själv. Inte klumpas ihop med vuxenböcker och inte heller med barnböcker. Hon menar också att de ungdomar hon möter visst läser ungdomsböcker, men konstaterar att en undersökning kring ungdomars läsning vore intressant.  Det håller jag med om. Jag hade önskat att vi pratade mer om ungdomars läsning. Det är för viktigt att inte diskutera.

Nu tror jag inte att ungdomar bryr sig särskilt mycket om Augustpriset. Faktiskt tror jag att de flesta inte ens vet vad det är för ett pris. Ändå är jag ganska säker på att en uppdelning av barn- och ungdomskategorin skulle vara positivt för ungdomsboken och för läsandet i stort. Som Wester skriver kämpas det hårt för att böcker för unga ska få den uppmärksamhet de förtjänar och den kampen får inte ha varit förgäves. Nu när Förläggarföreningen tillsatt en arbetsgrupp som ska utreda formerna för Augustpriset hoppas jag att de kommer fram till att böcker för barn och ungdomar faktiskt inte är samma sak. Inte heller böcker för ungdomar och vuxna. Det handlar inte om värderingar och det är viktigt att komma ihåg.

För den som vill ha tips på bra ungdomsböcker finns en lista här. Den består av böcker som jag tror också tilltalar lärare, vilket många gånger är en förutsättning för att böcker når unga. Jag har också läst en massa andra ungdomsböcker som inte är lika breda, men många gånger minst lika bra. De jag skrivit om hittar du här. Alla böcker för unga älskas inte av vuxna och det är precis som det ska vara. Det behöver inte betyda att de är dåliga.

För mig är ett av de coolaste ögonblicken när jag lyckas para ihop en elev med rätt bok. En bok som får hen att vilja läsa vidare. Extra kul är det om eleven i fråga uttryckt att hen inte gillar att läsa. Där har vi vuxna, inte bara svensklärare, ett stort ansvar. Lösningen är inte att ge ut färre ungdomsböcker, utan fler och att dessutom se till att alla som kan tänkas vilja läsa dem verkligen får veta att de finns. Det jag verkligen kan hålla med Lotta Olsson om är nämligen att det är djupt oroande om försäljningstappet beror på att ungdomar helt enkelt läser mindre.

Några som ofta glöms bort i debatten är bibliotekarier i allmänhet och skolbibliotekarier i synnerhet. De sitter inne med en kunskap som fler borde få ta del av. Dagens bibliotek är något annat än när jag var tonåring och bredden på aktiviteter är större, ändå hittar för få dit. Mycket handlar om tillgänglighet. Avsaknaden av vettiga skolbibliotek med utbildad personal, gör att ett allt för stort ansvar för ungdomars läsning hamnar på svensklärarna och medvetna föräldrar. Det är inte okej. Det är inte heller ett problem som vi löser genom att minska utgivningen av ungdomsböcker.

För kort eller för långt

Korta texter står i centrum på Kulturkollo den här veckan och idag kommer Lotta ut som novellhatare. Vår stora novellälskare är Anna och själv tillhör jag skeptikerna. Det där med längd tål att funderas kring. Lotta hyllar de episka romanerna och tegelstenarna och där måste jag tillstå att en novell inte är episk, men själv har jag grymt svårt för allt för mångordiga texter. Tegelstenar går därför nästan alltid bort och en bok som beskrivs som episk ger mig utslag. Jag kan på rak arm inte komma på någon bok över 300 sidor som verkligen har behövt vara mer än 300 sidor. Om noveller är av lata, för lata (Lottas ord, inte mina) får tegelstenar mig att tänka på författare som verkar få betalt per ord, eller författare med lite för fega redaktörer. Ofta mår tjockisarna bra av att få ett stort antal sidor strukna.

Helena skrev om korta romaner och jag kan definitivt hålla med om att många korta romaner är riktigt bra. För mig är en författare som kan skriva en bra, kort roman skickligare än en som kan skriva en tegelsten. Möjligen kan jag imponeras av den senares sittfläsk och uthållighet, men språkligt torde det vara mer utmanande att koncentrera sitt språk.

Mitt förhållande till noveller är dock komplicerat. Det finns en del fantastiska novellförfattare, som Jonas Karlsson, men frågan är om hans kortromaner inte är ännu bättre. En bra novell, som innehåller en händelse och en rejäl twist kan dock vara riktigt njutbar läsning. Bland mina andra novellfavoriter finns nobelpristagaren Alice Munro och alltid lika fantastiska Chimamanda Ngozi Adichie. Ernest Hemingway tillhör de författare som är bättre i kortformat, faktiskt ofta genialisk. Hans novell Berg som vita elefanter är en av mina absoluta favoriter och den är riktigt rolig att diskutera med elever. Jonas Hassen Khemiri och Hjalmar Söderberg tillhör också de författare som behärskar både långa och korta texter. Noveller får gärna vara riktigt korta och låta mycket stanna mellan raderna. Isbergsteknik ftw.

Hur lång är då en perfekt roman? Så lång att ingenting känns onödigt, men inte heller rumphugget. Ofta brukar det ta runt 250 sidor att skapa något sådant. Vad gillar du? Noveller, tunnisar eller tegelstenar?

Det får bli en kvinnohöst

Jag har tidigare konstaterat att jag läser flest böcker av kvinnor. Det brukar ligga på en fördelning på ungefär 1/3 män och 2/3 kvinnor, när jag summerar läsåret. Någon regelrätt kvinnosommar, som Lina Kalmteg uppmanar till, har det därför inte blivit.

När jag idag antog Anna-Maria Carnhedes utmaning #räknaryggar blev jag tyvärr överraskad. Även i min bokhylla finns det flest böcker skrivna av män. Det märks mest på de så kallade klassikerna, lyriken och facklitteraturen, medan kvinnorna finns representerade bland de samtida romanerna och ungdomsböckerna. “Visa mig din bokhylla och jag ska säga dig hur jämställd du är”, säger Carnhede och påpekar det alltid irriterande att de flesta kulturtips som ges gäller kultur av män. Kawa Zolfagary konstaterade att även hans bokhylla innehöll väldans många böcker skrivna av män och då ska han ändå anses vara en medveten och jämställd man. Jag tror att vanan att lyfta fram de så kallade manliga genierna är djupt rotad i oss alla.

Det som bekymrar mig med min bokhylla är att jag äger och läser få böcker av kvinnor som skulle kunna eller borde vinna de priser som män ofta vinner. Igår till exempel presenterades en ovanlig jämställd lång lista, där vinnaren av Man Booker Prize 2015 än så länge gömmer sig. Det är ett steg framåt, men fortfarande är det främst män som vinner litteraturpriser. Män från väst, den värld vi känner till och därmed identifierar oss med. De män som anses skriva “allmängiltiga, episka romaner”.

Jag tänker inte bli ett nytt Feministbiblioteket, för Hanna är så mycket bättre och mer påläst än jag, men i höst utmanar jag mig själv att läsa böcker av kvinnor som nomineras till de stora priserna, eller som jag anser borde höras och synas mer. Zolfagary skriver att “män håller varandra om ryggarna” och jag tänkte bli en kvinna som gör detsamma, men ryggarna ska inte tillhöra män, utan kvinnor. Så får det bli. I övrigt tänker jag att fortsätta blanda vilt mellan genrer, ursprung, sexualitet och vad det nu må vara som gör läsningen mer normkritisk.  Som Carnhede påpekar är det alltid bra att vidga sina vyer, varvid även böcker av helt vanliga manliga genier säkert också slinker ner. Det gäller att inte begränsa sig.

Om att läsa böcker av kvinnor

Nu är jag egentligen fel person att anta Lina Kalmtegs utmaning att bara läsa böcker av kvinnor under sommaren 2015. Av de böcker jag läser är redan dryga två tredjedelar skrivna av kvinnor. Det artikeln i SvD primärt handlar om är dock inte att enstaka läsare ska läsa fler böcker av kvinnor, utan att böcker skriva av män inte ska/få/bör ta så stor plats när media skriver om litteratur och framför allt när prestigefulla litteraturpriser ska delas ut. Om en kvinna ska få ett stort litteraturpris ökar hennes chanser om huvudpersonen i den bok som ska prisas handlar om en man. Då blir det tydligen mer intressant. Mer allmänmänskligt om man så vill.

Skriver män bättre än kvinnor?, frågar sig Kalmteg och svaret blir att det absolut måste vara så, med tanke på hur fördelningen av pristagare ser ut. Troligen handlar det om att de flesta som sitter i de jurygrupper som utser priser, till största delen består av män. Dessutom består de av män som ofta är snabba med att påpeka att kön inte ska ha betydelse för vem som tilldelas just deras pris, då de självklart ger priser till de skickligaste författarna oavsett kön. Svaret på frågan är då självklart ja, män skriver bättre än kvinnor, i alla fall anser de män som bestämmer att så är fallet. Kanske är det som stör mig mest de stora männens övertygelse om att de är objektiva. Att de rent objektivt kan välja ut den rent objektivt bästa litteraturen och att det bara råkar bli en massa män som skrivit dessa objektivt fantastiska böcker.

I sin artikel hänvisar Kalmteg till en artikel av Kamila Shamsie i The Guardian, där hon något provokativt vill utropa 2018 till ett år då endast böcker av kvinnor ges ut och då därmed alla litterära texter och samtal om nya böcker skulle handla om kvinnor. Shamsie berättar om det osynliggörande av kvinnliga författare som hon själv upplevt och hur hon i ett panelsamtal, där hon var enda kvinna, erfor att ingen ens nämnde någon kvinnlig författare då de diskuterade nutida amerikansk litteratur.

Kvinnliga författare ska inte lyftas fram för att de är kvinnor, utan för att de är skickliga författare. Då krävs det dock att de som talar och skriver om litteratur försöker ta in andra perspektiv än sitt eget. Även kvinnor kan skriva allmänmänskliga romaner och även män kan läsa dem, också då de har en huvudperson som är en kvinna. Möjligen har män som läser svårare att sätta sig in i andra människors tankar och känslor och därmed svårt att ta till sig böcker som inte handlar om det egna könet, i den egna miljön, men se jag har gott hopp om mänskligheten och tror definitivt att de ska klara det. Kanske behövs det lite träning och då är det kanske en utmärkt idé att endast läsa böcker av kvinnor under sommaren 2015. Jag hoppas att Sara Danius uppmanar sina medarbetare att göra just det.

 

Men vänta lite nu …

De seriösa kultursidorna och de oseriösa bloggarna? Känns väl sådär att SvD låter läsarna beställa recensioner av dem. Visst måste ett urval ske, men om det är så här kultursidor på de stora dagstidningarna ska göra urvalet delar jag utan tvekan herr Espmarks oro. Det är ett värre jippo än jag sett på någon bokblogg.

Visserligen är det intressant att få veta hur urvalet går till och visst är det okej att be om läsarnas åsikter, men att låta dem rösta om vilka böcker som ska recenseras? Jag är tveksam. Nu påpekas det att läsarna inte bestämmer, men att kulturredaktionen är nyfiken på deras “preferenser och åsikter om litteraturbevakningen”. Jag kan inte låta bli att reagera dock, ska den författare med flest polare bli den som får recensioner i tidningar?

Just nu kan du rösta på tre av tio böcker, som kommit in till kulturredaktionen den senaste tiden och som du vill att SvD recenserar. Dessutom lottar de ut ett bokpaket bland de som röstat. Är det ett bra sätt att skapa kulturintresse?

Som om det inte varit nog har skribenten skrivit deras, där det borde vara sina. Det går utför med kulturjournalistiken.

 

Uppdatering: Även Expressens Victor Malm reagerar på SvD:s strategi för att öka läsarnas inflytande och kallar det “dumt och föraktfullt”. Hårda ord, men det ligger en del i att det inte handlar om vad kultursidorna skriver, utan hur det görs. En bra skribent kan få läsaren att bli lässugen oavsett bok.

Lisa Irenius, kulturchef på SvD försvarar sitt beslut med att syftet primärt är läsarinteraktion och att de som kritiserat är rädd för just det. Ett argument som jag kan förstå, men jag tycker inte att det håller. Läsarinteraktion är bra, men jag skulle önska att det sker på annat sätt än genom en jippo-betonad omröstning. Däremot kan jag inte se hur det skulle vara arbetsbesparande, som Claes Wahlin på Aftonbladet antyder, men jag kan hålla med om att det kan tolkas som att professionen abdikerar.

Vad är egentligen kvalitet?

Jag lyssnade på Bokhoras bokpodd om bra och dåligt, där Johanna L och Ingerun diskuterade detsamma.Allt började med ett inlägg på Bokhora, där Johanna L menade att det fanns ett objektivt bra och dåligt inom litteratur och att den som läst litteraturvetenskap kunde avgöra det bättre än andra. Kontroversiellt. Ingerun var en av dem som reagerade mycket starkt mot inlägget och jag skrev två inlägg (ett två) som bland annat gick ut på att jag tror att det finns objektivt bra och dålig litteratur, men till en viss gräns. Det handlar också om rent subjektiv smak och så det som Johanna L inte alls pratar om i sin argumentation, nämligen det faktum att den litterära tradition vi har är starkt etnocentrisk och dessutom i hög utsträckning bestämd av män som läser män. I programmet menar hon också att en bra bok är bra oavsett i vilket land litteraturvetare talar god litteratur, men riktigt så entydigt och enkelt skulle jag inte vilja säga att det är.

Men visst finns det objektiv skitlitteratur, det måste vi ändå kunna säga, även om jag till viss del håller med Ingerun då hon säger att ett litteraturpris egentligen handlar om vad några personer i en jury tycker är kvalitet. Titta bara på Nobelpriset och alla stora författare, som bevisligen skriver bra litteratur, men förbisetts av olika skäl. Inte sällan kvinnliga författare, som stoppats av gubbar, t.ex. Karen Blixen eller allt för kontroversiella författare som ansetts fel att prisa. Även i en akademi bestående av 18 experter saknas konsensus om vad som är bra eller dåligt, men faktum kvarstår ändå att vissa författare aldrig skulle komma på frågan att prisa trots att många uppskattar deras böcker.

Är det kontroversiellt? Att sticka ut hakan och tala om något som är objektivt bra är definitivt kontroversiellt, för objektivt blir det aldrig, men att bara tala om litteratur som bra eller dålig utifrån vad en enskild läsare tycker är att dra individens makt allt för långt. Då skulle allt som är populärt automatiskt vara bra litteratur och kvalitet snarare bli en popularitetstävling och det ställer jag definitivt inte upp på. För mig är det viktigt att inte bara det som säljer multum, som 50 shades of grey, är det som förlagen ger ut.

Jag läser just nu litteraturvetenskap och det är tydligt att det finns ett akademiskt språk att undersöka och bedöma litteratur. Det som är lite roligt i sammanhanget är dock klassiker och det faktum att vissa överlever i ett nytt samhälle, medan andra behöver sitt sammanhang för att kunna fungera. Är de verkligen bra då, eller bara intressanta ur ett historiskt perspektiv? Jag tänker till exempel på Strindbergs Röda rummet, som var banbrytande (underbart ord) då den kom, men idag inte alls känns speciell, bara torr och tråkig. Däremot läste jag nyss pjäsen Fadren och blev helt fascinerad. Den är skriven i ett sammanhang, där Strindberg tydligt kritiserar kvinnor och hur illa det är då de tar makten, medan den idag kan läsas på ett helt annat sätt. Då jag läst om Strindberg, hans åsikter och hans syfte med pjäsen kan jag tolka den på det ursprungliga sättet, det ger mina studier mig, men att tolka samma pjäs utifrån de förutsättningar som finns idag handlar mer om en tolkning utifrån det liv jag lever och de åsikter jag har.

Har ni läst Fadren? Jäklar vad bra den är! Kanske tror jag dock att Strindberg själv skulle vara väldigt besviken om han hörde min åsikt om hans pjäs, eller kanske till och med lite förbannad över att kvinnor inte bara såg hans verk, utan också hade mage att analysera det. För mig skulle det lika gärna kunna tolkas som ett feministiskt verk, som ett kvinnofientligt, Det handlar om vems parti man tar och vilka tolkningar man som läsare gör. Det är så få ord som Strindberg använder och så mycket som står skrivet mellan raderna. Just läsningen mellan raderna kan ingen författare kontrollera. Möjligen i sin samtid, då samhällsklimatet bestämmer hur tolkningar ser ut, men inte långt senare.

Åter till kvalitet. Är Fadren bättre än da rummet? Definitivt ja, om du frågar mig och med alla poäng i litteraturvetenskap jag har borde jag kanske kunna avgöra det rent objektivt? Nej, det tror jag inte, men att August Strindberg är en stor författare, som i många fall skriver bra litteratur, kan nog de flesta litteraturvetare vara överens om. Jag kan se och förstå att Röda rummet var bra och nyskapande då den skrevs, men skulle inte kalla den bra nu. Litterärt viktig däremot är en etikett som jag är bekväm med. Ibland är bra och dålig fel ord.

I den litteraturhistoria jag införskaffade då jag läste de första kurserna i litteraturvetenskap för många år sedan syns det dock tydligt att det där med objektivt tyckande är en kontradiktion. Det sätt som Lönnroth beskriver Selma Lagerlöf är långt ifrån objektivt, eller ens professionellt. En av våra nobelpristagare avfärdades som en sagotant och vi var många som reagerade på det då. Eva Helen Ulvros skriver om det i sin bok om Sophie Elkan. Åter till min huvudpoäng alltså, att det inte går att säga att det som litteraturvetare lyfter fram som god litteratur är objektivt bra. Även där handlar det om ett urval som män för länge sedan nått konsensus kring, inte nödvändigtvis den bästa litteraturen som samhället då hade att erbjuda. Men samtidigt håller jag definitivt med om att det går att skilja på bra och dålig litteratur och att det inte bara handlar om vad som är bra för en enskild individ, eller ens en massa individer som köper samma bok. Böcker som Gömda av Liza Marklund blir liksom inte bättre bara för att många läser dem.

%d bloggare gillar detta: