Skönheten av Gabriela Mistral

Serien med böcker av kvinnliga nobelpristagare i litteratur som gavs ut 2018 är verkligen både vacker och bra. Skönheten av Gabriela Mistral har stått i hyllan sedan den släpptes, men nu fick jag äntligen tummen ur att läsa den. Boken har undertiteln “Dikter i tolkning av Hjalmar Gullberg” och eftersom jag inte läst dikterna i original och det inte är troligt att mina begränsade spanskkunskaper skulle räcka för det, litar jag på att Gullberg gjort ett bra jobb. Klart är i alla fall att dikterna är både fina och berörande.

Skönheten inleds med ett förord av Hjalmar Gullberg med titeln “Hur Lucila Godoy y Alcayaga blev Gabriela Mistral” och där får vi läsa om hur en flicka föddes i den lilla chilenska staden Vicuña av föräldrar med baskiskt ursprung. En berättelse om henne handlar om hur hon skickades hem från skolan för att hon var för obegåvad och istället studerade själv hemma. Studierna måste ha gått bra, då Lucila själv blev lärarinna.

Något som påverkade Lucila mycket var kärleken, sveket och döden. Hon förälskade sig i Romelio Utreta och man vet inte mycket mer om deras förhållande mer än att han svek henne. Efter att ha ertappats med att stjäla pengar tog han senare sitt liv en novemberdag 1909. Det är efter den händelsen som Lucila börjar skriva dikter och blir känd under namnet Gabriela Mistral. Gullberg skriver dramatiskt om den unga kvinnans sorg och hur “hennes mörkt lidelsefulla poesi” spreds “från stad till stad och land till land i det spansktalande Amerika.”

Jag har tidigare läst några få dikter av Gabriela Mistral och tyckt att det var okej, men väl religiöst. Även detta urval innehåller en del religiösa dikter, men mest handlar det om längtan efter kärlek och ett barn. Sonen som aldrig föddes är huvudpersonen i många av texterna och de berör verkligen. Samlingen inleds med dikter ur Sången om en son och andra sånger där vi bland annat kan läsa om sorg och kärlek, men också den känslosamma dikten “Till Judafolket” om judarnas öde. Vacker är den korta dikten “Vaggsång” om att vagga sin son till söms. Just barnlängtan beskrivs på ett så naket och ärligt sätt som jag sällan läst tidigare. Skönheten innehåller också dikter på prosa och även där finns några riktiga guldkorn, som “Min mor” om ett ärligt samtal mellan en mor och en dotter där de förenas och nästan blir som systrar. Något jag tycker mycket om är de korta förklaringar och kommentarer som ges till många av dikterna och bidrar till en större förståelse.

Jag måste säga att jag berördes mycket av dikterna i Skönheten. Visst är det lite melodramatiskt ibland och de religiösa motiven är många, men Mistral bjuder också på ärliga och vackra dikter, inte sällan fyllda med smärta.

 

2 reaktioner på ”Skönheten av Gabriela Mistral”

  1. Hur är det nu? Brukar du uppskatta poesi? Jag gör det ibland, men ofta inte. Då är frågan om jag gillar den här?

    1. Jag brukar uppskatta poesi om den är bra! Tycker nog att Mistral är ganska direkt och därmed lätt att förstå. En hel del religiöst som sagt, vilket inte riktigt är min grej, men de dikter som handlar om barnlängtan är fina och sorgliga.

Kommentarer är stängda.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: