It’s a sin — en riktigt bra miniserie

Efter fem avsnitt i serien It’s a sin känner jag mig ganska tom. Berättelsen om de fem vännerna som delar en lägenhet i London under andra delen av 1980-talet berörde mig djupt och jag har lite svårt att hitta orden för att beskriva den. Klart är att det är en både bra och viktig berättelse och en av de bästa tv-serier jag sett på länge.

Året är 1981 och platsen är London. Vi får lära känna fem unga människor som blir vänner och flyttar in i en gemensam lägenhet som de, trots ruffigheten, kallar för The Pink Palace. Det är Ritchie, som ger upp juridikstudierna för att studera teater, Jill som är hans vän och dessutom delar intresset för teater och musik, Roscoe som flyr sin familj som försöker bota hans homosexualitet och hotar att skicka honom till Nigeria och Ash, studenten som snart blir en del av gänget. De är unga, de njuter av livet och för fyra av dem lurar en ny, mystisk virussjukdom runt hörnet.

Russell T. Davies, som också skrev numera klassikern Queer as Folk,  har skrivit ett fantastiskt manus som lyckas vara både roligt, känslosamt och otroligt sorgligt. Det märks att han också låg bakom Years and years och jag imponeras av hans förmåga att skapa komplexa karaktärer och dessutom ta sig an riktigt svåra och viktiga frågor utan att det blir melodramatiskt. Samtidigt är det ofta så att britterna lyckas bättre med det svarta och vassa än amerikanerna. Det finns inget smörigt alls, men äkta kärlek, äkta vänskap, närvarande föräldrar och de som förtvivlat inser att de inte känt sitt barn alls. När jag till slut inte kan hålla tårarna tillbaka är de äkta.

Flera av skådespelarna är riktiga fynd som jag hoppas och tror att vi kommer att få se mer av i framtiden. Lydia West, som även har en roll i Years and years gör ett fint porträtt av Jill, som försakar mycket av sitt eget liv för att finnas där för sina vänner i vått och torrt. Nathaniel Curtis, som spelar Ash, verkar göra sin första stora roll och han är fantastisk. Även Callum Scott Howells gör sin första roll och lyckas göra den tyste och tillbakadragne Colin riktigt intressant. Stjärnan är utan tvekan Olly Alexander som spelar Ritchie, men jag tycker kanske ännu mer om Omari Douglas porträtt av Roscoe. Mer etablerade skådespelare som Keeley Hawes, Stephen Fry och Neil Patrick Harris gör viktiga biroller.

Missa inte It’s a sin som finns på HBO. Skildringen av kärlek och vänskap är riktigt bra, musiken är fantastisk och tidsandan beskrivs väl när AIDS drar in över världen. Nästan alltid när jag sett sista avsnittet i en tv-serie önskar jag mig fler avsnitt. När det gäller It’s a sin känns de fem avsnitten perfekta och avslutet naturligt. Det handlar inte om att jag inte skulle vilja återse karaktärerna, för det vill jag, men berättelsen är trots allt komplett. En optimistisk början, en känslosam mitt och ett oundvikligt slut.

4 reaktioner på ”It’s a sin — en riktigt bra miniserie”

  1. Bengt Erik Eriksson

    Kan förstås bara hålla med: En fantastiskt bra serie. Passar också på att rekommendera Unorthodox (Netflix), men kanske har du redan sett den…

Kommentarer är stängda.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: