TV

Tummen upp för Public Service

Jag gillar alltid public service men just nu älskar jag vår svenska public service lite extra mycket. Det handlar inte bara för den fantastiska nyhetsbevakningen (där jag visserligen fått något av en överdos av rapportering kring Covid-19, men det är mitt eget fel och kan inte skyllas på SVT) utan om väldigt mycket mer. Just nu har SVT ändrat i tablån för att anpassa sig till de minst sagt annorlunda läget. Själv har jag följt Helgstudion med intresse, för även om fokuset är den pågående pandemin och jag borde begränsa det jag ser gällande den är just de här timmarna på lördagar och söndagar verkligen sevärda. Därmed inte sagt att jag inte hellre sett vintersport. Vi är nog många som fått nya idoler den senaste tiden som Anders Tegnell (som till och med fått en artikel i Svensk Damtidning, då är man folkkär) och Anders Wallensten, biträdande statsepidemiolog som går under namnet “den snygge”. Min favorit är ändå Johan Giesecke professor emeritus vid Karolinska Institutet som har en härligt knarrig GW-stil. Många gubbar blir det, men just i Helgstudion går det att se band andra Soo Aleman som är biträdande överläkare på KU och Anna Mia Ekström, professor i global infektionsepidemiologi. Ibland dyker även min idol Emma Frans upp.

Bland annat sänds Hemmahänget för de yngre tittarna som kanske är hemma sjuka och varje morgon sänds Hemmagympa för de äldre (min mamma, som med all säkerhet inte vill titulera sig äldre, hälsar att det är riktigt bra pass). Så fint på något sätt att tv:n kan vara det sällskap som så många behöver just nu när de tvingas hålla sig hemma och kanske är helt ensamma. Något som också låter lockande är Karantän-TV, ett underhållningsprogram med komikerna Niklas Andersson och Ina Lundström som sitter i karantän i en husvagn på SVT Göteborgs parkeringsplats. De sänder enligt devisen “delad tråkighet är hälften så tråkigt” och allt handlar om att ha tråkigt tillsammans. Nytt avsnitt varje dag kl 14.00.

Sedan tidigare har jag snöat in helt på P3 och när Babs körde Huliganväder härom morgonen i Morgonpasset skrattade jag så att jag höll på att köra av vägen. Barnsligt som bara den, men sjukt roligt och jag behöver sjukt roligt just nu. Jag ÄLSKAR Babs! Kodjo Akolor är en annan favorit sedan gammalt, liksom Hanna Hellquist, men jag har fått nya favoriter som Katherine Zimmerman.

För någon som har svårt för pladdriga poddar är det egentligen märkligt att pladder på P3 funkar utmärkt. Det är också P3:s poddar som jag väljer om jag lyssnar på sådana och P3 Historia är en favorit. Lite har jag tappat bort även de historiska porträtten så här i nyhetsknarkartider, men senaste avsnittet jag lyssnade på om Haile Selassi var riktigt bra. Alla avsnitt hittar du här.

Kostar det så smakar det brukar det heta, men när det kommer till public service måste jag säga att det just nu smakar mer än det kostar. Så mycket innehåll för så lite pengar.

Minnesvärda tv-stunder

Den här veckan är det vår kära dumburk som får stå i centrum på Kuturkollo och veckoutmaningen handlar om oförglömliga tv-minnen.

De händelser som påverkat mig mest har faktiskt varit radionyheter och inte tv-diton. Jag minns till exempel hur jag sov över hos en kompis och blev väckt tidigt på morgonen av hennes föräldrar och att vi sedan lyssnade på radionyheterna som berättade att Olof Palme mördades. Jag minns också hur jag satt i bilen med några kollegor när vi lyssnade på radionyheterna med ett halvt öra och sedan var tvungna att höja ljudet. Sa de verkligen att två flygplan åkt in i Word Trade Center? Det får mig att tänka på hur mycket information vi fick från radion förr. I mitt barndomshem stod den väldigt ofta på och på helgerna åt vi frukost till tonerna av Ring så spelar vi och Svensktoppen.

Men tv:n då? Några oförglömliga ögonblick handlar om Melodifestivalen. Dels när Carola vann 1983 och jag blev helt förälskad i denna tjej. En förälskelse som definitivt gick över, men då var den stark. Året efter vann Herrey’s och då slog förälskelsen till på riktigt. Den har också gått över och nu har dessutom Richard Herreys twittrande nästan förstört tv-minnet helt.

Vi åt alltid middag framför tv:n på fredagar och det var något speciellt. Dallas var den självklara såpan under en lång tid. Vi såg också en hel del sport tillsammans i min familj och när Sportnytt sändes ville ingen svara i telefonen. Vem var så tokig att hen ringde just då? Speciellt söndagar 20.30 var helig tid i soffan.

Fortfarande försöker vi titta på serier tillsammans hela familjen, då tv:n trots allt fungerar som en samlande lägereld. Även om vi inte behöver passa tider eller studera tv-tablån är det en tradition jag gillar. Just nu är vi sällan hemma alla fyra, men vi har några favoritserier som vi följer. Just nu Lethal Weapon och Scandal.

 

 

Fy fan för tystnaden!

Jag har sett dokumentären Josefin Nilsson — älska mig för den jag är och jag mår illa. Jag mår illa av hur en kvinna fullkomligt kan krossas av en man, utan att mannen får något straff. Jag mår illa av att många kvinnor krossats av män utan några som helst konsekvenser. Och tystnaden. Tystnaden skrämmer mig. Den och det faktum att män med makt verkar kunna göra vad som helst utan att det spelar någon som helst roll. Visst har vi kommit längre efter #metoo men fortfarande skuldbeläggs offren och anklagas för att krossa förövarnas liv. Som att det faktum att förövaren redan krossat sitt offer vore helt egalt.

Dokumentären om Josefin Nilsson handlar om en kvinna som gick bort alldeles för tidigt, men den handlar också om en kvinna så mycket mer begåvad än jag någonsin insåg. Det är en upprättelse för en skicklig sångerska. Ett vackert porträtt av någon som verkligen älskade att stå på scenen. För mig var hon Eva i en film jag gillade, sångerska i Ainbusk singers, som jag aldrig hade någon direkt relation till, men ändå såg som en sångerska som berörde inte minst i låten som återfinns i dokumentärens rubrik, Älska mig för den jag är.

I lördags samlades människor utanför Dramaten för att hedra Josefin Nilssons minne. Hon som skulle fyllt 50 år, medan sedan flera år istället saknas av många. Hon som borde haft många år kvar, vars liv förkortades av någon som ansåg sig ha rätten att misshandla henne och hota henne. Inte konstigt egentligen, då vårt samhälle fortfarande skyddar och till och med hyllar de män som alla vet är destruktiva. Det går nämligen utmärkt att se mellan fingrarna om männen i fråga är framstående. För sådana män gäller andra regler, som om #metoo i allmänhet och #tystnadtagning i synnerhet inte spelat något roll alls. De är liksom inte värre än någon annan och det räcker att de och andra säger det för att beteendet ska vara ursäktat.

Vi kan aldrig säga oss leva i ett jämlikt samhälle så länge mäns våld mot kvinnor ursäktas. När vi fortfarande skyller på offret, granskar offret och ifrågasätter offret mer än vi lägger skulden på gärningsmannen, granskar gärningsmannen och ifrågasätter gärningsmannen. Så länge vi skyddar män som hatar kvinnor och ser deras beteende som något normalt har vi misslyckats. Så länge vi skyddar män som hatar kvinnor offrar vi kvinnors liv. Så länge vi skyddar män som hatar kvinnor kommer jag fortsätta att må illa.

 

Foto: Andreas Lundberg

Konsten att avsluta i tid

I veckan ägnar vi oss åt temat “Det tar aldrig slut” på Kulturkollo och inläggen handlar om sådant som borde ta slut, men också om sådant som tagit slut för snabbt.

Veckoutmaningen lyder så här:

I veckans utmaning vill vi att du delar med sig av minst ett kulturellt fenomen (litteratur, film, teater, serier osv.) som tråkar ut sig så till den milda grad att du inte förstår hur någon överhuvud taget kan ägna tid åt det och minst ett kulturellt fenomen som du aldrig upphör att intressera dig för.

Nu ska jag inte tjata mer om mitt hat mot den mörkare årstiden, men november får gärna ta slut innan den ens börjar, liksom januari. I februari brukar hoppet tändas lite, lite. En vinter på en vecka eller möjligen två, med mycket snö och sedan sol, är vad jag kan tolerera. Sedan vill jag ha ljus och vår och den lediga sommaren får gärna vara länge, länge. Men nu ska det istället handla om kultur.

När det gäller böcker brukar jag hålla i ganska länge även när favoritserier tappar fart och egentligen borde avslutas. Elizabeth Georges serie om Lynley och Havers är en sådan. Jag orkar verkligen inte läsa mer om dem, vilket egentligen inte har så mycket med karaktärerna att göra som det faktum att böckerna blir tjockare och tjockare (och då var de rätt mastiga från början). Senaste boken Det straff hon förtjänar beskrivs som hennes bästa på länge (vilket å andra sidan de tre böckerna dessförinnan också gjort) och ett litet, litet sug finns efter att återse ett gammalt favoritpar. Det är bara det att jag har tre olästa böcker i serien att ta tag i innan det är dags för den nyaste. Tveksamt om jag kommer att prioritera dem.

Något som stör mig är att det knappt finns några böcker som slår och sedan inte får en fortsättning. Det går verkligen inflation i bokserier och jag börjar bli lite trött på det. Trilogier kan jag förstå, men sedan kan få författare hålla intresset uppe för sina karaktärer. Värst är nästan Åke Edwardson, som tog död på sin huvudperson, eller i alla fall påstod sig göra det, men sedan beslutade att inte alls avsluta serien som tänkt utan köra på med fler böcker. Jag vägrar att läsa.

En serie vars senaste bok överraskade mig positivt är En högre rättvisa av Michael Hjorth och Hans Rosenfeldt, där karaktärerna utvecklas hela tiden och till och med den riktigt otrevlige Sebastian Bergman blir mer och mer komplex. Dessutom håller deckarintrigen hög klass. Det är skickligt.

När det gäller tv-serier har jag mer tålamod och tycker ofta att de avslutas alldeles för tidigt. Som fantastiska Parenthood till exempel, som gärna hade fått hålla på i flera säsonger till. Även The Good Wife, som ändå höll på i sju säsonger, hade lätt kunnat fortsätta utan att jag tröttnade. Istället kom uppföljaren The Good Fight och den är bra, men jag saknar min favorit Alicia Florrick, spelad av Julianna Margulies, som för övrigt försvann alldeles för tidigt ur favoritserien Cityakuten. En annan sjukhusserie som nu är mitt i säsong 15 är Grey’s Anatomy, vars kvalitet har varierat, men som jag ändå aldrig har övergivit.

Vissa serier spårar dock ur mer än lovligt, som Zoo, som visserligen var rätt galen från början och The 100, som faktiskt hittat tillbaka till sin ursprungliga spänning igen i säsong 5 som vi ser just nu. När det gäller Zoo är det ändå sjukt irriterande att det inte blir någon fjärde säsong, då säsong 3 avslutades med en rejäl cliffhanger. Jag håller med Lotta om att ett avslut verkligen ska vara ett vettigt sådant.

TV-program som har gjort sitt och som jag inte orkar engagera mig i längre är Idol och Så mycket bättre. Det blir tråkigt och urvattnat efter ett tag när formen blir viktigare än innehållet. Det är helt klart en konst att avsluta i tid.

Karaktärer jag älskar att hata

Idag listar Carolina på Kulturkollo en rad fiktiva elakingar hon älskar att hata och jag blir självklart inspirerad att göra detsamma. Inte så många från actionfilmer ska tilläggas, då det inte riktigt är min grej. Det finns en anledning till att jag undrade vad det var för bonde som var skurken på bilden i inlägget och inte förstod att det var en skurk som fanns med i filmer om Bond. Det blir inte 25 elakingar för mig, men väl fem.

Thomas Barrow, elak typ i Downton Abbey, som gärna vill ha den bästa positionen bland tjänarna och är beredd att göra det mesta för att nå så långt han kan i sin något begränsade värld. Under sista säsongen förändras han något och det är skönt att han beskrivs lite mer mänskligt. Endimensionella elakingar är sällan intressanta.

Raymond Reddington är en av huvudkaraktärerna i serien The Blacklist. En riktig skurk som skjuter människor på löpande band, men som ändå på något sätt har hjärtat på rätt ställe och kan känna kärlek till de som står honom nära. En mycket märklig karaktär.

Minns ni Melrose Place? Där fanns den ganska vanligt elaka Amanda Woodward, som ibland träffade rätt kille och då blev lite mänsklig. Allt som oftast var hon dock riktigt utstuderat elak och dessutom verkade hon njuta av det. Sedan fanns också den helt skogstokiga Dr Kimberly Shaw, spelad av Marcia Cross. Vet inte om den senare egentligen framkallade några varmare känslor hos mig, men hon får vara med på listan i alla fall.

Hannibal Lecter måste vara med även hos mig. Faktiskt har jag inte sett tv-serien Hannibal, så Lecter för mig är den som spelas av favoriten Anthony Hopkins.

 

Tisdagsutmaning: Ny i klassen

Jag vet inte riktigt hur du tänker Carolina när du menar att jag ska begränsa mig till EN film ELLER bok om att vara ny i klassen. Det går väl inte.

Hur som helst är veckans tisdagsutmaning på Kulturkollo att berätta om:

En bok och/eller en film som handlar om att vara ny i klassen.

Det blir i alla fall en bok OCH en film OCH så slänger jag in en tv-serie bara för att.

Boken är en modern klassiker i “ny-i-klassen-genren” och det är Tusen gånger starkare av Christina Herrström, där Saga kommer till en ny klass och beter sig på ett sätt som inte är riktigt okej för en tjej. Lite övertydlig ibland, men ändå en riktigt bra bok.

I filmen Döda poeters sällskap är läraren John Keating ny för klassen och den blyge eleven Todd Andersson nya på internatskolan Welton Academy. Jag tror att alla lärare drömmer om att inspirera en klass som Mr Keating gör, eller så är det bara jag som när sådana naiva drömmar.

Helena har redan nämnt tv-serien Felicity, men jag måste göra det också. Den är så vansinnigt bra och jag kan fortfarande se något avsnitt ibland bara för att få känna nostalgin. Egentligen är det ju vansinne att göra som Felicity och välja collage efter var killen man är kär i (men knappt pratat med) har valt, men hon utvecklas och blir mer självständig. Visst är triangeldramat mellan henne, Ben och Noel en del av hela serien, men den är mycket mer än så.

Tisdagsutmaning: Bröllopsfantasi

ringar-711x460

Då det är prinsbröllop och säkert en massa andra bröllop på gång den här veckan, kör vi bröllopstema på Kulturkollo och tisdagsutmaningen handlar självklart om just det.

Lotta vill att vi svarar på följande frågor:

Vilket är ditt fiktiva favoritbröllop?

Det är svårt faktiskt, men det får bli ett från Grey’s anatomy, nämligen när Callie och Arizona gifter sig. Sann lycka och en orgie i vitt. Sedan är också Merediths och Dereks icke-bröllop himla fint.

Vilka två fiktiva karaktärer är inte men borde vara gifta med varandra?

Det är bara att konstatera att det finns karaktärer som borde mötas. Jag kan tänka mig att Helena, som är så olycklig i Till flickorna i sjön behöver en kul kille. Kanske kan Joey i Vänner muntra upp henne lite. De behöver kanske inte gifta sig, men en liten fling sådär.

Att börja om i ny klass

Idag på Kulturkollo skriver jag om ett populärt nystartstema i böcker, tv-serier och film för unga – nämligen att flytta och/eller börja i ny klass och ny skola. Det finns självklart tusen andra exempel än de jag tar upp. Jag tänker till exempel på värstingen Ben, som vänder upp och ner på det fina kvarteret i tv-serien O.C., superfina boken Anna and the French kiss, där Anna läser ett år på en amerikansk skola i Paris, och I en klass för sig av Curtis Sittenfeld, där Lee börjar collage och inte riktigt kan mäta sig med sina rika klasskamrater, i alla fall inte när det kommer till pengar. För övrigt ännu ett exempel på hur fel ett omslag kan bli.

Vilka skolrelaterade nystarter tänker du på?

 

Något som kanske ger energi

Är för trött för att läsa. Flera är de halvlästa, som egentligen är bra och ännu fler är de olästa som jag verkligen vill läsa. Energin saknas dock och min plan är att återfå den med hjälp av de här.

Och jag börjar från början …

0000035735_20061113181108

Men först är det julavslutning och julbord med kollegorna.

Vad ska du titta på för att varva ner inför jul?

 

Jag tänker på Downton

downtonabbey7

Jo, jag fattar att det inte är logiskt. Att det ofta är för osannolikt för dramatiskt och för otroligt. Dessutom saknar jag Matthew och Sybil (det är faktiskt inte okej att ta död på älskansvärda huvudpersoner). Samtidigt älskar jag klassproblematiken, miljön och intrigerna. Tänk om jag hade fått leva på 20-talet. Tänk om jag hade haft en tunga som Lady Mary och en vilja som Lady Rose, eller en smart och genomtänkt plan som Cora.

Lady Mary har varit min favorit sedan serien inleddes. Jag gillar hennes otrevliga uppsyn, spydiga kommentarer och varma inre. Faktum är att jag kan relatera mycket till henne. Hon är utan tvekan min favorit tillsammans med hennes jungfru Anna, som jag dock tycker blivit allt för anonym det senaste. Om än lite för ifrågasatt av den lokala polisen. Jag har en liten soft spot för kökspigan Daisy också måste jag erkänna. Jag hoppas också att Edith, den som alltid står i skuggan, ska få sin plats i solen.

Men bäst av alla torde Violet Crawley vara. Inget avsnitt utan att Maggie Smith får mig att fnissa. Vilken rolltolkning.

Men vet ni vad det bästa med Downton Abbey är? Tv-cirkeln med bästa Johanna Koljonen. Missa inte.

 

%d bloggare gillar detta: