Bokmässan 2017

Mitt möte med Jennifer Niven 2017

Genom mitt bloggande har jag fått chansen att intervju en rad författare. En av de finaste mötena var när jag och Fanny träffade Jennifer Niven 2017. Så är skrev jag då på Kulturkollo.


Ibland tackar man ja till saker som är väldigt, väldigt läskiga, men också väldigt roliga. Att intervjua Jennifer Niven var en sådan sak. Ett möte på bokmässan som gav mig fjärilar i magen, men som blev ett riktigt trevligt sådant med en fantastiskt ödmjuk och varm författare. Att träffa någon som verkligen älskar sitt jobb är alltid uppfriskande och det här är en författare som utan tvekan gör det. Det riktigt lyser om henne när hon talar om sitt skrivande, sina böcker och läsare.

Jennifer Niven är författare till en rad böcker, men de som hon är mest känd för är hennes två ungdomsböcker och det är också de som översatts till svenska. Vi pratar inledningsvis om All the bright places, som på svenska heter Som stjärnor i nattenEn bok som dryper av svärta,  en som också innehåller en hel del humor. Huvudpersonerna Finch och Violet mår båda dåligt av olika anledningar och när de möts kan de stötta varandra. Finch är bipolär och stundtals väldigt deprimerad. Han är också udda och utsatt. Violet är tvärtom en av de populära tjejerna på skolan och att hon döljer sin sorg är kanske naturligt. 

När jag läste All the bright places imponerandes jag av hur realistiskt Niven beskrev Finchs mående. Hur hon fick fram hans depression, utan att för den skull beskriva honom som en deprimerande person. När hon berättar att hon själv vad en pojkvän som tonåring, som tog livet av sig, förstår jag mer hur det kommer sig. Det här var boken hon äntligen vågade skriva och kanske är det därför den blev så ärlig.

Det var när Nivens agent oväntat gick bort 2013 och hon behövda söka en ny sådan, som hon började fundera på att skriva för ungdomar istället för vuxna. Hon behövde en ny idé att presentera. Någon gav henne rådet att skriva om något hon verkligen ville skriva om, men som skrämde henne och då kom idén om All the bright places till. Hon satte skriv för att skriva och sex veckor senare var boken klar, något som hon menar helt klart bevisade att boken behövde bli skriven.

När jag googlade lite inför intervjun hittade jag information om att All the bright places hamnar bland en av alla “banned books” i USA. Anledningen? De explicita sexscenerna. Om jag minns dem? Nej. Annars har boken fått stor spridning och många lärare läser boken med elever. Även jag har rekommenderat den till elever som läst och gillat. Vi talade om hur viktigt det är att det finns böcker om svåra ämnen, då de kan funka som stöd och tröst för ungdomar som bär på samma känslor. Niven berättar hur det skapats communities på nätet för läsare där de ger varandra stöd när de har det svårt. Det svartaste oroar snarare de vuxna än de unga.

Just nu håller Niven på att skriva filmmanus till All the bright places som snart börjar att spelas in. Skådespelare som ska gestalta Violet är utsedd, men rollen som Finch är ännu inte knuten till någon skådespelare. Självklart har Niven några favoriter, men självklart vill hon inte avslöja vilka. När det gäller manuset så är det självklart att vissa scener tas bort och/eller förändras, men det viktiga har varit att hålla kvar samma känsla som i boken.

Nivens senaste bok heter Holding up the universe (Vända världen rätt) och handlar om Libby, “the worlds fattest teenager” och Jack, som helt klart har mer status, men brottas med egna problem. Libby är en blandning av en vän Niven hade i skolan, några släktingar och hennes själv. Hon ville skriva om någon vara yttre kan väcka fördomar, men som är stark, driven och snäll. Att Jack lider av ansiktsblindhet är ingen slump, då Niven har både en kusin och en morbror/farbror som har diagnosen. Jack känner inte igen någon, men det får att ha olika grader av ansiktsblindhet eller prosopagnosi som det heter med ett fint namn.

Av den drömmer Niven om att göra en tv-serie och det kan jag tänka mig skulle funka bra. Hon är vän med Jay Asher, vars bok 13 reasons why blivit tv-serie på Netflix och kanske har det inspirerat henne. Nya projekt då? Ja, det vill författare prata om och även om de vill så får de inte. Vi fick i alla fall veta att det är en egen roman på gång och ett projekt tillsammans med en annan författare. Den senare är just nu ca 170-180 sidor och hyfsat snart färdig.

Med sig till intervjun har Niven sin vän Robbi Davies, som förhoppningsvis kommer ut med en ungdomsbok snart. Kom ihåg var ni hörde hennes namn först! Avslutningsvis fick vi signera Jennifer Nivens exemplar av All the bright places där läsare skrivit hälsningar på väl valda platser. Verkligen en fin idé.


Inlägget publicerades ursprungligen på Kulturkollo 2017-09-30
I höst kommer Jennifer Niven med en ny bok som heter Breathless. Den ser jag fram emot!

Bokmässan 2017 in retrospect

Hej då Bokmässan, vi ses kanske nästa år.

Någon gång under helgen smög sig ett kanske in i mitt huvud. Under lördagen hade det växt sig ganska starkt. Jag som älskar Bokmässan och ser det som en stor årlig högtid är just nu inte säker på att jag kommer att finnas på plats nästa år. Mycket handlar om att jag faktiskt blev rädd i år. Några teman som återkom i de seminarier jag gick på var mansrollen och flykt. Lite ironiskt att de uniformerade män som fyllde demonstrerade på lördagen är de som kanske mest hade behövt lyssna till just de seminarierna.

Många hade valt  att stanna hemma i år och det märktes både på mässgolvet och i seminariesalarna. Kanske har det till viss del med avsaknaden av riktigt stora namn att göra, men vi vet alla att det är långt ifrån hela förklaringen. Vi skojade lite i lördags om att det egentligen var rätt trevligt att vara instängd med en massa fina människor, medan de flesta galningar fanns utanför. Sedan satte vi skrattet i halsen, för visst är det som Björn Wiman skriver att Bokmässan allvarligt skadats. Det har också förlagen som inte såld på långa vägar lika mycket som de brukar. Frustrationen var stor på många håll.

Nu är det inte Bokmässans fel att nazister demonstrerade i Göteborg. Det är självklart mycket större än så. Ändå kan jag inte sluta tänka på de vänner jag har som faktiskt inte vågade åka till Bokmässan i år. Jag kan inte heller sluta tänka på att demokrati visserligen handlar om allas rättigheter, men att man ibland behöver göra ett val. Att låta Nya Tider ha en monter i år igen, trots att vissa besökare förra året kände sig hotade av deras närvaro. Jag förstår tanken. Nya Tider må vara hur obehaglig som helst, men det är en publikation med ansvarig utgivare och presstöd. Kanske är det deras presstöd som ska omförhandlas, eller så räcker det faktiskt att de för med sig anhängare som inte har någon plats i ett demokratiskt samhälle. Jag är inte jättesugen på ännu en Bokmässa som har fler ordningsvakter och poliser än besökare. Det handlar inte om Nya Tider. Inte heller om Bokmässans beslut att ge dem en plats hos dem. Det handlar om vilket samhälle vi vill ha. Kanske får vi vänja oss vid rigorösa säkerhetskontroller, avspärrade gator och annat som helt klart skapade en obehaglig stämning. Någonting säger mig att det är svårt att gå tillbaka.

Ändå känner jag att Bokmässan nu måste göra ett val. Det räcker inte att skylla på medias bevakning och det stora fokuset på Nya Tider och NMR. Inte heller att välja antirasism som nästa års tema. Istället är det dags för Bokmässans kanske viktigaste val på länge. Ett vägval. Väljer de att ge de rädda besökarna en Bokmässa nästa år, eller väljer de att släppa in de som hotar. Nu bjöd Bokmässan inte in NMR. Där bär istället polisen ett ansvar. Däremot bjöd de in en publikation som sprider ett budskap som inte är demokratiskt. Som pekar ut vissa grupper i samhället som syndabockar. Som endast genom att titta på en människa värderar den. Som sprider budskapet att nationalitet, religion och ursprung bestämmer en människas värde och rätt till tillhörighet.

Att leva i mellanförskap


Halfdan Pisket, Nahid Modiri och Dilsa Demirbag-Sten samtalar om flykt, att komma till ett nytt land och försöka hitta ett nytt hem. Titeln på seminariet är Att leva i mellanförskap, vilket handlar om att inte riktigt höra till i varken det gamla eller det nya landet. Pisket är aktuell med en trilogi med grafiska romaner, som främst handlar om hans pappas historia. Demirbag-Sten påpekar att böcker är politiska och Pisket går så långt att han kallar det propaganda. Hans böcker är en del av den väldigt onyanserade debatt om invandring och invandrare som finns i Danmark. Hans huvudperson är den kriminelle invandraren, ett liv han inte valt utan tvingats leva. Det börjar väldigt svart, men i slutet av trilogin finns ändå ett visst hopp. Hans familj har svårt att ta till sig böckerna, då bilden av hans far är ganska problematisk. Däremot fick hans far chansen att tycka till och stoppa om han ville. Det som var viktigt för fadern var att hans son lyckades och blev något. För Pisket finns det också ett större syfte än att “bara” berätta sin fars historia, det är mer allmänmänskligt än så. Någon gång kommer han också att skriva sin mors historia, men än så länge finns för många i hennes familj kvar i livet. I Danmark har han aldrig fått frågan om moderns del i berättelsen, det är en typiskt svensk fråga säger Pisket. En bra fråga, men en väldigt svensk sådan. 

Modiri är aktuell med boken Hej syster, en berättelse han egentligen skrivit många gånger förut, men det nya perspektivet blev det som skapades 2015 då han insåg att han inte längre är flykting nu när det kommer nya flyktingar. Varför syster? Modiri berättar att han må vara en tatuerad svartskalle på utsidan, men på i sidan är han en lesbisk kulturtant. Samtalet med den fiktiva kvinnan skedde i hans huvud, men det var sin mors bild han hade framför sig då han skrev. Hans pappa finns i publiken och håller på att läsa boken nu. Den är personlig, men kanske inte så kontroversiell. Ändå var Modiri nervös för att dela berättelsen med andra, något som hans pappa var tydlig med att han måste släppa. 

I både Piskets och Modiris liv har våldet varit närvarande. Våld lagras i kroppen, i cellerna, säger Modiri. Själv har han försökt tänka bort det och överkompensera genom att vara extra trevlig, öppna dörrar för äldre damer, le ordentligt på flygplatser och försöka vara den snälle invandraren. Det är bara det att våldet inte försvinner från kroppen. Han har fått kämpa för att komma förbi våldet, ilskan och sorgen. 

Pisket har kanske också tagit sig förbi våldet och är en framgångsrik person, men hans framgång har inte gjort livet lättare för hans föräldrar. Våldet finns ständigt närvarande. Modiri bytte språk då han var ungefär tretton, från våldets språk till något annat. 

Mellanförskap betyder att man inte har en given roll eller en given plats. Demirbag-Sten påpekar dock att få faktiskt har en sådan plats ens om de befinner sig i innanförskap. Att vara i opposition och utanför handlar dock inte om nationalitet, säger Pisket, då han är född i Danmark men ändå inte helt hör till. Att försöka hitta hem är en ständig kamp, säger Modiri och håller med Sten om att det finns en fluiditet som inte bara är kopplad till nationalitet. Världen är rörlig och det går att förflytta sig mellan boxar. Något som inte behöver vara negativt. Ett hem kan vara konsten, påpekar Demirbag-Sten och visst kan det vara så säger Modiri, då hans kreativitet skapade en mer positiv uppmärksamhet och ett nytt sammanhang.

Det enda som behövs är en vuxen som ser, säger Pisket. Någon som ser det speciella hos varje ung människa. Det kan vara i skolan, inom konsten, eller egentligen var som helst utanför familjen. Demirbag-Sten talar om lärare, bibliotekarier och grannar som viktiga. Modiri berättar om Maj-Britt på Kärraskolan som var hans speciella vuxen. Hon såg att han bråkade för att han var uttråkad och försåg honom med böcker. Sedan blev det en tom anteckningsbok, som han själv fick fylla. 

Modiri berättar dock om hur märkligt det kan bli när han åker taxi med iranska taxichaufförer som ser honom som en son, som en iransk talesperson och då kan han bli irriterad, vilket gör att han skäms, blir arg för att han skäms och skäms för ilskan. Vuxenrespons som barn alltså, men inte nödvändigtvis som vuxen. 

Moa Herngren om Tjockdrottningen


Annie är Tjockdrottningen, stjärnan i en bantningssåpa. Hon är också flickan som isolerat sig i sin lägenhet och gömmer sina drygt 200 kilon. Mest av allt är hon dock en riktig människa. Självklart vill det stora produktionsbolaget ha med henne i realityserien Du är vad du väger. Att få skriva om den cyniska tv-branschen kändes viktigt och faktiskt ganska bra. Det handlar inte om att de som jobbar där är elaka människor, men de slutar se deltagarna som människor. Herngren talar om det cyniska i att de som går ner minst i Biggest loser åker ut först, vilket för det tydligt att det handlar om dramaturgi, inte om människor och deras mående. Snacket som går bland de som jobbar är fruktansvärt, säger hon, då människorna blir spelpjäser mer än något annat. Repliker som “vi behöver en tjockis”, “vi behöver någon som gillar att knulla” är autentiska och även om vissa karaktärer kanske är tillspetsade är andra faktiskt nedtonade. 

Herngren är mamma till ett barn som inte passar in i kroppsnormen ville hon skriva något som inte bara utnyttjar tjockatereotypen som säger att den som är överviktig är elak, dum, lat eller för den del en skämtare. Vi sätter så lätt etiketter på varandra och även den som på ytan ser perfekt ut kan ha en väldigt skev kroppsbild. För att inte tala om allas åsikter om andras kroppar. Hur man ses som duktig om man går ner i vikt och oroande kommentarer om man går upp. 

Annie vill ha ett perfekt liv på sociala medier på samma sätt som alla andra verkar ha. Vi skriver om det framgångsrika och döljer det vi inte vill att alla andra ska se. Stressen i att ständigt jämför sig med sina vänner är inte speciellt bra. Rebecka Edgren Aldén som samtalar med Herngren talar om hur sjukt det är att vi plockar allt bra alla andra gör och tror att vi ska kunna bli bra på alla de sakerna samtidigt. Dels behöver vi alla fundera på vad vi publicerar, men också vad vi säger om andras uppdateringar. Varför ska vi egentligen kommentera andras kroppar och huruvida de borde träna eller inte. 

Afternoon Tea med Jenny Colgan och Sophie Kinsella


Jag har läst mycket av Sophie Kinsella och gillat det mesta, medan det var tusen år sedan jag läste något av Jenny Colgan. Det känns härligt att lyssna till två glada och babbliga författare som uppenbarligen gillar varandra mycket, men inte setts på länge. Situationen är dock riktigt absurd då jag skriver på min iPad där det med jämna mellanrum kommer uppdateringar från DN om situationen utanför. NMR har bråkat vid ICA Fokus och nu kastar motdemonstranter gatsten utanför Liseberg. Idioter hela bunten. Jag flyr in i feelgoodlitteraturen en stund. Det känns märkligt, men mest skönt. Världen är mer än extremism och våld. 

Kinsella skriver om karaktärer som ofta liknar henne. Hon berättar om hur hon efter att ha skrivit Can you keep a secret? där Emma spiller Cola över en person hon egentligen vill imponera på, själv välde ett helt bord med glas över ett gäng journalister. Jenny Colgan har istället valt att skriva om Polly som är lugn och helt olik henne själv. Hon öppnar ett bageri i ett litet samhälle som faktiskt existerar. Tydligen finns det recept i hennes böcker som hon lovat att alla kan lyckas med. Kanske min enda chans att lära mig att baka bröd. 

De babblar på om möten med och spaningar på läsare. Hur konstigt det blir att se någon läsa ens bok, eller fundera på att köpa någon av dem och lägger tillbaka den. Faktiskt hade de lätt kunnat ha seminariet utan Tara Moshizi, som brukar vara en finfin moderator, men nu inte får en syl i vädret. När hon väl får det sköter hon det bra. Till exempel lyfter hon hur sociala medier påverkar oss och finns med mycket i Kinsellas senaste bok. 

Att visa en perfekt bild på sociala medier är inget nytt, säger Kinsella och påminner om hur människor ser ur på gamla målade porträtt. Sociala medier gör att vi inte vågar vara ärliga och det blir mer och mer av ett problem. Kinsella är några år äldre än jag och talar om hur vi förut fick vänta länge på bilder, medan de nu är ögonblickliga. Däremot lyfter de båda det som är bra med sociala medier, som kontakten med läsare. Colgan talar om att se till att vi styr sociala media, inte tvärtom. 

Val McDermid om Tony Hill och Carol Jordan


1984 började Val McDermid skriva den första boken om Lindsay Gordon Report for murder, som också var hennes debut. Den kom ut 1987 och hon har sedan dess skrivit fler böcker om henne. Det var länge sedan jag läste något av Val McDermid, men serien om Tony Hill och Carol Jordan lever i högsta grad fortfarande. Senaste boken på svenska heter Det mörka nätet och är bok nummer 9. Egentligen hade McDermid tänkt att Sjöjungfrun sjöng sin sång skulle bli en stand alone och om hon vetat att hon skulle skriva en lång serie hade hon troligen förlagt handlingen i en verklig stad snarare än i den fiktiva som Jones och Hill befinner sig. Visserligen finns det fördelar med en fiktiv miljö, som att allt som man behöver kan placeras precis var man vill, men en verklig plats är kanske mer relevant.

Det mörka nätet handlar om troll och trakasserier på nätet. McDermid talar om det vidriga beteende som främst kvinnor utsätts för, där de får höra att de borde våldtas, att deras barn ska skadas osv. McDermid själv har inte utsatts för hot och hennes twitterflöde är trollfritt. Förklaringen till det är enligt hennes sextonårige son att hon är så skrämmande att ingen vågar gå på henne. Något hon inte vet om hon egentligen ska se som en komplimang.

En mansroll i kris är en förklaring, men ingen ursäkt till vissa mäns beteenden på nätet. Sexuellt våld mot kvinnor ökar och ilskan som dessa män bär på växer. Internet gör dem synliga, men även i samhället i stort märks ett ökat våld mot kvinnor. Dagens våldsamma porr är en annan förklaring tror McDermid, som skapar en generation män och även kvinnor som har en helt vriden syn på sex. 

I boken gör Jordan något som blir offentligt och leder till att hon straffas dubbelt. Dels genom själva händelsen, men också av det fördömande av hennes beteende som sprids. Detta, menar McDermid är något som drabbad kvinnor mer än män. Som kvinna ska du vara mer moralisk och vissa saker som män kan komma undan med är definitivt inte okej för en kvinna. 

Dagens mansroll är problematisk, något som diskuterats på flera av de seminarier jag varit på. Även kvinnorollen är begränsande och därmed minst lika problematiskt. Det som drabbar kvinnorna är dock att män tar sig rätten att döma och kontrollera dem. 

McDermid har som mål att alla hennes karaktärer ska vara både goda och onda. Det betyder att även hennes brottslingar kan väcka sympatier, men också att även huvudpersonerna gör dumma och ogenomtänkta saker. Vissa berättelser hon vill skriva passar inte Hill och Jordan, så därför skriver McDermid även fristående böcker. Hon lovar dock att inte ta dö på dem och det känns tryggt. Sedan kan hon inte ta ansvar för fanfiction, men själv utsätter hon gärna sina karaktärer för hemska saker, men de kommer att överleva. Moderator Maria Neij berättar att hennes favoritbok av McDermid är A place of execution, så det får kanske bli min nästa bok av henne. Sedan låter Det mörka nätet bra också, men det är den nionde boken i en serie där jag bara läst tre, vilket känns lite svårt. Jag gillar att läsa serier i ordning, men att läsa fem böcker innan det är dags för Det mörka nätet känns inte aktuellt. Annars verkar serien om Karen Pirie också ganska bra. Något vill jag läsa i alla fall. Det har varit på tok för lite McDermid i mitt liv de senaste åren.

En ung irländsk författargeneration


I våras läste jag Rob Doyles bok Here are the young men. En väldigt bra och minst lika obehaglig bok. Sally Rooneys Conversations with friends är en bok jag tänkt läsa inför mässan, men det får bli senare. Den lockar i vilket fall. Sara Baume är däremot ett nytt namn för mig. Hennes senaste bok heter A line made by walking och utifrån det hon läste från den känns den väldigt poetisk och vacker. Ett stort tema är depression, så det kan vara en tung historia, eller en som bara är stillsam. Titeln kommer från ett konstverk av Richard Long och det är bara ett av väldigt många konstverk som finna med i boken. I slutet av boken finns en lista över dem, en lista som är flera sidor lång.

Sally Rooney döpte sin bok till Conversations with friends. Inte så konstnärlig, men hon ville ha en tydlig titel som berättade vad boken handlade om och egentligen ingenting annat. Att vännerna kommunicerar mycket via mobiler, vilket kändes naturligt då det är så kommunikation ofta ser ut nu.

Rob Doyle läser ur den bok han skriver just nu. En memoarroman eller en romanmemoar. Ett avsnitt som handlar om att dricka istället för att äta. Hur märkligt det var att fransmän kan dricka vin och ändå skriva böcker. Huvudpersonen dricker gärna, men just vin förstör vilken skrivdag som helst. Roligt och galet, med en svart underton, precis som Doyle den äldre också är. Det låter lovande. Nu läser jag gärna på engelska, men hade ändå gärna sett hans böcker översatta till svenska. Vad nya boken ska heta? Han har en titel, men en dålig sådan säger han, The sentimentality of mammals, men det kan lika bli något helt annat.

Titeln på Here are the young men, från en sång av Joy division. Han var sjukt nöjd med titeln, men när han sedan googlade det insåg han att en holländsk kvinna valt exakt samma titel till sin bok med porträtt av soldater som krigat i Afghanistan. Boken This is the ritual är en samling noveller. Tyvärr skulle jag säga, då jag heller läst en roman till av honom.

Hur placerar sig dessa tre unga författare i den irländska litteraturen och Doyle erkänner att han började läsa irländsk litteratur ganska sent. Nu kan han sin litteraturhistoria och det gör att det också är enklare att ta till sig samtida irländsk litteratur.

Inte heller Sara Baume läste irländsk litteratur, då hon ville använda litteraturen som flykt och inte läsa om elände i Limerick på 30-talet. Även hon känner sig nu mer som en del av den irländska litteraturen och har också börjat läsa en hel del europeisk litteratur. Baume påpekar dock att inte bara litteratur inspirerar författare idag, utan även tv-serier, film och teater.

Sally Rooney har studerat en hel del litteratur, men hennes master var i amerikansk litteratur, då det kändes coolare och inte lika svart och eländig som irländsk litteratur förväntades vara. Hon har insett att irländsk litteratur är mer än det nu, men faktiskt även i historien, trots att de författarna kanske inte varit de som lyfts fram mest. Den nationella litterära traditioner som sålts in är just det svarta, men det finns en tendens att inte problematisera vissa författare som t.ex. Yeats, en författare som hade fascistiska sympatier, något som Doyle kan se förbi. I övrigt läser de ganska lite poesi, något de mer associerar med skolförhör än nöjesläsning.

Britta Olinder är moderator och ja, hon är kunnig, men tempot är inte direkt högt. Jag föredrar när det blir ett samtal och inte bara en intervju. Det är en skillnad helt klart. Nu blir det mer av ett ganska stelt förhör tyvärr som aldrig riktigt kommer igång. Synd, då de här tre författarna är riktigt intressanta. Det kommer igång lite mer när de börjar tala med varandra. Det är också tydligt att de olika generationerna krockar lite, som t.ex. i diskussionerna kring kön. Att kalla Rooneys bok för typiskt kvinnlig och Doyles för typisk manlig är kanske lite märkligt. Doyle håller visserligen med om att han fokuserat på manliga karaktärer, men hoppas att han inte bara skriver böcker om och för män. I Here are the young men finns några väl tecknade kvinnoporträtt även om hans liv mest bestått av relationer till män.

Kulturmannen i ungdomsboken


Två författare vars senaste böcker jag just läst och en som jag gillat annat av möts i ett av de seminarier jag sett fram emot mest under Bokmässan. Hampus Nessvold som just kommit ut med Ta det som en man, Åsa Asptjärn vars böcker om Emanuel Kent är fantastiska och Maria Frensborg vars bok Mina smala axlars längtan recenserades här för några dagar sedan.

Jens i Frensborgs bok är baserad på många män av hans sort som hon mött i många olika gestalter. I Asptjärns senaste bok om Emanuel Kent finns Frans som vill bli kulturman som pappa. Båda är de minst sagt narcissistiska men Jens är mycket otrevligare.

Emanuel Kent vill verkligen bli en kulturman och när han börjar gymnasiet presenterar han sig som en som älskar jazz och Herman Hesse. Han tvingar sig igenom Stäppvargen, medan Frensborg är ganska säker på att Jens bara sprider böcker av Kafka hemma, utan att läsa dem. 

Hampus Nessvold har skrivit en bok som skulle kunna ses som en självhjälpsböcker för killar. Hans mål var att fylla en lucka och förhoppningsvis kan hjälpa andra killar som funderat på samma saker som han gjort. Som Frensborg påpekar är det dock inte så enkelt för unga killar att våga läsa och dessutom kanske erkänna att man är en del av den stereotyp som presenteras av något negativt i Nessvolds bok.

Jag skulle inte koppla de störiga killarna i Nessvolds bok med den negativa kulturman som egentligen diskuteras av de andra författarna. Egentligen är det inte kulturen som är problemet, menar Frensborg, utan beteende som förknippas med en buffel som råkar hålla på med kultur eller i alla fall vill verka kulturella och belästa. 

Kanske behövs också tjejer i ungdomsböcker som får vara starka, störiga, roliga, belästa och ändå få kärlek och bekräftelse. Eller så kan fler män som den Nessvold skriver fram som inte gömmer sig bakom en fasad, som vågar närma sig sina känslor. Nu när vi den självsäkra kulturmannen och låter honom utnyttja sin position. 

Nessvold talar om hur machomannen och kulturmannen egentligen är ganska lika, men att kulturmannen egentligen är värre. Han kan rent intellektuellt hävda att han är feminist, men ändå ha ett riktigt vidrigt beteende. Det är som killar som raggar genom att säga att de är feminister, säger Nessvold och menar att tjejer ändå vågar säga ifrån mot män som egentligen är rätt tomma. I hans bok finns listor från Ungdomsbarometern där tjejer definierar sig som feminister och antirasister, medan killar främst ser sig som sportfantaster och gamers. 

Killar och tjejer som gillar kultur, kanske framför allt litteratur är inte sällan töntar. Ingen på scenen eller i publiken på den delen kan komma på någon läsande karaktär som också får vara snygg och ha status. Sunda kulturella förebilder finns det alltså helt klart för få av i litteraturen över huvud taget, men i ungdomslitteraturen är de i princip osynliga. Det går inte att vara beläst och attraktiv, men för tjejer är det också oattraktivt att vara rolig. Sexualiseringen av kvinnor är en del av mäns förminskande av kvinnor. Härskarteknik när den är som värst och visst är det härskarteknik det handlar om när den kommer till kulturmannens ockupation av alldeles för mycket plats.

Slutsatsen är att kultur är positivt och att vi vill att även killar tar del av den. Däremot behöver de inte hävda sig på ett så ocharmigt sätt, som Nessvold påpekar. Det går liksom att läsa utan att skryta med det. 

Kärlek och identitet


Två favoritförfattare på scen, Johanna Lindbäck och Jennifer Niven. De intervjuas av Tara Moshizi om böcker och skrivande. De skriver båda med flera berättarperspektiv, vilket de menar ger fler perspektiv och möjligheter. Det gäller dock att finna deras olika röster. 

När Niven skulle skriva Vända världen rätt hade hon fortfarande Finch och Violet i huvudet. För att skriva fram Jack och Libby skapade hon spellistor med musik som passar dem. Lindbäck är ingen musikperson, berättar hon, men hon håller med om vikten av att verkligen skapa två personer som är olika, men lika viktiga. 

Jack har en väldigt ovanlig diagnos som gör att han inte känner igen ansikten. För att inte bli någon slags freak försöker han dölja det och blir en ganska otrevlig person. Det påminner mig om Ta det som en man av Hampus Nessvold där han förklarar pressen på killar att vara coola vilket tyvärr betyder otrevlig på många sätt. 

I Lindbäcks nya bok, som släpps här på Bokmässan, handlar mycket om kärlek och att skriva om den första, stora kärleken är något hon tycker om. Nu vet jag inte lika mycket om hennes bok som om Nivens, men det låter som att även den kärlekshistorien hon beskriver är lite osannolik. Säkerligen inte riktigt så osannolik som den mellan Jack och Libby, för det finns få sådana. 

Moshizi ställde samma fråga som jag ställde igår under min intervju med Niven, hur mörkt får det bli? Både Niven och Lindbäck är rörande överens om att svärta behövs. Tonåringar behöver veta att de inte är ensamma och att de faktiskt behöver få läsa även om svarta saker.  När Niven talar om sina läsare och hur tacksamma de är för böckerna. Hon är på riktigt rörd när hon talar om den respons hon fått från dem och inte minst hur de stöttar varandra.

Lindbäck talar om bilden av tonåringar och hur stereotyp den är. Hon vill berätta om de normala tonåringarna som faktiskt finns och som dessutom är ganska vanliga. Både hon och Lindbäck talar om sina inre tonåringar som verkligen är i högsta grad levande. De använder också tonåringar de möter i sina böcker. Lindbäck tjuvlyssnar en hel del för att få inspiration till sina karaktärer. 

De vuxna då? Båda författarna vill undvika de riktigt genomkassa föräldrarna. Niven har i båda sina böcker med en mer positiv förälder och en mer negativ. Lindbäck vill göra dem mindre endimensionella än föräldrar i ungdomsböcker brukar vara. Eftersom huvudpersonerna i hennes nya bok är 15 år är det mest realistiskt att föräldrarna är närvarande. 

Under helgen kommer min text från intervjun med Jennifer Niven på Kulturkollo. Jag måste bara fixa de sista detaljerna innan den är färdig för publicering. 

Kjell Westö och Helsingfors


Självklart hänger hela bokbloggarmaffian på seminariet med Kjell Westö. Många av oss var med i Helsingfors på resan Breakfast Bookclub ordnade med tillhörande förlagsbesök och möte med den store författaren. Sedan dess har jag faktiskt inte läst något mer av Westö, men jag vill verkligen läsa Den svavelgula himlen. Westö berättar att det kan vara den sista gången han skriver om Helsingfors och berättar om flera generationer. Han verkar vilja komma bort från det episka och lovar något helt nytt i nästa bok som utspelar sig i den finska skärgården. 

Huvudpersonen i Den svavelgula himlen ligger ganska nära Westö själv på vissa sätt, men inte så nära som han tror. Romanen är skriven i första person, huvudpersonen är historikern som vikarierade som lärare och blir sedan författare. Rent biografiskt är han inte jättelik Westö, men väl känslomässigt. Det är dock en roman och ingen sann historia. Istället är Drakarna över Helsingfors den bok där hans eget liv får mest plats. 

Den svavelgula himlen handlar om klass, kön och kärlek. Det närmaste en kärlekshistoria han kommer att komma, säger Westö. Det är också en politisk berättelse, en samhällsskildring. Boken inleds sommaren 1969 då två pojkar från olika samhällsklasser träffas och inleder en vänskap som inte är oproblematisk. Den namnlöse berättaren tillhör den undre medelklassen, medan Alex är född med makt och pengar. De tillsammans med Alexs syster Stella är navet i berättelsen. 

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: