enligt O

Tankar från en bokberoende

Tagg: Hampus Nessvold

Imponerande Mia Skäringer

Jag var inte alls sugen på att åka in till stan igår och se Mia Skäringers föreställning Avig Maria: No more fucks to give. Efter att ha sett henne två gånger redan visste jag visserligen att hon är både bra och rolig, men jag var rädd för att det bara skulle bli upprepning. Mest handlade det dock om att jag inte var i form. Helst hade jag velat ligga i soffan under en filt och gömma mig för världen, men jag tog mig i kragen, satte mig i bilen och drog. Det är jag glad för.

Det är i efterdyningarna av #metoo som Skäringers show ska ses. I en värld där män helt plötsligt ser sig som offer som lipar över att inte få behandla kvinnor hur som helst. Vivörliv liksom, varför skulle det inte vara okej längre? Horaset Engdahl får sig en känga, men roligast är det när Skäringer rullar in en vagn full av självbiografier skrivna av män och läser ur några av dem. Att Mikael Persbrandt självbiografi skrevs om för att en övergreppsscen kanske inte sågs såg lämplig mitt under en höst fylld av #metoo, när män med makt egentligen alltid har kunnat komma undan med vad som helst säger lite om den samhällsförändring som fortfarande går trögt, men mycket om hur mycket som ursäktats och fortfarande ursäktas. Eller hur Tommy Berggren skriver i sina memoarer han träffat fler horor han respekterar än kvinnliga politiker, ett uttalande som Skäringer kallar “en hel kostcirkel” av kvinnoförakt.

Och så är det allt fokus på kukar. Att sex och kreativitet ses som synonymt. För män då. Inte för kvinnor. Skäringer driver med Lars von Trier, som satte upp ett runkbås under en filminspelning och med redan nämnda Mikael Persbrandt som skrev om en scen där han och en vän runkar och drogar ihop, samtidigt som de håller laddade vapen i handen. En scen som inte ströks, för manliga genier är ju sådär charmigt egensinniga. Skäringer lanserar en pullvagn och ber oss föreställa oss henne och Helena Bergström, som regisserad showen, använda den tillsammans. Rikigt roligt är det också när hon funderar över när den där kåtheten som äldre kvinnor ska känna ska drabba henne och föreställer sig att det ska ske i en svampskog när hon är sisådär 60 år.

Igenkänningen är kanske störst när Skäringer berättar om en resa till New York när alla ska umgås intensivt och ha sådär hysteriskt kul. En resa som är en överraskning och Skäringer hatar sådana. Jag relaterar. I helgen som kommer åker jag till Stockholm för att träffa delar av Kulturkollo. Då bor vi i enkelrum och gör exakt som vi vill i vilka kläder vi vill. Möjligen behöver vi synka för att inte välja samma klänningar vid samma tillfälle.

Första gången jag såg Mia Skäringer på scen överraskades jag av hur bra hon sjunger och hennes röst håller för att fylla en arena. Hon kör bara covers, men genomtänkta och passande sådana med texter som blir en del av showen. Bäst är hon när hon sjunger Melissa Horn, men även Kate Bush funkar. Jag önskar mig ett skiva på svenska med låtar skrivna speciellt för Skäringer.

Mia Skäringer beskriver föreställningen Avig Maria: No more fucks to give, som en hyllning till kvinnan, hur hon än må vara. Själv avslöjar hon sidor hos sig själva som många döljer och det är befriande och ganska sorgligt. Bäst är det när Skäringer är sig själv, men hennes karaktärer behövs för balansen. Tabita får till och med sjunga med Silvana Imam, om än bara i en musikvideo. Live är däremot Hampus Nessvold, som tillsammans med en yngre, mycket skicklig dansare, framför Be a man och påminner oss om att det måste gå att få vara både kvinna och män på fler sätt än ett. Som mamma till två pojkar tänker jag ofta på vilken viktig uppgift jag har att hjälpa dem växa upp till vettiga män, för visst finns det många sådana också.

Nu ger sig Mia Skäringer vidare på turné och det är de stora arenorna som gäller den här gången. Formatet fungerar över förväntan och Skäringer lyckas nå även en jättepublik både med tal och sång. Ljusteknikern behöver dock fundera lite på lamporna vid sidan som lyckades blända mig större delen av föreställningen. Det lär inte bara vara jag som irriterade mig på det. I övrigt var scenen enkel och snygg med välgjorda projektioner. Välgjort, välproducerat och tänkvärt. Jag är riktigt imponerad.

När det normala börjar ifrågasättas

Det började med #metoo och den lavin av protester som följt sköljer över oss har chockat mig. Jag, liksom alla, visste om att det fanns en hel del svin i kulturvärlden. Det är liksom en självklarhet som blivit så naturligt att den inte skapat några rubriker. Inte förrän nu, när kvinnor gått samman och visat att män som utnyttjar kvinnor inte är några få, utan väldigt, väldigt många. Det som kanske setts som normalt beteende ifrågasätts nu och ibland blir protesterna så stora att de nästan blir obehagliga. Grunden är ändå att det är bra att obehagliga handlingar uppmärksammas och att många visar att ett sådant agerande inte alls är normalt eller accepterat, utan obehagligt och sjukligt.

Katarina Wennstam gör ett viktigt jobb med sina deckare där hon skrivit om män som misshandlar, utnyttjar och på andra sätt skadar kvinnor, men även om hur män utsätter andra män om de inte lever upp till normen för hur en riktig man ska vara. I en av hennes böcker finns den där alfahannen som är en riktig skithög, men också en framgångsrik skådespelare. Han vars beteende är vidrigt, men som ändå får hållas för att han är en sådan skicklig skådespelare. Det verkar finnas många sådana och väldigt många utsatta kvinnor. SvD publicerade en artikel där 585 kvinnor berättar om övergrepp de utsatts för av manliga kollegor. Uppropet #tystnadtagning visar att skådespelaryrket är utsatt, men problemen lär inte finnas bara där.

Precis som Björn Wiman skriver i DN är det viktigt att män inser att det ibland måste vara okej med kollektiva beskyllningar. Det betyder inte att alla män är skyldiga, men att alla män måste ta ansvar. Självklart gäller det även kvinnor, inte minst i skolan och definitivt som förälder. Som mamma till två pojkar tänker jag ofta på det. Jag har en del av ansvaret att uppfostra nästa generations män. När jag läste Hampus Nessvolds Ta det som en man fick jag mig några rejäla tankeställare. Tidigare har jag nog tänkt att det på något sätt handlar om en dålig uppfostran när ungdomar beter sig dåligt. Nu insåg jag att det finns så många krav på killar att vara på ett visst sätt att många blir en kille de inte vill bli. Alternativet är nämligen att kallas bög eller fjolla och själv bli utsatt. Det är därför jag reagerar när ord som fjolla används nedsättande. Jag såg det användas senast i fredags på Facebook i en kommentar om italienska fotbollsspelare. Dessa spelare klarade inte av den tuffa sporten, utan ramlade lite för lätt. De som visar smärta, eller fejkad smärta är alltså fjollor. En liten sak, men en av miljoner små saker som skapar en osund mansroll.

Värst är kanske den sammanfattning av sexism som Huffpost Women delade, där män så uppenbart visar noll respekt för kvinnor. De avbryter, hånar och menar att kvinnorna i fråga borde håll sig hemma i köket. Om klippen varit från säg 1930-talet hade jag kanske förstått, men det här är nu, då Hillary Clinton hånas som presidentkandidat. Egentligen borde ingen vara förvånad, då många av männen jobbar på Fox och med 99,9% säkerhet röstade på en precis likadan man i presidentvalet. Nu menar jag inte att verbala trakasserier på något sätt skulle vara värre än fysiska, verkligen inte. Det som skrämmer mig är dock hur de kan få fortsätta offentligt, utan att åtgärder vidtas. Det betyder att det finns väldigt många fler män som tycker att dessa män gör precis rätt. Att det är männens rättighet att håna kvinnor, då dessa egentligen inte borde förflytta sig från hemmet. Männen gav oss köket, så varför stannade vi inte där. En annan sak jag inte kunde låta bli att reflektera över är hur männen och kvinnorna ser ut. Det är liksom självklart att kvinnor som ska synas i det offentliga måste vara snygga, medan männen “bara” behöver vara sig själva oavsett hur de ser ut. Titta gärna på filmen, men det kan komma att förstöra din dag.

Jag känner lite som Jenny Strömstedt att jag inte orkar förhålla mig till all sexistisk dynga längre. Det känns nästan hopplöst. Hur katten vänder vi det här. Kommer något att hända den här gången, eller är det ännu en debatt som blossar upp för att sedan sopas undan så att vi kan fortsätta våra gamla liv i gamla hjulspår.

Så här skriver hon:

Vrålet tar sats genom årtusendena. Jag vill inte längre förhålla mig. Till en marknad som tycker att långa kvinnor bör vara kortare, rundmagade plattare och plattbröstade storbystade eller tvärtom så länge inget överensstämmer med originalet. Till föreställningar om duktighet, om kvinnlighet, om hur barn fostras, karriärer styrs, det sociala umgänget konstrueras och egenskaper värderas. Till människors opåkallade elakheter som bara avslöjar deras egna sorger och bedrövelser. Till flödet av åsikter om brottsligheten, vårdköerna, flyktingarna och den massiva flodvågen av småttigt kändisskvaller vars snabba kolhydrater kan smakar gott till en början men lämnar spår av illamående och självhat.

 

Vi har skapat ett samhälle som behållt de gamla kraven på män och kvinnor, samtidigt som det tillkommit andra krav. Hur ska man kunna vara perfekt på alla sätt samtidigt? Vi måste hjälpas åt att dels krossa de strukturer som definitivt inte hör hemma i ett modernt samhälle, men också stötta de som är unga nu att faktiskt skapa sina egna strukturer.

Nominerade till Augustpriset?

Den 23 oktober avslöjas de nominerade till Augustpriset och jag har funderat över vilka som skulle kunna tänkas vara bland dem. De jag valt ut är dels böcker jag läst och tyckt om, men också böcker som skulle kunna vara aktuella på grund av att författaren är en typisk “pristagarförfattare” eller att boken i fråga låter intressant.

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru måste nomineras allt annat skulle vara mycket överraskande och faktiskt ganska skandalöst. En välskriven bok med ett aktuellt tema. Det som kan tala emot Anyuru är att han inte är ensam om att skriva om ett framtida land med problem som liknar de vi har idag.

Torbjörn Flygt har skrivit om ett fiktivt östland i Europa som helt stängt sina gränser i Flyktväg, en bok som låter intressant. Jag lockas också av Peter Fröberg Idlings kontrafaktiska Julia & Paul som utspelar sig i Sverige 2017 då landet just firar hundraårsjubiléet av Seskaröupproret som gick lite annorlunda än det gjorde i verkligheten. Av dessa två tror jag mer på Fröberg Idling, men Flygt har nominerats förr.

En av de riktigt bra böcker jag läst i år är Det var vi av Golnaz Hashamzadeh Bonde, som handlar om flykt och om hur livet kan bli efteråt. En fin historia om livet som inte blev som man hoppats och sorgen i inte riktigt höra till någonstans. Temat flykt är också stort bland årets böcker.

På Bokmässan deltog Golnaz Hashamzadeh Bonde i ett seminarium tillsammans med Elin Boardy, vars bok Tiden är inte än också handlar om flykt, men i en helt annan tid. Jag har ännu inte läst den, men tyckt om Boardys tidigare böcker. Det vore riktigt roligt om hon nominerades.

En bok jag nyss läst är Mitt liv och ditt av Majgull Axelsson, som handlar om en viktig och obehaglig del av Sveriges historia. Huvudpersonens bror satt inspärrad på Vipeholms sjukhus, en anstalt för så kallade sinnessvaga som utsattes för experiment av olika slag. Inte lika fantastisk som Jag heter inte Miriam, men mycket bra. Dags för Axelsson att få den nominering hon förtjänade redan för sin förra bok.

Sedan tycker jag att det är dags för serierna att ta plats i finrummet och håller en tumme för Mats Jonsson och hans Nya Norrland.

Lyrik brukar däremot finnas med varje år, trots att det sällan blir lyrikböcker som vinner. Årets lyrik skulle kunna bli Gunnar D Hanssons Tapeshavet. En fantastisk poet.

Böcker jag (ännu) inte läst med ändå tror på är Den svavelgula himlen av Kjell Westö och Sidonie & Nathalie Från Limhamn till Lofoten av Sigrid Combüchen. Snackisar, som är skrivna av ansedda författare

Fackböcker så, en kategori som jag sällan läser så många böcker ur, men i år finns det en hel del intressanta titlar som jag är sugen på.

En annan historia Lina Thomsgård (red) har jag läst och det är en riktigt viktig och bra bok som jag hoppas nomineras. Fler böcker om starka kvinnor är Den nya dagen gryr av Johan Svedjedal om Karin Boye, Kata Dahlström Agitatorn som gick sin egen väg av Gunnela Björk och den fina boken om Karin Larsson I min trädgård vill jag vara Karin av Elisabeth Svalin Gunnarsson.

Lite mer nörderi står Lars Lönndahl för i Det germanska spåret och den obligatoriska fågelboken skulle kunna bli Nära fåglar av Roine Magnusson, Åsa Ottosson och Mats Ottosson.

Två böcker som är aktuella och dessutom känns väldigt viktiga är Andrum av Victor Banke och Larmrapporten av Emma Frans. Böcker i tiden helt klart.

Och så barn- och ungdomsboksklassen. Den spretiga. Jag skulle bli väldigt glad om Down Under av Johan Ehn nominerades, då den är både välskriven och angelägen. Vackrast i år och kanske mest annorlunda är Ordbrodösen av Anna Arvidsson. Den bok som kanske berört mig mest är dock Vakuum av Mia Öström. Det är en annorlunda bok om sorg med ett helt fantastiskt språk. Årets kanske viktigaste bok för unga är Ta det som en man av Hampus Nessvold, som jag verkligen skulle vilja se bland de nominerade.

Jag har inte hunnit så långt i Under odjurspälsen av Klara Krantz, men den verkar lovande och många har hyllat den. Hennes förra bok Ge mig arsenik var riktigt fin.

Barnböcker är svårt då jag inte läser så mycket sådana längre. Här har jag fått läsa mig till vilka som skulle kunna tänkas nomineras. Och då har jag följande förslag:

Jag blev absolut förälskad i Maja Säfström på Bokmässan och hennes Fantastiska fakta om djur från förr verkar just fantastiskt. Det skulle vara roligt om den nominerades.

En bok som ser väldigt fin ut är alldeles nyutkomna Lejoparden av Björn Bergenholtz. Snygga illustrationer, känd författare och bra budskap.

Titta, Hamlet av Barbro Lindgren skulle också kunna vara en tänkbar nominering. Illustrationerna av Anna Höglund är fantastiska. Du, dikter för nyfödingar av Stina Wirsén ser också riktigt fin ut. En annan favoritillustratör och författare är Matilda Ruta som i år kommit ut med Ninna och stormskolan, som är tredje boken om Ninna.

Sedan brukar ju Eva Lindström nomineras typ varje år och i år har hon kommit ut med flera böcker, bland annat Den stora vännen med Ylva Karlsson.

Jag är svag för monstret Frank och även om jag inte läst senaste boken om honom som heter Monstret och människorna, är jag säker på att den är lika fin som de andra. Författare är Mats Strandberg och de fina illustrationerna är gjorda av Sofia Falkenhem.

Nu blir det ju bara sex nominerade i varje klass, men några rätt hoppas jag ha. Vilka tror du på?

 

 

Kulturmannen i ungdomsboken


Två författare vars senaste böcker jag just läst och en som jag gillat annat av möts i ett av de seminarier jag sett fram emot mest under Bokmässan. Hampus Nessvold som just kommit ut med Ta det som en man, Åsa Asptjärn vars böcker om Emanuel Kent är fantastiska och Maria Frensborg vars bok Mina smala axlars längtan recenserades här för några dagar sedan.

Jens i Frensborgs bok är baserad på många män av hans sort som hon mött i många olika gestalter. I Asptjärns senaste bok om Emanuel Kent finns Frans som vill bli kulturman som pappa. Båda är de minst sagt narcissistiska men Jens är mycket otrevligare.

Emanuel Kent vill verkligen bli en kulturman och när han börjar gymnasiet presenterar han sig som en som älskar jazz och Herman Hesse. Han tvingar sig igenom Stäppvargen, medan Frensborg är ganska säker på att Jens bara sprider böcker av Kafka hemma, utan att läsa dem. 

Hampus Nessvold har skrivit en bok som skulle kunna ses som en självhjälpsböcker för killar. Hans mål var att fylla en lucka och förhoppningsvis kan hjälpa andra killar som funderat på samma saker som han gjort. Som Frensborg påpekar är det dock inte så enkelt för unga killar att våga läsa och dessutom kanske erkänna att man är en del av den stereotyp som presenteras av något negativt i Nessvolds bok.

Jag skulle inte koppla de störiga killarna i Nessvolds bok med den negativa kulturman som egentligen diskuteras av de andra författarna. Egentligen är det inte kulturen som är problemet, menar Frensborg, utan beteende som förknippas med en buffel som råkar hålla på med kultur eller i alla fall vill verka kulturella och belästa. 

Kanske behövs också tjejer i ungdomsböcker som får vara starka, störiga, roliga, belästa och ändå få kärlek och bekräftelse. Eller så kan fler män som den Nessvold skriver fram som inte gömmer sig bakom en fasad, som vågar närma sig sina känslor. Nu när vi den självsäkra kulturmannen och låter honom utnyttja sin position. 

Nessvold talar om hur machomannen och kulturmannen egentligen är ganska lika, men att kulturmannen egentligen är värre. Han kan rent intellektuellt hävda att han är feminist, men ändå ha ett riktigt vidrigt beteende. Det är som killar som raggar genom att säga att de är feminister, säger Nessvold och menar att tjejer ändå vågar säga ifrån mot män som egentligen är rätt tomma. I hans bok finns listor från Ungdomsbarometern där tjejer definierar sig som feminister och antirasister, medan killar främst ser sig som sportfantaster och gamers. 

Killar och tjejer som gillar kultur, kanske framför allt litteratur är inte sällan töntar. Ingen på scenen eller i publiken på den delen kan komma på någon läsande karaktär som också får vara snygg och ha status. Sunda kulturella förebilder finns det alltså helt klart för få av i litteraturen över huvud taget, men i ungdomslitteraturen är de i princip osynliga. Det går inte att vara beläst och attraktiv, men för tjejer är det också oattraktivt att vara rolig. Sexualiseringen av kvinnor är en del av mäns förminskande av kvinnor. Härskarteknik när den är som värst och visst är det härskarteknik det handlar om när den kommer till kulturmannens ockupation av alldeles för mycket plats.

Slutsatsen är att kultur är positivt och att vi vill att även killar tar del av den. Däremot behöver de inte hävda sig på ett så ocharmigt sätt, som Nessvold påpekar. Det går liksom att läsa utan att skryta med det. 

Mina smala axlars längtan

Maria Frensborgs senaste bok bär den fantastiska titeln Mina smala axlars längtan, lånad från Edit Södergrans fantastiska dikt “Dagen svalnar …”. En dikt vars budskap genomsyrar även Frensborgs verk. Strävan efter att vara någon, men ändå inte våga visa sin själv på riktigt av rädslan för att göra någon besviken. Poesin har över huvud taget stor betydelse i Mina smala axlars längtan och boken är också skriven med ett metafortungt språk, som för att visa poesins del av huvudpersonen Magdas liv. För det är hennes språk som Frensborg använder. Språket hos en osäker nybliven gymnasist som så gärna vill vara betydelsefull. Med den tolkningen köper jag språket, som annars känns lite väl konstlat på sina ställen. Att Magda talar och tänker på det sättet är nämligen helt naturligt. Det är sådan hon är. Det krävs en någon pretto tjej för att tillbedja en killes bakdel på följande sätt:

Du heliga rumpa, jag dyrkar dig. Jag tillber dina svarta jeans, lagom nedhasade och avskavda vid fickorna. Det universellt snyggaste hänget.

 

Och så vidare och så vidare och så vidare. För ingenting är lagom när Magda sätter igång. Ju svulstigare desto bättre verkar vara hennes melodi. Först stör jag mig på språket, men när jag lär känna Magda förstår jag att det är så hon måste uttrycka sig. Som den som är pytteliten, men gör allt för att verka världsvan.

Att det nya livet ska börja på gymnasiet är givet enligt Magda. Det är inte bara Jens, den två meter långa ägaren till den perfekta rumpan som ska bidra till hennes nya spännande liv, men han är en stor del av det. Magda som vill vara stark och självständig är så irriterande bländad av geniet Jens, som egentligen är sjukt otrevlig och självupptagen. En mansplainande besserwisser som gärna tar åt sig äran av sådant som andra gjort.

Magda är dock helt blind för hans sämre sidor och vägrar att lyssna på tråkkompisen Petra, som är trygg och stadig, men inte alls förstår sig på det mystiska och spännande som kan ske på den nya skolan. Själv söker Maga utmaningar och börjar skriva för skoltidningen där Jens är chefredaktör. En riktigt creddig tidning som skrivs på skrivmaskin och där alla texter är anonyma.

Magdas andra äventyr är den hemliga föreningen KG (Kvinnliga gymnasieföreningen) som bara speciellt utvalda blir inbjudna till. Nu är hon på väg att bli någon ny. Någon med ett spännande liv. Någon som räknas.

Och kanske behöver hon äventyr lilla Magda. Hon behöver få vara en del av något positivt. Något stort. Hemma finns nämligen ingen mer än en väldigt deprimerad mamma och med det i bakhuvudet är det inte konstigt att Magda flyr in i en fantasivärld full av metaforer och andra språkliga krumbukter. En välformulerad yta som döljer ett mycket osäkert inre. Hon är flickan som verkligen är stor i orden, men liten på jorden. Flickan som mer än någon annan bara behöver en rejäl kram.

Mina smala axlars längtan är inte lagom någonstans. Det är stora känslor, obeskrivligt fantastisk kärlek och djupaste sorg. Det är svulstiga formuleringar och överdådiga språk, men jag köper det. Orden är Magdas och henne tar jag till mitt hjärta. När meningarna kommer från henne tror jag på dem, hur omständligt formulerade de än må vara. Däremot tror jag att Frensborg gör klokt i att tona ner sitt språk lite om hon ska skriva om någon annan karaktär. Det kan bli för mycket och blir det kanske om man inte tycker om Magda fullt lika mycket som jag gör. Språk, innehåll och karaktärer behöver samspela för att språket inte ska stå i vägen för innehållet och karaktärerna. För mig funkar det, men jag kan tänka mig att Mina smala axlars längtan kan vara en bok man slukar och älskar eller inte ens orkar läsa ut.

På Bokmässan medverkar Maria Frensborg bland annat i ett seminarium fredag 15.00-15.45, i F5 med titeln Kulturmannen i ungdomsboken tillsammans med Åsa Asptjärn och Hampus Nessvold. Det vill jag verkligen se. I Frensborgs bok är kulturmannen en riktig skithög. Läskigare än någon kulturman Ebba Witt-Brattström skulle kunna komma på. Då gillar jag mer den lite osäkra och trevliga Emanuel Kent som Åsa Asptjärn skriver om.

Ta det som en man

Jag har träffat de coola killarna som Hampus Nessvold skriver om i sin debutbok Ta det som en man. De som stör mer än lovligt mycket på högstadieskolor runt om i landet. I klassrummet såväl som i korridorerna. Att höra en av dem berätta om hur svårt det var att våga vara sig själv, att det kändes omöjligt att inte vara den stökiga och uppkäftiga killen, får mig att känna smärta. Det är synd om människorna, kanske mest synd om tonåringarna och definitivt minst lika synd och killarna som om tjejerna. Med jämna mellanrum höjs röster om hur vi måste anpassa skolan för att passa killarna och då är det ofta de stökiga killarna man menar. Men tänk om de bara spelar stökiga, precis som Hampus gjorde. Tänk om vi inte alls ska anpassa skolan efter dem, utan istället förklara för dem att vi inte förväntar oss att de ska vara kille på det sättet de själva tycks tro. Att presentera ett annat sätt att vara. Ge dem möjlighet att vara sig själva.

Hampus Nessvold skriver om vikten av att få visa sina känslor. Att få visa sig svag. Han trycker på det faktum att det är männen som tillsammans måste förändra mansrollen. Ingen annan kan göra det. Med sin bok vill han utmana de tysta männen. De är de som måste göra något åt mansrollen som skadar både samhället och dem själva. 

Vad är då manlighet?

Hampus Nessvold är 21 år nu, och han var 17 då han på att han var man. Nu kanske någon tycker att en så ung person inte vet någonting och därför inte tar hans bok på allvar. Det vore dumt. Jag tycker tvärtom att det är bra att Nessvold befinner sig mitt i sin kamp med och mot manligheten och det han skriver är aktuellt precis just nu. 

Kampen för att bli en riktig man inleddes på högstadiet, då den som inte var man var bög. bög. Genom att bryta regler och störa fick man bekräftelse hos kompisarna och visade samtidigt vuxenvärlden att man gjorde precis som man ville. Det var spännande men kändes aldrig rätt. I alla fall inte för Nessvold och säkert inte för alla andra heller. Att bidra till den stereotypa mansrollen och vara en otrevlig person var ingenting han egentligen ville. 

“Om mina föräldrar sett mig hade de skämts”, skriver han och där tror jag att han har rätt. Visst finns det föräldrar som försvarar sina söner oavsett vad de gör, men jag funderar ofta över om de hade gjort det om de fått smygkika på sina barn under en skoldag. Här finns en stor skillnad mellan föräldrar till pojkar och föräldrar till flickor. En flicka förväntas ta ansvar och om något går fel är det hon som ska göra något åt det. Om något går fel för en pojke hittas felet hos alla andra. Läraren gör fel, säger till för mycket, accepterar inte att killar behöver få vara lite rebelliska. Vi förstärker en mansroll som ingen borde vilja ha. Om jag gör det för mina barn hoppas jag att någon lärare säger till mig ordentligt.

Nessvold berättar hur rädd han var för att bli retad. Så rädd att han gjorde hemska saker som han skäms över nu och faktiskt skämdes för då. Han spelade en roll och inser nu efteråt hur det grabbiga tonårsbeteendet begränsade honom och många andra. Han kom ur det, men jag kan ge exempel på väldigt många som inte gör det. Som fortsätter sitt grabbiga hö-hö-ande resten av livet. 

Så slutar högstadiet och det är dags för uppropet på gymnasiet. Nessvold ska gå estet med bara tjejer. Nu funkar inte den Hampus som varit cool på högstadiet. Att vara stökig och störig var inte coolt längre. Det känner jag igen. Någon gång dyker det upp en elev som försöker vara som en cool kille på högstadiet och det funkar verkligen inte. Kanske kan det göra det på andra program, även om det känns tveksamt, men på estetiska programmet är det ingen merit att vara otrevlig. Att dra rasistiska eller homofoba skämt ger knappast några pluspoäng. 

Det är ändå på gymnasiet det vänder för Hampus Nessvold. Efter några besök på BUP, där han inte vågade vara ärlig, efter en lång och ensam period bestämde han sig för att försöka bli en del av klassen. När han vågade sa det klick. Han fick vara sig själv och lära känna helt nya sidor av sig själv. Från att ha varit en plats förknippad med ångest, blev skolan den bästa platsen.

Nu blev mer som den pojke han var innan tonåren. Då han lekte med tjejer och önskade sig en dammsugare i julklapp. Han blev mer sig själv, men samtidigt mindre som en riktig man. Betydde hans nya personlighet kanske att han var homosexuell?

Är det inte gräsligt att en sådan tanke ens ska behöva tänkas? Är det inte sjukt att det bara finns en mansroll? Nu börjar ändå Nessvold förstå att man kan vara man utan att leva upp till stereotypen, men fortfarande ifrågasätter han sig själv och sin manlighet. Nu vågar han prata med Lasse på BUP och han får hjälp att bli den han vill vara.

Fortfarande kan han inte vara sig själv med andra män. Då sätter han upp en sköld, upprättar en distans och leker macho. Så sorgligt. Och ännu sorgligare att han säkert inte är ensam. Ska mina ungar också bli killar som fejkar en stereotyp manlighet?

På gymnasiet umgås han bara med tjejer. Och William. Till slut vågar han vara ärlig mot en man och får en riktig vän. Tyvärr blir han också en ganska så svinig pojkvän. En kontrollerande och svartsjuk sådan. Kanske för att det bara är med flickvänner han vågar dela sina känslor. Om hon försvinner blir han ensam med sina känslor.

Det är lätt att i grupper där det bara finns män inte våga säga ifrån när någon säger något rasistiskt eller kvinnoförnedrande eller kanske drar ett bögskämt. Det är inte lätt att vara feminist eller antirasist i en grupp där ingen annan verkar ha samma åsikter. Då är det lättare att vara tyst. Jag undrar hur många som sitter tysta och har samma åsikter som Hampus. Som låter den skeva mansrollen vara. Som man kan du göra det enkla valet att vara tyst, som kvinna, rasifierad eller hbtq-person har du inte den möjligheten. Män måste våga säga emot andra män. Det är ett viktig och tänkvärt budskap från Nessvold.

Ta det som en man avslutas med en uppmaning, släpp fram den mjuka pojken inom dig och våga vara en bättre man. Prata med dina manliga vänner på riktigt. Våga gå emot. Var inte tyst. Håll inte med. Säg ifrån.

Efter att ha lyssnat på boken, denna viktiga, viktiga bok, fylldes jag av en rädsla för hur mina egna söner ska få det när de nu närmar sig högstadiet med stormsteg. Den äldste har just börjat sexan och den yngste femman. Ska de också bli tonårspojkar som inte vågar vara sig själva av rädsla att bli utsatt och utanför? Ska de också begränsas av den löjligt trånga mansroll som ännu ses som den enda rätta i alla fall i tonåren?

Det är en tunn liten bok Hampus Nessvold har skrivit. Det gör att många kommer att orka ta sig igenom den. Bra, då alla borde läsa Ta det som en man och fundera över varför vi fortsätter att begränsa våra ungdomar. Jag blir både väldigt ledsen och väldigt glad över att läsa den. Helst vill jag självklart att killarna själva ska läsa, för att förhoppningsvis känna att det finns fler sätt att vara en kille på. Sedan vill jag att papporna ska läsa, för att förstå vilka viktiga förebilder de är. Så vill jag att lärarna ska läsa, för att inte bidra till att upprätthålla myten om den stökige killen. Av samma anledning behöver politikerna läsa. Och mammorna så klart, som inte själva varit tonårskillar och även om de säkert brottats med sin identitet har de inte gjort det på samma sätt. Detsamma gäller tjejerna. Och sedan önskar jag att någon skrev deras version av Ta det som en man, så att alla kan få samma förståelse för det andra könet, som Nessvolds bok gav mig.

Det finns förresten en spotifylista kopplad till boken. Ett soundtrack till den sanna (?) manligheten. Det får bli mitt soundtrack på väg till jobbet imorgon. Sedan planerar jag att lyssna på Hampus Nessvold på Bokmässan. På Kulturkollo har jag sammanställt seminarier med fokus på ungdomsböcker.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: