Emil Schön

Olikhetsutmaningen: svart och vitt

Imorgon är det dags för treorna på “min” skola att ta studenten. Det är lite extra speciella treor, då det faktiskt är de första som jag känt sedan de gick i ettan. Då var de ganska så små, ganska så arga och ganska så osäkra. Nu är de äldre, mognare och ännu smartare.

Dagens olikhetsutmaning handlar om de färger som pryder studentmössorna, svart och vitt. De kan också sägas symbolisera vårt allt mer tudelade samhälle. Tolka det som du vill.

Några som gärna förenklar och ser få gråskalor är Sverigedemokraterna (inte är de ensamma, men de skriker högt). I boken Fult folk av Linnea Nilsson och Emil Schön intervjuas ett antal av deras väljare. Sedan boken skrevs har diskussionerna i sociala medier blivit ännu värre och ofta märks ett hat mot invandrare och ett obehagligt politikerförakt. Tydligt är också att rasism och kvinnofientlighet går hand i hand. Det är då jag läser sådant som framtiden syns extra svart.

Det svarta behöver inte vara något negativt. Svart och ganska positiv ändå är den musik som formade mig i tonåringen. Smådeppig musik av svartklädda män var (och är) min grej. Som The Cure och Depeche Mode.

 

Studenten symboliseras av vita kläder och svart-vita mössor. En bok som utspelar sig inför studenten är Jag lever, tror jag av Christine Lundgren. Nattsvart, men ändå på något sätt hoppfull.

På bröllop bör bruden vitt och brudgummen svart. I alla fall är det vad som är vanligt just här. En bra bok där ganska mycket går fel på ett bröllop är Finns det en, finns det flera av Mhairi McFarlane.

Det räcker nu

Hösten 2008 startade jag och en kollega ett nytt program på vårt gymnasium. Då hette det IVIK och var en ganska så ologisk förkortning på något som jag faktiskt inte kommer ihåg, men det handlade om en introduktion för nyanlända ungdomar som behövde grundläggande utbildning i svenska. Märk väl att det handlade om att just dessa ungdomar inte kunde svenska, i övrigt kunde de en massa.

Nu är en av dem utbildad fritidsledare och arbetar på ett av de boenden för nyanlända som vår kommun driver, en utbildar sig till tandläkare, en till apotekare, en kör buss, en har dumpat bussen för komvuxstudier, en har tre barn och har nu börjat plugga igen, en är tillbaka i sitt hemland och en annan kör lastbil i Norge. De är alla individer som betydde och betyder mycket för mig.

Under åren har jag mött många ungdomar som nyss kommit till Sverige. Sällan har jag mött så ambitiösa och drivna ungar. För ja, de är mina ungar. Inga änglar, utan ganska så vanliga ungdomar, om än med lite mer driv än de flesta. Alla är individer och ingen är särskilt skrämmande. Vissa är muslimer, andra kristna, andra buddhister och vissa helt ointresserade av religion. Vissa har flytt från krig, själva eller med sina familjer, andra har flyttat hit för att deras föräldrar flyttat till ett annat EU-land för att få ett bättre jobb och ett bättre liv, andra för att någon av deras föräldrar hittat en ny kärlek. Att det finns människor i vårt land som skräms så mycket över att dessa fortfarande unga nu blivit en del av vårt land är för mig helt obegripligt.

Sverige brinner. I helgen har någon eller några idioter bränt ner en byggnad i min kommun som skulle ha blivit flyktingboende. En byggnad som skulle ha gett skydd till människor som behöver ett bättre liv och en ny chans. Förut har ungdomar varit i samma byggnad på olika lägerverksamheter, då flyktingarna fått ett mer permanent boende kunde det blivit så igen. Nu finns inte den möjligheten längre.

Du får tycka vad du vill. Du får tycka att Sverige inte ska ta emot människor på flykt. Jag kanske tycker att du har helt fel och förstår inte hur du kan hitta argument för din åsikt, men jag kan acceptera att du tycker så. Däremot kan jag aldrig acceptera eller respektera de som bränner ner byggnader, de som som sprider hat och de som applåderar eller tyst accepterar dessa handlingar och åsikter.

Det handlar om människors liv, men också om Sveriges ekonomi. Att bränna lokaler som ska användas som flyktingboenden innebär en kostnad för vårt land. Det innebär också förlorade arbetstillfällen. Flyktingar är inte bara kostnader, utan också inkomster för den enskilda personen och skatteintäkter för kommunen.

Vi pratar för mycket om kostnader och för lite om vad de människor som kommer hit faktiskt bidrar med och kan bidra med i framtiden. Jag tillhör inte de som tycker att vi debatterar invandring för lite, tvärtom anser jag att Sverigedemokraterna har bidragit till att den politiska debatten är helt snedvriden. En människa är en människa är en människa och människans liv är okränkbart.

Jag inser att min verklighet kanske inte ser ut som alla andras. I mitt liv finns många så kallade ensamkommande flyktingbarn och för mig är de individer, inte en skrämmande massa som vissa tycks tro ska förstöra Sverige. Jag bor i en kommun som ganska nyss tagit sitt ansvar och tagit emot ett större antal flyktingar än de tidigare gjort och det är jag glad över.

Den här hösten har jag gråtit massor. Över människor som dör i Medelhavet. Över det hat som möter de som överlever. Över de som dödas av någon som vill förändra världen på ett sätt som få kan acceptera. Över de politiker som hetsar andra att använda våld. Över att någon väljer att bränna ner ett framtida flyktingboende i min närhet. Över mina nuvarande och gamla elever som är så viktiga för mig och som är värd en lika trygg värld som du och jag.

Jag hoppas att det vänder nu. Att vi som inser att hat inte är den rätta vägen kan bli norm. Att de som vacklar kan byta sida. Att sätta byggnader i brand är idioti. Det finns inget mildare ord. Jag skäms över att bo i ett land och en kommun där något sådant händer. Så dumt, så korttänk, så extremt korkat och omänskligt.

Och ja, det här är en bokblogg och därför ska jag tipsa om några böcker som jag tycker att ni ska läsa:

Om det vore krig i Norden av Janne Teller, en riktigt tänkvärd liten bok i form av ett pass, som vänder på perspektiven.

I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig av Christina Wahldén om Ombeni som flyr från Kongo till Sverige.

Little Bee av Chris Cleeve handlar om en flicka med samma namn som flytt till Storbritannien.

Medan mörkret faller av Anna Lihammer är en deckare som utspelar sig på 30-talet, men som är smärtsamt aktuell.

Lasermannen: En berättelse om Sverige av Gellert Tamas, handlar om Sverige på 90-talet och en mördare som sökte upp människor med annat ursprung. Skrämmande aktuell även den.

Drömmen om Sverige av Niklas Orrenius. Hälften av Syriens 22 miljoner invånare är nu på flykt. Härmöter du några av dem.

Fult folk: samtal med sverigedemokratiska väljare av Linnea Nilsson och Emil Schön. Ett försök att förstå, men nej, det går inte.

Besvara Sverige svenskt: ett reportage om Sverogedemokraterna av David Baas, för att det här är ett parti som jag håller ansvariga för utvecklingen i Sverige just nu.

 

Passande valdagsbok

Jag röstar idag och jag hoppas att många gör detsamma. Jag skulle vilja att årets val blev ihågkommet för att röstdeltagandet ökade markant,  inte för att SD kom in i Riksdagen. Jag ser gärna ett nytt riksdagsparti, det är ingen hemlighet och det är inte heller någon hemlighet att det partiet inte är det odemokratiska parti som ironiskt nog kallar sig demokrater.

I går läste jag ut Fult folk av Linnea Nilsson och Emil Schön som bär undertiteln “samtal med sverigedemokratiska väljare”.  Det är egentligen en ganska oskyldig bok som får mig att snarare tycka synd om de intervjuade än att skrämmas av dem. De flesta av dem står så uppenbart utanför samhället och deras bitterhet går inte att ta miste på. Skräms gör jag istället av de internetaktiva anhängarna till partiet och partiledningen som beskrivs i Niklas Orrenius bok.  Återigen blir jag dock påmind om att det här definitivt inte är ett parti som andra.

Det finns mycket statistik i Fult folk som till stor del kommer från boken Regeringsskifte – väljarna och valet 2006 av Henrik Oscarsson och Sören Holmberg. Där kan vi läsa att SD är ett parti för män. Hela 66% av väljarna är män och ännu större del av de högt uppsatta inom partiet. Unga män dessutom och ofta lågutbildade. Endast 9% av väljarna har studerat på universitet eller högskola att jämföras med 55% av Miljöpartiets väljare. I arbetarpartiet Socialdemokraterna har 20% högre utbildning och i det nya arbetarpartiet Moderaterna 38%. Snittet ligger på 33%. 34% av SD-väljarna saknar till och med gymnasial utbildning, att jämföras med 8% av MP-väljare och ett snitt på 21%. Partiet lockar också få höginkomsttagare, men många arbetslösa. Storstadsväljarna är få, skåningarna helt klart överrepresenterade liksom EU-motståndarna.

I kapitlet om norsk politik och den flykt som där skett från Arbeiderpartiet till Fremskrittspartiet till stor del förklaras med att det senare lyckats nå de glömda, de missnöjda, de som tycker att ingen bryr sig om dem. Dessa väljare verkar vända sig även till SD. Att vänsterpartierna blir en intellektuell klubb för akademiker gör att de stänger många potentiella väljare ute. Många har gått från Socialdemokraterna till SD och många har också lämnat Moderaterna för ett tydligare alternativ. Invandrarfrågan anses viktigare än allt annat och SD:s väljare tycker att ingen annan gör något åt det. Då verkar det inte spela någon roll om partiet också har ett gäng extrema förslag som att 12-åringar ska kunna dömas i domstol. Det får man liksom ta. Så låter det i alla fall på många av de intervjuade.

Varför röstar man på SD? Svaren är många, men missnöjet med de mer etablerade partierna och rädslan för människor från en annan kultur och en annan religion går som en röd tråd genom boken. De som intervjuats är alla olika, men har det gemensamt att de på många sätt står utanför samhället. Inga onda monster som man ibland kan tro när media slår på stora trumman, men inte heller några speciellt politiskt medvetna människor. Vi får möta Mattias som är riktigt rädd för invandrargäng och som inte vet hur han ska berätta  för en tjej att han röstar på SD, Annie som knappt vågar gå ut för att hon tror att någon invandrare ska skjuta henne men mycket väl kan tänka sig att adoptera ett utländskt barn, Klas som är arbetslös och trött på alla etablerade partier, Christina som ser rött när hon möter en kommunist och som israelvän ser SD som ett självklart val, thailändska Mina som vill att det ska ställas högre krav på invandrare och ogillar all sorts religion, Siv som inte är rasist då hennes svärson är invandrare, men helst skulle vilja stoppa all invandring i sisådär 10 år, Alexander som är trött på alla vänsterjournalister och helst skulle vilja flytta till Danmark och Jonny som mest av allt vill värna Landskrona.

Lite konstigt är det att alla får frågan om de berättat för människor i sin närhet att de röstar på SD. Alla i min närhet vet knappast vad jag röstar på. De har sina aningar så klart, men få vet riktigt säkert. Varför skulle det vara annorlunda med SD-väljare? Däremot blir det tydligt att det är lättare att stå för vad man röstar på om det handlar om de mer etablerade partierna. Se bara på förstasidan av dagens GP där alla utom en berättar vad de röstar på. Ingen av dem röstade på SD, i alla fall inte av dem som vågar berätta.

Fult folk är trots allt ett intressant inlägg i debatten om än inte banbrytande på något sätt. Jag gillar konceptet med djupintervjuer och skulle gärna se att det gjordes böcker där andra partiers väljare intervjuades. Varför väljer man att lägga sin röst på ett visst parti egentligen? Jag började tänka på mitt eget val och de argument jag har. Det är nyttigt!

Fult folk

Jag har lånat Fult folk av Linnea Nilsson och Emil Schön att läsas före valdagen. Jag hoppas att det inte blir politiskt kaos som det nu verkar och att mer än 96% av de röstberättigade väljer ett demokratiskt parti istället för ett med en människosyn som stinker. I 28 kommuner finns SD representerat av kandidater med bakgrund i vit makt organisationer.

Jag återkommer i ämnet och tills dess kan du läsa om Niklas Orrenius och Lena Sundström.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: