Backa Teater

Vi som fick leva om våra liv

Igår var jag på en lärarvisning av Vi som fick leva om våra liv på Backa Teater. Det är en pjäs som bygger på svar från människor i olika åldrar, från olika delar av landet, på frågan “Vad skulle du gjort om du fick en andra chans, en chans att leva om ditt liv?”

Ja, vad hade jag gjort? Det fick föreställningen mig verkligen att fundera över.

Ensemblen delar olika människors öde och berättar om stora händelser som förstört allt och till synes små saker som kanske ändå har haft betydelse. Någon önskar att han inte börjat dricka alkohol när han tidigare varit narkoman. Att han inte skulle ha supit bort sitt jobb, sin lägenhet och sin familj. En annan önskar att han varit ensambarn, då han visserligen älskar sin bror, men också alltid fått stå i skuggan av honom. Någons liv hade blivit mycket bättre utan en så kallad vän som förstörde allt och någon funderar på om livet hade blivit annorlunda om hon valt tyska istället för franska i skolan. Samtalet om huruvida ett par skulle ha mötts om de inte råkat vara på exakt samma plats vid exakt det tillfället återkommer hos par efter par.

Vi som fick leva om våra liv är en samproduktion mellan Backa Teater och Dramaten. Det är också symboliskt nog Mattias Anderssons sista föreställning på Backa Teater och samtidigt hans första som konstnärlig ledare på Dramaten när föreställningen flyttas till Elverket  Jag läser i lärarhandledningen till pjäsen att han och jag delar samma första möte med Backa Teater, nämligen den fantastiska uppsättningen av En Midsommarnattsdröm när Backa Teater var i den fantastiska lokalen Bulten som nu har blivit lekland.

Att det här är en samproduktion med Dramaten märks på ensemblen som innehåller skådespelare som Marie Richardson, Magnus Roosmann, Nina Zanjani, Ylva Gallon och Rasmus Lindgren. De två sistnämnda var nog de som gjorde störst intryck på mig, tillsammans med Kjell Wilhelmsen. Eller egentligen gjorde nog alla intryck på mig, för de skapar tillsammans en helhet av alla de korta berättelser som bildar ett myller av röster och för mig faktiskt en tacksamhet över det liv jag har, trots alla saker som jag kanske skulle ha velat slippa, men som ändå gjort mig till den jag är.

Vi som fick leva om våra liv rekommenderas från 15 år och jag tycker definitivt inte att någon som är yngre ska se den då vissa berättelser är riktigt obehagliga, men också för att jag tror att den som är alldeles för ung kan ha svårt att ta till sig de allvarliga frågor som tas upp. Det var en stark teaterupplevelse, men också lite märklig. Någon annan får gärna förklara vad alla märkliga sätt att röra sig ska symbolisera, för det hade jag svårt att förstå. En möjlig tolkning skulle kunna vara att vår väg i livet kan vara ganska konstig och oväntad, men vad vet jag. Det blev lite silly walks över det hela och tempot sänktes lite väl mycket under passagerna utan ord. Som helhet är dock Vi som fick leva om våra liv en välspelad och stark föreställning som berörde mig mycket.

Så, hade jag valt att förändra något om jag fick leva om mitt liv? Kanske hade jag vågat ta vissa beslut snabbare som jag sköt upp. Kanske hade jag försökt ta befäl över mitt liv tidigare än jag vågade istället för att låta andra styra. Eller så är det bäst att bara acceptera det liv man haft och har och leva vidare utan att grubbla för mycket.

Vad skulle du gjort om du fick en andra chans, en chans att leva om ditt liv?

 

Foto: Ola Kjelbye

Häxa, helgon, religiös fanatiker

Idag var jag på lärarvisningen av Jeanne d’Arc på Backa Teater, en uppsättning som egentligen har premiär först på fredag. Inte bara premiär förresten, utan urpremiär.

Scenografin var verkligen imponerande. Vi följer med till fängelset och till rättegången. Där finns Jeanne d’Arc i två skepnader. Den fängslade kvinnan och den fria flickan. Den som är nu och den som var. Att låta huvudpersonen spelas av två, Anna Harling och Emelie Strömberg, är ett mycket intressant grepp.

Flera skådespelare har dessutom flera roller och förflyttar sig smidigt mellan dem. Över huvud taget utnyttjas scenrummet och kostymerna väldigt effektivt för att bilda en helhet som imponerar.

Ove Wolf, Kjell Wilhelmsen och Johan Stavring gestaltar den trio som ska döma Jeanne d’Arc. De får representera de många män som dömde henne till döden som kättare. Själv menade hon att hon hörde Guds röst och att han sa till henne att slåss mot engelsmännen. Hon dödar för sin övertygelse och dör sedan själv för den.

Jag tycker mycket om Nemanja Stojanovic som den osäkra munken, som vaktar Jeanne d’Arc och inte riktigt vet hur han ska agera eller vad han ska tycka om henne. Även Ramtin Parvaneh imponerar. När han är på scenen händer det alltid något.

I våras när mina treor arbetade med projektet Women var det flera som valde att läsa och skriva om just Jeanne d’Arc och i lärarhandledningen till föreställningen står just om hur bilden av Jeanne d’Arc tagits i anspråk av såväl höger som vänster, som en symbol för staten eller som frihetskämpe. Hennes handlingar har gjort henne till hjälte och helgon, men också till religiös fanatiker och häxa. Hon ses som en mäktig krigare, som en frihetskämpe och som en feministisk ikon, men också som en galning. Flera av övningarna som föreslås att göras med elever i anslutning till föreställningen handlar om just historieskrivning och vem som egentligen bestämmer hur vi ser på historien. Självklart har det betydelse varifrån vi kommer och vilken sanning vi fått lära oss.

Backa Teaters uppsättning av Jeanne d’Arc är något av det snyggaste jag sett. Scenen, ljuset, röken och lukterna ger en känsla av att befinna sig precis bredvid huvudpersonen i fängelset. Avslutningen av första akten är mäktig och andra aktens inledning riktigt rolig. Däremot är tempot ibland lite långsamt, vilket kan ha att göra med att det återstår viss repetition, men jag är rädd att för unga elever kan uppfatta föreställningen som svår. Slutet, där tid och perspektiv går in i varandra är till exempel ganska krävande, men jag gillar det skarpt.

Lärarhandledningen till föreställningen är dessutom mycket genomtänkt och väcker många tankar kring tro och övertygelse. Det är däremot ingen pjäs att bara gå och se “för skoj skull” med elever, utan den kräver en del av lärarna. Om föreställningen för- och efterarbetas ordentligt kan den ingå i en mycket intressant undervisningskontext.

 

Foto: Ola Kjelbye

Varför provocerar Yvonne?

Förra veckan åkte vi med klassen till Backa Teater, som är Stadsteaterns ungdomsscen. Vi såg pjäsen Yvonne som är skriven av Witold Gombrowicz, en polsk dramatiker strax före andra världskriget. Pjäsen är bearbetad av Mattias Andersson, som också regisserat. Till detta har “unga röster” från dagens Göteborg lagts. Ungdomar som berättar om utsatthet, mobbing och att anses som annorlunda.

Yvonne spelas av Emelie Strömberg och det kan tyckas att hon har en lätt rol då replikerna är få, men hjälp vad svårt det måste vara att vara helt utlämnad till kroppsspråket.

När pjäsen startar finns Yvonne i publiken. I just denna föreställning satt hon bredvid mina elever och hon smälte in väldigt bra. När uppmärksamheten för första gången når henne börjar obehaget, som redan väckts, bli riktigt rejält.

Redan under pjäsens första minuter kränks ett flertal personer och obehagskänslan stannar kvar i mig pjäsen igenom. Runt henne finns fyra unga personer. Coola och självsäkra, i alla fall på ytan.

Filip (Peter Viitanen) är den som tar täten när de fyra börjar trakassera Yvonne. Han klarar inte av att hon inte tittar på honom, att hon inte svarar när han talar till henne, att han inte verkar betyda någonting i hennes ögon. Han blir frustrerad och osäker och detta tar han ut på Yvonne.

Han skämtar om att han är prins och hon hans prinsessa och drar skämtet så långt att han presenterar henne för kungen och drottningen.

Konstigt nog blir han kär i henne. Och ännu konstigare är att hon låter honom dra med henne och visa upp henne. Hans föräldrar gillar knappast hans val av flickvän och även de blir frustrerade av hennes agerande. Är han kär, eller vill han bara inte bli avvisad. Är det kanske viktigt för honom att provocera sina föräldrar, eller följer han helt enkelt sitt hjärta?

Det här är en fruktansvärt bra och tänkvärd pjäs. Mina elever älskade den och vi diskuterade massor efteråt. Bra skådespelare, lagom komplicerat språk, ett tema som engagerar ungdomar. Scenen är dessutom riktigt cool och jag gillar den kontakt som skådespelarna skapar med publiken. Helt enkelt en pjäs som tar unga människor, ja alla människor, på allvar.

Läs också recensioner från GP, SvD, Expressen

 

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: