Sociala medier

Det här med betyg på böcker

Vad tyckte du om boken? Sätt en stjärna eller två eller kanske fem. Efter varje läst bok på någon av ljud- och e-bokstjänsterna uppmanas jag att sätta ett betyg. Ett snabbt sätt att visa vad jag tycker. Helt frivilligt självklart, men ändå något jag och säkert många med mig ändå gör. Jag för också in mina lästa böcker på tjänsten Goodreads och då sätter jag också ett betyg. Enkelt och tydligt. Eller?

Men vad betyder en trea? Hur bra är en fyra? Är det ens någon idé att läsa en tvåa?

För mig har standardbetyget blivit en fyra. Det betyder att boken är läsvärd. Ett bra språk, vettiga karaktärer och ett intressant innehåll. Allt behöver inte vara perfekt, men jag ska beröras och boken ska vara bra inom sin genre. Får boken en trea är det fortfarande en bra bok, men kanske inte så speciell i sin genre. Den fjärde stjärnan handlar ofta om att på något sätt sticka ut.

Andra betyg sätter jag sällan. I år har det blivit några få femmor och då är det böcker som verkligen berör mig och som är speciella. Tvåor blir det sällan för att jag inte läser ut böcker jag inte tycker om och en bok som får en tvåa i betyg är inte speciellt läsvärd. Att bara sätta ett betyg säger därför inte jättemycket, då det inte förklarar vad det är som gör en bok bra eller mindre bra just för mig. Hur ska då den som ser betyget kunna veta om deras preferenser stämmer med mina?

I dagens samhälle ska det mesta gå snabbt och vara lätt att ta till sig. Ett kort omdöme är att föredra framför en längre text. En bild på instagram bättre än en lång text. Så känner jag inför dagens korta omdömen om boken, som mer och mer tar över de längre, reflekterande texterna. Jag tycker att det är lite sorgligt. Kanske är det därför jag endast taggar med betyg på mina inlägg om lästa böcker och inte ens har med ett betyg om jag delar på instagram. Ibland tänker jag att det är lite dumt, då det kanske hade lockat fler om jag bara hade kört ut ett betyg, gärna i e-mojiform och skrivit en rad eller två. Det är bara det att jag skriver lika mycket för mig själv som för andra. Kanske mer. Jag tycker om att försöka sätta ord på en läsupplevelse och kanske dra lite extra i en tråd som jag finner intressant. Extra roligt var det därför på Bokmässan då jag fick höra från flera personer som skriver böcker och arbetar på förlag att de uppskattade mina längre texter. Att det är roligt med något mer än några ord och ett betyg. Jag är också medveten om att andra kanske tycker att det mest är jobbigt att behöva läsa massor och trots det inte få något tydligt besked om vad jag tycker. Inget betyg att snabbt scanna av. Samtidigt går trenden mot att bloggar ersätts av Instagram även när böcker eller evenemang ska lyftas. Många tar fantastiska bilder på Instagram, men jag önskar att texten fick stå mer i fokus.

Frågan är om det ens är någon idé att skriva långa texter om det ändå går att få samma information i ett betyg. Som lärare vet jag att den elev som får ett betyg inte läser kommentarerna som motiverar betyget. Kanske är det samma med den som läser ett inlägg? Finns det ett betyg så räcker det att veta det. Nu behöver det inte vara någon nackdel. Faktiskt kanske till och med en fördel, då den som bara behöver registrera ett betyg hinner med att scrolla igenom ett flöde på kortare tid och därmed får tips om fler böcker. Kanske är kvantitet faktiskt viktigast. Kanske är jag en gammal surkärring som föredrar ord framför bild och stjärnor och önskar att vi sjungit långsamhetens lov lite oftare.

Saker jag hyser en hatkärlek till

I veckans tema undersöker vi på Kulturkollo den tunna linjen mellan kärlek och hat. Utmaningen är att presentera kultur som vi älskar och hatar, eller kanske älskar att hata, eller hatar att vi älskar. Mitt inlägg kan med lite god vilja tolkas som något kulturellt, i alla fall helt klart något som är en del av vår kultur.

Det första jag kom att tänka på är nämligen  Twitter. Det finns så mycket jag gillar med Twitter och så otroligt mycket jag avskyr. Eftersom jag är lite dum i huvudet befinner jag mig just nu i en diskussion med några anonyma högertroll och sådana borde jag definitivt undvika. Det är som Matt Haig konstaterar i sin bok Anteckningar från en orolig planet att sådana diskussioner kan ta en del kraft, men jag är ganska bra på att aktivera mitt teflonskydd och det mesta rinner av mig. Det enda som fastnar är faktiskt när andra lärare uttrycker en skev syn på barn med svårigheter i skolan och skuldbelägger dem och deras föräldrar. Då blir jag arg och ledsen på riktigt.

Som koncept är ändå Twitter väldigt trevligt. Just den levande diskussionen och det faktum att det går att få snabba svar av till exempel politiker och journalister är unikt. Snabbheten är Twitters styrka, men också dess svaghet. Många är dock de kontakter jag fått på Twitter med främst andra lärare och det är både lärorikt, trevligt om än ibland frustrerande när debatten blir hård.

Twitter alltså, jag nöjer mig med det, även om jag hade kunnat skriva om amerikanska Bachelor (som jag nog ändå gett upp till slut) alla musiktävlingar eller ännu värre Talang, där folk gör allt möjligt och omöjligt. Dåliga böcker som jag vet att jag borde gilla, men där är det kanske mer hatkärlek utan kärlek.

För att inte tala om månaden maj. Älskade, hatade maj, som är så vacker och fin på många sätt, men som också är vansinnigt stressig. Mycket handlar om jobbet, mem också alla sociala aktiviteter som ska hinnas med. Helst vill jag bara vara ledig och sitta ute och läsa. Sådana dagar är maj en fantastisk månad. Idag är en sådan dag. Hela dagen ska jag förtränga att jag egentligen har massor att göra.

Jag är alltid trött och stressad i maj, mest på grund av jobbet där det finns tusen saker som ska göras. Som att rätta och bedöma elevers inlämningar. Det är något jag på ett sätt älskar (hm, kanske starkt ord) då det är kul att få ta sig in i deras tankar, men samtidigt inte gillar alls, då jag mycket hellre planerar och genomför än avslutar. Att avsluta är inte min grej, men det är skönt när det är klart. Hatkärlek där också alltså. När det gäller betygen som till slut aka sättas finns det absolut inga positiva känslor alls.

Många sätt att följa enligt O

Jag har pillat lite med bloggen idag och hoppas att de nya funktionerna inte får bloggen att bete sig konstigt. Det händer nämligen ibland när nya widgets eller plugins installeras.

Hur som helst så är det nu enklare att dela inlägg på facebook, twitter, google +, eller vad du nu använder. Längst ner i varje inlägg finns små ikoner för delning.

I headern finns nu ikoner som länkar till bloggens facebooksida och mina konton på Twitter, Goodreads och Pinterest. Just Pinerest har jag inte riktigt fattat grejen med ännu, men det kommer kanske.

Sociala medier i skolan

I serien Lärare gör som ges ut av Natur & Kultur ingår Bloggen möter undervisningen -konkreta metodiska tips av Liza Greczanik. Precis som titeln säger är detta en väldigt konkret bok. Den handlar om fördelar och nackdelar med att använda bloggen i undervisningen. Liza Graczanik har också skrivit boken Elever online som jag ännu inte läst, men gärna vill läsa. Idag ska jag lyssna på henne på Bokmässan då hon ska vara med i seminariet Elever online – Var är lärarna? arrangerat av Lärarnas Riksförbund kl 15.00.

Jag håller helt med Greczanik när hon säger att skolan och dess lärare måste hänga med i den nya tekniken och ta in den i undervisningen. Många elever lever i den virtuella världen och detta kan vi utnyttja.

Jag använder sociala medier en hel del i min undervisning och dessutom för att kunna få ut information. Klassen har en blogg där minst ett inlägg i veckan ska publiceras. Där ligger också veckans planering och jag och mina kollegor brukar tipsa om bra länkar och böcker. Det går lite, lite trögt då många av eleverna har väldigt lite datorvana, men för varje vecka blir det lättare.

I höst har jag också börjat använda google docs med de elever som jag undervisar i svenska. Hittills i år har jag bara fått in ett enda papper, resten har lämnats in i digital form. Fördelen med google docs är att jag kan ge eleverna respons som de ser med en gång, när de sedan bearbetar sin text kan jag snabbt se den nya texten. Ingenting behöver mailas fram och tillbaka, ingenting sparas på fel ställe eller fel dator. Allt finns istället precis där det ska vara, på vilken dator som helst. Just bearbetningen av texter har blivit mycket bättre och det är en väldigt viktig del av skrivprocessen och därmed språkinlärningen. Möjligheten till dåliga ursäkter har också minimerats då eleverna ska lämna in sina uppgifter som blogginlägg eller google docs.

Igår gick jag igenom alla dokument mina elever delat med mig den senaste veckan, prickade av mot förra veckans planering och skickade ett mail till varje elev med information om vad som saknades. Nu funkar detta extra bra då jag har få elever, men ett papperslöst läraryrke hade varit mitt mål om jag varit kvar på grundskolan med mina 150 elever.

Facebook då? Ska lärare verkligen umgås med elever på Facebook? I en artikel i senaste Skolvärlden går en lärare så långt att hon kallar det oprofessionellt. Jag skulle istället säga att det är oprofessionellt att  inte utnyttja sociala medier för att nå eleverna.Däremot har jag valt att göra ett separat lärarkonto för mina nuvarande elever, på mitt “vanliga” finns några gamla elever, men inte så många. Jag är egentligen inte intresserad av att samla vänner på Facebook, utan att använda de fördelar som finns med att nå eleverna lätt. Jag tillbringar inte heller kvällarna med att chatta med eleverna och har inga svårigheter att skilja på jobb och fritid.

Mitt mål är att mina elever ska ta ansvar för sitt skolarbete, sin närvaro och då är det viktigt att jag utnyttjar de kanaler som erbjuds. Att kunna sjukanmäla sig på Facebook, via sms eller via mail är självklart bra. Det är också bra att kunna dela ett google dokument med mig för att få respons på ett arbete. De elever som går nationella program större delen av veckan använder detta en del. Idag ska jag till exempel hjälpa en tjej med ett arbete i psykologi och dessutom ge språkrespons på hennes biologiuppsats. Som lärare fungerar jag allt oftare som handledare och mentor och det tycker jag är bra.

Det vi diskuterat en del mina kollegor och jag, är vad vi ska göra med den information vi får om eleverna när vi ser dem på till exempel Facebook. Problemet med att många unga inte riktigt har den respekt för internet och kanske lägger ut opassande saker försvinner knappast bara för att vi väljer att inte se. Som ett första steg har vi bestämt att diskutera vilken bild av sig själv som man vill förmedla till andra.

I måndags såg vi föreställningen Det tredje rummet, en fantastisk show om identitet. Där diskuteras frågeställningarna Vem är jag? Vem tror ni att jag är? Vem vill jag vara? med hjälp av musik, dans, monologer på ett helt suveränt sätt. En av övningarna som skickades med handlade just om Facebook och hur en profil kan se ut.

%d bloggare gillar detta: