enligt O

Tankar från en bokberoende

Etikett: #metoo

Fy fan för tystnaden!

Jag har sett dokumentären Josefin Nilsson — älska mig för den jag är och jag mår illa. Jag mår illa av hur en kvinna fullkomligt kan krossas av en man, utan att mannen får något straff. Jag mår illa av att många kvinnor krossats av män utan några som helst konsekvenser. Och tystnaden. Tystnaden skrämmer mig. Den och det faktum att män med makt verkar kunna göra vad som helst utan att det spelar någon som helst roll. Visst har vi kommit längre efter #metoo men fortfarande skuldbeläggs offren och anklagas för att krossa förövarnas liv. Som att det faktum att förövaren redan krossat sitt offer vore helt egalt.

Dokumentären om Josefin Nilsson handlar om en kvinna som gick bort alldeles för tidigt, men den handlar också om en kvinna så mycket mer begåvad än jag någonsin insåg. Det är en upprättelse för en skicklig sångerska. Ett vackert porträtt av någon som verkligen älskade att stå på scenen. För mig var hon Eva i en film jag gillade, sångerska i Ainbusk singers, som jag aldrig hade någon direkt relation till, men ändå såg som en sångerska som berörde inte minst i låten som återfinns i dokumentärens rubrik, Älska mig för den jag är.

I lördags samlades människor utanför Dramaten för att hedra Josefin Nilssons minne. Hon som skulle fyllt 50 år, medan sedan flera år istället saknas av många. Hon som borde haft många år kvar, vars liv förkortades av någon som ansåg sig ha rätten att misshandla henne och hota henne. Inte konstigt egentligen, då vårt samhälle fortfarande skyddar och till och med hyllar de män som alla vet är destruktiva. Det går nämligen utmärkt att se mellan fingrarna om männen i fråga är framstående. För sådana män gäller andra regler, som om #metoo i allmänhet och #tystnadtagning i synnerhet inte spelat något roll alls. De är liksom inte värre än någon annan och det räcker att de och andra säger det för att beteendet ska vara ursäktat.

Vi kan aldrig säga oss leva i ett jämlikt samhälle så länge mäns våld mot kvinnor ursäktas. När vi fortfarande skyller på offret, granskar offret och ifrågasätter offret mer än vi lägger skulden på gärningsmannen, granskar gärningsmannen och ifrågasätter gärningsmannen. Så länge vi skyddar män som hatar kvinnor och ser deras beteende som något normalt har vi misslyckats. Så länge vi skyddar män som hatar kvinnor offrar vi kvinnors liv. Så länge vi skyddar män som hatar kvinnor kommer jag fortsätta att må illa.

 

Foto: Andreas Lundberg

När det normala börjar ifrågasättas

Det började med #metoo och den lavin av protester som följt sköljer över oss har chockat mig. Jag, liksom alla, visste om att det fanns en hel del svin i kulturvärlden. Det är liksom en självklarhet som blivit så naturligt att den inte skapat några rubriker. Inte förrän nu, när kvinnor gått samman och visat att män som utnyttjar kvinnor inte är några få, utan väldigt, väldigt många. Det som kanske setts som normalt beteende ifrågasätts nu och ibland blir protesterna så stora att de nästan blir obehagliga. Grunden är ändå att det är bra att obehagliga handlingar uppmärksammas och att många visar att ett sådant agerande inte alls är normalt eller accepterat, utan obehagligt och sjukligt.

Katarina Wennstam gör ett viktigt jobb med sina deckare där hon skrivit om män som misshandlar, utnyttjar och på andra sätt skadar kvinnor, men även om hur män utsätter andra män om de inte lever upp till normen för hur en riktig man ska vara. I en av hennes böcker finns den där alfahannen som är en riktig skithög, men också en framgångsrik skådespelare. Han vars beteende är vidrigt, men som ändå får hållas för att han är en sådan skicklig skådespelare. Det verkar finnas många sådana och väldigt många utsatta kvinnor. SvD publicerade en artikel där 585 kvinnor berättar om övergrepp de utsatts för av manliga kollegor. Uppropet #tystnadtagning visar att skådespelaryrket är utsatt, men problemen lär inte finnas bara där.

Precis som Björn Wiman skriver i DN är det viktigt att män inser att det ibland måste vara okej med kollektiva beskyllningar. Det betyder inte att alla män är skyldiga, men att alla män måste ta ansvar. Självklart gäller det även kvinnor, inte minst i skolan och definitivt som förälder. Som mamma till två pojkar tänker jag ofta på det. Jag har en del av ansvaret att uppfostra nästa generations män. När jag läste Hampus Nessvolds Ta det som en man fick jag mig några rejäla tankeställare. Tidigare har jag nog tänkt att det på något sätt handlar om en dålig uppfostran när ungdomar beter sig dåligt. Nu insåg jag att det finns så många krav på killar att vara på ett visst sätt att många blir en kille de inte vill bli. Alternativet är nämligen att kallas bög eller fjolla och själv bli utsatt. Det är därför jag reagerar när ord som fjolla används nedsättande. Jag såg det användas senast i fredags på Facebook i en kommentar om italienska fotbollsspelare. Dessa spelare klarade inte av den tuffa sporten, utan ramlade lite för lätt. De som visar smärta, eller fejkad smärta är alltså fjollor. En liten sak, men en av miljoner små saker som skapar en osund mansroll.

Värst är kanske den sammanfattning av sexism som Huffpost Women delade, där män så uppenbart visar noll respekt för kvinnor. De avbryter, hånar och menar att kvinnorna i fråga borde håll sig hemma i köket. Om klippen varit från säg 1930-talet hade jag kanske förstått, men det här är nu, då Hillary Clinton hånas som presidentkandidat. Egentligen borde ingen vara förvånad, då många av männen jobbar på Fox och med 99,9% säkerhet röstade på en precis likadan man i presidentvalet. Nu menar jag inte att verbala trakasserier på något sätt skulle vara värre än fysiska, verkligen inte. Det som skrämmer mig är dock hur de kan få fortsätta offentligt, utan att åtgärder vidtas. Det betyder att det finns väldigt många fler män som tycker att dessa män gör precis rätt. Att det är männens rättighet att håna kvinnor, då dessa egentligen inte borde förflytta sig från hemmet. Männen gav oss köket, så varför stannade vi inte där. En annan sak jag inte kunde låta bli att reflektera över är hur männen och kvinnorna ser ut. Det är liksom självklart att kvinnor som ska synas i det offentliga måste vara snygga, medan männen “bara” behöver vara sig själva oavsett hur de ser ut. Titta gärna på filmen, men det kan komma att förstöra din dag.

Jag känner lite som Jenny Strömstedt att jag inte orkar förhålla mig till all sexistisk dynga längre. Det känns nästan hopplöst. Hur katten vänder vi det här. Kommer något att hända den här gången, eller är det ännu en debatt som blossar upp för att sedan sopas undan så att vi kan fortsätta våra gamla liv i gamla hjulspår.

Så här skriver hon:

Vrålet tar sats genom årtusendena. Jag vill inte längre förhålla mig. Till en marknad som tycker att långa kvinnor bör vara kortare, rundmagade plattare och plattbröstade storbystade eller tvärtom så länge inget överensstämmer med originalet. Till föreställningar om duktighet, om kvinnlighet, om hur barn fostras, karriärer styrs, det sociala umgänget konstrueras och egenskaper värderas. Till människors opåkallade elakheter som bara avslöjar deras egna sorger och bedrövelser. Till flödet av åsikter om brottsligheten, vårdköerna, flyktingarna och den massiva flodvågen av småttigt kändisskvaller vars snabba kolhydrater kan smakar gott till en början men lämnar spår av illamående och självhat.

 

Vi har skapat ett samhälle som behållt de gamla kraven på män och kvinnor, samtidigt som det tillkommit andra krav. Hur ska man kunna vara perfekt på alla sätt samtidigt? Vi måste hjälpas åt att dels krossa de strukturer som definitivt inte hör hemma i ett modernt samhälle, men också stötta de som är unga nu att faktiskt skapa sina egna strukturer.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: