Är Sara spiken i kistan?

Nu lämnar även Sara Stridsberg Svenska Akademien och för mig känns det som att det nu är över. Bland de få som finns kvar  den nu sargade samlingen är det ännu färre som jag känner något som helst förtroende för och jag tror inte att jag är ensam. Värst är att Horace Engdahl, varje gång han uttalar sig i media, framstår som en än mer omöjlig person att samarbeta med och en person som definitivt inte är en värdig medlem i Svenska Akademien. Jag har även tidigare lyft fram att han måste lämna om förtroendet för den klassiska institutionen ska kunna återfås. Det gäller även Sture Allén, som visserligen inte varit fullt så plump som Engdahl, men som står för den gamla tystnadskulturen som verkar allt annat än sund.

Frågan är vilka som kan tänka sig att vara en del av Svenska Akademien efter alla turer? Jag tror tyvärr att det är få seriösa personer som vill ta en plats där idag. Jag kan inte tänka mig Johannes Anyuru eller Jonas Hassen Khemiri liera sig med Horace och hans polare. Jens Liljestrand är inne på samma bana och menar att Stridsbergs avhopp är av det allvarligare slaget, då hon är en av få ledamöter som representerat Svenska Akdemiens (långsamma) föryngring och förnyelse. Kanske är enda lösningen att upplösa den nuvarande Akademien och bilda en helt ny? Jag har i alla fall svårt att se hur situationen kan lösas på annat sätt.

Efter Sara Stridsbergs meddelande om att även hon lämnar blir det än mer osäkert om någon Nobelpris i litteratur kan delas ut. Björn Wiman skriver i DN att det tycks som en omöjlighet att få till en utdelning av priset i år, då de tio kvarvarande ledamöterna har ett förtroende under noll. Han sammanfattar också kärnan i konflikten på ett bra sätt med följande ord:

Diskussionen om Akademiens kris handlar inte, som en del tycks tro, om att tvinga ner institutionen i en prokrustesbädd för att ta ifrån den dess särart. Diskussionen handlar om att även Svenska Akademien måste erkänna rättsväsendets legitimitet och civiliserade normer. Svenska Akademien kan inte verka utan det omgivande samhällets förtroende – och det förtroendet måste förtjänas.

För ja, ett förtroende måste verkligen förtjänas och just nu är det få ledamöter som förtjänar något som helst förtroende. Det är en mest av allt sorglig situation, men den väcker också ilska. Att så unkna strukturer kan få leva och frodas i en kulturell institution med tidigare skyhög status är verkligen obehagligt. Att representanter som Horace Engdahl inte ens ser problematiken, utan istället gör allt för att ytterligare spä på den är riktigt beklagligt. Jag är medveten om att jag låter Engdahl bära hundhuvudet, men han har verkligen jobbar hårt för att få fram sina obehagliga åsikter, utan att vara det minsta medveten om hur han framstår.

Jag tror tyvärr att flera av de kvarvarande tio kommer att bita sig fast vid sina stolar och vägra lämna. Det kommer att skapa en onödig maktstrid som definitivt kommer att kunna följas i media. Det går inte att sitta i Svenska Akademien och tro sig vara osynlig för media. Allt som sker kommer att synas och det är inte bra för någon.

Wiman önskar att de tio kvarvarande ledamöterna “stillsamt men bestämt ställa sina stolar till förfogande” och jag håller med honom. Svenska Akademien ska bestå av arton ledamöter som står för snille och smak. De bästa vi har att erbjuda. Så är det definitivt inte. Jag kan tänka mig att Per Wästberg lämnar först. Han är den ende av de kvarvarande tio som tydligt uttalat sig för Danius och för en ny väg för Svenska Akademien. Nu får han svårt att förändra någonting och kan därmed tänkas ge upp.

Vi får inte glömma att det här inte bara handlar om Nobelpriset i litteratur. Svenska Akademien delar ut en rad andra priser och ansvarar dessutom för arbetet med SAOL och SAOB. Nu kan säkert Sverige fungera ändå, men det är beklagligt att situationen är som den är.

 

 

Foto: Stefan Tell

4 reaktioner på ”Är Sara spiken i kistan?”

  1. Tycker deras pressuttlåtande i samband med advokatutredningens avslutande blir så pinsamt nu. Där underströks att man måste, från kansliets håll, påbörja en förändringsprocess i syfte att modernisera Akademien (som jag förstod det), och att ledamöter var införstådda i det. Det är ju bara tomma ord, så länge Engdahl är med och styr och ställer. Nej, att ge ut Nobelpriset i år, efter allt det som har hänt och med vetskapen om det fullständigt förintade förtroendet vore som ett skämt – Sverige, och priset, skulle bli skrattade åt.

    1. Tomma ord helt klart. De måste nog offra Horace Engdahl och några gubbar till om trovärdigheten ska kunna återskapas. Helst en helt ny samling ledamöter som sagt. Helt bisarrt när Göran Malmqvist född 1924 offentligt läxar upp Sara Stridsberg född 1972 och resultatet blir att hon avgår.

Kommentarer är stängda.