Brighton

Gott nytt år!

Egentligen känner jag alltid mer nystartskänsla när höstterminen startar i augusti, men ett nytt år är ändå ett nytt år och det är ju det vi firar.

Vi säger hej då till 2018, som jag kommer att minnas som ett ganska tungt år, men med rejäla ljusglimtar. Många av de roligaste händelserna under året har varit bokrelaterade.

Redan i februari var det dags för den andra upplagan av Bokbubblarnas Läsretreat i Varberg. Eller förresten, det är ju Annette som fixar det mesta, så hylla den som hyllas bör. Många tycker att det är lite småknäppt att åka iväg en helg “bara” för att läsa, men för mig (och de andra deltagarna) är det ungefär så bra som det kan bli.

En av höjdpunkterna under året var utan tvekan resan till Brighton med Breakfast Bookclub. Att återse staden efter mer än 20 år var en fin upplevelse. Sällskapet och det fina vädret gjorde sitt till. Jag skulle gärna åka tillbaka snart igen.

Några träffar med Kulturkollo har det blivit under året. I april samlades vi i Göteborg och i november i Stockholm, men den mest exotiska resan gick utan tvekan till Kalix och Malören.

Resten av sommaren var vi hemma och många var de timmar jag satt i våra nyinköpta möbler på altanen. Varmt var det så att det räckte och blev över. Tur att vi väntar med att så gräsmatta till nästa år.

Hösten innehöll en Bokmässa som var bättre än förra året, men ändå saknade de riktigt stora namnen. Alltid trevlig dock när kulturen kommer till oss i väst.

Det måste också sägas att det finns mycket som gör livet fint. Jag har ett jobb som jag trivs med och är så glad att jag har såväl elever som kollegor som gör det roligt att gå till jobbet. Tänk er själva att vackla in trött på jobbet och kanske längta tillbaka till sängen och sedan mötas av elever som inte sällan bjuder på trevliga hälsningar eller till och med en kram. Jag kan bli vansinnigt trött på elever ibland, men grunden är att de jag möter är fina ungar som är lätta att tycka om. Det finns mycket att säga om läraryrket, men tråkigt är det aldrig.

Jag har också familj och vänner som faktiskt inte befinner sig i bokbloggarmaffian och är viktiga delar av mitt liv. Familjen har fått extra mycket tid i år och vi har kämpat på tillsammans. Det är skönt att känna den tryggheten.

Snart är det 2019 och jag har ovanligt få planer inför det nya året. Vår livssituation just nu tillåter inte så många planer, men en fungerande vardag räcker långt. Det önskar jag av det nya året.

Om ungefär en månad är det dags för Läsretreat på Hotell Gästis i Varberg med ett gäng fina bokälskare. Det är tredje året och därmed en tradition. Helt klart en helg att se fram emot.

Jag funderar också på att åka till LitteraLund igen i april. Det var riktigt trevligt förra gången och jag har en del fortbildningspengar att använda.

Så mycket mer är inte planerat under våren, men kanske händer något mer trevligt och bokrelaterat. Eller bara något trevligt som inte alls har med böcker att göra.

Gott nytt år önskar jag er alla!

 

 

 

Photo by Roven Images on Unsplash

Ett bindande löfte

Av en slump återupptäckte jag Erin Kelly, som jag tidigare bara läst The Poison Tree av. Ett bindande löfte dök upp då jag sökte efter böcker som utspelar sig i Brighton och jag är väldigt glad att jag läste den.

Huvudpersonen Luke bor i Leeds och tror sig ha träffat kärleken när han möter Jem. De flyttar ihop och Jem försörjer Luke som hoppas kunna skriva en true-crime-bok som säljer massor. När Jem börjar bli för kontrollerande och mannen han tänkt skriva om söker sig till ett annat förlag, flyr Luke till Brighton. Han får hjälp av sin vän Charlene att hitta en lägenhet, en mycket annorlunda sådan och genom den får han kontakt med den lokale före detta gangstern Joss Grand. Grand är numera ägare till ett fastighetsimperium och har lämnat alla olagliga affärer bakom sig. I lägenheten Luke nu bor bodde tidigare en de viktigaste personerna i Grands liv. Det är en av anledningarna till att han ofta kommer dit på besök.

Vi vet redan från början att det gått illa för Luke. När vi träffar honom första gången sitter han bunden i någon slags källare. Vem som är ansvarig vet vi inte, men Luke har sina teorier. Kelly tar oss med till Leeds ett år tidigare och historien kan börja.

Jag gillar Ett bindande löfte. Det är en spännande och välskriven bok med driv. Kanske inte den mest originella, men stämningen är snygg och karaktärerna är intressanta att följa. Perfekt för hängmattan.

My policeman — om hopplös kärlek

My policeman av Bethan Roberts börjar i slutet. Året är 1999 och en kvinna tar hand om en man som fått flera hjärnblödningar och inte kan klara sig själv. Hon funderar på om hon ska berätta för honom att hon inte längre vill döda honom, men bestämmer sig för att hålla det för sig själv. Istället småpratar hon med honom, som läkaren sagt att hon ska göra. Någonstans i huset finns hennes man, men han är inte intresserad av patienten.

Kvinnan heter Marion och när boken går tillbaka i tiden hela 48 år berättar hon hur hon för första gången träffar Tom, som är bror till hennes väninna Sylvie. Det tar några år innan han märker henne, men hon blir småförälskad direkt. Sedan början han ge henne simlektioner i havet och de dejtar lite försiktigt. En dag tar han med henne ut på lunch och presenterar henne för sin vän Patrick.

Patrick och Tom har ett förhållande, men det är självklart hemligt. I 50-talets Brighton är det absolut inte tillåtet att vara homosexuell, i alla fall inte offentligt. Staden må vara hur syndig och liberal som helst, men en polis har inte ihop det med en annan man. Istället gifter sig Tom med Marion. Polismannen och lärarinnan, ett perfekt par utåt, men också ett mycket olyckligt sådant. Både Patrick och Marion vill ha sin polis, men ingen kan få honom på riktigt.

Jag tyckte så mycket om My policeman, en bok jag köpte när jag var i Brighton och botaniserade i den lokala hyllan på Waterstones. Det är en så tragisk berättelse om hopplös kärlek och jag är glad att vi i alla fall kommit lite längre nu. Vi behöver verkligen ta vara på vårt öppna samhälle, där allas kärlek är accepterad. Då slipper vi olyckliga trojkor som Marion, Tom och Patrick.

 

Love you dead

Det är något speciellt med Peter James böcker om Roy Grace. Kanske för att de utspelar sig i Brighton, min största nostalgistad eller för att Grace är så otroligt sympatiskt. Klart är att Peter James lägstanivå är hög och oavsett hur själva fallet Grace och hans kollegor arbetar med löser sig, är den historia om Grace liv och de två kvinnorna han älskat, alltid läsvärd. Det är också därför det är helt nödvändigt att läsa böckerna i ordning.

I Love you dead, som är bok nummer tolv i serien, har en ovanligt otrevlig huvudperson och att det är hon som är mördaren vet vi direkt. Spänningen handlar istället om de som jagar henne, för det är inte bara polisen. Sedan är det fascinerande att försöka förstå en så uppenbart sjuk människa, som blir mer och mer obehaglig ju mer vi får veta om henne.

Jodie Bentley är hennes namn. En kvinna som när en dröm om att bli riktigt rik. Vägen dit går via fejkad kärlek. Hon ser till att träffa riktigt rika och väldigt gamla män, får dem att förälska sig i henne, gifta sig med henne och sedan dö. En klassisk om än ovanligt grym sol- och vårare som inte drar sig för någonting. Detta betyder självklart att hon skaffat sig fiender.

För Grace personligen händer också en del. Han och Cleo har flyttat ut på landet med sin son, familjelivet är bra men ett ständigt dåligt samvete. Något som stör är också hans förra fru Sandys försvinnande. Nu har hon på sätt och vis kommit tillbaka till hans liv, men det får ni läsa om själva.

På svenska heter boken Älska dig till döds, en passande titel. Kanske inte en av de mest spännande böckerna i serien, men välskriven och intressant.

Visiting Virginia

 

Virginia och Leonard Woolf förknippas främst med stadsdelen Bloomsbury i London, men utanför Lewes i det lilla samhället Rodmell i East Sussex ligger deras sommarhus Monk’s House. Ett vackert hus i en ännu vackrare trädgård. En plats att landa på och att bli lugn av. Jag förstår verkligen att författarparet ville tillbringa tid där.

Just den söndag jag och Annette besökte Monk’s House gick inga tåg, vilket gjorde resan lite mer strapatsrik än den behöver bli. Med hjälp av ett trevligt par från Oxford lyckades vi dock ta oss från Lewes till Rodmell. Annars går det smidigt att åka tåg från Brighton (eller London), gå av vid Southease Station och sedan promenera till Rodmell.

Monk’s House byggdes redan på 1600-talet och man trodde länge att det bestod av tre separata hus, efter men för bara några år sedan efter en undersökning/renovering är teorin att det var byggt som ett hus. När paret Woolf köpte huset tog de ner väggar och satte in fönster. De målade också om en del och det syns att Virginias favoritfärg var grönt. Både väggar, lister och andra trädetaljer är målade i olika nyanser av grönt.

Vissa delar av huset är inrett med tidstypiska möbler och föremål, som inte använts av paret Woolf, men just den här stolen och bokhyllan är original. Böckerna i hyllan är verk av Shakespeare, som Virginia slagit in i skyddspapper och därefter skrivit titlarna för hand på.

Leonard och Virginia hade separata sovrum och guiden ansvarade för Virginias sovrum, som ligger i den del av huset som byggdes till 1929, menade att det var oklart om Leonard och Virginia någonsin hade ett sexuellt förhållande, eller om äktenskapet var platonskt. Hur som helst trivdes de i varandras sällskap och Leonards liv efter Virginias död var många gånger svårt. Han hade senare ett förhållande med konstnären Marjorie Tulip Richie, även kallad Trekkie. Hon bodde hos honom under veckorna och hos sin man Ian på helgerna. Ett annorlunda arrangemang, men de struntade helt i vad andra tyckte. I Monk’s House finns flera tavlor av Trekkie, bland annat ett porträtt av Leonard Woolf i matsalen.

Porträttet av Virginia Woolf som också hänger i huset är gjort av Vanessa Bell. Tydligen bjöds flera konstnärer in för att måla av henne samtidigt då hon hatade att sitta modell.

På tomten finns en skrivarstuga där Virginia skrev större delen av sina böcker. Ibland skrev hon för hand i sovrummet, men hon gick sedan ut i skrivarstugan och skrev rent på skrivmaskinen där. Att se hennes skrivbord var verkligen något speciellt. Det såg ut som att hon när som helst skulle komma tillbaka och sätta sig för att skriva vidare.

 Det går att promenera från Rodmell till Virginias syster Vanessas hus i Charleston, där hon bodde tillsammans med konstnären Duncan Grant, som hon hade dottern Angelica med, hans älskare David Garnett (som Angelica senare gifte sig med) och Vanessas två barn med Clive Bell. De köpte huset 1916 och det blev en ny samlingsplats för Bloomsburygruppen. Läs gärna mitt inlägg på Kulturkollo från tidigare i veckan om systrarna Vanessa och Virginia.

The Zig Zag Girl

Äntligen fick jag tummen ur att läsa The Zig Zag Girlsom är första boken i Elly Griffiths serie om Edgar Stephens, som arbetar som polis i tvillingstaden Brighton-Hove och hans vän magikern Max Mephisto. Under andra världskriget ingick de tillsammans i gruppen Magic Men, men sedan dess har deras liv tagit olika riktningar. De sammanförs igen då en liket av en kvinna hittas i en resväska som låsts in i ett skåp på Brightons tågstation. Kvinnan visar sig vara en före detta assistent till Max Mephisto, som i många år livnärt sig som magiker. I sökandet efter mördaren möts de två vännerna igen. Året är 1950 och platsen är Brighton, staden där jag befinner mig just nu.

The Zig Zag Girl är en ganska stillsam deckare, men det betyder inte att driv och spänning saknas. Griffiths är skicklig på att gestalta trovärdiga karaktärer och minsta biroll engagerar. Det är verkligen som att träda in i en ny värld. Det här är den första av hittills tre böcker om vännerna Stephens och Mephisto och jag vill definitivt läsa vidare i serien. Miljön bidrar till en fantastisk stämning som verkligen tilltalar mig. Det är också ganska uppfriskande att läsa deckare där det faktiskt inte frossas i våld och obehagliga detaljer, utan att det för den delen blir för gulligt och mysigt.

Andra delen i serien heter Smoke and Mirrorsoch utspelar sig vintern 1951. Vi får då återse flera av karaktärerna från The Zig Zag Girl och det gör jag med glädje. Tredje delen heter The Blood Card och i den har det hunnit bli 1953 och dags för Elizabeth II:s kröning. Samma år utspelar sig också del fyra som heter The Vanished Box. Det kan hända att de tre följande böckerna har landat i min Kindle och kanske läser jag dem med West Pier i blickfånget. Det vore en “read on location” som heter duga.

Ingen av böckerna om Stephens och Mephisto är översatta till svenska och jag kan tycka att det är lite märkligt. Griffiths skriver som vanligt bra och deckare som utspelar sig på 50-talet och dessutom i Storbritannien tror jag skulle kunna tilltala många läsare.

Starlings är en Short cuts i bokform

Idag befinner jag mig i Brighton med ett gäng kulturtanter och vi ska bland annat diskutera Starlingsav Erinna Mettler, som är en mängd korta texter om olika människor som bor i samma stad och i vissa fall till och med i olika tider, som ibland möts, men ofta inte. Det är inte noveller, men kanske inte heller en roman. Men mer än roman ändå, någon slags kollektivroman där Brighton och Hove egentligen kan ses som huvudpersonerna.

Det börjar med att vi får möta en man som just sluppit ut ur fängelset. Förut var han en lärare och familjefar, men nu är han en dömd pedofil, som visserligen avtjänat sitt straff, men ändå inte känner att det är över. En annan av de inledande texterna handlar om en ung kvinna och en ung man som reser till hans hemstad Hove för en helg. Han är mest intresserad av sin kamera och hon känner sig oviktig. Just kameran visar sig vara viktig för flera karaktärer och det är en detalj jag verkligen gillar. Vi får också möta den misshandlade hustrun, vars make är polis, en kvinna som mist många katter och inte riktigt har koll när hon kör bil, mannen som hatar tandläkare, kvinnan som blir lämnad av sin man och uppsökt av hans nya kvinnas förtvivlade make och många, många fler.

Det är korta ögonblicksbilder vi får av de olika karaktärerna, men det är när de dyker upp igen som det blir riktigt intressant. En bifigur blir huvudperson, ett annat perspektiv på samma händelse ges, en historia fortsätter eller avslutas. Det är lite som stararna i titeln, som bildar ett fågelmoln som är en helhet, men också består av mer eller mindre tydliga delar. Vissa sticker ut, medan andra flyger förbi.

Jag gillar verkligen e-böcker, men Starlings är en bok som jag behövde bläddra i. Ibland blev jag osäker på hur karaktärerna hängde ihop och ville läsa om de tidigare ögonblick av deras liv som vi fått ta del av. Nu fick jag använda läsplattans sökfunktion en hel del och det funkade, men var inte optimalt. Å andra sidan hade det säkert fungerat att bara läsa på och låta berättelsen skölja över mig. Det är bara det att jag gillar att ha koll. Det ger också en extra dimension att faktiskt veta vem som är vem, men ibland är det faktiskt inte glasklart och så kan det få vara.

Starlings är Erinna Mettlers debut och större delen av den skrevs under en utbildning i Creative Writing på Sussex University. Hon bor i Brighton och det märks att hon känner sin stad. Det är de små detaljerna som gör att berättelserna om stadens invånare känns så levande. Förra året kom andra boken Fifteen minutes, som verkar vara en mer klassisk novellsamling.

Jag måste erkänna att jag inledningsvis var skeptisk till Starlings korta kapitel och många karaktärer, men snart fastnade jag och ännu en bit in började jag verkligen tycka om Mettlers sätt att binda ihop delarna. Det blir faktiskt aldrig rörigt, utan bara snyggt och inte sällan riktigt vackert.

Anglofil april

Nu är det inte så att jag läser för lite brittiska böcker, men eftersom jag åker till Brighton i mitten av månaden finns det en del böcker jag skulle vilja ha läst. Det får därför bli en anglofil april här på bloggen.

De böcker jag ska (funderar på) att läsa är:

A room of one’s own av Virginia Woolf, som jag faktiskt inte läst.

Brighton rock av Graham Green, ännu en klassiker jag inte läst ännu.

Coal black mornings av Brett Anderson, som föddes i Sussex.

Starlings av Erinna Mettler, som är den bok vi ska diskutera under resan.

Little Gold av Allie Rogers, som utspelar sig i Brighton under 80-talet.

The Dark angel av Elly Griffiths, en ny bok om Ruth Galloway är något speciellt.

The Silent wife av Kerry Fischer, mer Brighton.

The Zig Zag girl av Elly Griffiths, som jag påbörjat, men inte avslutat.

 

Olikhetsutmaningen: huvudroll och biroll

Dagens utmaning handlar om karaktärer i olika kulturella verk, men skulle också kunna handla om historiska skeenden, vinnare och förlorare i OS och livet i stort. Det finns de som spelar huvudrollen och de som får nöja sig med en biroll. Veckans ordpar är huvudroll och biroll.

Jag tycker om att följa karaktärer i flera böcker och en huvudperson jag tycker mycket om är Shirin Sundin, numera Shirin Nouri, skapad av Katarina Wennstam. Nu läser jag inte Wennstams deckare på grund av henne, men det är definitivt en bonus att hon är så intressant att följa. En annan karaktär jag gärna läser om är Roy Grace skapad av Peter James. Inför resan till Brighton i vår kommer jag att läsa minst en av de två senaste böckerna som jag har olästa, Love you dead och Need you dead. Kanske ska jag spara den senare tills jag är på plats i Brighton och promenera efter den här kartan. Tyvärr är jag hopplös på att använda kartor, men det känns väl värt att göra ett försök. Annars finns mer allmänna kartor på den här hemsidan.

Visst är huvudroller viktiga, men inte sällan är birollerna de som sticker ut. Speciellt när det kommer till film. När det delas ut Oscarsstatyetter prisas till exempel både de skådespelare som spelar huvudrollen och de som “bara” fått en biroll. En biroll som nästan blev en huvudroll var t.ex. Kevin Spaceys roll i De misstänkta som han belönades med en Oscar för 1995. Andra minnesvärda biroller är Cecilia Forss karaktär Jennifer i Det finns inga känslor i rymden och fantastiska Minnie Driver i Good Will Hunter. En annan intressant biroll är John Givings i Revolutionary road, som i filmen spelas av Michael Shannon. Han framställs som en person som är mindre vetande, men är samtidigt den mest klarsynte i filmen och fungerar som en sanningssägare som för handlingen framåt.

Vilka huvudroller och biroller vill du lyfta fram?

Vad jag ser fram emot i (v)år!

Den här veckan blickar vi mot ljuset på Kulturkollo och utmaningen handlar om saker vi ser fram emot i vår. Viktoria har valt att illustrera inlägget med en vacker blombild och just färg i naturen ser jag fram emot. Nu blir jag visserligen rejält allergisk av det mesta som knoppas och slår ut, men det är det (oftast) värt.

Uteläsning är något jag verkligen ser fram emot. Facebook påminde mig igår om att jag för sex år sedan läste utomhus, säkert med minst en filt på, men ändå. Igår var det istället snöoväder och framåt kvällen minusgrader. Men den sex år gamla bilden visar ändå att årets uteläsningssäsong inte är allt för långt borta. Att få njuta av ljus och värme efter jobbet och på helgerna betyder otroligt mycket för mitt välbefinnande.

I påsk ska vi resa till svärmors lägenhet i Fuengirola utanför Malaga. Då blir det uteläsning deluxe och tid tillsammans i familjen. Det är alltid härligt. Då sommarens resa går till Korsika, där min syster och svåger brukar tillbringa sommaren, känns det både mysigt och lyxigt att få återse Spanien också. Korsika blir en ny upplevelse och det är skönt att kombinera den med något gammalt och välkänt.

Våren bjuder faktiskt på ännu en resa och det är en riktigt nostalgisk sådan. Efter nästan 25 år ska jag återse Brighton och att göra det tillsammans med Breakfast Bookclub samt tillhörande kulturtanter ska bli riktigt, riktigt roligt. Går allt enligt plan blir det ett besök i Lewes i Virginia och Leonard Woolfs sommarhus, Monk’s House, så någon bok av henne ser jag fram emot att läsa. Jag har en del olästa, som A Room of One’s Own, som finns i en fantastisk miniupplaga i serien Macmillan Collector’s Library.

Läsning och resor alltså, samt tid med familj och vänner. Det är vad jag ser fram emot i (v)år!

 

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: