Storbritannien

Hundra skäl att leva

Hundra skäl att leva är Richard Ropers debut och det är en trevlig och faktiskt tänkvärd sådan. Huvudpersonen Andrew arbetar på kommunens särskilda enhet för dödsbon och begravningar. Hans uppgift är att undersöka de hem där människor dött i ensamhet i jakt på närstående eller vänner som skulle kunna berätta något om den döde, kanske ärva något eller i alla fall komma på begravningen. Inte sällan har de avlidna legat död länge utan att någon saknat dem och väldigt ofta är Andrew den ende som kommer till begravningen. Ensamheten är utbredd och genom att se till att de i alla fall får sällskap när de läggs till sin sista vila gör Andrew i alla fall något för att förbättra världen.

Kanske är Andrew extra noga med att sköta sitt jobb väl, då han själv tillhör en av de riktigt ensamma. Visst har han kollegor och visst är det så att chefen gärna hade sett att de umgicks mer, men det är ingenting Andrew längtar efter. Problemet är nämligen att han ljugit ihop en familj och alla han jobbar med tror att han är en lycklig familjefar. Egentligen lever han ensam i en liten lägenhet och de enda vänner han har gömmer sig bakom användarnamn på ett internetforum för modelljärnvägsfantaster. De har skapat ett subforum och ses dagligen, men har aldrig träffats “på riktigt”. Här vågar Andrew vara ärligare än på andra platser.

Egentligen ser Andrew inga stora problem med att ljuga, men två saker händer som gör att han ångrar sitt val att inte berätta sanningen. Dels föreslår hans chef Cameron att den lilla gruppen ska turas om att bjuda hem varandra på middag, något som kan bli märkligt då Andrew varken bor där eller vem dem han säger sig bo. Det andra som händer är att Peggy börjar arbeta på avdelningen och blir Andrews partner, på jobbet alltså. Privat är han ju lyckligt gift och Peggy, hon är gift men att hon skulle vara lycklig är sannerligen en överdrift.

Hundra skäl att leva är en fin bok om den ensamhet som drabbar så många och de skäl som gör att vissa blir ensamma. Den lyfter också sätt att bli en del av en gemenskap och alla skäl som faktiskt finns för att fortsätta leva.

After Life säsong 1

Någonting har fått mig att undvika After Life. Kanske för att jag var rädd för att den skulle vara för sorglig, eller tvärtom för okänslig och brutal.  Ricky Gervais, som skapat serien och spelar huvudrollen, kan vara lite för elak och plump ibland. När jag nu sett första säsongen är jag full av beundran över både hans manus och hans rolltolkning. Det här är nämligen en serie som verkligen tar sorg på allvar och inte erbjuder en massa pepp om att livet snart blir lika bra igen som före en älskads död.

Tony har varit väldigt lyckligt gift med Lisa och när hon nu dött i cancer och lämnat honom kvar ser han först inga skäl att fortsätta leva. Planen är att ta en massa piller, men han inser då att han faktiskt skulle överge sin hund och det vill han inte. Samtidigt finns ganska många runt omkring honom som vill honom väl och önskar att han kom över sin sorg i alla fall lite. Tony har nämligen blivit en rätt otrevlig människa och det enda som kan få honom att känna sig lite bättre är att titta på filmer från sitt äktenskap. Vi ser ett par som älskar varandra och har roligt ihop. Vi får också se delar av en film som Lisa spelat in till Tony att se efter hennes död.

Vid Lisas grav träffar Tony en äldre kvinna som blivit änka efter ett nästan 50 år långt äktenskap. Hon heter Anne och spelas av den fantastiska Penelope Wilton. Kanske är samtalen mellan Tony och Anne det jag tycker bäst om i serien. Hon är en av flera udda vänner han skaffar sig. Gemensamt för dem är att de låter Tony vara som han är, men ändå ifrågasätter hans agerande som får andra att må dåligt.

Livet på den lokala tidningen som Tony arbetar på skildras också på ett fint sätt. Svågern Matt är chefen och har ett otroligt tålamod med sin döda systers man. Detsamma gäller arbetskamraten Lenny som är tidningens fotograf och Tonys parhäst. Deras förhållande handlar just nu om att Lenny låter Tony driva rätt elakt med honom eftersom han inser att det är vad som behövs just nu. Tony är verkligen en stor skit, men det går inte att låta bli att se hans inre smärta och ursäkta honom. Samtidigt är det när de runt honom slutar skydda honom som livet tar i alla fall en liten vändning.

Jag tyckte väldigt mycket om After Life och kommer definitivt ge mig på den andra säsongen direkt. Jag såg också att det blir en tredje säsong.

Irrbloss är en nystart för Ruth

Elly Griffiths serie om arkeologen Ruth Galloway består än så länge av tolv böcker och senaste boken Irrbloss tar vid nästan ett år efter det att förra boken En cirkel av sten avslutades. Ruth har börjat arbeta i Cambridge och bor där tillsammans med Frank. Livet har verkligen förändrats och trots att Ruth är glad över att Frank och hennes dotter kommer överens och att de är som en liten familj, trots att hon har ett nytt, viktigt och spännande jobb, trots att allt borde vara perfekt kan hon inte känna sig riktigt nöjd. Hon saknar sitt lilla hus och inser att ensamheten inte bara var av ondo. Nelson lever istället småbarnsliv igen och relationen till hustrun Michelle verkar kanske inte himlastormande, men stabil och hyfsat trevlig. Hans äldre döttrar gillar sin lillebror och har nu också fått träffa sin tidigare okända lillasyster.

Ett gammalt fall gör sig påmint och självklart behöver Nelson Ruths hjälp. Det är nämligen så att mördaren Ivy March som sitter i fängelse sedan länge, dömd mot sitt nekande för flera mord, äntligen är redo att erkänna inte bara dessa mord, utan flera andra. Han berättar var kropparna är och och han vill att Ruth ska leda utgrävningarna. Samtidigt förhör Nelson och hans kollegor de personer som tidigare bildade ett konstnärskollektiv med Ivy March och hans ex-fru. Där fanns bland annat männen som kallade sig irrbloss och gav sig ut i mörkret för att rädda unga kvinnor.

Elly Griffiths har hittat rätt igen och måste sägas ha lyft serien om Ruth, Nelson och de andra till gamla höjder. Jag tycker om att följa de karaktärer som jag lärt känna och fördjupa mig relation till dem. Nu känns det som att Griffiths gärna får fortsätta ett tag till.

Faking friends är full av svek

Faking friends är den andra boken jag läser av brittiska Jane Fallon och trots att den kanske inte är riktigt lika bra som Foursome tycker jag verkligen om hennes sätt att skriva. Balansen mellan svärta och humor är perfekt.

I Faking friends får vi träffa Amy som tillfälligt bor i USA för att spela in en tv-serie, men gör allt för att behålla gnistan med sin fästman Jack, som hon snart ska gifta sig med. Livet är på det stora hela ganska bra. Så åker hon hem till London utan att berätta för något, går in i huset och märker att det finns spår av en annan kvinna där. När Jack kommer hem verkar allt som vanligt och de går gemensamt och firar Amys bästa vän Melissa som fyller år. Melissa, som Amy känt hur länge som helst och som är väldigt viktig för henne.

Ni förstår säkert hur det ligger till. Den Jack har ett förhållande med är Melissa och när Amy inser det gör hon något ganska märkligt. När hennes tv-karaktär blir utskriven ur serien reser hon hem till London, men berättar det inte för varken Melissa eller Jack. Istället skaffar hon  en ny lägenhet med hjälp av Kat, som är en gammal vän och så börjar hon göra allt för att förstöra för Melissa och Jack. Hon ser till att Jack förlorar ett jobb, tar sig in på Melissas Facebook-konto och skriver högst personliga uppdateringar och är faktiskt ganska vidrig. Underhållande, men obehaglig.

Jag gillar verkligen Jane Fallons sätt att skriva. Hämnd har varit centralt i de två böcker jag läst av henne och hon har inga problem med att låta sina hjältinnor vara aktiva och hämndlysta istället för ledsna, deppiga och passiva. Det är trots allt ganska uppfriskande.

 

My policeman — om hopplös kärlek

My policeman av Bethan Roberts börjar i slutet. Året är 1999 och en kvinna tar hand om en man som fått flera hjärnblödningar och inte kan klara sig själv. Hon funderar på om hon ska berätta för honom att hon inte längre vill döda honom, men bestämmer sig för att hålla det för sig själv. Istället småpratar hon med honom, som läkaren sagt att hon ska göra. Någonstans i huset finns hennes man, men han är inte intresserad av patienten.

Kvinnan heter Marion och när boken går tillbaka i tiden hela 48 år berättar hon hur hon för första gången träffar Tom, som är bror till hennes väninna Sylvie. Det tar några år innan han märker henne, men hon blir småförälskad direkt. Sedan början han ge henne simlektioner i havet och de dejtar lite försiktigt. En dag tar han med henne ut på lunch och presenterar henne för sin vän Patrick.

Patrick och Tom har ett förhållande, men det är självklart hemligt. I 50-talets Brighton är det absolut inte tillåtet att vara homosexuell, i alla fall inte offentligt. Staden må vara hur syndig och liberal som helst, men en polis har inte ihop det med en annan man. Istället gifter sig Tom med Marion. Polismannen och lärarinnan, ett perfekt par utåt, men också ett mycket olyckligt sådant. Både Patrick och Marion vill ha sin polis, men ingen kan få honom på riktigt.

Jag tyckte så mycket om My policeman, en bok jag köpte när jag var i Brighton och botaniserade i den lokala hyllan på Waterstones. Det är en så tragisk berättelse om hopplös kärlek och jag är glad att vi i alla fall kommit lite längre nu. Vi behöver verkligen ta vara på vårt öppna samhälle, där allas kärlek är accepterad. Då slipper vi olyckliga trojkor som Marion, Tom och Patrick.

 

Love you dead

Det är något speciellt med Peter James böcker om Roy Grace. Kanske för att de utspelar sig i Brighton, min största nostalgistad eller för att Grace är så otroligt sympatiskt. Klart är att Peter James lägstanivå är hög och oavsett hur själva fallet Grace och hans kollegor arbetar med löser sig, är den historia om Grace liv och de två kvinnorna han älskat, alltid läsvärd. Det är också därför det är helt nödvändigt att läsa böckerna i ordning.

I Love you dead, som är bok nummer tolv i serien, har en ovanligt otrevlig huvudperson och att det är hon som är mördaren vet vi direkt. Spänningen handlar istället om de som jagar henne, för det är inte bara polisen. Sedan är det fascinerande att försöka förstå en så uppenbart sjuk människa, som blir mer och mer obehaglig ju mer vi får veta om henne.

Jodie Bentley är hennes namn. En kvinna som när en dröm om att bli riktigt rik. Vägen dit går via fejkad kärlek. Hon ser till att träffa riktigt rika och väldigt gamla män, får dem att förälska sig i henne, gifta sig med henne och sedan dö. En klassisk om än ovanligt grym sol- och vårare som inte drar sig för någonting. Detta betyder självklart att hon skaffat sig fiender.

För Grace personligen händer också en del. Han och Cleo har flyttat ut på landet med sin son, familjelivet är bra men ett ständigt dåligt samvete. Något som stör är också hans förra fru Sandys försvinnande. Nu har hon på sätt och vis kommit tillbaka till hans liv, men det får ni läsa om själva.

På svenska heter boken Älska dig till döds, en passande titel. Kanske inte en av de mest spännande böckerna i serien, men välskriven och intressant.

Visiting Virginia

 

Virginia och Leonard Woolf förknippas främst med stadsdelen Bloomsbury i London, men utanför Lewes i det lilla samhället Rodmell i East Sussex ligger deras sommarhus Monk’s House. Ett vackert hus i en ännu vackrare trädgård. En plats att landa på och att bli lugn av. Jag förstår verkligen att författarparet ville tillbringa tid där.

Just den söndag jag och Annette besökte Monk’s House gick inga tåg, vilket gjorde resan lite mer strapatsrik än den behöver bli. Med hjälp av ett trevligt par från Oxford lyckades vi dock ta oss från Lewes till Rodmell. Annars går det smidigt att åka tåg från Brighton (eller London), gå av vid Southease Station och sedan promenera till Rodmell.

Monk’s House byggdes redan på 1600-talet och man trodde länge att det bestod av tre separata hus, efter men för bara några år sedan efter en undersökning/renovering är teorin att det var byggt som ett hus. När paret Woolf köpte huset tog de ner väggar och satte in fönster. De målade också om en del och det syns att Virginias favoritfärg var grönt. Både väggar, lister och andra trädetaljer är målade i olika nyanser av grönt.

Vissa delar av huset är inrett med tidstypiska möbler och föremål, som inte använts av paret Woolf, men just den här stolen och bokhyllan är original. Böckerna i hyllan är verk av Shakespeare, som Virginia slagit in i skyddspapper och därefter skrivit titlarna för hand på.

Leonard och Virginia hade separata sovrum och guiden ansvarade för Virginias sovrum, som ligger i den del av huset som byggdes till 1929, menade att det var oklart om Leonard och Virginia någonsin hade ett sexuellt förhållande, eller om äktenskapet var platonskt. Hur som helst trivdes de i varandras sällskap och Leonards liv efter Virginias död var många gånger svårt. Han hade senare ett förhållande med konstnären Marjorie Tulip Richie, även kallad Trekkie. Hon bodde hos honom under veckorna och hos sin man Ian på helgerna. Ett annorlunda arrangemang, men de struntade helt i vad andra tyckte. I Monk’s House finns flera tavlor av Trekkie, bland annat ett porträtt av Leonard Woolf i matsalen.

Porträttet av Virginia Woolf som också hänger i huset är gjort av Vanessa Bell. Tydligen bjöds flera konstnärer in för att måla av henne samtidigt då hon hatade att sitta modell.

På tomten finns en skrivarstuga där Virginia skrev större delen av sina böcker. Ibland skrev hon för hand i sovrummet, men hon gick sedan ut i skrivarstugan och skrev rent på skrivmaskinen där. Att se hennes skrivbord var verkligen något speciellt. Det såg ut som att hon när som helst skulle komma tillbaka och sätta sig för att skriva vidare.

 Det går att promenera från Rodmell till Virginias syster Vanessas hus i Charleston, där hon bodde tillsammans med konstnären Duncan Grant, som hon hade dottern Angelica med, hans älskare David Garnett (som Angelica senare gifte sig med) och Vanessas två barn med Clive Bell. De köpte huset 1916 och det blev en ny samlingsplats för Bloomsburygruppen. Läs gärna mitt inlägg på Kulturkollo från tidigare i veckan om systrarna Vanessa och Virginia.

The Zig Zag Girl

Äntligen fick jag tummen ur att läsa The Zig Zag Girlsom är första boken i Elly Griffiths serie om Edgar Stephens, som arbetar som polis i tvillingstaden Brighton-Hove och hans vän magikern Max Mephisto. Under andra världskriget ingick de tillsammans i gruppen Magic Men, men sedan dess har deras liv tagit olika riktningar. De sammanförs igen då en liket av en kvinna hittas i en resväska som låsts in i ett skåp på Brightons tågstation. Kvinnan visar sig vara en före detta assistent till Max Mephisto, som i många år livnärt sig som magiker. I sökandet efter mördaren möts de två vännerna igen. Året är 1950 och platsen är Brighton, staden där jag befinner mig just nu.

The Zig Zag Girl är en ganska stillsam deckare, men det betyder inte att driv och spänning saknas. Griffiths är skicklig på att gestalta trovärdiga karaktärer och minsta biroll engagerar. Det är verkligen som att träda in i en ny värld. Det här är den första av hittills tre böcker om vännerna Stephens och Mephisto och jag vill definitivt läsa vidare i serien. Miljön bidrar till en fantastisk stämning som verkligen tilltalar mig. Det är också ganska uppfriskande att läsa deckare där det faktiskt inte frossas i våld och obehagliga detaljer, utan att det för den delen blir för gulligt och mysigt.

Andra delen i serien heter Smoke and Mirrorsoch utspelar sig vintern 1951. Vi får då återse flera av karaktärerna från The Zig Zag Girl och det gör jag med glädje. Tredje delen heter The Blood Card och i den har det hunnit bli 1953 och dags för Elizabeth II:s kröning. Samma år utspelar sig också del fyra som heter The Vanished Box. Det kan hända att de tre följande böckerna har landat i min Kindle och kanske läser jag dem med West Pier i blickfånget. Det vore en “read on location” som heter duga.

Ingen av böckerna om Stephens och Mephisto är översatta till svenska och jag kan tycka att det är lite märkligt. Griffiths skriver som vanligt bra och deckare som utspelar sig på 50-talet och dessutom i Storbritannien tror jag skulle kunna tilltala många läsare.

Starlings är en Short cuts i bokform

Idag befinner jag mig i Brighton med ett gäng kulturtanter och vi ska bland annat diskutera Starlingsav Erinna Mettler, som är en mängd korta texter om olika människor som bor i samma stad och i vissa fall till och med i olika tider, som ibland möts, men ofta inte. Det är inte noveller, men kanske inte heller en roman. Men mer än roman ändå, någon slags kollektivroman där Brighton och Hove egentligen kan ses som huvudpersonerna.

Det börjar med att vi får möta en man som just sluppit ut ur fängelset. Förut var han en lärare och familjefar, men nu är han en dömd pedofil, som visserligen avtjänat sitt straff, men ändå inte känner att det är över. En annan av de inledande texterna handlar om en ung kvinna och en ung man som reser till hans hemstad Hove för en helg. Han är mest intresserad av sin kamera och hon känner sig oviktig. Just kameran visar sig vara viktig för flera karaktärer och det är en detalj jag verkligen gillar. Vi får också möta den misshandlade hustrun, vars make är polis, en kvinna som mist många katter och inte riktigt har koll när hon kör bil, mannen som hatar tandläkare, kvinnan som blir lämnad av sin man och uppsökt av hans nya kvinnas förtvivlade make och många, många fler.

Det är korta ögonblicksbilder vi får av de olika karaktärerna, men det är när de dyker upp igen som det blir riktigt intressant. En bifigur blir huvudperson, ett annat perspektiv på samma händelse ges, en historia fortsätter eller avslutas. Det är lite som stararna i titeln, som bildar ett fågelmoln som är en helhet, men också består av mer eller mindre tydliga delar. Vissa sticker ut, medan andra flyger förbi.

Jag gillar verkligen e-böcker, men Starlings är en bok som jag behövde bläddra i. Ibland blev jag osäker på hur karaktärerna hängde ihop och ville läsa om de tidigare ögonblick av deras liv som vi fått ta del av. Nu fick jag använda läsplattans sökfunktion en hel del och det funkade, men var inte optimalt. Å andra sidan hade det säkert fungerat att bara läsa på och låta berättelsen skölja över mig. Det är bara det att jag gillar att ha koll. Det ger också en extra dimension att faktiskt veta vem som är vem, men ibland är det faktiskt inte glasklart och så kan det få vara.

Starlings är Erinna Mettlers debut och större delen av den skrevs under en utbildning i Creative Writing på Sussex University. Hon bor i Brighton och det märks att hon känner sin stad. Det är de små detaljerna som gör att berättelserna om stadens invånare känns så levande. Förra året kom andra boken Fifteen minutes, som verkar vara en mer klassisk novellsamling.

Jag måste erkänna att jag inledningsvis var skeptisk till Starlings korta kapitel och många karaktärer, men snart fastnade jag och ännu en bit in började jag verkligen tycka om Mettlers sätt att binda ihop delarna. Det blir faktiskt aldrig rörigt, utan bara snyggt och inte sällan riktigt vackert.

Etthundra mil

Mitt första möte med Jojo Moyes var för sju eller åtta år sedan, då jag läste hennes Brudskeppet. Jag var inte imponerad. Så dök hon så upp igen då Printz Publishing gav ut Livet efter dig, som jag fick i julklapp 2012, men läste först ett halvår senare. Fortfarande var jag skeptisk och än mer så blev jag då alla började hylla. Ibland kan jag nämligen bli lite barnsligt tvärtemot, då en bok höjs till skyarna. Så läste jag och jag var såld. Egentligen är Livet efter dig på många sätt förutsägbar, men det som gör Jojo Moyes bättre än de flesta inom genren, är att hon är riktigt skicklig på att skapa trovärdiga karaktärer, som är lätta att engagera sig i.

Nu har jag just läst min femte bok av Jojo Moyes, Etthundra mil, som jag tycker är hennes bästa hittills. Återigen har Moyes skapat fantastiska karaktärer och jag sträckläste boken under en, mycket trevlig dag. Detta trots att den avslutades med totalt fulgråt. Vi får möta den ensamstående mamman Jess, som sliter hur mycket som helst för att få ekonomin att gå runt. Hennes man har lämnat henne och bor hemma hos sin mamma, fortfarande för deprimerad för att arbeta. Detta betyder att Jess får exakt noll i underhållsbidrag och att hon därför behöver jonglera flera jobb. Trots detta räcker pengarna aldrig till. När dottern Tanzie får erbjudande om ett nittioprocentigt stipendium på en privatskola, inser Jess att hon inte kommer att kunna uppfylla sin dotters önskan. Visserligen ska hon bara betala 10% av avgifterna, men pengarna finns inte.

Ed är affärsmannen som anställt Jess som städerska i sin semesterbostad. När han hamnat i problem på jobbet och anklagas för insiderbrott, flyttar han dit träffas de för första gången. Ett minst sagt annorlunda möte. Det slumpar sig dock så att de några dagar senare sitter i samma bil för att resa till en mattetävling i Skottland. Det är Tanzie som ska tävla och prispengarna ska bli hennes biljett in till skolan hon drömmer om att gå på. Självklart har Jess tänkt att ta sig till Skottland för egen maskin, men tågbiljetterna är för dyra och när hon rullar iväg med en bil utan skattemärke och försäkring går det minst sagt sådär.

Större delen av Etthundra mil utspelar sig i Eds bil, där han, Jess, Tanzie, Jess styvson Nicky och deras feta, fisande hunden ger sig ut på en lika lång resa. Dessa lagom trasiga och excentriska personer är fantastiska att läsa om. Lättsmält förvisso och inte alldeles oförutsägbart, men ack så charmigt. Det här skulle kunna bli en fantastisk film av Richard Curtis, gärna med Andrew Lincoln och Keira Knightley i huvudrollerna.

Det enda som stör mig en aning är översättningen, som stundtals innehåller väl många anglicismer. Ofta flyter det bra, men vid dessa tillfällen hakar läsningen upp sig. Trots detta är Etthundra mil en riktigt fin feelgood-roman, som rekommenderas varmt.

______________________________________

Inlägget har tidigare publicerats på Kulturkollo.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: