Tag Archives: Mons Kallentoft

Mons Kallentofts fjärde bok om Malin Fors heter Vårlik och inleds på ett synnerligen brutalt sätt med ett bombattentat mitt i Linköping. Med obehaglig precision beskrivs två sexåringar som springer mot en bankomat, hamnar mitt i en explosion och sprids i delar över torget. Obehagligt, osmakligt och alldeles vansinnigt hemskt. Strax därefter befinner sig deras mamma och hon skadas svårt. Det visar sig att hon inte är flickornas biologiska mamma och bombattentatet verkar ha något med deras riktiga familj att göra. Det blir dock lite förvirrat när organisationen Ekonomiska frihetsfronten tar på sig dådet. Har terrorismen nått Linköping?

Malin Fors har just begravt sin mamma när samtalet om bombattentatet når henne. Tillsammans med sin före detta man beger hon sig till olycksplatsen där ett flicköga fångar hennes uppmärksamhet. Även som nykter alkoholist talar nämligen offren till henne. Lite irriterande att Kallentoft alltid använder detta grepp, men han tonar ner det något i denna den fjärde boken. Istället lever och andas Fors fallet och i drömmarna dyker väldigt knepiga ledtrådar upp. Inte heller det riktigt ett grepp jag gillar, men det är ändå ganska trovärdigt att den utredande kriminalkommissarien har svårt att släppa två slaktade sexåringar. Det blir bara lite för mycket när en av de döda flickorna ska guida Malin till två andra barn i fara.

Malin Fors är som sagt nykter, men ändå inte lycklig. Suget efter alkohol är starkt och hon nyper sig hårt för att med smärtans hjälp döva behovet. Jag är glad att hon tagit sig i kragen, för i förra boken var det verkligen illa.

Dottern Tove blir mer och mer självständig och funderar på att plugga på annan ort, exmaken Janne har ett nytt förhållande, bodelningen efter modern avslöjar en stor hemlighet och Malin känner sig både sviken och ensam. Även på kärleksfronten är det torrlagt. Fylleaffären med journalisten Daniel Högfeldt är över och samtidigt som hon längtar efter närhet är hon inte redo för något allvarligt förhållande.

Jag gillar Malin Fors och hennes kollegor. Det är de som gör boken till något mer än ännu en habil deckarhistoria bland alla andra. En bra bok med bra flyt och väl sammanhållen intrig. Bra, men inte exceptionell. Tråkigt däremot om detta är den sista boken då jag gärna träffar Malin igen.

Nu har Vårlik kommit i pocket och vi vet dessutom att det blir en femte bok om Malin Fors. Originalinlägget publicerades av Lilla O.

Måns Kallentoft verkar gilla extrema väderförhållanden! Jag tyckte om Kallentofts Midvinterblod som utspelar sig under ”den kallaste vintern i mannaminne”. I hans andra bok Sommardöden har det istället blivit en ovanligt het sommar i Linköping. En ung flicka hittas irrande i Trädgårdsföreningen. Hon har våldagits och rengjorts med klorin. Strax därefter försvinner en andra flicka. Boken är skriven i flera perspektiv och i början blir det lite rörigt. Ganskla snart kommer man dock in i det och snart uppskattar jag att Kallentoft experimenterar med både språk och stil. Han tvekar inte heller att utmana fördomar om utsatta grupper som invandrare och homosexuela.

Precis som i förra boken spelar en av de döda en viktig roll. Hoppas att Kallentoft inte tänkt använda sig av det stilgrepet i alla böcker, det blir lite tröttsamt. En helt okej kriminalroman är detta helt klart. Språket är bra och historien väl sammanhållen. Kallentofts tredje bok om Malin Fors har just kommit ut. Den heter Höstoffer och utspelar sig troligen under några extremt regniga höstveckor…

Måns Kallentofts deckare Midvinterblod har jämförts med Milleniumtrilogin och den jämförelsen förstår jag inte. Kallentofts bok liknar inte alls Larssons böcker, utan snarare deckare av en annan Larsson, nämligen Åsa Larsson. Precis som i hennes senaste bok spelar offret stor roll efter sin död. I Midvinterblod talar den döde ”Bollbengan” till läsaren och för handlingen framåt. Han hittas död mitt i vintern, brutalt mördad och därefter upphängd i en träd. En scen som för tankarna till midvinterblot. Linköpingstraktens asadyrkare och busar förhörs och historien som rullas upp är definitivt brutal.

Midvinterblod är en helt okej deckare, varken mer eller mindre. Ganska spännande, ganska välskriven, ganska bra sammanhållen och en ganska bra story. Inget halleluja-moment, men en läsvärd bok. Jag gillar dock kriminalinspektör Malin Fors och hennes kollega Zeke skarpt och kommer att läsa de följande två böckerna i de tänkta trilogin för att få följa dem.

Ett gammalt, gammalt inlägg från Lilla O:s osäkra första steg som bloggare. Vi vet också att det inte blev en trio, inte heller en kvartett vilket skulle varit logiskt. Bok nummer 5 kommer nämligen i sommar.

Det dyker upp en del gamla deckarinlägg här i påsk överflyttade från gamla bloggen.