Vad är egentligen typisk för svenska deckare?

Jag fegade först ur och tänkte hoppa över veckans Bokbloggsjerka, då uppgiften kändes så himla svår. Jag bestämde mig sedan för att göra ett försök.

Annika vill den här gången att vi funderar över vad som är typiskt för svenska deckare och även att vi jämför med deckare från andra länder.

Starka kvinnor finns det gott om i svenska deckare helt klart. Är de inte huvudpersoner, så lyckas de ändå lägga sig i de aktuella fallen. Då tänker jag främst på Camilla Läckbergs Erika, som ständigt lägger näsan i blöt. Eller psykologen Siri Bergman, som inte alls borde utreda fall.

Många av dessa starka kvinnor har små barn och/eller ett komplicerat förhållande. Vardagslivet får stort utrymme, ibland nästan för stort. Det blir mycket blöjsnack och kanske lite för lite polissnack.

Malin Fors i Mons Kallentofts böcker har dessutom fått många av de annars typiska manliga egenskaperna, dvs alkoholmissbruk och depression. Annars finns denna typ kanske främst i amerikanska deckare och då tänker jag på t.ex. Harry Bosch.

Mina brittiska favoriter är Thomas Lynley och Roy Grace. På många sätt liknar de varandra. Gentlemän som båda förlorat en älskad och söker sig tillbaka till livet. Det finns många manliga, brittiska huvudpersoner, men få kvinnor.

En annan sak som är väldigt vanlig i svenska deckare är de två parallella tidsplanen, där ett av dem inte sällan är kursivt skrivet. Inte något jag är ett fan av. En av dem som kommer undan med det är Ann Rosman, som är duktig på att knyta ihop flera historier och dessutom ge huvudpersonernas privatliv lagom stor plats.

 

Läs också:

Inte så planlöst surfande

Såg på twitter att Jonas Gardell kommer med en nya roman i juli. Var självklart tvungen att klicka mig in till Norstedts för att titta närmare på den. Torka aldrig tårar utan handskar: 1 Kärleken heter den och handlar om kärlek i Stockholm på 80-talet. Hittar inget recensionsdatum, men enligt Bokus-länken släpps den i juli. Behöver jag säga att jag vill läsa? (uppdaterat sedan jag fått recensionsdatum är 27/8!)

Medan jag letade recensionsdatum insåg jag att Dorothy Koomson snart kommer med en ny bok. Jag gillar henne. Lagom lättsmält, men ändå välskrivet. Kvinnan han älskade heter nya boken och den handlar om Libby som träffar en man vars fru dött i en olycka. Det hade varit hemskt nig, men nu misstänks han för att ha mördat henne.

Jag klickade mig vidare till avdelningen Ständigt aktuella böcker och fastnade då för Ebba Witt-Brattströms litteraturanalyser som samlats i boken Ur könets mörker Etc. En typisk sommarbok låter det som. I solstolen orkar jag läsa sådant som kräver en vaken och utvilad hjärna. Jag blev också sugen på att läsa något av Stewe Claesson, kanske novellsamlingen Tröst.

Jag slås sedan av att jag borde undersöka vilka titlar som getts ut i Brombergs Nobelpristagarserie.

Väl hos Brombergs påminns jag av att jag har Pelle Sandstraks Mr Tourette och jag stående i hyllan. Den vill jag läsa. När ska det bli av?

Jag ser en annons för e-böcker och är självklart att klicka mig vidare för att se vilka böcker det handlar om.  Jag läser lite extra om Tillrättalägganden av Jonathan Franzen och lägger på minnet att jag ska försöka hinna läsa den i sommar. Också.

Just det, nobelpristagare vad det. Jag söker och finner Nobelklassiker. Tänker att jag borde läsa något mer av William Faulkner. Jag gillade As I lay dying, men kommer knappt ihåg den. Absalom, Absalom! kanske?!

Många gubbar och så Jenny som jag ännu inte läst. Jag köpte den på Bokmässan. Ännu en bok som skulle läsas bums.

Just det förresten. Vilket förlag är det nu som ger ut Maria Ernestam? Borde inte hennes nya bok komma snart? Forum? Jag testar. Klickar mig in till Höstens nyheter och BINGO! I oktober kommer Marionetterna.

Vidare bland höstnyheterna hittade jag Josefin Sundströms nya bok Boel och Oscar som jag definitivt vill läsa. Lite fundersam blir jag när ännu en bok om Malin Fors dyker upp. Har inte läst Den femte årstiden heller och i september kommer Vattenänglar. Jag är lite skeptisk om jag ska vara ärlig.

En annan serie som jag däremot skulle vilja läsa är den av Roslund & Hellström som jag påmindes om i förra veckans Babel och genom ett recensionsexemplar av senaste boken. Den verkar grymt bra, men det finns ett litet, litet problem. Jag måste läsa bokserier i ordning och har bara läst deras första bok Odjuret, vilket gör att jag har en del att göra innan jag nårTvå soldater.

Det räcker kanske nu. Jag kan snurra många varv till, men just nu ska jag försöka läsa lite istället. Boklistan växer för varje surfrunda och någon gång måste den betas av också.

Lite nyfiken är jag på om fler förlag släppt höstkataloger, men det får jag kolla en annan dag.

Läs också:

Bombdåd i Linköping dödar två

Mons Kallentofts fjärde bok om Malin Fors heter Vårlik och inleds på ett synnerligen brutalt sätt med ett bombattentat mitt i Linköping. Med obehaglig precision beskrivs två sexåringar som springer mot en bankomat, hamnar mitt i en explosion och sprids i delar över torget. Obehagligt, osmakligt och alldeles vansinnigt hemskt. Strax därefter befinner sig deras mamma och hon skadas svårt. Det visar sig att hon inte är flickornas biologiska mamma och bombattentatet verkar ha något med deras riktiga familj att göra. Det blir dock lite förvirrat när organisationen Ekonomiska frihetsfronten tar på sig dådet. Har terrorismen nått Linköping?

Malin Fors har just begravt sin mamma när samtalet om bombattentatet når henne. Tillsammans med sin före detta man beger hon sig till olycksplatsen där ett flicköga fångar hennes uppmärksamhet. Även som nykter alkoholist talar nämligen offren till henne. Lite irriterande att Kallentoft alltid använder detta grepp, men han tonar ner det något i denna den fjärde boken. Istället lever och andas Fors fallet och i drömmarna dyker väldigt knepiga ledtrådar upp. Inte heller det riktigt ett grepp jag gillar, men det är ändå ganska trovärdigt att den utredande kriminalkommissarien har svårt att släppa två slaktade sexåringar. Det blir bara lite för mycket när en av de döda flickorna ska guida Malin till två andra barn i fara.

Malin Fors är som sagt nykter, men ändå inte lycklig. Suget efter alkohol är starkt och hon nyper sig hårt för att med smärtans hjälp döva behovet. Jag är glad att hon tagit sig i kragen, för i förra boken var det verkligen illa.

Dottern Tove blir mer och mer självständig och funderar på att plugga på annan ort, exmaken Janne har ett nytt förhållande, bodelningen efter modern avslöjar en stor hemlighet och Malin känner sig både sviken och ensam. Även på kärleksfronten är det torrlagt. Fylleaffären med journalisten Daniel Högfeldt är över och samtidigt som hon längtar efter närhet är hon inte redo för något allvarligt förhållande.

Jag gillar Malin Fors och hennes kollegor. Det är de som gör boken till något mer än ännu en habil deckarhistoria bland alla andra. En bra bok med bra flyt och väl sammanhållen intrig. Bra, men inte exceptionell. Tråkigt däremot om detta är den sista boken då jag gärna träffar Malin igen.

Nu har Vårlik kommit i pocket och vi vet dessutom att det blir en femte bok om Malin Fors. Originalinlägget publicerades av Lilla O.

Läs också:

Fors når botten?

Höstoffer

Höstoffer av Mons Kallentofts tredje bok om kriminalinspektör Malin Fors som tillsammans med sina kollegor vid Lindköpingspolisen jagar ännu en brutal mördare. Vi har följt henne under en isande kall vinter och en rekordvarm sommar. Det är nu höst, en väldigt regnig höst och vid slottet Skogså hittas ägaren Jerry Peterson mördad. Han är den fattige pojken som fått revansch och nu är en framstående advokat och miljonär. Familjen Fågelsjö som tidigare ägde slottet blir snabbt misstänkta.

Redan när jag läste Kallentofts förra bok Sommardöden var jag lite trött på greppet att låta de döda tala. Det var ganska spännande i Midvinterblod men att använda det i varje bok är varken nyskapande eller spännande. I Höstoffer får vi läsa Jerry Petersons tankar. Välskrivet, men lite tråkigt. Ibland blir det också aningen rörigt och det finns trådar som kanske inte är lösa, men som definitivt inte utvecklas så mycket som jag skulle önska.

Habilt, men slätstruket är intrycket av hela boken. Det finns allt som bör finnas med i en deckare: en nyrik outsider som mördas, en fd rik familj som vill hämnas, en avgörande men bortglömt händelse i det förflutna och minst en taskig barndom. Rätt snyggt, men inte speciellt spännande eller nyskapande. Mest spännande är det att följa Malin Fors som i ett rasande tempo rör sig mot undergången. Förhoppningsvis kan hennes chef Sven vända hennes självdestruktiva leverne. Jag kommer att läsa nästa bok om Malin Fors, men inte för att Kallentofts deckarhistorier är fantastiska, utan för att han skapat en ovanligt mänsklig anti-hjälte.

Bok nummer tre alltså. Inte den bästa av dem. Ursprungligen publicerat på min förra blogg.

 

Läs också:

Extrema väderförhållanden

Sommardöden

Måns Kallentoft verkar gilla extrema väderförhållanden! Jag tyckte om Kallentofts Midvinterblod som utspelar sig under ”den kallaste vintern i mannaminne”. I hans andra bok Sommardöden har det istället blivit en ovanligt het sommar i Linköping. En ung flicka hittas irrande i Trädgårdsföreningen. Hon har våldagits och rengjorts med klorin. Strax därefter försvinner en andra flicka. Boken är skriven i flera perspektiv och i början blir det lite rörigt. Ganskla snart kommer man dock in i det och snart uppskattar jag att Kallentoft experimenterar med både språk och stil. Han tvekar inte heller att utmana fördomar om utsatta grupper som invandrare och homosexuela.

Precis som i förra boken spelar en av de döda en viktig roll. Hoppas att Kallentoft inte tänkt använda sig av det stilgrepet i alla böcker, det blir lite tröttsamt. En helt okej kriminalroman är detta helt klart. Språket är bra och historien väl sammanhållen. Kallentofts tredje bok om Malin Fors har just kommit ut. Den heter Höstoffer och utspelar sig troligen under några extremt regniga höstveckor…

Ännu ett kort och stapplande inlägg från en nykläckt Lilla O. Vill ändå flytta över alla fyra Kallentoftböcker för att få allt på ett ställe. Jag hade i alla fall rätt i att det regnade rejält i bok nummer tre.

Läs också:

Midvinterblod

Midvinterblod

Måns Kallentofts deckare Midvinterblod har jämförts med Milleniumtrilogin och den jämförelsen förstår jag inte. Kallentofts bok liknar inte alls Larssons böcker, utan snarare deckare av en annan Larsson, nämligen Åsa Larsson. Precis som i hennes senaste bok spelar offret stor roll efter sin död. I Midvinterblod talar den döde ”Bollbengan” till läsaren och för handlingen framåt. Han hittas död mitt i vintern, brutalt mördad och därefter upphängd i en träd. En scen som för tankarna till midvinterblot. Linköpingstraktens asadyrkare och busar förhörs och historien som rullas upp är definitivt brutal.

Midvinterblod är en helt okej deckare, varken mer eller mindre. Ganska spännande, ganska välskriven, ganska bra sammanhållen och en ganska bra story. Inget halleluja-moment, men en läsvärd bok. Jag gillar dock kriminalinspektör Malin Fors och hennes kollega Zeke skarpt och kommer att läsa de följande två böckerna i de tänkta trilogin för att få följa dem.

Ett gammalt, gammalt inlägg från Lilla O:s osäkra första steg som bloggare. Vi vet också att det inte blev en trio, inte heller en kvartett vilket skulle varit logiskt. Bok nummer 5 kommer nämligen i sommar.

Det dyker upp en del gamla deckarinlägg här i påsk överflyttade från gamla bloggen.

Läs också:

Den femte årstiden

Det kändes logiskt att Mons Kallentofts serie om Malin Fors skulle avslutats i och med Vårlik. Fyra årstider, fyra böcker. Tråkigt tyckte jag, då de andra böckerna i serien var så mycket bättre än den sista. Jag saknade en riktigt bra final. Mest hade det dock varit tråkigt att inte få träffa Malin Fors mer, nu när hon äntligen verkar tagit tag i sitt liv lite. Jag gillar årstidsböckerna, trots att de är lite väl lika rent stilistiskt och att vädret är lite väl extremt. Petitesser i sammanhanget dock.

Så surfade jag in på Mons Kallentofts blogg och läste då om den femte och avslutande boken om Fors som kommer ut i sommar. Den har logiskt nog fått titeln Den femte årstiden och blir också Kallentofts sista bok på Natur & Kultur. Nya förlaget är Forum.

Inser att mina Kallentoftrecensioner finns kvar i den gamla bloggen. Kanske något jag ska åtgärda. Om inte innan Vårlik kommer i pocket i juni.

Läs också:

Topp 5 böcker om ljus och vår

Den hysteriska vintertröttheten ligger tung över bokbloggarvärlden just nu. Egentligen borde jag inte ens ha någon talan då jag slapp några veckors vinter, men hjälp vad jag längtar till våren. När solen skiner ute känns det nästan som om den är på väg. För att få in lite mer ljus i bloggen kör jag idag en topp 5 med böcker som får mig att tänka på ljus och vår:

 

1.  Vår betyder trädgård och även om vår inte är så välskött som vissa skulle önska finns det en hel del som blommar. Latmansträdgården låter som en bok som passar mig och den ger förhoppningsvis hopp om att våren är på väg.

2. Den lilla staden på prärien av Laura Ingalls Wilder handlar om Laura och hennes familj som överlevt den långa, kalla vintern och nu kan börja leva ett bättre liv. Andra kapitlet i boken heter till och med Lyckliga dagar och visst ser vi fram emot dem!

3. I underbara Nu vill jag sjunga dig milda sånger av Linda Olsson flyttar en ung kvinna in i en avlägsen stuga i mars. Egentligen är det  inte solen som ger ljus och värme till boken, utan förhållandet till den mycket äldre grannen Astrid, men våren spelar en stpr roll i boken.

4. Jag hade samlingsboken om Måns och Mari när jag var liten och älskade den. Jag har också köpt den och läst den för grabbarna O och de tycker hyfsat om den. Delen om våren är vackert illustrerad och startar med att en vante som gömts i snö kommer fram i tö. Via hopp i vattenpussar, påskris på torget och demonstration på 1 maj visar Måns och Mari oss hur våren ska firas. Nostalgi på hög nivå.

5. Egentligen borde inte Vårlik av Mons Kallentoft få vara med, då det är en fruktansvärd berättelse om våren i Linköping, men i brist på trevligare vårlitteratur får den ta en plats.

 

Läs också:

När mördaren berättar

Veckans Bokbloggsjerka hos Annika handlar om de där passagerna där en annan person än berättaren får ordet, kanske i en annan tid.  Effektfullt eller ett jäkla otyg?

VAD KÄNNER DU INFÖR TEXTER/STYCKEN/KAPITEL SKRIVNA I KURSIV STIL?

Det måste fylla en funktion när man som författare väljer att kursivera vissa delar av sin text. Första gångerna det hände i en deckare gillade jag det skarpt då det var så ovanligt att mördaren kom till tals. Jag tror att det kan ha varit i Sjöjungfrun sjöng sin sång av Val McDermid, men det kan också vara så att jag är helt ute och cyklar. Hur som helst var det då, för drygt tio år sedan, något nytt och uppfriskande. Så är det definitivt inte nu. Det har verkligen gått inflation i dessa kursiva avsnitt, främst i deckare, men också i andra genrer.

I vissa böcker blir det för mycket. Första årstidsdeckaren av Mons Kallentoft funkade det, kanske i den andra, men i den tredje blev jag trött och i den fjärde rent förbannad. Kallentoft låter offren tala, liksom Åsa Larsson, men jag tycker att hon lyckas bättre.

Att mördaren kommer till tals är annars det mest vanliga. Detta kan funka ibland, som i Någon sorts frid, men det är långt ifrån alltid en tillgång. Än värre är det dock om de kursiva avsnitten består av en tillbakablick, något som Camilla Läckberg använt i alla sina böcker. Någon gång är det bra som i Sjöjungfrun, men ofta blir jag bara trött. Däremot gillade jag verkligen Ann Rosmans Fyrmästarens dotter trots att förklaringen fanns i det förflutna.

Läs också: