Kanada

Sammanfattning av min franska februari

Det blev en något spretig fransk februari, med flera böcker på franska av författare från andra länder än just Frankrike. En fransk februari rent språkligt alltså, men inte rent geografiskt.

Det vi inte visste var lycka, Agnès Ledig och Allt vi såg var lycka av Grégoire Delacourt är dock skrivna av författare födda och uppvuxna i Frankrike. Den senare utspelar sig visserligen delvis i Mexico. Jag har också läst Kiffe kiffe imorgon av Faïza Guéne om 15-åriga Doria, bosatt i en förort till Paris, som ligger en hel värld ifrån Eiffeltornet.

Geneviève Lefebvre är kanadensiska, men hennes bok Alla gånger jag inte dog utspelar sig i Belgiens huvudstad Bryssel, där rädslan för terrordåd påverkar vardagen.

Månadens bästa franskspråkiga var Litet land av Gaël Faye. Faye är född i Burundi och boken utspelar sig där 1993-1994 när en stor konflikt mellan tutsier och hutuer blossade upp efter landets första demokratiska val. En riktigt, riktigt bra bok som ni får läsa mer om 12/3 när den har recensionsdag.

Och så de halvlästa: Torkans år av Roland Buti (Schweiz) och Den som är värd att bli älskad av Abdellah Taïa (Marocko). Två böcker som förhoppningsvis blir utlästa inom kort.

Har du läst något franskt i februari?

Alla gånger jag inte dog

Alla gånger jag inte dog av Geneviève Lefebvre är en annorlunda och ibland fragmentarisk berättelse om en kvinna som försöker gå vidare med sitt liv efter att ha blivit lämnad av sin man. Hon har inlett ett förhållande på distans med en av hans bästa vänner och är nu på väg till Bryssel för att träffa honom på riktigt. I Bryssel är säkerhetspådraget enormt efter ett terrordåd i Paris och just miljön med skräcken för terror ständigt överhängande skapar en speciell stämning.

Kvinnan heter Catherine och är författare. Vi vet att hon utsatts för misshandel av en man och hennes syn på kärlek är inte okomplicerad. Lefebvre väljer att vara väldigt tydlig och väldigt otydlig på samma gång, när hon beskriver misshandeln i detalj, men aldrig egentligen berättar vem som är ansvarig. Det kan vara mannen som just lämnat henne, eller någon helt annan.

Mannen heter Matt och han arbetar som utrikeskorrespondent. Det är när han riskerar livet på uppdrag i krigsdrabbade länder som Somalia som han lever på riktigt. Någonstans vill han ha ett vanligt liv med en vanlig familj, men att visa sin kärlek för någon annan är svårt. Det är en anledning till att han gärna älskar Catherine på avstånd, men inte riktigt vet hur han ska bete sig när hon anländer till Bryssel.

Parallellt med berättelsen om Cathrine och Matt finns den om en pojke som sökt sig till IS för att kämpa mot det land han bor i. Cathrine möter honom flyktigt och senare träffar hon även hans mamma. Även den här delen av historien berättas fragmentariskt och Lefebvre väljer att ge oss delar av en berättelse, men inte hela. För mig funkar det, men det går att kritisera henne för att problematisera för lite. Det här är dock inte bok om terror, utan snarare en om kvinnor som försöker hålla ihop sig själva och sin familj. Kopplingarna mellan Catherine och pojkens mamma är intressanta och jag gillar hur Lefebvre låter vissa händelser smälta samman tills man egentligen inte vet vem som varit med om vad. Hon har helt klart en annorlunda stil och jag gillar den skarpt.

Alla gånger jag inte dog är en på samma gång rätt fram och magisk berättelse om Cathrine som söker kärleken, men också om så mycket mer. Ett Europa som skakas av terrordåd och de som också påverkas, men som sällan får höras. Det här är Geneviève Lefebvres femte bok och den första som översatts till svenska. Jag hoppas verkligen att fler böcker översätts, då jag gärna läser mer av henne.

 

Hägern — noveller om en by

Det var länge sedan jag läste Hägern av Lise Tremblay, men jag hade tänkt att läsa den en gång till innan jag skrev om den. Det har jag sjävklart inte hunnit och nu är det snart dags att summera året, varför jag skriver ett inlägg trots allt. Hägern är dock en bok som jag verkligen skulle vilja läsa ut och faktiskt också äga. Den är nämligen så otroligt fint formgiven.

Jag hade inte tänkt börja med att skriva att jag gillar, trots att jag inte brukar gilla noveller, för jag börjar inse att det är en lögn. Det som är sant är att jag sällan läser noveller, men jag brukar ofta gilla när jag väl gör det. Bäst tycker jag kanske om inledningsnovellen Husvagnen, men alla texterna är bra.

Hägern går att läsa som noveller, men de korta texterna bildar också en helhet. En berättelse om ett litet samhälle och dess invånare. Byn ligger troligen i närheten av Tremblays hemtrakter i Québec, men skulle kunna ligga var som helst i någon av världens avfolkningsbygder. Vi träffar kvinnorna som vill bort, männen som är tysta, buttra och gärna jagar.Sommargästerna dyker upp när det blir varmare och lever ett helt separat liv, utan någon som helst respekt för bygdens traditioner. Sommargäster som hatas av vissa, men som för andra blir beviset på att det finns en helt annan värld. Klichéer kanske, men formade så att de aldrig känns annat än djupt mänskliga.

Vi diskuterade Hägern i Kulturkollo läser och under Stockholm Literature var jag sidekick till Anna som intervjuade Lise Tremblay. Vi lyssnade också på ett samtal med Lise Tremblay, Julia Peirone och Ida Linde. Från att ha varit helt okänd för mig blev Tremblay en författare som hälsade på oss på sin morgonpromenad. Så kan det gå och det är en av de många fantastiska saker med bokbloggandet. Författarmöten, nya vänner som Anna, de andra kulturkollarna och så många andra som gör litteraturfestivaler som Stockholm Literature så mycket roligare. Ja, ja, det är snart nyår och jag blir som vanligt sentimental, men tack till er alla, ni gör mitt liv rikare.

%d bloggare gillar detta: