enligt O

Tankar från en bokberoende

Etikett: Israel

Eurovision 2019 — första semifinalen

Igår sändes den första av två semifinaler från Tel Aviv, Israel. Det känns lite som att förra årets vinnare Netta banat väg för en rad riktigt udda bidrag. Faktiskt känns startfältet ovanligt märkligt och ovanligt svagt. Förhoppningsvis blir det bättre imorgon.

Tio låtar gick vidare till final och presenterades utan inbördes ordning:

En storfavorit som höll var Greklands bidrag. Katerine Duska från Quebec tävlar med låten Better Love och det är en ganska bra låt, men jag är inte förtjust i hennes röst, i alla fall inte i de lägre partierna. Det verkar jag dock vara ganska ensam om, då oddsbolagen placerar Katerina i topp.

Sextonåriga Zena, som tidigare tävlar i Eurovision Junior tävlar för Belarus med låten Like it. Något för den yngre publiken kanske, men jag förhåller mig rätt sval.

För Serbien tävlar Nevena Božović med Kruna, som är en klassisk balkanballad framförd på serbiska och engelska. Inte alls min kopp te, men den lär älskas av många.

Cypern skickar typ samma låt i år som förra året, med den skillnaden att Tantas låt Replay är sämre än fjolårets Fuego. En finalplats knep den ändå och kan säkert funka hyfsat även där. Folk gillar samma.

Estlands bidrag Storm framförd av Victor Crone tillhör de på låtar som faktiskt är bra på riktigt. Jag är mycket glad över att den gick vidare till final. En garanterad svensk finaldeltagare hittills alltså. Det här är garanterat en framtida radioplåga.

En annan favorit är Tjeckiens bidrag Friend of a Friend med bandet Lake Malawi. Mer brittiskt än tjeckiskt, men härligt indiepoppigt. Jag gillar skarpt.

Australien tar ännu en finalplats. De representeras av den mångsidiga sångerskan och skådespelaren Kate Miller-Heidke med låten Zero Gravity. Kate Miller-Heidke är klassiskt skolad, vilket märks i låten och jag är inte såld. Däremot är framträdandet riktigt coolt.

Islands Hatari framför låten Hatrið mun sigra och det är kanske det märkligaste jag sett och hört inte bara i Eurovision, utan över huvud taget. Jisses vad knäppt. Bandet är tydligen superpopulärt i hemlandet och resten av Europa verkar också gilla. Kul ändå med en finalplats.

2016 tävlade Serhat för San Marino och nu gör han det igen med svängiga låten Say Na Na Na, som framförs på turkiska och engelska. En slags falsksjungande Leonard Cohen med taskigt uttal och en lite läskig utstrålning. Känns sådär och jag hade definitivt klarat mig utan den i finalen.

Slovenien representeras av Zala Kralj & Gašper Šantl, som bjuder på ett riktigt märkligt och minst sagt sparsmakat framträdande med låten Sebi. En låt som jag trodde skulle försvinna i mängden, men tydligen inte.

Förutom dessa tio finalister finns några låtar som är direktkvalificerade till lördagens final. Det gäller The Big Five och självklart värdnationen Israel. Igår presenterades Spaniens bidrag som heter La Vende och framförs av charmige Miki. Låten är tyvärr helt hysterisk och även om Miki sjunger bra går det liksom inte att lyssna.

Frankrikes låt heter Roi och framförs av Bilal Hassani, en modig kille helt klart. Han sjunger grymt bra och även om jag egentligen inte är mycket för det superpampiga, tycker jag att det funkar förhållandevis bra.

Israels bidrag Home framförs av Kobi Mirimi och här kan vi tala pampigt. Nästan åt det parodiska hållet här också, men visst kan han sjunga Kobi Mirimi, det kan han utan tvekan. Känslosam är han också så att det räcker och blir över.

Vilka fick då lämna tävlingen?

Belgien använde samma låtskrivare som 2017 då Blanche tävlade med fantastiska City Lights, som jag fortfarande lyssnar på ibland. Sångaren Eliot har varit med i The Voice och jag gillar verkligen hans röst, trots att den brister ibland och låten Wake Up är riktigt bra. Däremot var scenframträdandet fruktansvärt tråkigt och scenspråket obefintligt. Det räcker liksom inte med en hyfsat låt och några fejkade trummor för att knipa en finalplats. Synd, men låten lär funka fin på radio.

Ungern representeras av Joci Pápai, som har romskt påbrå. Symboliskt i dessa dagar och synd att han inte gick vidare. Han sjöng låten Az én apám som är en hyllning till hans pappa. Nu är det förvisso en musiktävling, men jag hade ändå gärna sett låten i final, trots att den egentligen inte är min typ av låt. Jag gillade den helt klart mer än flera av finalbidragen.

Även D Moi, ett band bestående av sex misslyckade soloartister från Montenegro som framför låten Heaven, har gjort sitt. En låt som egentligen inte var så tokig, men de många rösterna bildade aldrig någon helhet. Logiskt att de åkte ut. Detsamma gäller egentligen  Finlands bidrag Look away med sångaren Darude. En helt okej låt, rätt tjatig, men den fastnar. Synd att rösten inte håller riktigt. Snabbreprisen har dock valt en mycket bra del av låten, vilket tyvärr inte räckte.

Vi slapp några riktigt galna uppträdanden i finalen, vilket var rätt skönt.

Polens bidrag som framfördes av gruppen Tulia, bestående av ett gäng kvinnor som skriker mer än de sjunger och dansar runt i märkliga klänningar. Låten Pali się framförs på polska och engelska och är minst sagt annorlunda.

På tal om märkliga bidrag så tillhör Portugals verkligen dessa. Älska eller hata kanske, men jag tycker nog att Conan Osíris  låt Telemóveis mest är rätt kass. Netta-ljuden gör den knappast bättre.

Georgien skickade balkanballad i kubik. Faktiskt så storslaget, pampigt och svårmodigt att jag blev lite full i skratt. Oto Nemsadze framförde låten Sul tsin iare på georgiska och abchaziska och det var nog fler än jag som tyckte att det var väl teatraliskt.

Ukraina skulle ha varit med, men bidraget Siren Song (Bang!) med Maruva diskades då hon skulle tvingas skriva under ett avtal där hon inte fick uttala sig för journalister utan godkännande av Ukrainas tv-bolag, vilket bryter mot yttrandefriheten.

Egendomen

Egendomen av Rutu Modan handlar om en äldre dam och hennes barnbarn som reser från sitt hem i Israel för att besöka farmoderns barndomsstad Warsawa.

Farmor Regina har berättat om en egendom som hennes familj ägde och har med sig ett brev från en advokat som ger henne rättigheterna till den. Barnbarnet Mika följer med för att få lära sig mer om sina rötter, men också som ett sätt att komma nära sin farmor och kanske fylla tomheten efter sin far som just dött.

Väl på planet dyker herr Yagondik, son till en av Reginas väninnor, upp. Som av en slump ska han också resa till Warsawa och det märks att han har planer på att ta reda på exakt vad det är för egendom som Regina ska besöka. En mycket irriterande karaktär. Nästan lika irriterande som den israeliska skolklassen som befinner sig på planet på väg på en “March of the living”, en resa i förfädernas fotspår.

Det är tydligt att Regina lika gärna hade kunnat göra resan ensam. I alla fall vill hon sköta allt själv. Mika träffar Tomasz som jobbar som guide i de judiska kvarteren i Warsawa och de tillbringar en hel del tid tillsamman. I närheten av dem och Regina finns alltid herr Yagondik.

Egendomen tilldelades Urhundenpriset 2017 i kategorin bästa översatta seriebok och jag kan verkligen förstå varför. Det här är en på ytan stillsam berättelse om hur det förflutna påverkar oss i generationer, men känslorna svallar helt klart under ytan.

Alla floder flyter mot havet

Alla floder flyter mot havet är Dorit Rabinyans andra bok som översätts till svenska efter Alla bröllop, men för mig är hon en ny bekantskap. En mycket trevlig sådan. Hennes berättelse om den israeliska Liat och den palestinske Hilmi är både vacker och relevant. Den får mig också att känna mig något naiv, som ändå vill tro på en lösning av den konflikt som härjat Israel och Palestina sedan staten Israels bildande 1948. När två människor som verkligen vill vara tillsammans stöter på så många problem är det svårt att se hur deras folk ska kunna enas.

Liat och Hilmi träffas i New York. Hon är där under en begränsad tid, men han bor där. De vet dock redan då de träffas att deras tid tillsammans endast stäcker sig några månader fram. När Liat återvänder till Israel kommer det definitivt inte att finnas någon plats i hennes liv för Hilmi, för trots att de egentligen är uppvuxna väldigt nära varandra rent geografiskt är avståendet oöverstigligt.

Men nu är de i New York och där kan deras kärlek få rum. Motvilligt först, men sedan passionerat. Världen utanför är komplicerad, men när de tillåter den att bara existera i en liten lägenhet i en säng är kärleken förhållandevis enkel.

Jag tyckte så mycket om Alla floder flyter mot havet. Den är vacker, språket är fantastiskt och trots att kärleken står i centrum är det här så mycket mer än en kärlekshistoria. Känslorna flödar över sidorna och jag önskar så att världen var annorlunda. Berättelsen om Liat och Hilmi är så fin, men också så sorglig. Och sorgligast av allt är kanske de konflikter som bara pågår och aldrig tycks nå ett slut. Kärleken kan övervinna mycket, men konflikter som pågått i årtionden har den svårt att besegra.

En häst går in på en bar

En häst går in på en bar är den första bok jag läst av David Grossman och det är helt klart en av årets märkligaste läsupplevelser. Trots att det var ett tag sedan jag läste ut den kan jag faktiskt inte bestämma mig för om jag tyckte om den eller inte. Den berörde mig hur som helst mycket. Hela boken är en lång föreställning med ståuppkomikern Dovaleh G, som är en ganska ovanlig komiker. Ibland är han fruktansvärt rolig, men oftast ganska elak och obehaglig. Han berättar bland annat om en rad händelser och minnen, inte sällan är mycket smärtsamma som om hans mammas upplevelser under förintelsen, hur han själv misshandlades av sin pappa som barn och hur han mobbades i skolan.

Publiken vet inte riktigt hur de ska hantera det de får höra och som en del av publiken förstår jag dem. Vissa går, andra stannar. I publiken sitter hans barndomsvän, som fått en personlig inbjudan till showen. Även han är på väg att gå flera gånger, men stannar kvar, lyssnar och blir berörd. Själv fick jag ibland ta pauser för att hämta andan, men jag kom tillbaka och blev även jag berörd.

En häst går in på en bar är en intensiv bok, som inte är helt lättsmält. Orden forsar fram och ibland känns det som att jag drunknar. Effekten av det blir dock att orden sipprar in i mig och jag har svårt att släppa Dovaleh G. Däremot är jag inte säker på om jag tycker om honom, eller om jag egentligen tycker synd om honom. Jag lutar åt det senare.

David Grossman tilldelades Man Booker International Prize 2017 för den här boken och det kan jag på många sätt förstå. En häst går in på en bar liknar ingenting jag läst tidigare.

 

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: