Danmark

Fem bra danska tv-serier

Just den här tiden på året är tv-serier lättare att komma igenom än böcker och dagens topp 5 handlar om bra tv-serier från vårt grannland Danmark. Jag har ju lyckats undvika giganterna på B Brottet, Borgen och Bron, men jag har några andra favoriter.

Nikolaj og Julie (2002-2003) är en serie med paret med samma namn i centrum. Ett par som varken kan vara tillsammans eller isär, men som ändå är riktigt fina att följa. Nikolaj har en firma tillsammans med sina vänner Philip och Frank, som vi också lär känna. Det här var den första serien jag såg med Sofie Gråbøl och hon är som alltid fantastisk.

Matador (1978-1982) är en klassisk dansk serie med fantastiska Ghita Nørby i en av rollerna. Huvudrollen spelar dock av Jørgen Buckhøj som spelar Mads Skjern, som senare gifter sig med Nørbys rollfigur Ingeborg. Serien utspelar sig i den fiktiva lilla staden Korsbæk där han startar sin butik Tøjhuset som konkurrerar med den etablerade butiken Damernes Magasin. Nu var det så många år sedan jag såg den att minnet är lite suddigt, men jag minns i alla fall att jag älskade den.

Krøniken (2004-2007) en serie om den unga Ida Nørregaard som 1949 flyttar till Köpenhamn för att studera och sedan får jobb som sekreterare på en radiofabrik. Fabriken drivs av Kaj Holger Nielsen och där arbetar även hans son Erik och hans dotter Søs. Syskonen Nielsen är viktiga i serien, liksom Idas granne Palle, en student med arbetarklassbakgrund. Vi får följa dessa fyra karaktärer under många år och får dansk nutidshistoria på köpet.

Mordkommissionen (2000-2004) blev Mads Mikkelsens stora genombrott, även om jag såg honom första gången i den brutala filmen Pusher (1996). Han spelar Alan Fischer som ingår i en specialgrupp inom polisen som hjälper den lokala polisen med speciellt komplicerade fall. Det jag minns som bäst var samspelet mellan poliserna och en ännu större favorit än Fischer var Johnny Olsson, spelad av Lars Bom.

Dicte (2003-2005) med Iben Hjelje i huvudrollen som Dicte Svendsen kombinerar på ett bra sätt vardagsdramatik och spänning. Dicte är reporter som gärna skriver om brott och ingenting hindrar henne från att få reda på det hon vill. Serien baseras på Elisebeth Egholms kriminalromaner som jag också tycker mycket om.

 

 

Pengar på fickan

Pengar på fickan av danska Asta Olivia Nordenhof är en riktig snackis som tilldelades Per Olov Enquists pris 2020 och dessutom nominerats till Nordiska rådets litteraturpris 2021. När jag fokuserade på nordisk litteratur i september (även om det gick lite sådär) var det självklart att läsa just den här boken. Jag vet inte vad jag förväntade mig, men var överraskad över det jag läste. Lite fick jag samma känsla som när jag läste Josefin Klougarts debut för många år sedan, att det var snyggt men inte så mycket mer. Samtidigt är det något hos huvudpersonerna som gör att jag fastnar.

Pengar på fickan utspelar sig på 80-talet och handlar om Maggie och Kurt. Ett par vars kärlek, om man ens kan kalla det så, är destruktiv och våldsam. Kanske handlar det mest om dottern Sofie, vars liv självklart påverkats av föräldrarna. I bakgrunden finns också berättelsen om Scandinavian Star, ett passagerarfartyg som förstördes i en mordbrand i april 1990. Hur det hänger ihop anar vi, men får inte riktigt veta. Kanske för att det här endast är en bok i en planerad heptalogi och endast en skärva av helheten. Någonstans känns det som att jag missat grejen, för jag förstår inte riktigt storheten. Språkligt är det en fantastisk bok, men innehållet är för vagt för min smak. Visst bränner det till ibland, men det räcker inte.

Jag är glad att jag läste Pengar på fickan trots allt, även om jag inte är överväldigad som recensenterna. Kommer jag att läsa vidare i serien? Kanske. Mer sugen är jag dock på att bekanta mig med Nordenhofs poesi, för där kan jag tänka mig att hon briljerar.

Dagens kulturella VM-spaning Danmark

Danmark tog sig vidare från sin grupp och mötte Kroatien i åttondelen i en ganska så tråkigt match, som slutade riktigt tungt för Danmark. Jag har sällan sett så bra målvakter, men å andra sidan sällan så kassa straffar heller. Nerverna utanför helt klart. Danmark är alltså ute och därför handlar dagens VM-spaning om dem.

Inger Christensen är en favorit och tidigare i år läste jag hennes Ljus, som jag skrev om på Kulturkollo. Mest tycker jag om Alfabet och just nu har jag Fjärilsdalen hemma från biblioteket. Det är en tvåspråkig utgåva som jag ser fram emot att läsa.

Jens Christian Grøndahl är en dansk författare jag läst ganska mycket av. Mest kommer jag ihåg Tystnad i oktober och Lucca. Han är nu aktuell med Ofta är jag lycklig som kom ut i april.

Du försvinner av Christian Jungersen är en riktigt bra bok och en författare jag vill läsa mer av. Undantaget låter väldigt bra.

Jussi Adler-Olsen skriver deckare som många gillar. Själv har jag bara läst den första Kvinnan i rummet, men kan absolut tänka mig att läsa mer. Det har totalt kommit ut sju böcker i serien om Avdelning Q. Senaste boken Hon tackade gudarna är dock fristående.

Carsten Jensen är en författare jag tänkt läsa något av hur länge som helst, men det har inte blivit av. Han är nu aktuell med Kriget som inte har något slut om Afghanistan. Annars är det väl Vi, de drunknade som är hans mest kända bok.

En av oss sover av Josefine Klougart hyllades av alla, men jag gillade den sådär. Sedan dess har jag inte läst något mer av henne, men det kanske jag borde.

Om Danmark handlar Lena Sundströms bok Världens lyckligaste folk, som knappast målar upp en ljus bild av landet där ett främlingsfientligt parti tillåts kontrollera politiken. En bok som är väl värd att läsa.

Som alltid när det gäller film är mina favoriter hopplöst daterade. Jag är svag för Mads Mikkelsen och första filmen jag såg med honom var superläskiga Pusher. Det var på en filmfestival i Göteborg och jag var hyfsat rädd under promenaden hem över Masthuggsberget till Majorna sent på kvällen. Den sitter kvar fortfarande, men jag har faktiskt inte vågat se fortsättningsfilmerna.

Regissören Susanne Bier är annars en favorit som gjort många bra filmer. Även där dyker Mikkelsen ofta upp. Jag tycker mycket om såväl Efter bröllopet som Älskar dig för evigt.

Tv-serien Bron borde jag verkligen se, men det har jag ännu inte gjort. Även här blir det gamla favoriter som får stå i fokus. Det går nämligen inte att bortse från fantastiska Matador, som sändes första gången med början 1978. Jag skulle verkligen vilja se om den.

Lite färskare är Nikolaj och Julie om sex vänner med fina skådespelare. Jag är helt klart mer förtjust i dramaserier än actionserier. Gamla Mordkommissionen var ett undantag (Mikkelsen igen) och så tyckte jag om serierna Anna Pihl och Dicte, mycket tack vare fantastiska Iben Hjejle, som också hade en roll i High Fidelity. Tydligen är hon också med i nya The Rain, som finns på Netflix. Ännu ett skäl att börja titta på den.

En alldeles särskild kärlek

Stockholm Literature lyssnade jag på ett samtal mellan Johanna Adorján och Kjell Westö där de bland annat talade om familjers förflutna och alla hemligheter som kan påverka även nutiden. Adorjáns bok En alldeles särskild kärlek handlar om hennes farmor och farfar och fokuserar på den sista dagen i deras liv. Efter ett långt äktenskap har de bestämt sig för att avsluta sina liv tillsammans. Egentligen är det bara mannen som är sjuk, men hans fru verkar inte vilja leva vidare ensam.

István och Vera möttes i Budapest 1940 och var gifta i nästan 50 år. De överlevde andra världskriget och flydde från Ungern till Danmark 1956. Vi får veta en del om deras liv, men berättelsen präglas av den tystnad som Adorján menar också fanns i släkten. Det var inte riktigt okej att prata om det förflutna, utan fokus låg på nuet. På ett sätt är det synd att vi inte får lära känna de gamla paret mer, men styrkan i berättelsen ligger å andra sidan i det lågmälda. Adorján tecknar ett kärleksfullt porträtt av främst sin farmor, som är långt ifrån perfekt, men som verkligen offrar sig för kärleken. Faktiskt tror jag inte ens att hon ser det som ett offer, utan som ett naturligt avslut på ett långt gemensamt liv.

En alldeles särskild kärlek är en lågmäld och vacker berättelse där ett barnbarn försöker sätta ord på tystnaden för att förstå. Hon var självklart inte med under farföräldrarnas sista dag, men hon ger en sannolik beskrivning av hur den skulle ha kunnat vara. På ytan är allt ganska enkelt, men det pågår samtidigt massor. István och Vera fastnade inte riktigt i mig då jag läste. De var så tillbakadragna och pockade inte riktigt på min uppmärksamhet. Någonstans lyckades de ändå nästla sig in i mig och flera veckor efter läsningen finns de fortfarande kvar.

 

 

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: