Författare

Mitt flygplanssällskap

Jag tror det var igår som jag lyssnade på Morrongänget (Göteborgs sådana) på Mix Megapol och de pratade om vem de helst hade velat sitta bredvid under en lång flygresa. En kändis då. Det fick mig att börja fundera över vilken person jag skulle välja och tänkte att en kul utmaning hade varit att välja ut ett par författare att flyga tillsammans med. Nackdelen med att välja två är att jag tvingas sitta i mitten, men fördelen är att jag inte behöver nöja mig med en.

En författare jag gärna  vill ha som sällskap är Nick Hornby, då han verkar så himla trevlig och härligt nördig. Möjligen skulle det vara lite jobbigt att snacka engelska i flera timmar, men det finns ändå en hel del att säga om böcker, fotboll och musik.

Vid min andra sida skulle jag självklart placera Chimamanda Ngozi Adichie (och ja, jag vet att jag är helt fixerad vid denna kvinna) för att få diskutera lite feminism, fördomar och dessutom kanske få lära mig ett och annat. Det kan bli riktigt spännande.

I verkliga livet avskyr jag att prata med medpassagerare på flygplan. Jag är väluppfostrad och grym på att småprata, men jag tycker verkligen inte om det. Helst sitter jag djupt försjunken i en bok, men för två till synes väldigt trevliga litterära giganter gör jag ett undantag.

Däremot skulle jag inte vilja sitta bredvid Anders Jacobsson, som bland annat har skrivit böckerna om Sune och Bert. Hans kollega Sören Olsson verkar lite vettigare, men Jacobsson har gjort en hel del märkliga uttalanden. Hade han satt sig på stolen bredvid skulle jag definitivt fortsatt att läsa min bok.

Vilka två författare skulle du gärna sitta bredvid på flygplanet och vad skulle ni prata om? Vem vill du absolut inte ha som sällskap?

 

Författarquiz

På “mitt” biblioteks hemsida hittade jag detta quiz med foton på 15 författare. Jag fick 13 rätt, men borde haft 14 i alla fall tycker jag. Den 15e hade jag ingen som helst aning om.

Hur många författare känner du igen?


Quiz generated on Quizz.biz

Loe gästade Lerum

20130429-175343.jpg

Igår hade vi fint besök på Lerums gymnasium, då Erlend Loe berättade om sig själv och sitt skrivande. Hans presenterade sig extremt konkret, på äkta Loe-manér genom att säga ungefär så här: Hej, jag heter Erlend Loe. Jag skriver böcker. Jag är 43 år och bor i Oslo. Jag har tre barn. Jag kommer från Trondheim.

Loe berättade att han började skriva böcker då han var 17 år och utbytesstudent i Frankrike. Då de franska elever var pressade att prestera i skolan och de hade inte tid att ta hand om en lång norrman. Han var alltså mycket ensam och fick mycket på bio och läste massa böcker. I sin ensamhet började han skriva enormt mycket, tusentals sidor dagbok blev det tills han slutade då han var 21.

I efterhand känns det kanske lite pinsamt att dagböckerna finns kvar, men poängen var att då han väl började skriva böcker hade han tränat så mycket att det blev lätt och roligt att skriva. Tonen i språket fanns. Problemet var att han inte upplevt något speciellt. Att var normalt. “Vad i helvete ska jag skriva om?”, tänkte han.

Han insåg dock att du faktiskt inte måste ha upplevt någonting speciellt för att kunna skriva. Med hjälp av fantasi kan du skriva fantastiska böcker. Loe skriver om de små tingen, om det sociala spelet. Han tycker att det är fascinerande hur irrationella människor är och att vi inte har en aning om vad vi gör.

När Loe var journalist på en studenttidning, träffade han en fotograf som berättade om en flicka som älskade att prata om sig själv. Hon märkte inte ens om hennes pojkvän somnade. Där fick Loe en bokidé. Som van lyssnare kände han igen sig i situationen och strax därefter skrev han inledningen till det som skulle bli debutromanen Blåst, som på norska heter Tatt av kvinnen, en lek med filmtiteln Tatt av vinden (Borta med vinden).
Boken har korta numrerade kapitel. Något han alltid velat använda. Temat är missförstånd och att prata förbi varandra.

Loes största skrivartips är att sno det som är bra och gör det till ditt. Allt kommer inte att vara originellt. Om man har det som ideal kommer man aldrig att kunna skriva något.

Erlend Loe har förutom böcker skrivit filmmanus och håller just nu på med en tv-serie i 16 avsnitt. Han gillar att skriva för tv och film. Att skriva böcker är visserligen friare, men trots alla kompromisser gällande film och tv uppskattar han samarbetet med andra. Det är ensamt att vara författare.

Blåst har blivit filmatiserad, av en känd regissör och Loe kunde inte säga nej. Däremot hade han massor av andra saker att göra och var inte inblandad i manuskriptet. Han läste det inte ens. När han väl såg resultatet märkte han att mycket hade ändrats i filmen, t.ex. slutet. Boken är också mer subtil, medan filmen är mer utstuderat rolig.

Doppler och Stilla dagar i Mixing Part ska bli film, men då vill han skriva manus själv.

Loe har också översatt Hal Sirowitz diktsamling Mother said till norska och han läste några av dikterna för oss och jag blev definitivt sugna på att läsa fler, men då på engelska.

Loe läste också ur Gör vad du vill som han kallar en humoristisk bok om självmord. Självklart är det tragiskt med självmord, men det blir mer hanterligt om man blandar in humor, menar han.

Ingen kan hindras att ta sitt liv, men det är förfärligt att unga gör det, då man inte vet vad livet kommer att föra med sig, säger Loe. Huvudpersonen Julieär 18 och tror sig ha tänkt igenom sitt självmord mer än andra, men det visar sig att hon har fel i att hon har mer kunskap eller förnuft än någon annan. Dessutom misslyckas hon totalt när hon ska hänga sig, då repet visar sig vara elastiskt.

Det här är en av de få böcker av Loe som jag inte läst. Någon som har det?

Loe får frågan om vilka författare han ser upp till och då nämner han t.ex. Knut Hamsund, Lev Tolstoj och Astrid Lindgren. Stora klassiska författare.

En annan elev frågar om det var nervöst att debutera och det erkänner han att det var, men då visste han samtidigt inte vad han gav sig in på. Faktum är att han är mer nervös nu än någonsin, han gav ut en ny bok för två veckor sedan och det var riktigt jobbigt. Boken heter Vareopptelling och förhoppningsvis kommer den snart på svenska.

Hur lång tid tar det att skriva en bok? 3-10 månader för själva skrivandet, men ofta har de snurrat i huvudet i flera år. När ungarna är iväg skriver han från 9 till 4, sedan lever han familjeliv. Förut kunde han skriva dygnet runt, men nu krävs struktur.

Just nu skriver Loe på en romanserie. Det ska bli tre böcker för unga med parallella världar, alltså bort från det realistiska. Loe goes fantasy alltså. Det kan bli hur spännande som helst.

20130429-175326.jpg

 

Frukost men mamma och Marie

I lördags morse gästade Marie Hermansson Ale Bibliotek och jag körde genom skogen till min kära mor och åt frukost med henne, Marie och ett gäng till. Det är tredje författarfrukosten jag är på i Nödinge och jag gillar verkligen konceptet. Den här gången var publiken lite mer blandad dessutom och jag sänkte inte medelåldern speciellt mycket om ens något. Yngst var jag definitivt inte i alla fall.

Marie Hermansson har skrivit länge och bestämde sig tidigt för att bli författare. Hon skickade in sitt första bokmanus till ett förlag då hon var 13 år. Ett manus utan slut, för så fungerade hon, hon började på nya projekt, men slutförde dem sällan. Nu blev det här manuset inte antaget, men hon fick ett fint brev tillbaka med tips på vad hon skulle tänka på när hon skrev.

Debutboken Det finns ett hål i verkligheten kom ut 1986 och är en novellsamling. Den är jag kanske inte supersugen på, men däremot genombrottsromanen Värddjuret från 1995 om en kvinna som blir värddjur åt en utrotningshotad fjärilsart.

Den första boken jag läste av Hermansson var den fantastiska Musselstranden, som hon berättade började som tre historier, som hon sedan satte ihop till en bok trots att det inte var tänkt från början. Min känsla är att jag läst mycket av henne därefter, men faktum är att jag faktiskt bara läst Hembiträdet också. Två böcker jag gillat skarpt och sedan ingenting mer, visst är det konstigt?

Nu köpte jag nyaste boken Himmelsdalen och hoppas att återseendet ska bli trevligt. Idén till boken fick Hermansson då hon spelade WoW, ett spel hon egentligen prövade i rent researchsyfte, men sedan fastnade i. Vid ett tillfälle blev hon, eller hennes karaktär, trängd mot en begvägg av en fiende och kom inte därifrån. Då fick hon en bild av himmelsdalen, en väldigt smal dal mellan höga berg.

Så funkar det ofta när hon kommer på nya bokidéer, berättar Marie Hermansson. Att hon ser en stor del av en historia, som i en dröm och sedan får slita massor för att kunna verbalisera och konkretisera denna vision. Hon jämförde det hela med hur Mose måste känt då han högst upp på Sinai såg det förlovade landet långt bort och sedan behövde vandra i öknen i 40 år innan han nådde det på riktigt.

Boken Himmelsdalen utspelar sig i Schweiz, i en isolerad dal. Inte så realistiskt såklart, säger Hermansson, men påpekar att dalen inte kunde ligga någon annanstans trots att det kanske hade varit mer realistiskt att placera en helt isolerad dal i ett mer svårtillgängligt område. Schweiz har dock alltid fascinerat henne. Hela landet är som en modelljärnväg, säger hon, ett lite mysko land som är så fint på ytan.

För att hitta dalen använde hon sig av Google earth och flög över landet för att hitta “sin” dal. Det gjorde hon till slut och reste då dit “på riktigt”. Nu var det långt ifrån en isolerad dal, utan tvärtom en turistattraktion, men den såg ut som den skulle.

Boken handlar om tvillingarna Daniel och Max och tvillingar är alltid spännande tycker jag. Har du läst den eller något annat av Marie Hermansson?

 

 

Moderna svenska favoriter

Malin listar typ 10 svenska favoritförfattare i modern tid som hon gillar. Hon har dessutom med en del bubblare och det kan hända att jag får fuska på det sättet också. Listan ser ut så här, utan inbördes ordning:

1. Barbara Voors, en av mina absoluta favoriter som följt mig sedan slutet av 90-talet. Har dessutom träffat henne vid ett par tillfällen och det känns stort.

2. Karin Alvtegen skrev först spänningsromaner på S och senast en roman. Gillar henne skarpt!

3. Katarina Wennstam är utan tvekan en väldigt viktig, svensk samtidsförfattare.

4. Liv Strömqvist, för ärligheten och modet. Så bra, så bra. Och så vass.

5. Bodil Malmsten. Jag älskar Bodil Malmsten. Det är nästan inte sunt ens.

6. Moa Herngren tillhör de författare som vågar skriva om det som ingen ens vågar viska om.

7. Jonas Karlsson tillhör också de författare jag skulle dö om jag träffade i verkligheten. Fantastiskt begåvad författare.

8. Maria Ernestam är också helt fantastiskt bra. Längtar efter en ny bok.

9. Johannes Anyuru får vara med, trots att jag egentligen läst för lite av honom. Ska bli ändring på det.

10. Sofia Nordin kniper sista platsen. Jag har mer att upptäcka, men de två böcker jag läst har varit grymma.

 

Bubblare: Christoffer Carlsson som är på god väg att klättra in på listan, Åsa Grennvall som jag just upptäckt, Lina Ekdahl som är en fantastisk poet, John Ajvide Lindqvist som skrämt mig rejält, Pamela Jaskoviak som jag också tycker mycket om.

Vilka svenska favoriter har du?

 

 

Författare jag inte läst men nog skulle gilla del 5

 

Monica Ali är en författare som följt mig i snart 10 år, sedan hennes debutbok Brick Lane kom ut. Det är nämligen en bok som bara skriker “Linda” och jag köpte den självklart så snart den kom ut i pocket.

Nu är det konstigt nog så att boken fortfarande står oläst i hyllan. Den finns faktiskt med bland mina hyllvärmare som det är meningen att jag ska läsa i år. Hittills har jag läst exakt 0 av dem.

Jag tror ändå fortfarande att Monica Ali är en författare för mig. I sommar kommer Den okända historien, som på ytan verkar lite mer lättsmält än de övriga av hennes böcker. Det är en kontrafaktisk roman om vad som hänt om prinsessan Diana inte dött i bilolyckan i Paris.

Samtidigt kan jag inte låta Brick Lane stå och vänta hur länge som helst. Den verkar bra, det gör den.

Min strategi får bli samma som förra året, att ta med ett gäng hyllvärmare på semestern där det inte går att läsa några andra böcker. Det kan funka.

Har du någon författare som du tänkt läsa hur länge som helst, men ännu inte läst?

Författare jag inte läst med nog skulle gilla 4

foto: Caroline Andersson

Jag tittar ikapp på Babel denna lugna lördagsförmiddag och fastnar i intervjun med Carl-Johan Vallgren. Jag måste erkänna att jag aldrig varit direkt sugen på att läsa något av honom och jag skyller det på Den vidunderliga kärlekens historia. Skrönor, som jag tolkar just den här boken som, är sällan något för mig. Tilläggas bör att jag kan ha fel.

Nya boken Havsmannen fascinerar mig däremot. Den verkligen visserligen vidrig, men ändå som en bok som kan passa mig. Möjligen också Kunzelmann & Kunzelmann.

Jag har faktiskt läst och gillat två av de tre författare i den här inläggsserien, nämligen Kerstin Ekman och Tom Perrotta. Den förstnämnde var mycket bättre än jag kunde drömma om och den andre kanske en liten besvikelse, men båda var ändå bra.Trean Kristian Lundberg ska jag helt klart läsa.

Vilka författare har du inte läst, trots att du kanske skulle gilla dem?

 

Författare jag inte läst men nog skulle gilla 3

Bild: Larry D. Moore

Ibland är jag lite korkad. Jag får för mig att en författare skriver böcker i en viss genre och avfärdar därför utan att egentligen veta varför. Den senaste i raden är Tom Perrotta som Jessica och Helena skrivit en massa om.

Jag vet inte varför jag fått för mig att att herr Perrotta skriver skräck eller möjligen thrillers. Namnet låter så och jag har helt enkelt inte läst på om honom ordentligt. Mycket dumt gjort. Han verkar ju skriva böcker som jag troligen kommer att älska. Det doftar sannerligen Tony Parsons och Nick Hornby.

Little children om hemmamammor och en hemmapappa. Trevlig vardag, förhoppningsvis med en lite humoristisk twist. Annars ska väl jag som lärare läsa The abstinence teacher .

Vad säger ni, är Tom Perrotta något för mig?

 

De två tidigare inläggen i serien hittar du här och här.

Om pojkarna

Jag gillar Jessica Schiefauers Pojkarna för att den berör ett viktigt ämne på ett minst sagt annorlunda sätt. Under det seminarium med författaren jag var på berättade om hur hon var så besatt under skrivprocessen, men nu knappt ens har förstått att hon skrivit den själv. Det var som om boken kom ur henne, utan att hon kunde kontrollera den.

Flickorna i boken vill inte tvingas in i en kvinnoroll och leker därför vidare trots att de kanske är för stora för att leka. Förvandlingen är tillfällig, men jag kan förstå Kims beroende av förvandling och att leka med könsroller.

Vad vill författaren säga med den här boken? Jessica menar att hon snarare vill ställa frågor än slå ett slag för något. Bara problematisera, men inte ta ställning. Det gillade jag med boken och tror därför att den är perfekt att läsa i grupp och sedan diskutera.

Boken berättar en historia ur Kims perspektiv, vilket gör att de kränkningar som killar utsätter henne för blir riktigt stora. Och de är stora. Det är inte kul med gliringar och att bli av med sin tröja på skolan för att killarna vill kolla på ett par bröst. Det är stort, hemskt och fruktansvärt. Att bagatellisera dessa kränkningar och påstå att killar inte kan kontrollera eller hindra sitt beteende är inte okej.

Bokens killar är stereotypa på många sätt. Alla killar är inte som Tony i boken. Måste bilden av män som vilda djur visas en gång till? Återigen menar författaren att Kims perspektiv styr historien. Min teori var att Kim vill bli något helt annat än det hon var och Jessica bekräftar det. Hon vill bli extrem och söker sig därför till de riktigt farliga pojkarna.

Vändningen är att de vidriga killarna faktiskt har känslor, som mellan Tony och Kim. Homosexualitet är så förbjudet i en machokultur och jag gillar att historien berör detta.

Ursprungsidén med kvinnor som blev superhjältar om nätterna blev istället Pojkarna, inte Männen som dokumentet länge hette i författarens dator. Jessica själv har däremot aldrig velat bli man, men önskar att bli behandlad som en människa snarare än ett kön.

Behöver lite bubbel!

De tar på krafterna att vara på mässan. Det känns som om jag inte hunnit med någonting alls, men det är ju inte riktigt sant. Skönt att kunna landa i bokbloggarrummet lite ibland. Här är det lugnare än på mässgolvet. Trevligt sällskap dessutom.

Snart dags för lite bubbel med lika trevligt sällskap. Behöver dessutom få i mig en sen lunch eller tidig middag.

Dagens trevligaste måste de tappra grabbarna på Thorén & Lindskog som förhoppningvis ska passa mig. Curryvursten, ett säkert kort vad jag förstår.

Dagens sötaste måste Elisabeth Grate vara. En sådan tjusig dam.

Dagens starstruckmoment var helt klart när jag såg Bob Hansson. Var nästan lite sugen på att gå farm och klappa honom lite, men jag lyckades hejda mig.

Dagens “harvisettsförr” när jag träffade Mattias på Piratförlaget, som jag ju träffar varje dag, men aldrig har sett i verkligheten.

Nu ska jag träffa Skrivarmamma!

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: