Nationalsången är Eija Hetekivi Olssons rop på hjälp för de som inte har någon egen röst. De bortglömda. De som befinner sig på samhällets botten. De som bor på de platser i Sverige dit ljuset aldrig når. Hon konstaterar precis som Jonas Hassen Khemiri att ”När ni är laglydiga är ni osynliga, när ni begår brott är ni självlysande.” Föräldern och barnet i Nationalsången tillhör de osynliga.
Det är smärtsamt att läsa Nationalsången. Nyheter om ett Sverige som aldrig varit bättre. Ett Sverige där klyftorna ökar och de snuskigt rika blir fler. Ett Sverige där det normala är att flyga utomlands flera gånger om året och en flygskatt beskrivs som mer katastrofal än sänkta löner, låga pensioner och en försämrad arbetslöshets- och sjukförsäkring.
Eija Hetekivi Olsson berättar om en förälders desperata kamp för att skapa ett värdigt liv för sig själv och sitt barn. En kamp som samhället motarbetar på alldeles för många sätt. Det räcker inte att jobba dygnet runt, att lappa och laga, att strunta i tandläkarbesök. Den ensamma föräldern i förorten kan aldrig nå det liv som det talas om på nyheterna. Hen är inte bara ensam, utan också osynlig. Det klassamhälle som växer fram i ett Sverige där klyftorna ständigt ökar skrämmer mig. Det Sverige där ett antal miljardärer äger allt mer är inte mitt Sverige. Jag kommer att rösta för att minska dem och hoppas att fler tänker som jag.