Peter Weir

Till månen och vidare

Förra veckans tema på Kulturkollo var om rymden i allmänhet och månen i synnerhet.  Det valde vi självklart med tanke på att det i sommar var 50 år sedan den första mannen gick på månen. Neil Armstrong var först och Buzz Aldrin får symbolisera den ständiga tvåan. Månlandningen sändes på TV och måste helt klart varit ett av det viktigaste tv-ögonblicken för dem som fick uppleva det live.

Under hela veckan har jag gått och nynnat på Savage Gardens The moon and back och funderat över uttrycket att älska något till månen och tillbaka. Jag har alltid tyckt att det är rätt märkligt. Visserligen visar det kanske på någon slags storlek på kärleken, men oändlig är den verkligen inte.

Andra månrelaterad kultur är Sarah Dessens fina bok The Moon and more, som påminner mig om att införskaffa sommarens Dessen. Det blir nämligen inte sommar på riktigt utan en somrig Dessen-bok.

Jag vill också påminna om  Man on the moon med R.E.M. (från fantastiska Automatic for the people) som handlar om att människan faktiskt gått på månen, men också skulle kunna handla om den mytomspunne gubben i månen. En sådan finns bokstavligen i filmen Truman show, där huvudpersonen växt upp i en fiktiv värld som egentligen är en gigantisk tv-studio. Mannen som regisserar allt har sitt kontor inuti den fiktiva månen.

 

Photo by Ganapathy Kumar on Unsplash

 

Mycket har förändrats på 18 år

Jag funderade vidare efter det inlägg jag skrev om Tjockdrottningen igår och kom att tänka på filmen The Truman Show. Jag visade den för elever hösten 1999, när dokusåpan var ett ganska nytt fenomen och då skämtade vi om att det säkert skulle komma alla möjliga märkliga tv-program i framtiden. Tänk om det till och med skulle komma ett program där man fick se tjocka människor banta eller ännu värre få se knarkare bli fria från sitt missbruk. Någon knarksåpa har det inte blivit ännu här i Sverige, men i USA finns Celebrity Rehab. När det gäller matberoende har dokusåporna, eller realityprogrammen, eller vad de nu ska kallas, varit desto fler.

I The Truman Show placeras ett spädbarn i en realityshow där hans liv kan ses av andra dygnet runt. Själv är han omedveten om att hans liv är ett konstgjort sådant. Att de som omger honom, hans mor, hans fru och hans bästa vän, är skådespelare som har som jobb att vara en del av hans liv. Riktigt så illa är det inte för Annie i Tjockdrottningen, men det finns ett gäng falska människor i hennes närhet som låtsas vara vänner, som låtsas att de tycker om och till och med älskar henne.

Fortfarande undrar jag var gränsen går för reality-tv. Den gräns jag trott har funnits har passerat så många gånger att jag tappat räkningen, men någonstans måste den väl ändå gå? Självklart nås den lättare om publiken sviker, men det verkar de inte göra. När går deras gräns?

%d bloggare gillar detta: