Valet Forever

Nu har jag sett de åtta avsnitten i serien Valet Forever, som finns på svtplay, och jag är fortfarande väldigt kluven till konceptet. Podden Flashback Forever har jag faktiskt inte lyssnat på, poddar är sällan eller i princip aldrig min grej, men vad jag förstår handlar den om att grotta ner sig i trådar på Flashback. Jag måste nu erkänna att jag när en fascination till Flasback som fenomen och gillar att snurra runt där ibland för att ta tempen på den lite mer alternativa debatten. Inte för att jag sympatiserar med på forumet dominerande åsikter, snarare tvärtom. Men tillbaka till Valet Forever. Jonathan Bengtsson skriver om programmet i GP och texten har fått rubriken ”Otukt och svinerier i Valet forever”, en rubrik som ringar in lite vad syftet med programmet är. Han skriver sedan precis det jag upplevde när jag såg programmen, att partiledarna visade upp en sida som sällan ses. ”De blir sårbara, och det är viktigare än man kan tro”, skriver Bengtsson. Hur press hanteras visas tydligt, liksom hur trygga de intervjuade politikerna är i sig själva och det gör programserien intressant. Det som istället gör serien rätt politiskt ointressant är att den inte alls handlar om politiska frågor och när det bränner till blir politikerna inte ifrågasatta.

Först ut är moderatledaren Ulf Kristersson och han parerar de ibland obehagliga frågorna rätt väl. Kristersson är bra på att ducka och framstår som ganska trevlig, vilket gör att han säkert kan vinna en del sympatier. Han skrattar bort de tuffaste frågorna, vilket är en strategi som brukar funka för honom.

Nooshi Dadgostar är verkligen inte bekväm i situationen och försöker febrilt framstå som för seriös för sammanhanget, vilket inte blir så lyckat. Lite charmigt är det att hon vrider på sin göteborgska lite extra, men hon känns rätt stel och humorlös. Troligen handlar det om att hon är ganska ny som partiledare, förhållandevis ung och dessutom kvinna. Att uppfattas som oseriös är självklart ingenting hon vill.

Magdalena Andersson dyker inte upp, utan det blir istället Lena Hallengren som får hantera denna potentiellt obehagliga situation. Inget bra utgångsläge för socialdemokraterna. Hallengren är lugn, bra och korrekt, men kanske lite tråkig. Samtidigt framstår hon som ganska vanlig och inte minst mänsklig, vilket ger pluspoäng. Jag förstår varför Andersson slängde bollen vidare, men tror inte att det var så vidare smart.

Någon som är ett riktigt proffs är Ebba Busch. Jag håller verkligen inte med henne politiskt, men beundrar ändå hennes lugn under den ganska tuffa utfrågningen. Hon framstår som en vettig människa med en rejäl dos humor. Det var samma under förra valet då Tv4 gjorde en intervjuserie där partiledarna intervjuades i hemmiljö. Ebba Busch, som då också hette Thor, var den klart mest sympatiska. Det ger väljare.

Johan Pehrson likställer sin medverkan med ”fritt fall” och det känns väl passande. Själv försöker jag se programmet utan att irritera mig på hans snubbiga framtoning och det går ganska bra. ”Stroppig och moraliserande tomte” kallas han dock i en tråd och lite så är det. Lika göteborgsk som Dadgostar framstår, lika stockholmsk framstår Pehrson. Korrekt, men inte helt utan humor och min syn på honom efter programmet är bättre än innan. Tankarna går dock osökt till Boris Johnson.

Jimmie Åkesson gör ett lugnt och ganska trevligt intryck. Han skrockar lite ibland, men är mer blasé än arg. Det tror jag är en bra taktik. Romansen med Ebba Busch dementerar han. Typ. Eller jo, det gjorde han väl, men erkände att de troligen hade fått barn som klarat sig bra och undrade skrattande vad Ebba svarade om deras påstådda romans. Åkesson lyckas bra med att tona ner sitt partis rasism och det är kanske lyckat för SD. Ännu mer lyckat är hur vanlig och inte minst ensam som han framstår. Det ger sympati!

Annie Lööf lyckas hålla en bra balans. Strategin är att vara glad, försöka ta frågorna på allvar trots att de är minst sagt märkliga och det funkar oväntat bra. Ibland skrattar hon med och ibland skrattar hon bort. Vissa frågor lyckas hon slippa svara på genom att ge avledande svar, men hon gör det utan att det märks att hon faktiskt inte svarar på frågan. Att dessutom spontant avsluta med ett ”vad kul det här var” ger pluspoäng.

Per Bohlund avslutar serien på ett ganska lågmält sätt. Skrattar försiktigt och ibland lite mer när ”sanningar” om honom avslöjas. Bekväm i sammanhanget är han inte riktigt, men raka svar kör han ändå på och det gör han ganska bra. Bohlund brukar framstå som rätt tråkig, men lite mer mänsklig blir han i alla fall under programmet. Fortfarande politiker, men lite mer ”vanlig” människa också. En människa som är modig nog att stå för sina ord om SD i Agenda, men som ser livrädd ut under delar av intervjun.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att de intervjuade politikerna tar de ibland märkliga programpunkterna på stort allvar, men att de är olika bekväma i situationen. Ebba Busch och Annie Lööf klarar sig bäst, men frågan är om det går att vinna väljare genom just Valet Forever?! Egentligen tror jag att den som tjänar mest på programmet är Per Bohlund som blir lite mindre anonym. Det förutsätter å andra sidan att de som inte redan tänkt rösta på Miljöpartiet ser programmet.

Foto: Viktor Fremling/SVT

2 reaktioner på ”Valet Forever”

Tyck till:

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: