Blommor över helvetetav Ilaria Tuti är den bästa spänningsroman jag läst på länge. Vi tas med till en liten italiensk by i Alperna där en man hittas mördad. Huvudpersonen i Tutis debut, som är första delen i en planerad trilogi, är kommissarie Teresa Battaglia, en bestämd och ganska vresig kvinna som har svårt att samarbeta med andra. Det får den nyanställde Massimo Marini känna på direkt. Han jobbar på med fallet och försöker att bli accepterad av sin chef. Fler döda hittas och några blir överfallna men får behålla livet. De beskriver en man som ser ut som ett spöke med vitmålat ansikte och intensivt blåa ögon. Flera barn har sett honom och mördaren kommer närmare dem och deras familjer.
Samtidigt som Teresa Battaglia försöker hitta mördaren får hon fler och fler tecken på att allt inte står rätt till med henne. Hon märker hur hon glömmer mer och mer och misstänker att det handlar om alzheimers. Att läsa om hur medveten hon är om att hon glömmer är smärtsamt eftersom min pappa dog i alzheimers i våras. Jag undrar hur medveten han var om vad som hände med honom.
Det är mycket jag tycker om med Ilaria Tutis debut. Karaktärerna är intressanta, miljön spännande och själva fallet är ett av de mest obehagliga jag läst om. Andra boken heter Den sovande nymfen och har precis givits ut av Bazar förlag. Den vill jag absolut läsa.
Film / Avenligt O
/ 13 december, 2019 10 december, 2019
Visserligen har det slunkit in en och annan film redan tack vare att många av de böcker jag lyft fram hittills under december blivit filmatiserade. En av de största filmupplevelserna under seklet är dock en film som inte baseras på någon bok. Självklart är det en italiensk sådan dagen till ära.
Filmen heter La stanza de figlio som fått den svenska titelnEtt rum i våra hjärtan, även om en mer korrekt översättning skulle vara Sonens rum eller något liknande. När jag och maken såg den 2001 hade vi ännu inte några barn och det var nog tur. Den största anledningen till att jag faktiskt aldrig sett om den är att den handlar om förlusten av ett bar och sådana filmer är än mer obehagliga att se som förälder. Nu när mina söner båda är tonåringar ska jag definitivt inte göra det.
Ett rum i våra hjärtan är skriven och regisserad av Nanni Moretti, som också spelar rollen som Giovanni Sermonti, en psykolog som ägnar dagarna åt att hjälpa människor i kris. När hans son dör i en dykolycka är det istället han som skulle behöva hjälp att hantera sina känslor. För hur överlever en pappa, eller en mamma för den delen, utan ett av sina barn? Hur överlever en syster utan sin bror?
Det var som sagt många år sedan jag såg filmen om familjen Sermonti, men de har placerat sig i ett rum i mitt hjärta. Kanske ska jag våga mig på att hyra den under jullovet. Jag såg att det gick att göra via TriArt, där det för övrigt finns en massa bra filmer jag verkligen skulle vilja se. Eller så ser jag hans Mia Madre, som också verkar riktigt bra.
Kvartetten som började lite tvekande med barndomsskildringen Min fantastiska väninna och fortsatte med den väldigt mycket bättre Hennes nya namn växer ännu mer i bok tre. Den som stannar, den som gårhåller mig i ett fast grepp från första sidan och karaktärerna växer ytterligare. Det är svårt att säga vem av väninnorna jag tycker bäst om, men oftast är det Lila. Hennes kamp för en bättre tillvaro är central och spännande att följa. Elena växer dock en hel del under denna den tredje boken, men förminskas också en del av andra. Även hon har en helt del att kämpa mot och för, även om hennes liv på ytan kan tyckas ganska så okomplicerat. Det är komplext, precis som en bra historia ska vara.
Det är 70-tal och tiden handlar mycket om kamp. Kamp för arbetares rättigheter, för kvinnor och för att få leva det liv man vill, men också kampen mot fascismen som lever och frodas i Neapel. Lila arbetar kvar i Bruno Soccavos fabrik och bor med Enzo. Deras förhållande verkar vara platoniskt, men de tycks behöva varandra. Lilas son Gennaro bor med dem och det finns fortfarande en osäkerhet om vem som är hans pappa. Om det är Nino är Elena rädd att det ska knyta honom och Lila samman, något som både gör henne glad och förtvivlad. Nino finns med även i den här boken, men ofta som en skugga från det förflutna.
Elenas första bok har blivit någon slags succé, men hon har inte förmått att skriva något mer. Hennes fästman och sedermera make Pietro förväntar sig att hon ska ta en traditionell kvinnoroll och det är svårt att kombinera ett hemarbete med skrivande. Elenas frustration är stor boken igenom och trots att hon på väldigt många sätt har det mycket bättre än sin väninna finns den där gnagande avundsjukan där.
Den som stannar, den som går är riktigt, riktigt bra och nu förstår jag utan tvekan Elena Ferrantes storhet. Nu hoppas jag att jag snart hinner läsa den avslutande delen Det förlorad barnet. Samtidigt drar jag mig lite för det, då jag måste ta farväl av Elena och Lila när den är över. Detta ständiga dilemma.
Stålav Silvia Avallone är en av de bästa böcker jag läst i år. Den är inte helt lättforcerad, men helt klart mycket läsvärd. Det är så mycket som händer under ytan och mellan raderna att det knappast går att skumläsa.
Avallone tar oss med till Toscana, men inte till turiststråken, utan till kuststaden Piombino och området Via Stalingrado, där ortens stålverk står i centrum. Nära, men ändå fruktansvärt långt bort, finns Elba dit vännerna Anna och Francesca drömmer om att få åka. Istället lever de sitt liv på landets baksida, men där är de å andra sidan stjärnor. Tretton år gamla är fickorna när vi träffar dem för första gången. De är fortfarande barn, men vill bli kvinnor. Dagarna tillbringar de i bikini på stranden och självklart lockar de till sig en och annan pojke. Som bästa vänner gör de allt ihop, men vänskapen är inte direkt enkel. När livet förändras, förändras även den.
Att få kika in hos flickornas familjer är på många sätt obehagligt. Flickornas glädje och naivitet står nämligen i skarp kontrast till den verklighet som de faktiskt befinner sig i. Francesca har en pappa som ofta är våldsam, Anna en som försvinner ofta och som håller på med en del skumma affärer. Männen är för övrigt inga direkta förebilder någon av dem. De sliter på stålverket, dricker för mycket, tar droger och försöker döva smärtan. Kärleken lever ändå, eller i alla fall hoppet om den. Någonstans verkar många av dem ha slutat leva, eller i alla fall slutat hoppas.
Silvia Avallone har tecknat ett fantastiskt fint porträtt av två unga flickor på väg ut i vuxenvärlden. Redan nu blir det tydligt att deras vägar kommer att bli rejält krokiga. Det är omöjligt att inte bli berörd av deras ganska tafatta försök att skapa ett liv som de trivs med. De är verkligen bästa vänner och Avallone beskriver så bra hur när varandra de faktiskt är. På många sätt nästan en individ, men samtidigt så olika.
Jag har läst mycket italienskt det senaste och har försökt hitta gemensamma drag i de böcker jag läst, för att kanske skönja en italiensk stil. Klart är att i alla fall de böcker jag läst inte är direkt muntra. Miljöerna som beskrivs är minst sagt eländiga och långt ifrån det Italien som turisterna besöker. Det vilar något stillsamt över alla de böcker jag läst och trots att de handlar om allvarliga och hemska ämnen gör språket många gånger att det konstigt nog blir vackert. Det är poetiskt och vilsamt, men samtidigt enormt brutalt på många sätt. Stora känslor skildras så smygande och jag ibland blir chockad över hur mycket jag trots allt berörs. Gemensamt för alla böcker jag läst är också att det pratas förhållandevis lite. Det finns inget av det babbligt franska, som jag visserligen älskar, utan allt är mycket återhållsamt.
För länkar till inlägg om fler italienska böcker, klicka här.
Det blev några italienska böcker för mig i maj och jag fick dessutom ett gäng medresenärer. Har jag glömt någon är det bara att hojta till. Klicka på titel för att få information om boken och på bloggnamnen för att få ett blogginlägg.
Ibland dyker en bok upp som jag inte läst om det inte varit för ett mail från ett bokförlag. Inte från förlaget såklart, men från en person där. Någon som sett att jag läser italienskt i maj och som frågar om jag vill läsa Själamakerskan av Michela Murgia. Jag är så glad att mailet kom och så vansinnigt glad att jag struntade i högarna med olästa böcker och tackade ja. Annars hade jag kanske missat Michela Murgias första bok på svenska.
Michela Murgia använder inte ett ord för mycket när hon berättar historien om Maria och hennes adoptivmor Tzia Bonaria. Sardinien är platsen där de bor och det är en plats där tiden verkar stå stilla. En plats som få lämnar. Ännu en plats med ett eget språk som håller distansen till fastlandet och italienskan.
Maria kommer till Tzia Bonaria som sexåring. Yngst av fyra syskon blir hon en för mycket för sin fattiga mor och istället adopteras hon bort. Maria blir ett själabarn till byns själamakerska. Barnet inser dock inte att hennes fostermor hjälper själar att lämna jorden. Men i takt med att Maria växer upp börjar både hon och läsaren ana vad som pågår.
Det är svårt att med ord beskriva den här fantastiska boken. Jag kan kalla den vacker. Jag kan kalla den poetisk och gripande. Jag kan berätta att den befolkas av personer som tog plats i mitt hjärta. Jag kan berätta att jag ryser bara av tanken på läsningen av denna finstämda historia som innehåller så mycket. Läs Själamakerskan och stig in i en helt annan värld. En värld i alla fall jag aldrig besökt förut.
Min italienska månad går vidare och andra stoppet blev Neapel där Montedidio av Erri de Lucca utspelar sig. Motedidio är en fattog del av Neapel, beläget långt upp i bergen. Där är språket napoletanska och italienskan finns där visserligen, men inte i hjärtat.
Huvudpersonen är 13 år och han kan läsa på italienska. Han har nämligen fått gå två extra år i skolan, ända till femman, för att han ansetts lite klen. Nu är det dock dags att börja arbeta och han blir snickarlärling hos snickarmästaren Errico, tränar med sin bumerang på fritiden och umgås dessutom med Rafaniello. Rafaniello är en judisk skomakare med puckelrygg. I puckeln säger han sig ha vingar som ska hjälpa honom ända till Jerusalem.
Montedidio är en kortroman om att växa upp i fattigdomens Italien, långt ifrån de glassiga semesterbilder vi ofta ser därifrån. Det är en bok om identitet, överlevnad och om den första kärleken. En finstämd historia som berättas på ett vackert sätt.
Det är många som hyllat Montedidio, men jag kan inte helt stämma in i hyllningkören. Jag tyckte om den, är glad att jag läst den, lärde mig en hel del, men jag berördes inte riktigt. För mig förblev personerna i boken på sidorna istället för att ta sig in i mitt hjärta. Det betyder inte att jag inte rekommenderar boken, för det gör jag, men jag blev inte så knockad som jag hade hoppats bli.
Brukar du delta i bloggutmaningar och i så fall vilka? Finns det någon utmaning du saknar men som du själv inte orkar/vill/kan dra igång?
Ja du, “läsutmaning” is my middle name. Jag hoppar på det mesta med ett hjärtligt “men gud vad kul” och når kanske trädtopparna. Att utmana mitt läsande är roligt och att läsa tillsammans, men ändå ensam är något av bloggandets tjusning.
Saknar jag en utmaning så skapar jag den. I maj läser jag till exempel italienskt och har fått med mig ett gäng bloggare på tåget. Kanske djupdyker jag i ett annat land en annan månad lite mer spontant. Jag behöver nog bli lite mer spontan i mina läsutmaningar om de ska gå vägen. Samtidigt så är det inte så himla viktigt för mig att lyckas läsa en massa eller slutföra läsutmaningar. Det viktigaste är istället att ha diverse läslistor som inspiration och struktur. Jag är glad att jag för andra året i rad kör en Boktolva, då det betyder att jag får läst en hel del hyllvärmare och författare jag tänkt läsa länge.
En bra blandning är vad jag eftersträvar. Något gammalt, något nytt, något lånat och något blått kanske skulle vara en bra utmaning?
Annars gillar jag alla veckovisa utmaningar som Bokbloggsjerkan, Tematrion och ibland svara jag på en fredagsfråga hos Bokhora. Grunden är dock att jag gör det jag tycker är kul, men att återkommande teman ger en bra struktur. Dessutom hittar jag en massa roliga bloggare genom dem.
Däremot har jag fortfarande inte kört någon läsutmaning på temat fotbollsspelares nationalitet, skostorlek och smeknamn, eller vad det nu var Vixxtoria föreslog. Kanske kan det bli en ny omgång bokgeografi inspirerat av fotbolls-EM i alla fall.
Jag har redan läst min första italienska bok och ett inlägg om den publiceras senare idag. Tänkte att jag skulle göra en sammanställning av er som planerar att läsa italienskt och i slutet av månaden ett inlägg med länkar till era recensioner.
I maj blir det italiensk litteratur i fokus här på bloggen och jag har faktiskt redan tjuvstartat med att läsa Väntrum av Valeria Parrella. En bok jag måste smälta lite innan jag skriver om den. Verkligen läsvärd, men svår och svart.
Häng på du också. Här finns en lista på böcker som jag vill läsa, även om alla kanske inte blir lästa just i maj.
